fredag 31 oktober 2014

Halloween III: Season of the Witch (1982, BRD, 98 min)

Halloween seriens svarta får...


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tom Atkins
Stacey Nelkin
Dan O'Herlihy
Directed by:
Tommy Lee Wallace
Produced by:
Barry Bernardi
John Carpenter
Debra Hill
Screenplay by:
Tommy Lee Wallace  
Cinematography by: 
Dean Cundey
Music Composed by:
John Carpenter 
Alan Howarth  
Production Design by: 
Peter Jamison
Set Decoration by: 
Linda Spheeris
Special Effects by: 
Jon G. Belyeu
Visual Effects by: 
John C. Wash  (Title Sequence)
Sam Nicholson  (Silver Shamrock Commercial)
Film Editing by:
Millie Moore


the Plot:

Doktor Daniel Challis (Atkins) bevittnar ett mystiskt mord under hans skift på det lokala sjukhuset. När han sedan upplever svårigheter med att släppa den hemska händelsen bakom sig, och när dottern till den bortgångne herren dyker upp, så bestämmer de sig till slut för att reda ut denna mordgåta. Det leder dom till den lilla byn Santa Mira där saker och ting inte verkar stå riktigt rätt till.


Tom Atkins reaktion när hans agent bekräftar att Carpenter inte har något direkt med filmen att göra.


the Background:

Ja denna historia är väl knappast okänd men jag tar den en gång till för de som undgått den. 1978 så kom den då relativt okända regissören John Carpenter att förändra filmvärlden då Halloween släpptes lös på denna jord. Den kom att bli en av de mest framgångsrika independent filmerna någonsin (den har spelat in över $70 miljoner på sin budget av $325.000) och blev Carpenters första steg mot den skräcklegendstatus han nu erhåller. 

Med denna ekonomiska framgång så var det ju skrivet i sten att en uppföljare bara var tvungen att komma. Och tre år senare så hade också Halloween II sin premiär. En film som direkt följde upp på spåren där den första slutade och publiken fick återförenas med Michael Myers, Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) och Dr. Sam Loomis (Donald Pleasence). Den andra filmen i serien blev också en kassako, dock långt ifrån lika mycket som förstlingsverket, vilket ledde producenterna, Carpenter och hans kompanjon Debra Hill, till visionen om Halloween som en filmserie med nya teman varje år. Och just därför sitter vi nu här med Halloween III:Season of the Witch.



Eight more days 'til Halloween, Silver Shamrock.


Den tredje filmen var till en början tänkt att bli regisserad av Joe Dante som nyligen hade avslutat arbetet med the Howling. Dante kopplade den brittiske och gamle Hammer-manusförfattaren Nigel Kneale till projektet. Produktionsteamet skulle dock förändras en hel del då först Dante lämnade projektet och när sedan filmmogulen Dino de Laurentiis, som ägde distributionsrättigheterna till filmen, poängterade avsaknaden av grafisk våld så blev filmens nya regissör, Tommy Lee Wallace, ombedd att skriva om manuset. Wallace som långt ifrån var en nykomling i Halloween världen, han var produktions designer på originalfilmen och var den första att bli tillfrågad att regissera uppföljaren - vilket han tackade nej till, förändrade filmens ursprungliga manus till den grad att Kneale inte ville bli krediterad för sitt arbete till slutproduktion.

Filmen nådde långt ifrån samma kommersiella framgång som dess föregångare och blev rejält omsprungen av tex. Poltergeist, Friday the 13th: Part III (min personliga favorit i den serien) och Creepshow i box-office siffrorna samma år. Detta ledde till att Michael Myers återigen fick bli huvudspelaren i Halloween serien. Ett beslut som ledde till att Halloween III: Season of the Witch blev denna series okrönta svarta får och en av filmhistoriens mest udda inslag. Att det tog serien cirka sexton år, och Jamie Lee Curtis återtåg i franchise't, innan man återigen tjäna de där riktiga stora kosingarna, i och med H20,  gör det hela bara än mer tragikomiskt. Även bland kritikerna blev den svårsåld där Roger Ebert hade detta att säga om den.


