onsdag 15 april 2015

Shao Lin yu Wu Dang (Shaolin and Wu Tang, 1983, VHS, 87min)

Shaolin vs Wu Dang vs Gordon Liu vs Wu-Tang vs en kass VHS rip.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Chia-Hui Liu (Gordon Liu)
Adam Cheng
Idy Chan
Li Ching
Lung Wei Wang
Directed by:
Chia-Hui Liu
Produced by:
Chia-Liang Liu (Lau Kar-Leung)
Screenplay by:
Pa-Ching Huang
Shu Mei Chin
Chi-Kien Wong
Cinematography by: 
Chin Chiang Ma
Musicy by: 
Wei-Yeh Shing
Chung-Shing Su
Art Direction by: 
Ching- Shen Chen
Costume Design by: 
Wan-Yi Ho
Chi-Yu Liu
Stunt Coordination by: 
Ke Ming Lin
Film Editing by:
Yen Hai Li


the Plot:


De två vännerna Fung-Wu (Chen) och Jun-Kit (Liu) tränar för de rivaliserande kampsportsskolorna Wu Tang och Shaolin. Efter en blöt kväll på stan så får två, av den lokala Qing dynasti-härskarens, vakter syn på Fung-We och Jun-Kit's skickligheter inom respektive skola. I ett försök att förstå sig på och bemästra de två teknikerna så börjar härskaren "plotta" hemskheter. Och snart så ställs Fung-Wu och Jun-Kit's vänskap på det ultimata provet.


Vilken av de två skolorna ska segra, eller blir det istället vänskapen som segrar?


the Background:


Idag så var det exakt ett år sedan som jag lanserade ett inlägg om Cheh Chang's kultklassiker Wu Du (the Five Venomns) här på the Shinbone Post. Av en ren tillfällighet så råkade jag se på Shao Lin yu Wu Dang i helgen och ansåg då att det vore passande att släppa loss ytterligare en tillbakablick, samt mina egna tankar, om den andra filmen som Wu-Tang Clan, inte bara hade den goda smaken att ta sitt namn ifrån, utan också använde sig av samplingar ifrån till sin klassiska låt da Mystery of Chessboxin. Samplingen från just denna film är troligtvis en av kampsportsfilmens allra fräckaste och som både har givit filmen ett förlängt liv och en helt ny publik. Mycket tack vare den Amerikanska Hip-Hop gruppen.

Filmens regissör, och en av de två huvudkaraktärerna, föddes i Guangdong provinsen med namnet Xian Jinxi, där han i tidig ålder fattade tycke för kampsport. En träning som han fick från Lau Cham och hans fru som undervisade Hung-Gaden Kinesiske nationalhjälten Wong Fei-Hung's disciplin. På skolan så kom han i god kontakt till två av Lau Cham's söner Lau Kar-Leung (Liu Chia-Liang) och Lau Kar-Wing (Liu Chia-Yung). Han skulle komma familjen Lau så pass nära att han till slut adopterade deras familjenamn och plötsligt så var Xian Jinxi pånyttfödd som Lau Kar-Fai (Chia-Hui Liu), eller Gordon Liu som han kommit att bli mer känd som västerut.

Gordon's första film Sha chu Chong Wei från 1973, som han gjorde vid enbart 18-års ålder, kom att bli en samproduktion med hans själsbroder Lau Kar-Leung. Där de båda svarade för regin och koreografin. Gordon kom sedan att följa med sin nye bror och medverka i några av, tidigare nämda, Cheh Chang's filmer. Nu under Chang's egna flagg. Men "tack vare" ett bråk mellan Lau Kar-Leung och Cheh Chang, samt 70-talets kampsportsfilms-boom, så började Lau Kar-Leung att satsa ordentligt på sin egna regi-karriär. Självfallet så valde han då att sätta sin hela 19 år yngre själsbroder i huvudrollen på dessa verk. Resultatet blev då bland annat titlar som the 36th Chamber of Shaolin, the Eight Diagram Pole Fighter och Legendary Weapons of China. Filmer som idag anses som några av de mest legendariska i kampsportsfilmens värld och såg till att Gordon Liu alltid kommer att ses som en av denna genre's största.


