tisdag 31 mars 2015

the Last Tycoon (1976, 123 min, DVD)

Den något felaktiga bilden av den sista magnaten.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Robert de Niro
Robert Mitchum
Jeanne Moreau
Tony Curtis
Theresa Russell
Jack Nicholson
Donald Pleasence
Directed by:
Elia Kazan
Produced by:
Sam Spiegel
Screenplay by:
Harold Pinter
Cinematography by: 
Victor J. Kemper
Musicy by: 
Maurice Jarre
Production Design by: 
Gene Callahan
Art Direction by: 
Jack T. Collins
Set Decoration by: 
Jerry Wunderlich
Costume Design by: 
Anna Hill Johnstone
Anthea Sylbert
Film Editing by:
Richard Marks


the Plot:


Den enormt framgångsrike, men också enormt pressade, filmproducenten Monroe Stahr (de Niro) har dedikerat sitt liv till filmens värld när han plötsligt möter på en person som drastiskt kommer att förändra hans prioriteringar och mål. Och snart så ser den så självsäkre filmmagnaten inte lika energisk ut.


Den hårt pressade Stahr (de Niro) försöker driva filmbolaget framåt...


the Background:


Filmen är baserad på författaren F. Scott Fitzgerald's novell the Love of the Last Tycoon. En bok som först färdigställdes efter författarens bortgång av hans gamle vän och tillika litteraturkritikern, Edmund Wilson. Fitzgerald anses som en av USA's främsta författare under 1900-talet och en av "the Lost Generation". En fras som sägs vara myntad av Gertrud Stein, som förklarar en generation konstnärer som hade sin peak runt omkring det första världskriget. Hans mest erkända verk kom att bli the Great Gatsby och the Curious Case of Benjamin Button, två noveller som också har kommit att filmatiseras på senare tid.

Som ansvarig över manusbearbetning för långfilmsversionen tillsatte producenten, Sam Spiegel, en av film och teatervärldens mest erkända manusförfattare, Harold Pinter. Enligt Spiegel's biografiker, Natasha Fraser-Cavassoni (Pinter's styvbarn), så hade Spiegel och Pinter en far och son relation, där producenten var uppenbart tagen av författarens genialitet. Såpass att Kazan ansåg att det påverkade Spiegel's omdöme och då producenten hanterade filmmanuset som heligt, så fanns det väldigt lite som Kazan själv kunde påverka med filmens berättelse. Intressant notis här är att the Last Tycoon blev Spiegel's nästa sista filmproduktion medans det blev Kazan' allra sista film någonsin.

Fitzgerald's bok bygger alltså kring en viss Irving Thalberg, en oerhört intressant person. Irving, född av Tyska immigranter, växte upp i New York där han efter en tids sjukdom fick reda på att han hade ett svagt hjärta. Detta kan vara nyckeln till mycket av hans karaktär, då han var inställd på att han inte skulle leva längre än sin 30-års dag så avböjde han möjlighet att studera vidare och började istället att jobba. Ett av de första jobben han tog var som sekreterare vid Universal Pictures avdelning in New York. Där kom han snabbt att arbeta sig uppåt till personlig assistent åt företagets ägare och grundare Carl Laemmle


...ett jobb som kommer att försvåras av ett oväntat möte.


Efter en tids arbete vid Laemmle's sida så fick den unge assistenten följa med över till västkusten och produktionskontoret i Los Angeles, i en tid då staden och filmindustrin fortsatt var under tillväxt. När det var dags för Laemmle att bege sig till New York igen så lämnade han kvar den han hade kommit att lita mest på för att se över hans produktioner.Och just denne var en Irving Thalberg. När han efter två månader kom tillbaka så blev han oerhört imponerad över den unge assistentens rapporter. Så imponerad att när Thalberg sedan påpekade att Laemmle behövde en studiochef som kunde se över det dagliga arbetet åt honom, så gav Laemmle honom just den tjänsten. När det sedan var dags för företagsledaren att bege sig tillbaka till Östkusten igen så var plötsligt, den nu 20-årige, Thalberg ansvarige för bolagets nio pågående långfilmsproduktioner.

