söndag 31 augusti 2014

le Dernier Combat (the Last Battle, 1983, 92 min, DVD)

Luc Besson utforskar ett post-apokalyptiskt Frankrike.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Pierre Jolivet
Jean Bouise
Fritz Wepper
Jean Reno
Directed by:
Luc Besson 
Screenplay by:  
Luc Besson
Pierre Jolivet
Cinematography by: 
Carlo Varini  
Music Composed by: 
Eric Serra
Production Design by: 
Thierry Flamand  
Christian Grosrichard  
Costume Design by: 
Marie Beu
Martine Rapin
Film Editing by:
Sophie Schmit


the Plot:

Vår värld (troligtvis) är numer bara en ruin och de fåtal människor som finns kvar har tappat sin talförmåga och därpå även sin ambition att kommunicera med varandra. Vi får följa en man, mer än så vet vi ej, i hans jakt på en mening i vad som nu verkar vara en meningslös plats att leva i.


Vad är lycka i en bortglömd värld?


the Background:

Detta är alltså projektet som gav liv till många numer världskända filmarbetare. Lustigt nog så räknar jag inte in huvudrollsinnehavaren, och även manusförfattaren, Pierre Jolivet. Även om det garanterat inte har gått någon nöd på honom ändå.

Luc Besson föddes i Paris. Men då hans föräldrar var dykinstruktörer så växte han upp på olika platser där hans föräldrar kunde få jobb som tex. Italien, Grekland och forna Jugoslavien. En erfarenhet han skulle få nytta av senare i sin karriär. När han var 17 år gammal så råkade han ut för en olycka som ledde till att han fick dykningsförbud vilket fick honom att fundera över vad han ville göra med sitt liv.

Han skapade en lista över saker som han kunde och tyckte om för att se vart han skulle ta vägen. Svaret blev film. Så han tog sitt pick och pack och flyttade tillbaka till Paris för att lära sig hantverket. Efter ytterligare ett par år i USA så kom han tillbaka till Frankrike där han producerade sin första officiellt noterade kortfilm tillsamman med, vad som skulle komma att bli, ett par bekanta ansikten. Pierre Jolivet, Jean Reno och Éric Serra.
Denna kortfilm blev senare också grunden för deras första l
ångfilmssamarbete tillsammans. Och också den filmen ni nu läser om.



Reno värmer upp för rollen i TV-spelet Onimusha 3 som han skulle göra 21 år senare.

Juan Moreno y Herrera Jiménez föddes 1948 i Casablanca till ett spanskt par som flytt sitt hemland under Franco's diktaturregim. Att växa upp i Nord Afrika innebar att man som oftast fick lära sig både Arabiska och Franska. Så med de baskunskaperna tog sig Juan som 17-åring till Paris för att studera skådespeleri på Cours Simon School of Drama. För att göra sig mer tillgänglig i branschen så antog han det förfranskade namnet, som också var det han skulle komma att bli något mer känd för, Jean (mo)Reno. 

Éric Serra är den tredje parisaren att dyka upp i denna historia. Som barn till Claude Serra, låtskrivare under framförallt 50 och 60-talet, så blev den unge Éric utsatt för musik och dess produktion under sina tidiga år och det blev nog också ett naturligt val att fortsätta bära den fanan.

Vid 21 års ålder så började han spela bas i den Franske sångaren Jacques Higelin's band (Något som han också fortsatte med i åtta år framöver). Och det var också här någonstans som han träffade Besson och de två skulle formade ett långt och framgångsrikt samarbete. Serra har i nuläget komponerat musik till alla Besson's egenregisserade filmer förutom Angel-A



the Review: 

Jag snubblade över denna lilla oslipade diamant efter att ha vart och sett Besson's senaste alster Lucy. Stört löjlig underhållning när den är som bäst. Och återigen en actionrulle på runt 90 minuter. Jag hoppas sannerligen att den flugan har kommit tillbaka för att stanna.

le Dernier Combat ser visuellt riktigt imponerande ut. Och det är mäkta inspirerande att detta skulle vara någons första verk. Som vanligt så är ju oklart hur mycket cred som ska delas ut var och till vem? Men i detta fall antar jag, och hoppas, att det är ett bevis på ett alldeles utmärkt samarbete mellan både fotografen, produktions designern, kostymören, rekvisitören och så klart regissören själv. Man har helt enkelt träffat helt rätt med alla miljöer och karaktärer. Man skulle ju kunna hävda att just post-apokalypsen är ett tacksamt tema att arbeta med, då man kan skapa sina egna regler, men allt känns oerhört naturligt och jag köper denna dystopiska värld rakt av.  