Lite av charmen med just denna genre är den tvivelaktiga kvalitén på filmkopiorna.


Efter ett väldigt produktivt 80-tal så tappade Gordon sakta mark inom filmvärlden då en ny generation kampsportshjältar i Jackie Chan och Jet Li tog för sig på scenen. Gordon började istället att anta roller i olika TV-serier, men när Quentin Tarantino hörde av sig angående två roller i hans uppkommande projekt Kill Bill - Vol.1 och Vol. 2, så tog filmkarriären fart på nytt. 

I Kill Bill - Vol. 2 så antar han rollen som prästen Pei Mei. En återkommande karaktär inom den Kinesiska kampsportsfilmen, som bland annat filmen Clan of the White Lotus från 1980 kretsar kring. Lustigt nog så spelar just Gordon Liu protagonisten i den produktionen, där han tvingas att anta sig uppgiften att störta den onde prästen White Lotus (Pei Mei).

Tråkigt nog så drabbades Gordon inför ett live-framträdande av en stroke. Oturligt nog så föll han extra illa och slog i huvudet i samband med stroken. Detta ledda till att han dels blev paralyserad på sin högra sida och tappade talförmågan. Under denna svåra period så började också hans närmsta i familjen, även hans personliga assistent, att försöka sneaka till sig alla hans förmögenheter. Vad jag förstår så är han nu på bättringsvägen och har lyckats komma i från de människor som ville honom illa när han som mest behövde hjälp.

Filmens andra huvudkaraktär är spelad av Adam Cheng, också han uppväxt i Guangdong provinsen. Men där Gordon Liu kämpade sig fram för att bli en kampsportstjärna så var blev Cheng istället känd för sin musikkarriär och roller i olika Wuxia TV-serier så som the Heaven Sword and Dragon Saber och Chor Lau-Heung. Serier som han oftast även framförde "theme"-musiken till. Adam Cheng och Gordon Liu's vägar kom faktiskt att mötas på filmens duk ytterligare en gång och då i Lau Kar-Leung's film Drunken Master 3 från 1994. Här kan ni också höra honom framföra en duett med sin ena dotter Joyce Cheng.

the Review: 


Som jag vart inne och nosat på här innan så ligger anledningen till att jag såg denna film i Gordon Liu's prominenta innebörd för filmens existens, samt Wu-Tang Clan's uppenbara dedikation till vad de senare kommit att anammat som deras kultur och varumärke. Dessa två ting tyckte jag borde öppna för en minst sagt underhållande filmupplevelse. 

Första gången som jag noterade Gordon's prestationer var som Pai Mei i Tarantino's Kill Bil - Vol.2 (Han spelade även karaktären Johnny Mo i den första filmen. En karaktär som långt ifrån var lika färgstark). En uppvisning som tvingade mig till att forska i hans karriär och när man gör det så inser man snabbt vilken enorm betydelse han ändå haft på den asiatiska kampsportsfilmen. I mina ögon så står Gordon för en blandning av Bruce Lee's rå'a aggression och Jet Li's graciösa teknik. Att han också bär huvudrollen i några av historiens bästa filmer inom denna genre uppmanar såklart till än mer respekt för denna man.


Lyckas Gordon leverera lika mycket bakom kameran som framför?


Tyvärr så betyder detta även att måttstocken för vad en bra film, innehavande Gordon Liu, är satt på en anmärkningsvärt hög nivå. En nivå som denna film aldrig riktigt når.

Efter en lovande förtext (typ...) i klassisk Bröderna Shaw stil så tappar filmen rätt snabbt med sin inledningsvis rätt oengagerande historia och allt för kraftiga buskis-betoning. En faktor som man tyvärr ofta får räkna med och hantera när man ser på Kinesisk film och då framförallt i denna genre. Men första akten och andra akten av Shao Lin yu Wu Dang liknar mer en klassisk dörrspringarfars med sina konstanta missförstånd som bär fram den rätt tunna storyn än en vacker eller rå actionfilm.