"a low-rent thriller from the first frame. 
This is one of those Identikit movies, 
assembled out of familiar parts from other, better movies."


Små noteringar är att Jamie Lee faktiskt bidrar med sina aura även i denna film då hon är rösten till en telefonoperatör plus det annonseringsmeddelandet som spelas upp i den lilla staden Santa Mira som våra två huvudkaraktärer reser till. Och just byns namn har kommit att bli en uppdiktad filmklassiker. Det påhittade stadsnamnet kommer ursprungligen från filmen Invasion of the Body Snatchers från -56. Och efter dess återanvändning i Halloween III så har det dykt upp i Dean Koontz novell, Phantoms. Den har även använts i den klassiska TV- serien Airwolf, i Carpenters  egna rulle Memoirs of an Invisable Man och den framtida klassikern Sharknado 2: the Second One...


the Review: 


Långt ifrån en bortglömd klassiker, men likväl en för mig osedd och för många andra förbisett alternativ. Men frågan var om det möjligtvis dolde sig ett guldkorn bakom en titel som efter en mycket framgångsrik häxjakt gått i total exil.

Jag för dock börja med att erkänna att jag trots all den slasher film som jag såg under min uppväxt, där jag förvisso var en aktiv Jasonfanatiker och mer eller mindre vägrade erkänna någon annan liknande filmserie överhuvudtaget, så har jag alltså sett ytterst lite av Halloween serien. Jag minns hur jag lämnades kraftigt oberörd efter att ha bevittnat Steve Miner's H20 som ung och jag tror att det dröjde ända tills att jag började förstå Carpenter storhet som jag faktiskt tog mig tid att uppleva filmen som till stor del gav liv till denna smått märkliga filmgenre och även indirekt Jason uppståndelse.


Producenter fick ta till drastiska medel för nå sin publik...

Intressant nog så börjar filmen helt lysande. Och på grund av att jag totalt saknar förväntningar i ingången till filmen så blir jag helt plötsligt smått exalterad över vad som komma skall.

Filmens förtext är troligtvis en av de mest geniala i filmhistorien. John C. Wash arbete är i samma metodiska klass som både Saul Bass och Kyle Cooper. Och när du adderar Carpenter och Howarth's tidtypiskt dystopiska musik så når verket sin fulländelse. Det är nästan så att man kan hävda att filmen är värd att se bara för den stämning som förtexten adderar till resten av resan. 


En resa som tydligt går i Carpenters fotspår. Man märker snabbt vilken läromästare som Wallace har haft då jag säkerligen hade gissat att detta var en Carpenter film om jag inte hade haft facit i hand. Självklart så hjälps ju den känslan av att mäster han själv ligger bakom den, vid det här laget, igenkännbara filmmusiken. Något som på senare år har kommit att bli något av hans adelsmärke. Men det är faktiskt inte bara musiken som påverkar mig i detta fall. Utan allt från regi, miljöer, karaktärer, foto, berättartekniken, ja näst intill allt, skriker Carpenter. 

Som en tvättäkta Carpentierian så får jag erkänna att jag blir totalt såld av världarna som han bygger upp. Den bild av det sena 70-talet och det tidiga 80-talet är en värld, likt Twin Peaks, som jag själv skulle vilja bosätta mig i. En lustig känsla som bygger på blandningen av ett skitig obehag och en varm gemytlighet. Märklig, men välkomnande.