Efter en tid hos Universal så sökte Thalberg nya utmaningar. Något han hittade hos Louis B. Mayer och hans egna produktionsbolag. Tillsammans så skapade de ett mycket framgångsrikt bolag med mycket små medel där Mayer stod för den stora bilden medans Thalberg fick koncentrera sig på filmerna. 

Någonstans här så stötte biografmagnaten Marcus Loew på trubbel, då han i jakten på ett utökat filmutbud bland hans biografer, hade slagit ihop sin egna studio Metro Pictures, med sitt senaste inköp Goldwyn Pictures, bara för att inse att många av produktionerna, däribland Ben Hur och Greed, hade börjat spåra ur. För en lösning på detta problem så bad hans sina advokater att headhunta branschen efter folk som kunde styra skutan på rätt köl igen. Dom fann Louis B. Mayer och Irving Thalberg. Och med Mayer Pictures med i Loew's nyskapade företagsträd så hade M.G.M fått sin födelse i Hollywood.

Thalberg's och Mayer's geni, tillsammans med Loew's djupa fickor ledde M.G.M till oerhörda framgångar både ekonomiskt och prestigemässigt. Och att jobba för filmbolaget kom att bli en stämpel för att man hade nått till den absoluta toppen. Som exempel så var studion den enda som gick med vinst under den stora depression under början av 30-talet. Men när Thalberg's gode vän Paul Bern gick bort, en helt egen historia i sig - men det får bli en annan gång, så tog det enormt hårt på den framgångsrike producenten som ansökte om ett sabbatsår. Men istället för ledighet så slängde M.G.M mer pengar över Thalberg som tröst, något som alienerade kamraten Louis B. Mayer. När Irving något senare drabbades av en hjärtattack, något som höll honom borta från jobbet under en längre period, så passade Mayer på att underminera hans position på företaget genom att anställa andra producenter, såsom David O. Selzcnick och Walter Wagner.

Vid 37 års ålder, sju år mer än vad han själv hade beräknat, så gick Irving Thalberg, eller "Boy Wonder" som han hade kommit att kallas, bort i lunginflammation. M.G.M hedrade honom med att kreditera honom i eftertexterna av hans sista produktion the Good Earth. Något som Thalberg aldrig tidigare hade tillåtit då han ansåg att all självberöm man ger sig är värdelöst.

the Review: 


En film som heter the Last Tycoon, som handlar om Hollywoods sista glansdagar, regisserad av, den av Hollywood hatade, Elia Kazan och med en en ung och målmedveten Robert de Niro i huvudrollen. Låter inte detta sjukt spännande så säg. Lägg därtill att den är författad av en av historiens mest erkända manusförfattare, med musik från en av historiens mest erkända kompositörer och med en sjuhelsikes "supporting cast" så har den här the Last Tycoon allt att vinna. Och som den Hollywood-fetischist som jag är så föll jag för drömmen om vad denna filmupplevelse skulle komma att bli.

Som ni förstår från min presentation av filmen så finner jag den riktige "Boy Wonder" och hans uppkom och fall ytterst intressant. Och jag anser också att det finnas tillräckligt med potential i den historien för att öppna upp för en riktigt intressant film. Men tyvärr så får jag känslan av att Kazan, eller kanske snarare Pinter's, baserat på Spiegel's ovilja att ge regissören för fria tyglar, hellre ville skapa sin egna Casablanca (det finns skarpa antydningar och regelrätta homager till Michael Curtiz gamla klassiker från 1942) i Hollywood miljö, istället för "the rise and fall" av en av den Amerikanska filmbranschens viktigaste personer. 


En av filmens stora höjdpunkter.


Efter en oväntat lågmäld och tyvärr rätt så ofokuserad första akt, och då framförallt anslaget där vi hoppar mellan verklighet och en dikterad filmvärld utan någon tydlig struktur, så presenteras vi för Stahr's (de Niro) olyckliga kärleksrelationer, som kommer att blir filmens främsta konflikt, det bränsle som knuffar denna produktion framåt. Som ni förstår så ligger min besvikelse i att jag anser att det fanns betydligt intressantare historier att berätta än om Stahr's sexliv.