Ytterligare ett problem som denna film har är att det för ovanlighetens skull är allt för många karaktärer att hålla reda på. Oftast brukar dessa filmer enbart kretsa kring protagonisten, hans/hennes mästare och dess antagonist. Men i och med att vi har de två skolorna, med de två unga vännerna, så måste vi också ta del av dubbel uppsättning av karaktärer som har inflytande på historien. Även i det motsatta lägret, den onde landsherren, så förväntas vi ta in tre-fyra olika personer. I slut änden så leder detta till att man aldrig riktigt har fått någon riktig förståelse eller medkänsla för några personligheter eller beslut. Och i vanlig ordning så lämnas man rätt oberörd av detta utfall.

Det enda som möjligtvis hade kunnat rädda denna rulle är ju såklart fightkoreografin. Men även här känns det som att filmen aldrig riktigt lever upp till sina stora förväntningar och jag saknar verkligen de där nyckelslagsmåls-scenerna som oftast gör dessa filmer odödliga. När inte ens slutfighten, med så många begåvade människor inblandade, känns ens en gnutta episk så får man tyvärr underkänna denna produktion.

the Slutkläm:


Om man är intresserad av både Gordon Liu och Lau Kar-Leung's filmprestationer så finns det betydligt mer intressanta och välproducerade filmer som man bör ta sig an innan denna, som jag tycker saknar både all den karaktär och finess som krävs för att filmer i denna genre ska bli sevärda. 

the Betyg: 2.5 (Enda riktiga anledningen att se filmen ser ni här nedanför.)



"A game of chess, is like a sword fight...(schwing, schwong, schwang)
 You must think first, before you move."

söndag 12 april 2015

les Parapluies de Cherbourg (Umbrellas of Cherbourg, 1964, LD, 91 min)

Kärlekens färger vibrerar i regniga Cherbourg. 


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Catherine Deneuve
Nino Castelnuovo
Anne Vernon
Marc Michel
Ellen Farner
Directed by:
Jacques Demy
Produced by:
Mag Bodard
Screenplay by:
Jacques Demy
Cinematography by: 
Jean Rabier
Musicy by: 
Michel Legrand
Production Design by: 
Bernard Evein
Costume Design by: 
Jacqueline Moreau
Film Editing by:
Anne-Marie Cotret
Monique Teisseire


the Plot:


Det unga paret Geneviève Emery (Deneuve) och Guy Foucher (Castelnuovo) är nykära och bestämda över att framtiden enbart har en väg. Och den är tillsammans. Men när Guy blir inkallad till den Franska armén för att stå emot Algerietrevolten och samtidigt som en ny och rik charmör tränger sig in i Geneviève's liv, så förändras snabbt förutsättningarna.

Ska det unga nykära paret få en framtid tillsammans?


the Background:


Efter en uppväxt utanför Nantes i Frankrike så började en ung Jacques Demy att studera konst och film. Efter utbildningen så började han jobba som assistent till animatören Paul Grimault och auteuren Georges Rouquier. Med sina nyfunna kunskaper så började han producera ett gäng kortfilmer. Men det var först efter den Franska nya vågen, med regissörerna Jean-Luc Godard och François Truffaut i spetsen, som Demy fann mod och inspiration nog att producera sin första egna långfilm.

1961 så släpptes alltså Demy's första långfilm lös på den Franska publiken. Lola, ett namn som är inspirerat av Josef von Sternberg's film der Blaue Engel med Marlene Dietrich i rollen som Lola Lola, sägs vara en tribut till den Tyske regissören Max Ophüls (En regissör som jag uppenbarligen måste forska vidare kring) och Demy själv beskrev filmen som en "musical without music". Ett kännetecken som Demy kom att erhålla var den att han gärna hade återkommande karaktärer i sina filmer. Något som ledde till att just Lola och två andra uppföljare i les Parapluies de Cherbourg och Model Shop, från 1969, räknas som en "informell trilogi". 