Och det är väl också här någon stans som jag får erkänna att jag trots de glorifierande ord om Carpenters världar, så lyckas filmens historia aldrig riktigt utnyttja den till fullo. Karaktärerna känns rätt platta och smått diffusa. Medans berättelsen i sig knappt engagerar med en ton som till slut blir rätt svåridentifierbar. Dock så bjuder den såklart på en del förträffliga visuella effekter plus alla små glimtar till de föregående filmerna gör att resan ändå inte blir allt för tröttsam.


the Slutkläm:
 
Förtjänade den då sitt rykte? Mnja, jag tycker kritiken är lite väl hård. Men detta är med åtanken att den i dagsläget fungerar riktigt bra som en härlig tillbakablick till det Amerikanska 70/80-talet. En upplevelse som alltid är välkommen. Tycker att den fungerar ypperligt för en filmkväll med skräcktema. Men kanske inte riktigt som huvudnumret. Mer som en entrérätt.


the Betyg: 2,5 (Filmens förtext och första akt gör att betyget närmar sig en 3:a)



"They're coming... They're coming!"

måndag 27 oktober 2014

On the Beach (1959, BRD, 134 min)

Något så ovanligt som en Postapokalyptisk studioproduktion från 50-talet.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Gregory Peck
Ava Gardner
Fred Astaire
Anthony Perkins
Donna Anderson
Directed and Produced by:
Stanley Kramer
Screenplay by:  
John Paxton
Cinematography by: 
Giuseppe Rotunno
Music Composed by: 
Ernest Gold  
Production Design by: 
Rudolph Sternad
Art Direction by: 
Fernando Carrere
Film Editing by:
Frederic Knudtson


the Plot:

Världen närmar sig sin undergång sedan ett, då framtida - filmen utspelar sig 1964, kärnvapenkrig brutit ut och ödelagt större delen av jordklotet med radioaktivitet. Kommendörkapten Dwight Towers (Peck) och hans mannar har efter en tid på drift till sjöss äntligen hittat en plats i Stilla Havet som ännu inte är berörd; Australien. Men än är inte hoppet över för strax så tar man emot en mystisk morsesignal från San Diego.


Tiden är knapp men Kmd. Towers (Peck) och hans mannar är redo för alla utmaningar.


the Background:

Stanley Kramer's film, On the Beach, bygger på den Brittiske författaren Nevil Shute's bok med samma namn från 1957. Filmen skiljer sig en del från boken. Några av Kramers tillagda scener baserade han på att han antog att biopubliken inte skulle uppskatta en så seriös film om världens undergång, utan att få det kryddat med lite romantik och sex. Förändringar som Shute hade svårt att acceptera. Men han skulle inte behöva oroa sig allt för länge över den besvikelsen då han gick bort efter ett strokeanfall vid 61 års ålder. Bara året efter att filmen hade haft sin premiär. Om anfallet hade något med filmen att göra låter jag vara osagt. 

Utöver den gedigna rollistan så spelas en av filmens huvudkaraktärer av en ubåt. En båt som Towers anländer med till Australien och sedan också tar sig en sväng om i Stilla Havet i sökande efter möjliga lösningar på radioaktivitetsproblemet. Och detta problem ledde även till bekymmer för Kramer och hans produktionsteam, då den Amerikanska militären inte uppskattade boken och senare filmens handling så vägrade man också att hjälpa till. Detta ledde till att man, istället för få tillgång till en Amerikansk atomubåt, fick nöja sig med den diesel-elektriska båten HMS Andrew. En båt man fick låna av Brittiska Royal Navy



Min första filmupplevelse med Miss Ava Gardner efter att ha läst hennes självbiografi.


Filmen blev också Fred Astaire, som nu hade passerat 60-års strecket, första spelfilm där hans karaktär varken framför en dans eller ett sångnummer. Ett nytt karriärval för den åldrandes Astaire. En annan som filmen öppnade upp ett nytt kapitel för var Ava Gardner. 

