söndag 7 maj 2017

Paris, Texas (1984, Streamingtjänst, 147 min)

If you don't talk the talk, can you really walk the walk?


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Harry Dean Stanton
Nastassja Kinski
Dean Stockwell
Aurore Clément
Hunter Carson
Directed by:
Wim Wenders
Screenplay by:
Sam Shepard
Produced by:
Anatole Dauman
Don Guest
Cinematography by: 
Robby Müller
Music by: 
Ry Cooder
Art Direction by: 
Kate Altman
Costume Design by: 
Birgitta Bjerke
Sound Mixing by:
Jean-Paul Mugel
Film Editing by:
Peter Przygodda

the Plot:

Vi möter Travis Henderson (Stanton), en sliten och förvirrad man, uttorkad och fördärvad efter flera dagars vandring. Vilsen i den stora amerikanska öknen. Efter att ha kollapsat i en pittoresk bar i mitten av ingenstans så nås Walt Henderson (Stockwell) av beskedet av att hans käre bror, som har vart försvunnen i över fyra år, nu plötsligt är tillbaka. Men vad är det egentligen som har lockat Travis tillbaka upp till ytan.


Notera Nastassja, notera hennes släktband och notera färgerna.


the Background:


Sam Shepard's är mina ögon främst igenkänd för sitt skådespeleri, men detta är en auteur av rang, som utöver skådespeleriet och regisserande även skrivit flertalet pjäser. Den som sticker ut mest är Buried Child som han vann ett Pulitzer pris för 1979. Runt årsskiftet 83-84 så blev Shepard, nyss Oscars-nominerad för sitt arbete med the Right Stuff, troligtvis kontaktad av Wenders för att påbörja ett samarbete med en film som kom att heta Paris, Texas. Tanken var att skriva filmens första hälft, sedan gå vidare med att filma det innan man fortsatte att skriva filmens andra hälft. Allt för att komma närmre huvudkaraktärerna och för att se vilka intressanta drag som skådespelarna tog fram under inspelningen. Nu hann aldrig Shepard skriva klart filmens andra hälft då han under tiden blev inblandad i ett annat projekt. Som ersättare klev Kit Carson in, far till Hunter Carson som blev castad i rollen som Travis son. Wenders och Shepard kom 2005 att fullfölja sitt samarbete nu med filmen Don't Come Knocking, där Shepard stod för både manus och porträtteringen av filmens huvudkaraktär.

Själva inspelningsperioden sträckte sig enbart till 4-5 veckor, med ett väldigt litet filmteam. För filmens foto stod den holländske fotografen Robby Müller för. Müller och Wenders hade arbetat ihop ända sedan 1971 på filmen Summer in the City. Man kom sedan att arbeta ihop med varandra ända till 1977 och filmen Der Amerikanische Freunde. Men nu, efter en paus på cirka 7 år, så var det dags igen. Müller kom efter Paris, Texas att filma flera numera kultförklarade filmer som Repo Man, to Live and Die in L.A och Breaking the Waves, men framförallt blev han nog känd för sitt nära samarbete med filmregissören Jim Jarmusch. Ett annat namn i filmteamet som med tiden kom att bli allt mer erkänd var Allison Anders, som under Paris, Texas arbetade som produktions assistent, men för mig kom att bli känd för hennes bidrag till den under- eller överskattade filmen Four Rooms.


Det charmanta teamet bakom en av filmhistoriens mer krediterade verk.


Paris, Texas fick sin premiär på den ansedde filmfestivalen i Cannes 1984. Det årets Palme d'Or-jury bestod av en hel hög högt aktade filmnamn som Dirk Bogarde - som också var juryn's ordförande -  Stanley Donen, Isabelle Huppert, Ennio Morricone, Jorge Semprún och den berömda sovjetiska filmfotografen Vadim Yusov. Bogarde har senare i sin biografi erkänt att han upplevde vissa påtryckningar kring valet av den vinnande filmen. Där vissa hellre såg en större familjär, kanske amerikansk, produktion som vinnare. Bogarde och hans jury gick trots allt emot dessa röster - att en viss napolitansk demonproducent tävlade med en film som kom att bli ett stort ekonomisk fiasko är troligtvis bara ett rent sammanträffande - och utsåg alltså Wenders lilla experiment som den värdiga vinnaren.