Demy och Rabier på en ytterst Fransk Dolly med en episk ljusrigg.


Gänget bakom det visuella mästerverket, som les Parapluies de Cherbourg har kommit att bli känt som, bestod av Demy's gamle vän, produktionsdesignern Bernard Evein, från Nantes Fine Art School och Claude Chabrol's gamle vapendragare, fotografen Jean Rabier. Intressant nog så var Rabier's andra produktion som filmfotograf, han inledde sin karriär som kameraoperatör eller assistent, en kortfilm( med en alldeles för långt Fransk titel för att skriva ut här) regisserad av Agnès Varda. Varda och Demy kom endast året efter denna kortfilmsproduktion att gifta sig och tillsammans adopterade de ett flickebarn som senare fick en roll i just denna film om paraplyer i Cherbourg.


Det är inte bara paret Varda-Demy vars barn har en del i denna recensions filmval, utan även kompositören Michel Legrand son har en liten men likväl viktig del i historien. Legrand är en av de mer renommerade kompositören och musiker som vår senare samtid har beskådat. Utöver tre Oscars och fem Grammy's så blev hans första skiva en av de mest sålda instrumentala skivor någonsin. Och han har också samarbetat med jazzdigniteter som Miles Davis, Ben Webster, Bill Evans och John Coltrane.

Legrand har som sagt också en gedigen bakgrund inom film och Tv-världen. Där han jobbat med till exmpel Godard, Clint Eastwood och Robert Altman. Han går även att ses i Agnès Varda's långfilm Cléo from 5 to 7, där han spelar pianisten Bob. En film som han också självklart komponerade musiken till. Men det var inte fören efter Demy's film från 1964, som ni läser om här, som Legrand's karriär som filmkompositör tog ordentlig fart. Med det något ovanliga konceptet av musik och recitativ text så tog man omvärlden och framförallt Hollywood med storm, där jobbförfrågorna började rada upp sig. Hans två mest erkända verk på Amerikansk mark kom att bli låten the Windmills of Your Mind från filmen the Tomas Crown Affair och the Summer Knows från Summer of '42. Han fick också det ärofyllda uppdraget att komponera musik till Orson Welles sista färdigställda produktion Vérités et mensonges.

the Review: 


Jag fann denna lilla diamant när jag gjorde mitt senaste stor-inköp av LaserDiscar hos min connect på den Svenska västkusten. Utöver den i mitt tycke spännande titeln och staden Cherbourg's historiska tyngd så vittnade såklart Criterion släppet om att det här var en film värd att notera. Och när man väl gör det, och då troligtvis ser filmens trailer, så vill jag tro att det är helt omöjligt för en människa att inte gå vidare med att faktiskt se filmen.

De förväntningar som trailern ger dig är också i stort sätt...det du får. En gripande och relativt välutvecklad kärlekshistoria, med en touch av storslagenhet. En faktor som kommer från filmens långa tidsspektrum. Men det som gör mig mest berörd är historiens visuella berättande. Något som jag också finner mest lockande med trailern som bjuder på så mycket ögongodis att man skiner upp som ett barn. Och för mig så är det smått ofattbart att all film inte är så här genomtänkt när det kommer till komposition, rörelser, miljöer och då framförallt i detta fall färgerna. Det är också befriande att man inte gör en allt för stor grej av det heller, likt Peter Greenaway's the Cook, theThief, His Wife & Her Lover, utan Cherbourg, eller möjligtvis vårt nykära pars värld, helt enkelt bara vibrerar av olika kulörer.


Finns det ett djup bakom det vackra fasaden?