Föga hjälper det filmens puls att historiens konflikt, relationen mellan de Niro's karaktär och Didi, spelad av Jeanne Moreau, känns oerhört påtvingad. Den enda egentliga attraktionen för honom verkar vara av en fysisk karaktär, då hon liknar hans bortgångne fru. Didi's ingång i det hela är jag mindre klar över, utöver den trasiga själ som hon verkar vara. Något som tyvärr varken Pinter eller Kazan vill forskar vidare i.

Det som jag däremot finner mest underhållande med filmen, och som blir rätt talande för vad jag hellre velat se, är just de små konflikterna som sker kring filmstudion och hans arbete där, de schismer som han måste lösa mellan skådespelare och regissör, mellan producenter och manusförfattare och mellan styrelsen och fackföreningarna. Det är då som filmen väcks till liv på riktigt och alla från skådespelare, regissör, fotograf och resten av teamet verkligen får briljera med sin erkända kunskaper. Men tyvärr så är det bara en bi-historia i filmens stora berättelse, endast en nagel i ögat för Stahr's när han egentligen bara vill tänka på och hantera de ångestladdade förhållandena till kvinnorna i hans liv.

the Slutkläm:


En besvikelse; som nog inte bara bygger på min förväntningar på filmen utan på de två rätt så uppenbara anledningarna att det dels fanns en långt mer intressant historia att berätta och att jag vet vilka höjder som både Kazan och de Niro kan nå. Utöver ett par riktigt intressanta scener så känns the Last Tycoon oerhört platt och mållös.

the Betyg: 2 (Några små höjdpunkter, men oengagerande i det stora hela.)



"I don't think I have more brains than a writer,
 I just think that his brains belong to me."

tisdag 24 mars 2015

Tetsuo: the Iron Man (1989, DVD, 67 min)

Tetsuo - en personlig kris.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tomorowo Taguchi
Kei Fujiwara
Shinya Tsukamoto
Directed by:
Shinya Tsukamoto
Produced by:
Shinya Tsukamoto
Screenplay by:
Shinya Tsukamoto
Cinematography by: 
Kei Fujiwara
Shinya Tsukamoto
Musicy by: 
Chu Ishikawa
Art Direction by:
Shinya Tsukamoto
Costume Design by:
Kei Fujiwara
Film Editing by:
Shinya Tsukamoto


the Plot:


Något märkligt är på väg att hända med stackars Tetsuo (Taguchi), en fysisk och psykisk reaktion som tar ytterligare fart efter att han blivit anfallen av en uppenbarligen sjuk kvinna vid en tunnelbanestation. Och snart så inser Tetsuo att även han är under en utveckling som det blir svårt att få stopp på.


En kris som både påverkar vänskapen...



the Background:


Shinya Tsukamoto är född 1960 och vid 14 års ålder så satte hans far en 8 mm kamera i hans händer. Som många andra Japanska filmmakare så var även denne Tokyo-bo inspirerad av Akira Kurosawa när han producera sina första filmer som kunde sträcka sig allt från kortfilmsvärlden till fullängdsproduktioner. 

När han senare påbörjade sina eftergymnasiala utbildningar så stötte han på Kei Fujiwara och Tomorowo Taguchi och tillsammans så skapade de den fria teatergruppen Hakken no Kai. Efter produktionen Dnechu Kozo no Boken så insåg Shinya att det vore synd att inte passa på att utnyttja den scenografi som de hade lagt så mycket tid på till max, så han plockade fram sin fars gamla 8 mm kamera igen och tillsammans så satte de ihop kortfilm. Detta ledde såklart till fler filmprojekt, varav Tetsuo, som spelades in under 1988, blev deras första produktion på 16 mm. 


..som kärleken.



Likt många andra kultfilmer så skulle framgången dröja för Tetsuo. Men sakta och säkert så byggde filmen upp sitt rykte på diverse festivaler runt om i världen och snart så skulle filmen visa sig bli ett karriärsskapande vägval för den lilla teatergruppen. Utöver de två direkta uppföljarna i Tetsuo II: Body Hammer och Testuo: the Bullet Man, så har alla de tre vännerna fått möjligheterna att fortsätta med film, där bland annat Tsukamoto och Taguchi tenderar att dyka upp i Takashi Miike's produktioner.