Ava, vars självbiografi - Ava, My Story - jag nyligen läst klart och som jag också vill passa på att tipsa om, var en simpel landsortsflicka som av en slump blev Hollywood och en av världens mest kända sexsymboler. Dock så är detta långt ifrån en solskenshistoria. Ava's liv känns så här i efterhand smått tragiskt då det som gav henne framgången också senare ledde till hennes förfall. Men just vid denna tidpunkt så lekte hennes liv, i alla fall rent ekonomiskt, då hon efter tjugo långa år slavandes under ett, för henne mycket dåligt kontrakt hos MGM, äntligen var fri att förhandla hennes egna löner på de filmer som hon själv ville delta i. 



Perkins skulle strax efteråt anta sig rollen i Psycho och därmed sätta stop för sin aktiva skådespelarkarriär.


Filmen som till större delen spelades in på plats i och utanför Melbourne led av en del problem då det dels vid denna tidspunkt var ytterst ovanligt med Amerikansk stjärnglans på Austaliensk mark. Detta ledde till ett översvämmat intresse för inspelningsplatserna och man blev, till många av teamets frustration, tvingade till många omtagningar då exalterade fans dök upp i bild för att bevittna denna stora händelse. En annan irriterande översvämning kom från en enorm mängd flugor som störde skådespelarna och inspelningar, något som syns i filmen. Det tjocka töcken av flugor ska varit en effekt av det varma väder, uppemot 40-grader enligt Gregory Peck, som många av inspelningsdagarna drabbades av. 

Värt att notera är också att On the Beach är en av Wim Wenders favoritfilmer.


the Review: 


Detta är alltså en film som jag blev upplyst om i Ava Gardners självbiografi som jag nyligen har läst klart. Ett enormt fascinerande och smått tragiskt livsöde som jag tycker alla människor med ett filmhistoriskt intresse eller psykologstudenter borde läsa. Att On the Beach blev just den första filmen med henne i en av huvudrollerna som jag ser beror nog till stor del av det post apokalyptiska temat som filmer bjuder på. Att hon också backas upp av dåvarande och kommande storheter som Peck, Astaire och Perkins skadar knappast.

Filmen är fotograferad av den då relativt unge Italienaren Giuseppe Rotunno. Rotunno kom senare att fota åtta av Federico Fellini's filmer. Han blev även även nominerad till en Oscar för bästa foto efter hans arbete med den legendariske Bob Fosse's film, All that Jazz. Även Ava hade ett gott öga till honom då de året innan hade jobbat ihop på filmen the Naked Maja. Även om jag inte tycker fotot som helhet är något direkt minnesvärt. Jag skulle vilja beskriva det som ojämnt då det varvar ett relativt sömnigt språk med ett par riktigt nyskapande och smarta bildlösningar. Några som även Ava beskriver i sin bok som att Giuseppe fick mota ta en hel del av de oroliga teknikernas motsättningar innan han motbevisade dem själva med att faktiskt lyckas med de visioner han hade.


En fantastiskt bild på Fred Astaire som vid 60-års ålder var redo för mer dramatiska roller.


Jag vill passa på att prata lite om Ernest Gold's filmmusik innan vi går in mer på filmen som helhet. Jag reagerade nämligen smått på att han blev nominerad till en Oscar för sitt arbete till On the Beach. En Oscar som sedan gick till Ben-Hur i ett allmänt svagt startfält det året.
I mina öron så är Gold's musik högst opassande till en historia av denna karaktär och också en tråkig avkomma från de stora studioproduktionernas tider. En era som då, tur nog, var på väg mot sitt slut. Jag har svårt att släppa att filmen, med ett mer intressant djup på musiken, hade getts möjligheten att bli så mycket mer betydande och påverka publiken på en djupare nivå än vad den gör nu. Sen får jag erkänna att jag uppskattar tanken med att använda sig av den Australiska inofficiella nationalhymnen "Waltzing Matilda" som ett ledmotiv då innebörden av låtens text faller ihop väl med filmens tema.