Vad som däremot inte kommer fram i den trailer som jag såg var att detta är en slags musikal. En film vars berättande drivs fram av oavbruten musik och en dialog som både förs fram i takt och smått melodiskt. Då les Parapluies de Cherbourg berättas i tre specifika akter, namngivna avfärd, frånvaro och återkomst, så tänkte jag med mitt godtrogna sinne att vardera akt hade varsitt unikt berättarspråk, där vår första akt bekräftar den obrytbara ny-kärleken mellan 
Geneviève (Deneuve) och Guy (Castelnuovo) i upptempo musikalmusik. För att i de efterföljande två akterna berättas på helt andra sätt. Jag började till och med dagdrömma lite smått om vilka andra stilar/känslor man skulle kunna fortsätta filmen med. Komiskt nog så började också den andra akten med en stunds tystnad som gav mig en högst narcissistisk självbekräftelse och det infann sig plötsligt en viss lättnad i mig över att det nu skulle bli lite lugn och ro. Men sakta och säkert så började det där rätt skräniga storbandsorkestern att göra sig påmind igen, och så när väl den första meningen yttrades i samma flytande form som under första akten så insåg jag att denna filmen var något annat än vad jag först hade trott.

Nu låter det kanske som att det här skulle vara något negativt, något som jag hängde upp mig på och inte kunde släppa. Men det är rätt så långt ifrån sanningen. Trots att jag inte är ett enormt fan av filmmusikaler, även om jag verkligen inte har något emot dom,  så är faktiskt två av mina, förvisso många, favoritfilmer utav denna genre (Dancer in the Dark och Hair). Så jag är trots allt öppen för detta forum. Och les Parapluies de Cherbourg kommer hädanefter räknas in som "den tredje" favoritmusikalen i min bok. Men inte så mycket på grund av musiken utan för att den har så pass många andra ben att stå på. Där såklart det visuella sticker ut, men också med den, förvisso inte allt för originella, men likväl väl-berättade kärlekshistorian.

the Slutkläm:


En film som jag tror kan tilltala väldigt många olika sorters människor med filmens många olika teman som romantiken, musiken, det tekniska, miljön, det tids-historiska perspektivet, scenografin och kostymen. Men jag förstår också hur den kan vara smått avskräckande på det sätt som den är berättad på. Den är i alla fall ett måste för alla Wes Anderson-fans där ute, som jag tycker mig känna igen många och starka karaktärsdrag ifrån. 

the Betyg: 4 (Fantastisk att se på. Smått störande att lyssna till.)



"Guy, I love you. You smell of gasoline."

måndag 6 april 2015

the Grapes of Wrath (1940, LD, 129 min)

Den något mindre kända arbetstiteln; Vredens Apelsiner.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Henry Ford
Jane Darwell
John Carradine
Charley Grapewin
Dorris Bowdon
Russell Simpson
O.Z. Whitehead
Directed by:
John Ford
Produced by:
Darryl F. Zanuck
Screenplay by:
Nunnally Johnson
Cinematography by: 
Gregg Toland
Musicy by: 
Alfred Newman
Art Direction by: 
Richard Day
Mark-Lee Kirk
Set Decoration by: 
Thomas Little
Costume Design by: 
Gwen Wakeling
Film Editing by:
Robert L. Simpson


the Plot:


Under den stora depression i 30-talets Amerika så reser den villkorligt frigivna Tom Joad (Fonda) tillbaka till sina hemtrakter bara för att finna sin familjegård och landskapet ofruktbart och övergivet. Snart så inser han att det inte finns något längre att leva för i Oklahoma, medans lovorden om guld och gröna skogar ute på västkusten lockar. Men kommer frestelsen om det nya livet att leva upp till förväntningarna? 


På jakten efter en bättre framtid, down californie-way.


the Background:


Vi har tidigare gått igenom John Steinbeck's bakgrund och prisade genialitet i recensionen av East of Eden. Så nu dyker vi något djupare ner i hans, i folkmun, mest erkända verk, en novell som han 1940 vann Pulitzer priset för skönlitteratur för, vid namn the Grapes of Wrath. En bok som idag anses som en av hörnstenarna i den Amerikanska litteraturkanonen. Vad som föranledde dessa erkända utmärkelser var Steinbeck's lidelse för det Amerikanska folket under den stora depressionen och naturkatastrof-fenomenet som kom att bli känt som Dust Bowl.