Musiken står Chu Ishikawa för och hans industriella toner har också Tsukamoto fortsatt att använda sig av i hans framtida projekt. Ishikawa kom även att jobba ihop med Miike han med. Utöver filmmusik så driver han också de två grupperna Der Eisenrost och Zeitlich Vergelter.

the Review: 


Tetsuo är en film som jag länge har väntat på att få se. Ända sedan jag hörde talas om den så har jag trånat att få se detta surrealistiska spektakel. Det som har lockat mig var såklart den visuella galenskap som jag fått förhandsvisat för mig. Denna förhandsvisning gav såklart en hel del förväntningar på hur filmen skulle utveckla sig och vara, även fast jag visste ytterst lite om själva handlingen. 

Nu visade det sig att filmen inte riktigt har någon handling, inte som jag lyckades uppfatta vid min första sittning, något som dock visade sig vara fel när jag efteråt läste på om filmen.
Jag är osäker på om det var filmens något snurriga narrativ eller om det var min egna ouppmärksamhet som låg bakom att jag missade denna, i efterhand, rätt så tydliga plot point.  Å andra sidan så är det ju i vilket fall en öppning för att återkomma till filmen vilket borde te sig positivt för en produktion som jag nog hellre skulle vilja kalla för ett visuellt konstverk framför en ordet film.


Många mentalt jobbiga bilder.


Oavsett om man hänger med i den lilla story som finns så tror jag att om man väl har tagit steget att faktiskt se Tetsuo, så har man också ett såpass stort intresse för konstverket att man kommer att uppskatta det i vilket fall som helst. Nu är det ju inte direkt storyn som gör produktionen speciell eller något som den står och faller på, däremot så tror jag att med en något mer utvecklad berättelse så hade slutprodukten nog talat till en bredare publik.

Vad som nu är speciellt med denna historia är ju såklart filmens visuella look och stämning. Tankar går direkt till David Lynch's Eraserhead och Darren Aronofsky's Pi. Även om de två filmerna vilar på en djupare grund och tanke så upplever jag att de förenas i det bildliga berättandet. Det man kan känna igen är Eraserheads dystopiska industrisamhälle, de båda filmernas kärlek för kroppsliga fetischer och Pi's maniska berättartempo. Men även om jag gärna vill hänvisa till liknande filmer så får jag erkänna att Tetsuo känns helt unik på egen hand. Och det som de tre vännerna Tsukamoto, Fujiwara och Taguchi har lyckats skapa, med de ekonomiska förutsättningarna, är i klass med, om inte mer imponerande, än Bad Taste, Evil Ed och Evil Dead.

Man bör också nämna Ishikawa's arbete med musiken till filmen som känns oerhört passande och lyfter denna skapelses intensitet flera nivåer. Och man kan fråga sig vart industriell noise kan passa bättre än i just detta frenetiska metallepos.

the Slutkläm:


Detta är såklart inte en film för alla personer. Detta är ett visuellt konstverk som egentligen bara kommer att uppskattas utav dom som redan vill tro sig uppskatta den. Om man inte vet vad man ska se så tror jag inte heller att man varken förstår vad man ser eller kan ta till sig det. 

the Betyg: 3 (Levde verkligen upp till mina förväntningar.)



"Together, we can turn this fucking world to rust!"



tisdag 10 mars 2015

Stroszek (1977, DVD, 115 min)

En försupen musikant gräver guld i USA.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bruno Schleinstein
Eva Mattes
Clemens Scheitz
Wilhelm Von Homburg
Directed by:
Werner Herzog
Produced by:
Willi Segler
Screenplay by:
Werner Herzog
Cinematography by: 
Thomas Mauch
Musicy by: 
Chet Atkins
Sonny Terry
Film Editing by:
Beate Mainka-Jellinghaus


the Plot:


Filmen kretsar kring en alkoholiserad man, vid namn Bruno Stroszek, som nyligen frigiven från fängelset hamnar i kontakt med den prostituerade kvinnan Eva. De två, tillsammans med Stroszeks äldre granne tar tag i drömmen om ett bättre liv i de Förenta Staterna och tar båten över Atlanten.