Det är alltså ett hemskt spännande tema som Kramer och hans gedigna skådespelaruppsättning ska hantera i On the Beach. Ett tema om uppgivenhet och hur man hanterar det som faller mig nära hjärtat. Men det är med en oväntad avslappnad stämning som man inleder filmen med. En så i många fall munter och hurtig stämning så att jag börjar fundera vad det egentligen är för film som jag har börjat se på.

Men med tidens gång så dyker det sakta men säkert upp en del riktigt tunga och kännbara scener som berör en och faktiskt leder till ett visst hopp om en spännande upplösning. Men lika snabbt och oväntat som de tyngre scener infinner sig, lika abrupt blir de avlösta av de putslustiga och överdrivet romantiska diton. Detta tillsammans med ett inledningsvis rätt kackigt ljudläggningsarbete leder till att jag får svårt att ta filmen så seriöst som jag skulle. Och istället så sitter jag och tänker på vilket mästerverk Lars von Trier's Melancholia är. En film som på ett betydligt bättre sätt beskriver en liknande situation och liknande karaktärsöden.


the Slutkläm:
 
Det är en viktig fråga som Kramer väcker med denna film, regissören som just hade ett rykte om sig att skapa film med tuffare ämnen. Så jag förstår om man som både regissör och producent faktiskt inte vågar ta steget fullt ut, utan vill försöka tilltala en så pass bred massa som möjligt. Men visst hade jag önskat en mer renodlad ton i filmen. Tyvärr så lämnas man med känslan av att 50-talet kom i vägen för en jäkligt spännande filmupplevelse.


the Betyg: 3



"You should have grabbed me, you know. 
I'm about to be extinct."

tisdag 14 oktober 2014

Chelovek s Kino-Apparatom (Man With a Movie Camera, 1929, Youtube, 68 min)

I jakten på den perfekta bilden.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Mikhail Kaufman
Directed by:
Dziga Vertov
Screenplay by:  
Dziga Vertov
Cinematography by:
Mikhail Kaufman
Gleb Troyanski
Music Composed by: 
the Cinematic Orchestra  
Film Editing by:
Dziga Vertov
Yelizaveta Svilova


the Plot:

En man beväpnad med ett stativ över sin axel beger sig ut i det Ryska samhället för att föreviga dagen med sin handvevade filmkamera.


Dziga Vertov blev senare ansiktet för SVT dokumentär.



the Background:

Mellan åren 1986 och 87 så föddes de tre bröderna Denis, Mikhail och Boris Kaufman i Bialystok, det dåvarande Ryska Kejsardömet och nuvarande Polen. Detta var dock tuffa år för Europa och när det första världskriget bröt ut 1914 så flydde familjen Kaufman till Moskva. Där började bröderna finna ett intresse för filmfotografi och efter att Oktoberrevolutionen hade brutit ut så erbjöd Denis och Mikhail sina filmkunskaper till det, av Bolsjevikerna, nyskapade Sovjetunionen.

I och med att freden till slut lade sig över Europa så valde brödernas föräldrar att flytta tillbaka till det självständiga Polen tillsammans med den yngsta brodern Boris. Men Denis eller Dziga som han nu hette (som revolutionär konstnär i Sovjet passade det bättre) och mellanbrodern Mikhail blev kvar i Sovjet. Där skapade de ihop med Dziga's fru Yelizaveta Svilova ett filmkollektiv vid namn Kinoks. Ett namn som syftar den Ryska betydelsen för film och ögon. Man producerade en del manifest där man förklarade att man avstod den iscensatta filmen och studiovärlden. Man insisterade istället att framtidens film skulle bestå utav ren fakta. Dziga pratade om sitt "Kino-öga" framför det mänskliga ögat. Objektivet skulle bli en maskin att fånga världen i och organisera det visuella kaoset till en sammanhängande objektiv bild. Men samtidigt var Dziga en sann Marxist och ansåg att dess ideologi var det enda objektiva och vetenskapliga verktyget för analys. Och han betonade också att "Kino-ögat" var en metod för en kommunistiskt tolkning av vår värld.

