Saturday Night and Sunday Morning (1960, DVD, 89 min)

Arthur Seaton (Finney) söker mening med livet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Albert Finney
Rachel Roberts
Shirley Anne Field
Directed by:
Karel Reisz 
Written by:  
Alan Sillitoe
Cinematography by: 
Freddie Francis 
Music by: 
John Dankworth
Art Direction by:
Ted Marshall
Hair Stylist: 
Pearl Tipaldi
Film Editing by:
Seth Holt


the Plot:

Arthur Seaton (Finney) knegar på närmsta industrifabrik, i det sena 50-talets Nottingham, där han lever sitt liv för helgerna. Men rebellen inom honom ska snart ställas på prov mot arbetarklassens verklighet.

Inspirationskälla till Hallströms Tuppen från 81?

 

the Background:

Baserad på boken med samma namn skriven av Alan Stillitoe, som också fick äran att skriva manuset till filmförlagan.En författare som just denna films producent, Tony Richardson, senare skulle filmatisera ytterligare en novellsamling av vid namn the Loneliness of the Long Distance Runner, men det är en annan historia.
Filmens andra producent Harry Saltzman skulle några år senare få tillgång till en oväntad tidig pension då han påbörjade arbetet med en liten betydelselös actionflick vid namn Dr. No.

Brittiska vågen, som kom att passera snabbt inom vår filmhistoria, hade sin storhetstid tidigt 60-tal. Den bestod likt den franska av ett par upprörda journalister som ville se en annan typ av film. Och just i det brittiska fallet ville man lyfta fram arbetarklassen i de bortglömda norra delarna av England. 

Tjejtrubbel för Arthur.

Saturday Night and Sunday Morning kom att få en stor betydelse för engelsk film i stort och kammade hem ett par tunga priser på Bafta galan. Bästa Film (Reisz), Bästa kvinnliga skådespelerska (Roberts och bästa nykomling (Finney).

Min egna relation till Finney är minst sagt isig. Mitt första riktig minne av hans prestationer på stora duken var när jag insåg att Tim Burton började mista sin talang med filmen Big Fish. Finney's försök på syd-stats dialekten ekar fortfarande i huvudet på mig knappt elva år senare, och jag är osäker om jag någonsin kommer att repa mig från det.

Jag har efter det sett honom i ett par olika roller, kanske framförallt Coen brödernas fin-fina Miller's Crossing, men utan att ha blivit övertalad av hans talang. Så det var extra spännande att få se han i unga dagarna och i detta fall hans genombrotts film.

the Review:

Vi får lära känna vår huvudkaraktär, Arthur, när han tidigt in i filmen berättar, eller snarare försvarar, sin tillvaro för oss. Även om man snabbt förstår att han är en riktig omogen skitstövel, så ser man samtidigt hur illa han mår av sig själv när han blandar ihop välmående med självdestruktion.

Och det är här någonstans som vi presenteras för filmens stora konflikt och snackis. Adultery, eller äktenskapsbrott om man är svensk, var något man inte pratade om i ett kraftigt religiöst England. Och Saturday Night and Sunday Morning var alltså den första filmen som visade prov på sex utanför äktenskapet på film.

Dock så är ju detta långt ifrån något ovanligt i dagens hedniska samhälle vilket också leder till att filmens huvudkonflikt känns lite platt.

Misären är påtaglig i industrialiseringens hemland.

Men om filmens historia kan kännas något tam, i dagens mått mätt, så bärs den upp av fantastiskt skådespeleri från framförallt Finney och Roberts, men något som även sträcker sig ned till minsta statistroll. Det känns oerhört trovärdigt filmen igenom.

Jag brukar ju som oftast klaga på avsaknad av empati för min huvudroll, en känsla som också borde stämma in på Reisz film om vardagsångest. Men här vinner faktiskt Finney över mig och jag blir helt såld på hans karaktär Arthur. En person som jag vanligtvis skulle avsky, men Finney och Reisz gör honom så bra så man känner sig helt uppslukad i hans öde.

Fotot är ett ytterst kompetent hantverk utan att sticka ut, ett val av fotograf som Saltzman var noga med för att väga upp Reisz oerfarenhet, något som däremot sticker ut är miljöerna från East Midlands och frisyrerna. 

Det jag till slut saknar är en förståelse för filmens poäng, eller snarare, ett tecken på att jag, Stillitoe och Reisz hade samma tankar. Jag är minst sagt orolig för att de två brittiska kulturrebellerna kan ha haft andra avsikter.

the Slutkläm:
 
Utan att ha sett allt för många brittiska diskbänksrealismer så kan jag lätt säga att detta lär vara en av de mest underhållande. En fantastisk mellanklassresa i ett vackert miljöporträtt.

the Betyg: 4,5 (Nu är'e nära)