Ett besök som långt ifrån blir problemfritt.


the Background:


Detta är alltså en film gjord utav den excentriske filmregissören Werner Herzog. Och om man bara har sett någon intervju eller liknande med honom så förstår man snart att denna man lever ett liv långt ifrån andra människors. Och han omger sig oftast av individer som liksom honom lever på den konstnärligt-extremistisk kanten av livet. Detta leder såklart till att bakgrunden till denna lilla film blir långt ifrån vardaglig.

Att filmen ens existerar får tillskrivas dokumentären Bruno der Schwarze - Es blies ein Jäger wohl in sein Horn från 1970, som Herzog såg i jakten på en skådespelare till rollen som Kasper Hauser i hans nästkommande film. Dokumentären handlar om Bruno Schleinstein, född faderslös på det tidiga 30-talet av en prostituerad mor, och de barnhem och mentala institutioner han spenderade större delen av sin uppväxt på i ett Nazi-orienterat Tyskland. Ett samhälle som inte ansågs ha plats för barn med inlärningssvårigheter och möjlig schizofreni som Bruno hade.

Efter framgångarna med Jeder Für Sich und Gott Gegen Alle - historien om Kaspar Hauser - så började Werner pensla på sin nästkommande film som skulle komma att heta Woyzeck och med Bruno i åtanken som huvudkaraktären. Men samtidigt som berättelsen formad sig så insåg Herzog att rollen skulle passa bättre till sin vän Klaus Kinski. Men för att inte såra Bruno, som redan hade börjat förbereda sig för rollen, så skrev han istället filmen Stroszek på fyra dagar och som stor del bygger på Brunos riktiga livssituation.


Förlupna drömmar går i rök.


Filmen som inleder sin berättelse i Berlin är delvis inspelad i Brunos egna lägenhet och instrumenten som han spelar på är hans egna. Till exempel så är den svarta flygeln som Bruno kallar för sin "svarta vän" inköpt för lönen från filmen om Kaspar Hauser. Vissa delar byggde på verkligheten medans andra kom att bli verklighet. Den gamle boxaren Wilhelm von Homburg, som spelar Evas (Eva Mattes) torsk i filmen, kom efter inspelningen att hamna i fängelse under en längre tid på grund av sin nya karriär inom drog och prostitutionsindustrin. Efter fängelsestraffen så började Wilhelm sitt liv på nytt och kan ses i mindre roller i både Die Hard och Ghostbusters II.

Delarna i USA är inspelade runt omkring Wisconsin, bland annat runt byn Plainfield som Herzog kom i kontakt med genom dokumentärfilmaren Errol Morris åren innan Stroszek. En by där Ed Gein spenderade sin tid ute i det fria livet och som Morris planerade att spegla i en dokumentär. En plan var att Morris och Herzog skulle mötas vid Geins mors grav för att gräva upp den och se huruvida hennes skelett återfanns där eller inte. Enligt sägen så dök aldrig Morris upp men Herzog fortsatte att bidra med både pengar och inspiration till Morris fortsatta karriär. Bland annat så lovade han att han skulle äta upp sin egna sko, likt Charlie Chaplin i filmen the Gold Rush, utifall Morris färdigställde sin dokumentär Gates of Heaven. En händelse som i sig ledde till kortfilms-dokumentären Werner Herzog Eats His Shoe, gjord av Les Blank, som Herzog själv, med tillåtelse, reproducerade en scen från Blank's film Spend it All från 1972 till Stroszek. Blank kom sedan även att filma dokumentären Burden of Dreams som skildrar Herzogs inspelning av Fitzcarraldo

Det kan också vara utav intresse att känna till att Stroszek var det sista som Ian Curtis, sångare i Joy Division, såg på innan han tog livet av sig i sin lägenhet 1980. Något som har återberättats i både 24 Hour Party People och Control. Och på Joy Divisions postum-platta Still från 1981 så finns det små anspelningar till Stroszeks slutscen ingraverade på de fyra medföljande skivornas ytterkant.

the Review: 


Mina tankar om Herzog är tudelade. Å ena sidan så skapar han magi med filmer som Fitzcarraldo och Grizzly Man, å ena sidan slår han till med riktiga bottennapp som Bad Lieutenant och My Son, My Son, What Have ye Done. Nu är det mer eller mindre allt jag har sett av Herzog så jag kanske inte borde uttala mig, men för mig är han en konstnär först och främst. Och i hans konstnärskap så är han oerhört pretentiös, såpass att jag börjar fundera på hur mycket kvalité han egentligen besitter och hur mycket av hans framgångar som enbart bygger på hans järnvilja och förmåga att ta plats. 