Kritikerna påstod att Bessons filmer var en del av den nya franska vågen,
 vid namn Cinéma du look, något han själv avstod ifrån.



Den största elogen ska dock gå till redigeringen. Det är riktigt imponerande vilket organiskt flyt som berättelsen flyter på i. Och för att vara en film som är nästintill helt stum så upplevs den väldigt livfull. Just klippningen är hantverk som jag upplever som ett återkommande gott i de Besson filmer som jag har sett hittills. Nästan så att han skaffat sig ett eget klipp-språk som man snabbt och lätt känner igen.


Något som jag inte är lika övertygad över är Éric Serra's musik. Visst, det är ytterligare ett kännetecken, och det ger Besson's filmer en specifik personlighet. Men frågan är om det är rätt val av stämning till just denna rätt så ödesmättade post-apokalyptisk historia?

Något som jag är fullt på det klara med att jag inte uppskattade var det sättet som man valde att knyta ihop filmen på. Ett val som leder till att filmen får en rätt olustig och smått gammalmodig slutpoäng. Och ens egna skäl till att man sitter och upplever verket går från att kännas lekfull och inspirerande till en slags menlöshet.


the Slutkläm:
 
Trots mina rätt så skarpa ord här på slutet så tycker jag verkligen att det är en film värd att se. Helt klart en av de bättre debutfilmer som jag har sett. Så länge man är med på förutsättningarna.


the Betyg: 3



"Bon...jour..."



tisdag 26 augusti 2014

Teenage Mutant Ninja Turtles (1990, 93 min, DVD)

Heroes in a half shelf. Turtle power!


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Judith Hoag
Elias Koteas
Kevin Clash
Josh Pais
Brian Tochi
Robbie Rist
Corey Feldman
Directed by:
Steve Barron 
Screenplay by:  
Bobby Herbeck
Todd W. Langen
Cinematography by: 
John Fenner  
Music Composed by: 
John du Prez
Production Design by: 
Roy Forge Smith  
Art Direction by: 
Gary Wissner  
Set Decoration by: 
Barbara Kahn
Brendan Smith
Character Design by: 
Jim Henson
Costume Design by: 
John Hay
Film Editing by:
William D. Gordean
Sally Menke
James R. Symons 


the Plot:

En snabbt växande kriminell organisation sätter sina vassa klor i staden New York. Som tur är så har en talande muterad råtta lärt upp fyra talande muterade sköldpaddor nån slags asiatisk kampsportsteknik, som dom vill kalla för Ninjitsu, redo att bekämpa detta otyg.


Detta charmanta gäng kom att forma många barns uppväxt under det sena 80-talet.


the Background:

Ja då var vi alltså framme vid att analysera min ungdomskärlek; Teenage Mutant Ninja (Hero) Turtles. Om själva kärleken talar vi om senare för nu blir det lite fakta. Roligt nog så fick jag själv en hel del insikter när jag läste på om filmen och fenomenet i sig. Det visade sig att den åttaårige versionen av mig själv levde väldigt i nuet och inte var allt för intresserad av historia. En historia som sisådär tjugo år senare faktiskt göder det lilla uns av nostalgi som fortfarande fanns kvar i denna urtvättad själ. 

Historien tar vid bara månaderna innan min egna födelse (Vi var som gjorde för varandra). Två nördar i en delstat i USA, med alldeles för många s i namnet för sitt egna bästa, satt vid sitt köksbord och skapade en svart vit serietidning om ett par talande sköldpaddor för den lånade summan av $1000. 

Men en stark målmedvetenhet och viss kunskap om marknadsföring så lyckades de två arbetskamraterna, Kevin Eastman och Peter Laird, att ge sin tidning ett namn och efterfrågan ökade markant. Inför deras andra släpp, 1985, så fanns det redan 15,000 förbokningar. När man sedan började rikta blickarna mot "merchandise" världen så blev det dags för miljardregnet att börja falla över våra två enkla serietidningsskapare. 