Den yngsta brodern Boris Kaufman skulle även han bli filmfotograf, även om det tog honom lite längre tid. Men samtidigt så nådde han nog högre kommersiella framgångar än sina två bröder, då han efter en tid i Europa hamnade i Nord Amerika, där han bland annat fotade en av mina favorit filmer, 12 Angry Men, och vann även en Oscar för bästa foto i Eli Kazan's film, On the Waterfront.


I huvudet på en Kaufman.

Kollektivet Kinok's främsta verk skulle bli Chelovek s Kino-Apparatom. En film som tog bröderna och Yelizaveta tre år att färdigställa och spelades in de nu Ukrainska städerna Kharkov, Kiev och Odessa. 

Innan filmens premiär så fick Dziga kalla fötter. Och med tron om att filmen antingen skulle bli förstörd eller negligerad av det Sovjetiska folket så skrev han inte bara en krönika i den kommunistiska tidningen, Pravda, där han varnade för filmens experimentella och kontroversiella natur. Utan han adderade också en sista varning i filmens förtext som lydde -


"AN EXPERIMENTATION IN THE CINEMATIC COMMUNICATION
WITHOUT THE USE OF INTERTITLES
WITHOUT THE HELP OF A SCENARIO
WITHOUT THE HELP OF THEATRE"


Filmen är en stumfilm som under visning blev ackompanjerad av ett liv band. Regissörens noteringar till musikerna har blivit omskriven många gånger under historiens gång. Och filmen har även fått helt nykomponerade verk tillägnad till sig vid specifika visningar. Den jag såg var alltså the Cinematic Orchestra's version som dom skrev för en filmfestival i Porto. Den Brittiska jazz fusion gruppens variant av soundtracket finns tryckt på en limiterad DVD utgåva och är en av de mest eftertraktade versioners av filmen.

Michael Nyman har även han skrivit sitt bidrag till filmen som framfördes i London's Royal Festival Hall. Märkligt nog så återanvände Nyman sedan delar av verket när han skrev musiken till Sega Saturn spelet Enemzy Zero

the Review: 


Detta är en film som jag under en lång tid velat uppleva utan att egentligen veta allt för mycket om den. Det lilla jag på förhand har sett ifrån den har vart när den, som en notis över stumfilms-eran, har nämnts i filmhistoriekurser. Att filmen inte bara stannade som en notis i mitt minne bygger mycket på att jag genom en god vän sprang på det eminenta bandet the Cinematic Orchestra. Och just deras kompositioner skrivna åt Dziga's dokumentärfilm var något som jag har lyckats avnjuta under många år innan jag alltså tog steget att också faktiskt se filmen. 

Detta leder ju till att jag hade en god plattform att stå på innan jag gav mig av på denna resa. En resa i ett Öst Europa som jag tvivlar på om jag hade uppskattat, i alla fall inte lika mycket, om det nu inte var just för deras tillägnade musik. Nu har jag än så länge inte testat någon annan version av filmen så jag vet inte om det är något jag kan stå för fullt ut. Men ni kanske kan förstå på ett ungefär hur välskriven och passande jag tycker att deras musik är för situationen.


Dziga förverkligade sin vision om sitt "Kino-öga".


Men om vi koncentrerar oss på dokumentärfilmen i sig en stund så måste jag erkänna att filmen snabbt visar sig vara något väldigt annorlunda mot vad jag trodde. Dziga's verk sprudlar av innovation och konstnärlighet. En känsla som på ett positivt sätt sprids till mig som publik. Att föremålen som han sedan filmar som oftast antingen är i rörelse eller presenterad med en fängslande bildkomposition gör att man aldrig hinner tröttna.