Dust Bowls var enorma sandstormar som vid tre perioder under 30-talet ödelade stora delar av de Amerikanska och Kanadensiska präriemarkerna. De som tog värst stryk under denna tid var staten Oklahoma där tiotusentals människor tvingades ifrån sina gårdar, mark som de brukat under många generationer, för att söka jobb på andra platser i en redan ekonomiskt raserad nation. Många av Oklahoma-borna sökte sig västerut mot Kalifornien i hopp om en bättre framtid. Men där möttes de som oftast av än mer misär då det rådde en kraftig inflation på arbetsmarknaden. Okies, som de något nedvärderande kom att kallas, tvingades till att bo i uppsatta kåkstäder utanför plantagen och överleva på en minimal ersättning, långt ifrån den den vardag de tidigare hade skapat för sig själva i sin "hemstat".


En bild som kom att förkroppsliga verkligheten för 30-talets
inhemska arbetsvandring.

Såklart så var det här ett fenomen som den kommunistiske Steinbeck, som var öppen med sin kritik mot det Amerikanska kapitalistsamhället, passade på att skriva författa. Efter sin första succé med den något mer lättsamma novellen Tortilla Flat så släppte han både boken the Dubious Battle och artikelserien the Harvest Gypsies, för San Francisco News under 1936, kring ämnet. Året efter så följde han upp dessa två verk med novellen of Mice and Men, en berättelse som han också skrev om till teaterpjäs. Steinbeck's relation till de stackars flyktingarna tog sitt slut med novellen the Grapes of Wrath som kom att bli en braksuccé med 430.000 sålda kopior under sitt första år. Något som inte gick förbi obemärkt i Hollywood där man kom att betala $100.000 för rättigheterna till boken. En enorm summa för tiden och en åttondel av filmatiseringens kommande budget.


Året efter skulle fotografen Gregg Toland komma att lära Orson Welles allt han kunde
på produktionen Citizen Kane.


Komiskt nog så kom filmen att produceras av två av Hollywoods mest konservativa män. Darryl F. Zanuck och John Ford. Rädslan för att alienera sig mot kapitalismens vänner så skickade Zanuck ut privatdetektiver för att forska i arbetsvandrarnas verklighet. Det visade sig faktiskt att verkligheten var än mer bitter än vad Steinbeck ens hade beskrivit i sin novell vilket fick producenten att våga gå vidare med produktionen. Något som också ledde till att Ford kunde koncentrera sig på karaktärsutveckling framför den sociala kritik som kanske var ändamålet med novellen. Regissören lär ha sagt följande.



"I was sympathetic to people like the Joads, and contributed a lot of money to them, but I was not interested in Grapes as a social study."


Även om man också kom att utnyttja den nyvunna respekten för Sovjet i USA, i och med axelmakternas framgång i ett brinnande Europa, för att undkomma eventuell kritik över filmatiseringen av den kommunistiske Steinbeck's novell, så gick inte produktionen hem borta i öst. Stalin totalförbjöd filmen då den visade på att även de fattigaste Amerikanerna kan ha råd med en bil. Även på hemmafronten så mötte man på motstånd då de banker och plantageägare, som redan riktat enorm kritik mot novellen och som blev förbjuden i vissa regioner i Kalifornien, öppet bojkottade alla filmer från 20th Centuary Fox.

Någon som däremot ville ha med produktionen att göra, var en ung skådespelare vid namn Henry Fonda. Han såg rollen som Tom Joad som en "role of a lifetime". Han var dock inte lika angelägen att bli fast på ett långt kontrakt hos en filmstudio, då han hellre eftersträvade en frihet att välja sina produktioner. Men när Zanuck hotade med att anlita Tyrone Power istället för Fonda, för att förkroppsliga huvudkaraktären, så kröp han till korset och skrev på ett sjuårskontrakt.