Palladium Books rollspel om de fyra ninjorna ledde till licensagenten Mark Freeman. Han såg potentialen i produkten och började spotta ut attiraljer med de fyra renässansmålarna och till slut också det som detta franchise troligtvis är mest känt igenom. TV-serien. Serien debuterade på dumburkarna 1987 och som först efter 9 år i etern tillät sina åskådare att släppa taget om dess järngrepp.

"..start[ing] the Turtles.. was a goof; it was not anything we envisioned directing our lives in any way, shape, or form. It was like, "Hey, this looks like fun! Let's self-publish it! Let's see what happens!" ...Suddenly, and just completely out of the blue, this Turtles phenomenon emerged. And really - from day one - just took over. It was a rapidly accelerating process which culminated in essentially taking over our lives. Completely."


                                                                                        ///Peter Laird

Innan Jack Mulanax jagade psykopatiska seriemördare i Vallejo så lekte han rättskipare i New York.


Långfilmerna kom att produceras av det klassiska produktionsbolaget Golden Harvest från Hong Kong. Filmen spelades in något i skymundan på the North Carolina Film Studios och kom senare att bli distribuerat av den då lilla aktören New Line Cinema.
Men filmen blev en riktig kassako och slog bland annat Back to the Future 3, Rocky V och Gremlins 2 i Box Office siffrorna samtidigt osm man inte var långt ifrån giganter som Home Alone, Dances with Wolves och Pretty Woman i toppen. Totalt så spelade filmer in lite över två miljarder världen över.


Kostymerna i filmen är skapade av den legendariske Jim Henson. Kostymer som han själv hävda var det svåraste projekt han dittills hade jobbat med. Och personen som gav både det fysiska och hörbara livet till Splinter i filmen var en av Henson's närmsta, Kevin Clash, mannen som gav Elmo i Sesame Street en röst.

Något jag också minns från barndomen var förvirring kring namnet. Var det Hero Turtles eller Ninja Turtles? Jo denna förvirring var ytterligare en effekt av Mary Whitehouse's stenhårda och i många fall urfåniga censurkampanj på de Brittiska öarna. Ordet ninja ansågs vara alldeles för våldsamt laddat och man bytte därför ut mot Hero istället. Man passade även på att ändra om sångtexten från "Splinter taught them to be ninja teens" till Splinter taught them to be fighting teens". Vilket så här i efterhand känns minst sagt besynnerligt. Michelangelo's nunchakus byttes också ut mot en änterhake och därav räddade man också en hel generation från att bli bestialiska massmördare. 

Övriga notiser är att den nyss bortgångne Robin Williams var ett stort fan av serietidningen och under inspelning av Cadillac Man så hjälpte han Judith Hoag med hennes efterforskning kring karaktären April O'Neal.

Det här var också Sally Menke's första professionella redigeringsjobb. Hon kom senare att arbeta med alla Quentin Tarantino's filmer fram tills hennes bortgång 2010.

the Review: 

Att jag då trots allt valde att ta denna djupdykning i nostalgikänslorna berodde naturligtvis på att jag var och såg Michael Bay's nya spektakel på bio. Den nya Turtles filmen.
En film som jag trots min avsky mot herr Bay (även om han bara har producerat så ser man hans fingeravtryck överallt) faktiskt uppskattade till viss del. Jag blev i alla fall underhållen i cirka 90 minuter, ett resultat som numer lyser med sin frånvaro när det kommer till action.
 
Fotklanen borde byta PR byrå...

Filmupplevelsen fick faktiskt också en välkomnande sidoeffekt. Jag lämnade salongerna med ett enormt sug att forska i vad det var som fick mig att älska dessa minst sagt udda karaktärer som liten? Varför jag spenderar timmar och åter timmar med att se om det där hemmainspelade VHS bandet med de första avsnittet av serien? Och varför som jag nu tjugo år senare kanske sitta och känna mig emotionellt engagerad i en så pass urlöjlig historia som detta ändå är?

Efter att ha läst på om skaparna Eastman och Laird så insåg jag att jag som ung visste betydligt mindre än vad jag trodde om Turtles och deras bakgrund. Och att verkligheten faktiskt är rätt så intressant och betydligt mer genuin än vad man kanske kan tro om ett så pass urvattnat varumärke.