Jag måste erkänna att jag under stora delar av filmens gång ifrågasatte om det detta faktiskt inte var också var en nyklippt version för att passa musiken och vår tid bättre. Det skulle till exempel mycket väl kunna ha vart en konstinstallation på något medvetet hipster ställe producerad i år. Men vad jag förstår så är detta alltså originalversionen. Precis så som Yelizaveta lämnade den vid klippbordet. Hatten av till denna underbara kvinna.

Om det är något som jag saknar i filmen så är det väl möjligtvis en poäng. Något som knyter ihop säcken fram mot slutet. Nu är jag ingen vidare analytiker så det är möjligt att jag missade någon vackert invävd och genomtänkt tanke. Men då film under denna tid inte var allt för diskret med sina ändamål så förutsätter jag att fallet inte är så.
  
the Slutkläm:
 
En film som verkligen alla borde se och som jag tror och hoppas att större delen av mänskligheten uppskattar. Den är intressant på så många sätt - dels för den tidsresa som man bjuds på, för musiken och för den inspirerande kreativitet som Dziga och hans fotograffamilj bjuder på under en knapp timme. Ett konstverk lika viktig som Leonardo's Mona Lisa, Bach's Air eller Auguste Rodin's the Thinker..



the Betyg: 4



"..."

söndag 12 oktober 2014

L'ucello dalle Piume di Cristallo (the Bird with the Crystal Plumage, 1970, DVD, 98 min)

Denna smålustiga tavla är en av nycklarna i historian om kristallfjädrarna.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tony Musante
Suzy Kendall
Enrico Maria Salerno
Eva Renzi
Umberto Raho
Directed by:
Dario Argento
Produced by:
Salvatore Argento
Screenplay by:  
Dario Argento
Cinematography by: 
Vittorio Storaro
Music Composed by: 
Ennio Morricone  
Production Design by: 
Dario Micheli
Costume Design by: 
Dario Micheli
Film Editing by:
Franco Fraticelli


the Plot:

En Amerikansk författare (Musante) på utlandsresa i Italien råkar bevittna ett mordförsök. Dådet visar sig vara utfört av en seriemördare som har satt skräck i Rom under en längre tid. Fascinerad av händelsen så börjar författaren gräva i fallet vilket snart leder till att han själv blir en måltavla för knivmördaren.


Kommer Sam Dalmas (Musante) att reda ur denna mordgåta?


the Background:

Dario Argento: framavlad av den Italienska filmproducenten Salvatore Argento och den Brasilianska fotografen Elda Luxardo. Med tanke på den miljön som Dario växte upp i så återfanns det i ung ålder ett uppenbart filmintresse. Ett intresse som han började utnyttja i sitt första arbete som filmkritiker på tidningen Paese Sera. Med den erfarenheten han fick genom att recensera filmer så började han också skriva filmmanus. Ett av de mer profilerade jobben han gjorde i början av karriären var att skriva manuset till C'era una Volta il West (Once Upon a Time in the West - 68) tillsammans med Bernardo Bertolucci och självfallet också filmens regissör, Sergio Leone.

Men Dario blev snabbt trött på den, vad hans ansåg som, missbehandling av hans manuskript från både regissörer och producenter. Så till slut så tog han saken i egna händer och med hjälp från hans far och hans kontakter så började familjen Argento att producera Dario's första film, L'ucello dalle Piume di Cristallo. 

Filmen bygger på Fredric Brown's novel the Screaming Mimi. En novell som 1958 hade filmatiserats i Hollywood med samma namn och med Anita Ekberg som ledande karaktär. Ekberg som två år senare skulle vada i Fontana di Trevi i Rom. Samma stad som Argento's mordhistoria om påfåglarna utspelar sig. Men det var väldigt nära att Argento faktiskt inte fick slutföra filmens produktion då producenterna led av stort tvivel kring hans kompetens. Pappa Salvatore's främsta vapen i att övertyga finansiärerna var deras egna sekreterare som vettskrämd efter en första visningen av filmen blev ett vittne för vad Dario's visioner kunde förmedla för känslor. 