Något som jag däremot är säker på är hans förmåga att hitta spännande människor och sedan hantera dom inom ramarna som en långfilm/dokumentär erbjuder. Att sätta Kinski ute i Djungeln att antingen transportera en båt över ett berg eller härleda en armé kommer öppna för en eller flera intressanta situationer och något underhållande att luta sin blick emot under ett par timmar. Och visst faller även Bruno Schleinstein inom denna kategori.


En bild som kommer att hemsöka mitt sinne under en längre tid.


Bruno är såklart en mycket besynnerlig människa, vilket man har förståelse för med den bakgrunden, men till skillnad mot vad jag har blivit van vid under denna period som självutnämnd "filmrecensent" så överöses man av sympatier för denna man. Vilket självfallet hjälper denna annars rätt så virriga och bevisligen framstressade produktion som Stroszek ändå är.


För hur söt denna ballad än må vara så är det svårt att inte glömma bort att detta trots allt är ett sympatiprojekt, framtvingat ur skuld. Något som såklart blir tydligt med filmens produktionsvärde, som förvisso göms väl i "fejkdokumentär-looken" som också passar filmens stil. Men jag måste erkänna att berättartekniken stör mig något oerhört och om det inte vore för alla intressanta karaktärer så hade jag nog inte klarat av att se klart denna film.

Det är ytterst få gånger som scenerna hänger ihop och ytterst få händelser i dessa scener som faktiskt leder till några större konsekvens i filmens helhet. Stroszek är en tittskåpsvisning på 115 minuter där vi som publiken får följa en man från en mittpunkt i hans liv till en annan. Det som nog stör mig mest med filmen är nog avsaknaden av en tydlig poäng med karaktären Eva (Eva Mattes). Frånvaron av Scheitz (Clemens Scheitz) innan filmens skälvande slutakt och hans oväntade återtåg och karraktärsutveckling i den samma är också förvånansvärd. Och om man får erkänna så känns det rätt så taffligt skrivet. Samtidigt ger det ju filmen ett os av spontanitet vilket i sig kan vara uppfriskande.

the Slutkläm:


En film som i många stunder bjuder på intressanta och underhållande scener med minst sagt underliga karaktärer. Men helheten känns oerhört slarvigt hanterad och som den sanna "Hollywoodian" jag är så saknar en något tydligare struktur. Att Herzog sen väljer att avsluta filmen med att låta en scen, som initialt är lite småskoj, upprepa sig i vad som känns som evigheter gör inte saken bättre, hur mycket symbolism den än må innehålla.

the Betyg: 3 (Underhållande och sevärd. Men det är på håret.)



"No-one kicks you here Bruno."



onsdag 4 mars 2015

Bitka na Neretvi (Battle of Neretva, 1969, DVD, 175 min)

Yul Brunner bråkar med broar i forna Yugoslavien.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Yul Brunner
Hardy Krüger
Franco Nero
Sylvia Koscina
Orson Welles
Curd Jürgens
Sergei Bondarchuk
Directed by:
Veljko Bulajic
Produced by:
Steve Previn
Screenplay by:
Stevan Bulajic
Veljko Bulajic
Ratko Djurovic
Ugo Pirro
Cinematography by: 
Tomislav Pinter
Musicy by: 
Bernard Herrmann
Vladimir Kraus-Rajteric
Production Design by: 
Dusan Jericevic
Vladimir Tadej
Set Decoration by: 
Dusan Jericevic
Vladimir Tadej
Costume Design by: 
Vladimir Tadej
Film Editing by:
Vojislav Bjenjas
Roberto Perpignani


the Plot:


Rädda för en attack mot Balkan så planerade axelmakterna för att slå ut de Jugoslaviska partisanerna som fortsatt härjar i områdena. Kring vintern 1943 så påbörjades operation "fjärde offensiven" av Tyskarna, som tillsammans med Italienare och tjetniker drog åt snaran runt både partisaner och flyktingar kring floden Neretva i västra Bosnien.