Jag hade bara sett den andra filmen utav original trilogin. Den som filmskaparna på ett mycket smakfullt sätt lyckades nysta in ett musikframträdande med Vanilla Ice i historien. En film som vad jag minns lämnade en hel del att önska. Utöver Vanilla Ice då förstås.

Tyvärr så måste jag säga att den först födde i familjen aldrig riktigt bjuder upp till dans den heller. Det tog mig ett bra tag innan jag tillslut tog tag i att skriva denna recension av filmen. Något som både kan bero på att jag fortfarande inte har hittat tillbaka till min vardagsrytm efter semestern. Men mest troligtvis så beror det på att jag börjar tröttna på filmer som över huvud taget inte berör på något sätt. 


Bekymrad så tog jag mig hem och började rota i garderoberna och tror det eller ej men jag tror mig ha hittat nyckeln långt ned i en gammal pappkasse begraven av damm.

Visst den första kärleken var säkerligen TV-serien. Berättelsen om ett gäng pubertala och skräniga ninja mutanter som slog mot robotar och märkliga ting från andra dimensioner. Och självfallet så låg mycket i de coola gubbarna man lekte och drömde sig bort med ute bland buskarna. Men med åren så började jag läsa tidningarna mer och mer och det blev mindre lek med figurerna eller vad som återstod av dom. Och där har vi en helt annan bild av de fyra bröderna. Historier och karaktärer som jag upplevde utvecklades och mognade i takt med sin publik. En betydligt mer mystisk, obehaglig och allvarlig ton än vad man bjuds på i TV-serien eller någon av filmerna. Något jag tror hjälpte i att befästa Turtles till det varumärke det fortsatt är i dag.

Min bild av Turtles är mer så här än så här. Och tyvärr så tenderar filmerna att välja att jobba med det senare...


the Slutkläm:
 
Självfallet så hade jag ju velat go i godo för originalfilmen men med handen på hjärtat så spelar det faktiskt ingen större roll vad man väljer att se, om man nu trots allt ska se en Turtles rulle. Mitt förslag är att se om man kan få tag på tidningsupplagorna istället.

Även om det ska ges en hederseloge till Henson's arbete och scenografin i filmen som är riktigt gedigen.

the Betyg: 2



"Cowabunga, dude!"

lördag 9 augusti 2014

Sahara (1943, LD, 97 min)

Kommer Bogart och sina "otacksamma" brittiska följeslagare att hitta något vatten...


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Humphrey Bogart
Bruce Bennett
Lloyd Bridges
Directed by:
Zoltan Korda 
Screenplay by:  
John Howard Lawson
Zoltan Korda
Sidney Buchman
Cinematography by: 
Rudolph Maté  
Music Composed by: 
Miklós Rózsa 
Art Direction by: 
Lionel Banks  
Set Decoration by: 
William Kiernan  
Film Editing by:
Charles Nelson 


the Plot:

Joe Gunn (Bogart) och hans Amerikanska tank försöker ta sig fram genom den Liberianska öknen för att stråla samman med sina allierade. På vägen stöter han på både vänner och fiender i jakten på vatten och överlevnad.


...och kanske framförallt, kommer de hitta några att jävlas med ut i öknen?


the Background:

Sahara, som egentligen är inspelad i Anza-Borrego Desert State Park i södra Kalifornien, släpptes på biograferna bara två månader efter att Italien kapitulerade i Andra Världskriget. Statistsoldaterna i filmen är faktiskt riktiga militärer som var stationerade på Camp Young i närheten av inspelningsplatsen. 

Då Kalifornien har svårigheter att efterlikna Sahara öknen till fullo fraktade man hela två ton sand till inspelningsplatserna för att skapa den sista "touchen". Man förstärkte också skuggor i sanden med färg för att trycka fram solens egna kontrastskapande. Man var även tvungna att överdriva andra av solens effekter - tex. mänskliga svettningar. Detta löste Make-up artisten, Harry Pringle, med vaselin och vatten. Vattnet som han sprejade på skådespelarna efter att ha applicerat kraftigt med vaselin.

Filmen är baserad på den ryska filmen Trinadtsat (the Thirteen) regisserad av Mikhail Romm. Och efter Bogart's egna tappning på historian från 1943 så har det producerats två remakes. En från -53 med Bradford Crawford, en västern film vid namn the Last of Comanches, och en mer renodlad kopia från -95 med James Belushi spelandes Bogart's karaktär.