Hur hade Italiensk skräckfilmshistoria sett ut om inte Dario fått färdigställa sin debutfilm?


L'ucello dalle Piume di Cristallo blev med tiden en riktig kassako, i Europeiska mått mätt, då den spelade in dubbelt så mycket som den kostade att producera. Denna framgång ledde till att Argento skapade ytterligare två filmer med djur som tema. Il Gatto a Nove Code (the Cat O'Nine Tails -71) och 4 Mosche di Velluto Grigio (Four Flies on Grey Velvet - 71) blev tillsammans med kristallfjädern kallad för the Animal Trilogy.


Argento skulle sex år senare påbörja arbetet med ytterligare en trilogi mer känd som "the Three Mothers". Som inleddes med hans mest kända verk Suspiria (-77) och avslutades trettio år senare med la Terza Madre (Mother of Tears - 07).


the Review: 

Min relation till den Italienska demonregissören Dario Argento är ytterst ytlig. Något man också skulle kunna kalla min kunskap och erfarenhet om Italiensk film. Visst har man fått sin beskärda del av Scola, Passolini, Fellini, Bava, Fulci, Antonioni, Bertolucci och den store legenden Leone. Men någon vidare djupdykning i den, vad jag tycker, något märkliga filmnation har jag inte gjort. Alternativt; medvetet hållit mig borta ifrån.

Men när jag väl stod där på biblioteket, i vad man skulle kunna kalla för en Mexican standoff, ansikte mot ansikte med Alan Jones bok, Profondo Argento, så kände jag att det var dags för mig och Dario att ta nästa steg i förhållandet till varandra. Jag var äntligen redo att undersöka den "gula" filmvågen.


Vilka höjder når nu Argento's förstlingsverk? 


När man väl har tagit sig förbi den spärr som väcks av det, som i de flesta Italienska filmer, hiskliga dubbningsarbetet så får man istället försöka hantera vår ytterst märkliga huvudkaraktär, Sam Dalmas. Han är garanterat en av de tråkigaste författare som någonsin porträtterats på film. Vi blir också tvungna att hantera den outgrundliga anledningen till att historian rullar på. För efter att Sam har bevittnat mordförsöket, och utan någon direkt anledning blivit fråntagen möjlighet att återvända hem till USA, så ges han mer eller mindre en fullmakt, han till och med uppmuntras, av polisen att forska fritt i fallet kring denne seriemördare som under en alldeles för lång tid har härskat i Rom.

Jag förstår poängen av hans besatthet av det som han upplevde, framförallt då det på sätt och vis betalar av sig mot slutet, men man borde haft möjligheten att författa detta på ett mer kreativt och logisk sätt.

Annars så är det just berättelsetekniken som är filmens behållning. Det märks att verkets regissör kommer från en bakgrund av manusförfattande då allt som både syns och hörs faktiskt har en betydelse. Ett attribut som tyvärr blir allt ovanligare.

Men känslomässigt så är jag sällan speciellt engagerad. Argento's tre första filmer ska, vad jag förstår, ligga närmre Hitchcock's thrillervärld än den genre som han numera räknas till. Även om bilderna från L'ucello dalle Piume di Cristallo säkert var mer skrämmande på det goda 70-talet så blir det mer av en "whodunit" än en klassisk giallo.


the Slutkläm:
 
Jag har verkligen inget emot att tipsa om Argento's regidebut. Frågan är väl bara i vilket forum som den skulle passa bäst i. En blandning av thriller och slasher utan att vara speciellt obehaglig får svårt att hitta sitt hem. Men som en förfilm till en skräckfilmsafton kan den komma att fungera alldeles utmärkt till.


the Betyg: 3



"Bring out the perverts!"