Fonda kom att behålla kepsen, som han och karaktären Tom Joad bar under filminspelningen, ända fram tills sin dödsbädd då han gav den till sin gamla vän Jane Withers. Fonda och Withers hade hållit ihop ända sedan de jobbade på en pjäs tillsammans, hon bara åtta år gammal och han en ung man. Vad som fick vänskapen att frodas var när Withers tog, en svårt scenskräcks-skakad, Fonda's hand och bad en bön för att lugna hans nerver innan han skulle in på scen. 

the Review: 


the Grapes of Wrath var egentligen en film som jag visste väldigt lite om när tog mig an företaget att se filmen. Jag kan heller inte riktigt minnas vad det var som fick mig att köpa filmen på LaserDisc. Den mest ultimata plattformen att se film på i sitt egna hem. Jag hade väl en lite föraning om att det var ett känt Amerikansk verk som man egentligen borde ha sett/läst. Något som också bekräftades när jag såg Steinbeck's East of Eden och uttryckte mina tankar om den produktionen. Och efter att ha blivit entledigad från mina tilltänkta kvällsuppgifter på jobbet och med en annalkande påskledighet, så uppenbarade sig helt plötsligt tid och rum för att ta del av denna skapelse. 

Som alltid så ställer jag mig rätt restriktiv till all film som är producerade innan 50-talet. Kanske även 60-talet. Jag har berört det flera gånger tidigare, det är ju såklart enklare för mig att relatera till det mesta ju senare en film är producerade och jag vill nog påstå att den berättarteknik som jag uppskattar och som ter sig mer vanlig idag, framförallt på Amerikansk mark, tog sin fart kring förra århundradets-mittpunkt. Eller där omkring. Självklart så finns det flera undantag som visar prov på tidigt utvecklad mogenhet och the Grapes of Wrath skulle sannerligen visa sig vara just en sådan produktion.


Henry Fonda briljerar!



Efter en något trevande inledning, som troligtvis byggde på min förinställda skepticism mot  i stor sett all film producerad under 1900-talets första hälft, så är det faktiskt Gregg Tolands fantastiska foto och ljussättning, som säkerligen också bör tillskrivas hans två gaffers (Vic Jones och Bill McLellan), som får mig att börja ta filmen på allvar. Ett foto som vittnar om ett helt annat djup än vad jag inledningsvis förväntat mig.


Tillsammans med fotografen och designteamet så har John Ford lyckats återskapa ett raserat Amerika, ödelagt i  totalt mörker och dränkt med vemod. En känsla som bokstavligen letar sig ur ut från skärmen och in ens sinne med sådan kraft att det är ytterst svårt att  inte bli berörd. Trots alla dessa hemskheter så blir det dock aldrig riktigt ödesmättat och det anses som, den annars rätt så bistra, Ford's mest känslosamma arbete.

Det tredje som gör denna film så uppenbart sevärd är den enorma prestationen från Henry Fonda där han syr ihop Steinbecks rätt så dystra text med det visuella på ett elegant sätt. Jag tror aldrig jag har sett en person göra en karaktär med det mörka och smått hotfulla djup som Tom Joad besitter, men samtidigt utstråla så pass mycket sympati. Långt ifrån en enkel övning. Finast beskrev nog Steinbeck Fonda's prestation själv. -"He made me believe my own words". Och utan att säga för mycket så har jag i Fonda's slutdialog, och filmens klimax, fått en ny favoritscen. Då det är något av det mest mäktiga som jag upplevt under mina år som filmfantast. En scen som gör filmen till ett måste att uppleva enbart för dess existens.

the Slutkläm:


Trots mitt lyriska utlåtande så är the Grapes of Wrath långt ifrån felfri. Det som stör och sticker ut mest är nog ojämnheten i skådespelet. Alla når inte upp i samma fina standard som Fonda, Carradine och Darwell. Men då resten av världen är så pass trovärdig så kan jag förlåta för det. Man bör se denna film, om inte för Steinbeck's text, Ford's regi, Fonda's skådespel, Toland's foto och för Day och Kirk's scenografi, så för det historiska värdet och att detta, trots all utveckling som vi gått igenom sedan 30-talet, alltjämt är en högst aktuell konflikt även idag.

the Betyg: 4.5 (Nära femman, men min rädsla för att anses som pretentiös stoppar mig.)



"Sooner or later they'd get me for one thing if not for another. Until then..."