Bogarts version av berättelsen gjorde sig även värd av tre Oscars nomineringar. John Livadary, för bästa ljud, Maté, för bästa foto och en för bästa "supporting actor", genom J. Carrol Naish rolltolkning av den Italienske krigsfången Giuseppe.


Bogart bär sin "Tommy" väl.

the Review: 

Efter att ha vistats på andra sidan havet under en stor del av sommaren så passade jag på att plocka upp ett ex av den klassiska TV guide's American icons special Edition. Ett alldeles för långt ord på en vara för att den egentligen ska gå hem på allvar. Exemplaret var i alla fall dedikerad till Bogie's karriär och berättade allt om hans liv från start till slut.

Jag var därför sugen på att boosta min erfarenhet av Bogarts filmer. Tanken var till början att se den klassiska John Huston filmen African Queen, med Katharine Hepburn som medspelarska, men det visade sig att jag trots allt inte ägde den så jag sträckte mig efter en annan LaserDisc i hyllan, vilket blev Sahara.

Och rätt så snabbt så inser jag hur mycket mer värda de där pengarna förhoppningsvis hade vart om de hade spenderats på African Queen istället för denna uttorkade öken till krigsdrama.
Smått förbluffad över filmens popularitet så sitter jag här nu och funderar på vad fasiken som gick fel.

Vad jag kommer fram till är att Sahara egentligen inte är en så pass dålig film. Det är bara det att jag aldrig känner mig riktigt delaktig i karaktärernas resa. Filmen inleds precis i slutet av en strid där Bogart och hans två överlevande kamrater får order om att retirera. Det gör dom, och med Bogarts självsäkerhet och målmedvetenhet, så ger dom sig ut genom Sahara öknen utan något ordentligt mål, vilket vanligtvis säkerligen skulle innebära en hel del problem, men under Bogarts styre så är det ingen som behöver oroa sig. Inte heller publiken. När den första uppenbara problematiken, med att befinna sig vilsen i Sahara, dyker upp så löses den tyvärr av ytterligare en karaktär som är onaturligt säker på sin sak. Så publiken behöver inte riktigt oroa sig här heller. Och så när filmen når sin slutkonflikt så är jag redan så distanserad, till både historien och dess karaktärer, att det inte riktigt längre känns som att något spelar någon vidare roll.



the Slutkläm:
 
Detta är egentligen inte någon dåligt hantverk (henze betyget) men jag rider tyvärr med, rätt så känslolöst, på denna resa. Trevligt men oengagerat. Är man sugen på att följa Bogart från punkt A till punkt B, genom en öken i Centralafrika, utan några större svårigheter så är detta filmen för dig.


the Betyg: 3 (2,5 isch...)



"Water for guns".


söndag 3 augusti 2014

Transformers: the Movie (1986, DVD, 84 min)

Transformers! Less than meets the eye...


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter Cullen
Frank Welker
Judd Nelson
Orson Welles
Leonard Nimoy
Eric Idle
Directed by:
Nelson Shin 
Screenplay by:  
Ron Friedman 
Music Composed by: 
Vince DiCola  
Film Editing by:
David Hankins 


the Plot:

Hinner Optumus Prime (Cullen) och hans närmsta Autobots att rädda Universum innan Orson Welles äter upp allt återstående liv?



Orson Welles mumsar vin...



the Background:

Filmen som bygger på en TV-serie som bygger på en serie leksaker från en av världens största leksaksföretag, Hasbro. Företaget från Rhode Island, som efter en uppgång i och med lanseringen av G.I. Joe dockan under 60-talet, hade gått igenom ett par riktigt tunga år när man bestämde sig för att ta hjälp av Marvel Comics för att göra en nylansering av de kände actionfigurerna under det tidiga 80-talet. 

Man passade även då på att köpa upp rättigheterna till två olika japanska figurserier, Diaclone och Microman från företaget Takara Toys, för att med hjälp av Marvel omlansera dessa produkter som Transformers. Ett gäng utomjordiska robotar som kan förvandla sig till olika typer av fordon. Dessa leksaker, som också utmynnade i en framgångsrik serie, möjliggjorde att Hasbro återkom på rätt köl och ökade sina försäljningssiffror med 1355 % under en tio års period. 