Någonstans bland all krutrök så kan man tro sig se en av alla hjältar, Danica (Koscina)



the Background:


Som ni förstår från synopsiset här ovan så baserades filmens manus på det motstånd som de Jugoslaviska partisanerna, ledda av en viss Josip Broz Tito, uppehöll mot de allierade axelmakterna under cirka fyra år. Tito kom sedan att bli ledare för federationen Jugoslavien ända fram tills hans död 1980. 

Inspelningen, som pågick under 16 månader, var då den dyraste någonsin i Öst Europa med en budget på mellan 4.5 och 12 miljoner dollar (Rätt så diffusa sifrror, jag vet...). En budget godkänd av självaste Tito, baserad på statliga bidrag och den goda viljan från 58 statliga företag. Man fick också hjälpa från den Jugoslaviska armén (JNA) med en bataljon på cirka 10 000 man som bakgrundsartister vid de olika slagen.

När Alistair McLean skulle skriva uppföljaren till sin bok, Guns of the Navarone, efter filmatiseringens stora framgångar i början på 60-talet, så kom han att basera sin historia kring de event som skedde kring floden Neretva under andra världskriget. Även om hans egna historia och karaktärer var helt fiktionella. Vad som även skildras i Force 10 from Navarone, som uppföljaren kom att heta, var brosprängningen över den numer kända floden. En scen som kom att skapa problem för Bitka na Neretvi-regissören Veljko Bulajic. En övrig rolig notis är att Franco Nero spelar en axelmaktskaraktär i bägge filmerna, som på ett eller annat vis tar del i partisanernas kamp.


Väst vs Öst och Bondarchuk vs Welles vid filmens premiär.


Som jag precis nämnde så skulle brosprängningen över floden kwa...Neretva skapa en del huvudbry för den gode Bulajic. Efter att ha övertalat filmens producenter om vikten av att faktiskt spränga en livs levande bro, något han sålde in med idén om en framtida turistattraktion, så byggde man en fullskalig replika av en järnvägsbro utanför staden Jablanica. Men när man detonerade sprängningarna så fylldes platsen av såpass mycket rök att det filmade materialet blev oanvändbart. Skam den som ger sig tänkte Bulajic och lät några stackars tekniker reparera bron för en ny tagningen. Men när även det andra försöket blev ett misslyckande så godkände Bulajic att man byggde och filmade denna brodestruktion med en miniatyr, som blev något enklare (och troligtvis billigare) att kontrollera.

Filmen blev nominerad som bästa utländska produktion men fick se sig slagen i kriget om guldstatyetten av Costa-Gavras film Z från samma år. En film som kretsade löst kring lönnmordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis. Tydligen så var militärpolitiska filmer "the shit" 1969 då även Bo Widebergs film Ådalen 31 blev nominerad till samma det året. En film som skildrar den Svenska militärens beskjutning mot ett demonstationståg i Ådalen 1931.

Vid Velko Bulajic's visning av dokumentären Skoplje '63 (som skildra jordbävningen i Skoplje) på Cannes filmfestival så träffade han Pablo Picasso. När Picasso erkände sin kärlek för Jugoslavisk film så föreslog Bulajic att Picasso skulle designa hans nästa produktions filmaffisch. Och Bulajic's nästa film kom att bli mastodontprojektet Bitka na Neretvi. Det sägs att Picasso, som endast kom att producera två filmaffischer i sin karriär, en till Bulajic's film och en till Un Chien Andalou, enbart tog emot en låda med fina Jugoslaviska viner för sitt arbete med postern.

Picassos bidrag till Östeuropeisk filmkultur.


the Review: 


Fenomenet krigsfilm. En genre jag barnsligt nog går igång på. Och om jag bara hade upplevt en gnutta av de hemskheter som medföljer i spåren av krigföring så hade jag med stor sannolikhet avskytt det som vissa filmer försöker skildra och andra försöker rättfärdiga. Jag kan heller inte direkt påstå att den kamratmiljö och jargong som ter sig vanlig i militärisk omgivning tilltalar mig direkt. Och tro mig, jag har testat på det.