Orson Welles mumsar planeter...

Filmen fick en budget på ca $6 miljoner, vilket var ungefär sex gånger så mycket som ett 90 minuter lång TV-avsnitt hade kostat. De hundra som jobbade under den Nord Koreanske regissören, Nelson Shin, tog vanligtvis på sig ungefär tre månader för att färdigställa ett avsnitt. Men nu sattes man under hårdare prov då man var tvungna att producera både filmen och serien samtidigt.


"They created the story using characters that could best be merchandised for the movie. Only with that consideration could I have freedom to change the storyline."


Detta sa regissören Shin om arbetet med manuset. "Story Editor" Flint Dille beskriver själv filmens manus som ett Frankenstein's monster av olika utkast, idéer och karaktärer. 

Ett hedersomnämnande bör också utgå, trots min kraftiga drift, till Orson Welles som gjorde sin sista insats på filmduken. En värld som han bokstavligt talat lämnade strax efteråt, men där han kommer att bli ihågkommen som en av de viktigaste och största (no pun intended) i dess historia. Det var även Scatman Crothers sista framträdande på den vita duken.


the Review: 

Jag växte alltså upp med något som jag har kommit att kalla för socialist TV. Något som jag vill tro har haft en positiv inverkan på mitt liv då jag blev underhållen av filmmjölkskonstnärer och någon slags finsk pantomimartist istället för utomjordiska robotar som förvandla sig själva till fräcka sportbilar och "han-män" med långa svärd som slogs mot personer med skelettansikten. 

Så min introduktion till denna franchise, och vad som senare skulle bli bakgrunden till denna recension, är Michael Bay's vulgära spelfilmsversion från 2007. Som nu ser ut att påbörja sin andra trilogi med Marky Mark som ledande karaktär.  

Min poäng är den att jag helt enkelt saknar all slags sentimentala känslor för produkten som garanterat krävs för att överhuvudtaget känna något annat än total likgiltighet för detta hafsverk. 

Ett av filmens större problem är att den tyvärr fungerar som en länk mellan säsong två och tre i TV-serien. Därför läggs ingen energi överhuvudtaget på att presentera några karaktärer eller, konstigt nog, någon som helst stämningsuppbyggnad.
Känslan är att man så snabbt som möjligt ville komma fram till pangandet, "för det är väl typ det som underhåller barnen", ett format som säkerligen fungerar bättre under tjugo minuter på TV'n än 90 minuter i biosalongen.


Undrar vilken Transformer som förvandlas till ett gigantiskt fiskespö?

Något som leder oss in på filmens huvudproblem. Den är likt serien bara satt till livet för att agera som reklam för en vara. Helt enkelt en 84 minuter lång reklamfilm. The horror! the horror.

In the next season (3), we were going to have all these new characters, and people are going to be wondering what happened to the old characters that they liked so much. What we knew, in a business sense, is that they had been discontinued, because they were the 1984/1985 (toy)line – but, we needed to tie them off. So, we had this one scene where the Autobots basically had to run through a gauntlet of Decepticons. Which basically wiped out the entire '84 product line in one massive "charge of the light brigade".

Flint Dille/Story Editor bekräftar att filmens främsta mål var att lansera den nya generationen av Transformers och att berätta en intressant och medryckande historia fick komma i andra hand. 

Måste erkänna att jag inför filmens inledning var rätt spänd på vad som skulle utspela sig framför mig. Mina tankar om Bay's ekonomiskt framgångsrika filmserie är inte allt för höga även om jag likväl har sett alla fyra hittills. Men dom har ändå gjort mig nyfiken på vad jag gick miste om som barn. Tyvärr så visade sig filmen hålla ungefär samma kompetensnivå i sitt berättande som dagens spelfilmversioner och underhållningsvärdet blir därefter obekvämt lidande. 

the Slutkläm:
 
När eftertexterna väl börjar rulla så känner jag mig ungefär lika distanserad till projektet som Orson Welles, som lär ha förklarat filmens "plot" så här...


"a big toy who attacks a bunch of smaller toys". 

the Betyg: 2 (Ytterst nära 1:an om jag ska vara ärlig.)



"I've got better things to do tonight than die."