Lik väl så ligger det i människans natur (jag ni hörde rätt, jag skyller på moder natur) att lockas av saker som smäller och går sönder. Vissa vill väl hävda att det har med sin uppväxt att göra och att pojkar lär sig att en del av att bli man är att kriga och slåss, men personligen så vill jag påpeka att min uppväxt var ytterst pacifistisk. Och de inslag av krig i min barndom snarare kom från museum-montrar, som beskrev den bistra verkligheten, än från den "våldsförskönande" spel och filmvärlden. Men likt alla andra barn så sprang man runt i skogen och lekte krig och fantiserade vilt kring de storslagna slagfält och jaktens anspänningar.

Och jag tror det är det som lockar mig till just dessa typer av filmer. De monumentala platserna, som oftast ligger i stor förödelse, samt att dessa platser som oftast erbjuder det absoluta hotet mot berättelsens karaktärer, döden. En mer naturlig konflikt finns helt enkelt inte. 


Sen så är det ju trots allt så, att det finns ytterst få filmer som lyckas leverera inom just denna genre och det är allt för ofta som man bjuds på en rätt likgiltig resa. Att en krigsfilm blir oengagerade vill jag tro beror på två punkter. Dels att denna typ av berättelse öppnar upp för ett historieberättande med väldigt många karaktärer och det är ytterst sällan som en film på runt två timmar klarar av att ge utrymme till alla dessa under dess ringa tid. Det andra är de nationalistiska budskapen. Jag tycker själv att krigsfilm blir som mest intressant när man får följa de utsatta karaktärernas mentala utveckling, negativ som positiv, i en så pass påfrestande miljö som denna. Så när producenterna försöker trycka in romantisering kring sin egna nation eller den påstådda anledningen till konflikten så skapas det lätt sura uppstötningar från min själ som generat försöker hantera den, som oftast, långt förskönade återgivningen av något horribelt. 

Ett bra exempel på detta är Spielbergs Saving Private Ryan. En film som jag tycker hanterar den stora gruppen av karaktärer på ett utmärkt sätt, samtidigt som man lyckas gestalta landstigningen och de efterföljande dagarna i Normandie på ett både imponerande, trovärdigt och obehagligt sätt. Tyvärr så faller man på målsnöret med den så uppenbara romantisering av USA och deras värderingar. Det är på den ringa grad att jag brukar stänga av filmen strax innan slutet bara för att undslippa den så klumpigt hanterade patriotismen som Spielberg tycker på en i slutet.



Imponerande mastodontscener.


Nästa lysande exempel kom att bli Bitka ne Neretvi. Inte bara för dess nationalism, uppenbarligen så kommer en statsfinansierat porträtt av Tito's framgångar under andra världskriget bestå av en viss portion av patriotism, men för att man har tagit på sig att berätta denna historia ur alldeles för många perspektiv för att det ska bli möjligt för publiken att ta in.

Jag är dock smått motsägelsefullt då jag tycker att det är relativt uppfriskande med idén om att följa de många sidorna som deltog i denna konflikt bland konflikter under 40-talet. Men samtidigt som det är väldigt många intressanta och talangfulla skådespelare som tar sig an dessa roller, så blir man tyvärr snabbt distanserad till denna historia när man kontinuerligt tvingas fram och tillbaka mellan alla dessa karaktärer utan att aldrig få lära känna någon på ett intimare sätt.


Däremot så har Bulajic och hans närmsta lyckas skapa väldigt imponerande bilder som påminner mig om Hollywoods mastodontfilms-glansdagar, vilket i sig gör filmen sevärd. Om man bara hade brytt sig om någon av alla karaktärer som befann sig inom kamerans optiska brännvidd, så hade detta mycket väl kunnat bli en riktigt intressant upplevelse.

the Slutkläm:


Jag tror att man allt mer glömde bort det viktiga eftersom budget ökade och stjärnglansen fylldes på. Och med det viktigaste så tänker jag såklart på kärnhistorien. Jag tror denna story hade mått bra att få koncentrera sig kring ett mindre antal personer, för att förankra publiken i situationen, nu blir det mer en historisk återgivning utan insatser, Herman Lindqvist-style.

the Betyg: 2 (Den klassiska tvåan. Snyggt med innehållslöst)



"I should put you under arrest."
(Efter att en person kallblodigt mördat ett tjog obeväpnade fångar)