Utöver Bogarde, hans jurymedlemmar och huvudrollsinnehavaren han själv; Harry Dean Stanton som ser filmen som hans privata stolthet, så har Paris, Texas även satt spår i många kända musiker. Filmen sägs ha vart favoritvalet hos både Kurt Cobain och Elliot Smith medans musikgrupperna Texas och Travis båda tog sina bandnamn från Wenders verk. På M83's debutalbum med samma namn så är en konversation mellan Hunter och hans plastmamma samplad i låten She Stands Up. Inget ovanligt för den franska elektrogruppen som gjort filmsamplande till något av ett varumärke.

Om alla dessa musiker förkärlek till filmen har med handlingen eller Ry Cooder's filmmusik att göra låter vi vara osagt, vad man däremot kan konstatera är att Cooder baserade sin musik till Paris, Texas på Blind Willie Johnson's blueslåt Dark Was the Night, Cold Was the Ground. Ett verk som Cooder själv beskrev som "the most soulful, transcendent piece in all American music." Wim Wenders kom senare att regissera ett av avsnitten i den Martin Scorcese-producerade dokumentärfilmserien the Blues. I Wenders avsnitt, som heter the Soul of a Man, så fördjupar vi oss i musikkarriärerna för Skip James, J.B Lenoir och så Blind Willie Johnson, mästaren av slidegitarren

the Review: 


Detta är en film som givetvis har funnits med på "att se"-listan ett bra tag nu utan att faktiskt ha blivit sedd. Av filmernas ödesmättade inslag av öken så hade jag lyckats att blanda ihop Paris, Texas med Percy Adlon's film Bagdad Café från 1987. Vilket givetvis skapade en stunds förvirring nu när Wim Wenders amerikanska epos kom på tal i filmklubben som jag deltar i. Och det var även denna klubb som till slut realiserade detta filmval, ett val som jag nu är oerhört nöjd över att blivit tvingad till.

Jag måste säga att jag för ovanlighetens skull var relativt förväntans...lös. Vilket verkar vara ett nationellt problem då vi saknar ett vettigt ord att beskriva just den känslan med. Nåväl, det enda jag kände till om filmen var bilden av en skitig Harry Dean, iförd en röd keps, mållöst vandrandes i öknen. Just den bilden är det första vi nås av, så efter det så blev det en helt unik resa som den tyska regissören och hans team tog mig med på. En resa som jag förhoppningsvis kan uppmana fler att ta. 



Ett outtalat, fotografiskt litet mästerverk.



Då Paris, Texas är ovanligt blygsam med vad den delar med sig av sig själv under berättelsen begynnelse så lägger man mycket fokus på de få saker som man faktiskt kan reflektera över. De två punkterna råkar vara fotot och Dean Stockwell. Skådespelet kommer vi att gå in på senare så vi börjar med vad som också slår en med filmens inledning. Det vackra fotot.

Det märks väl att Wender's vid denna tidpunkt själv var intresserad av foto och då berättelsen inte kräver att någon vidare tid läggs på dialog så har man verkligen lagt krutet på att skapa något intressant med varje bild. Om det inte är Harry Dean's karga ansikte så är det de ödsliga vidderna av den amerikanska vildmarken som man får studera. Man har jobbat mycket med både komposition och färger - i kontrast till filmens annars lågmälda ton. Men även om bilderna här ovan visar på något annat så tar aldrig fotot över utan oftast så har man rätt så enkla lösningar för att skapa något annorlunda. Oftast sträcker de sig med ett färgglatt plagg eller en rekvisita i bakgrunden som bryter resten av bildens ton. Enkla lösningar som sällan tar för mycket plats, där de genomtänkta bilderna givetvis
 hjälper  Paris, Texas att ge berättelsen ytterligare djup. Ungefär så som en film bör fungera, men som det allt för sällan gör.

Ända sedan jag förstod Harry och Yaphet Kotto's geniala bidrag till Alien-universumet så har jag haft en soft spot för bägge dessa herrar. Harry överlag verkar ju uppnått en rätt så stark kultstatus efter att ha porträttera minnesvärda karaktärer i otaliga klassiska filmverk. Att den prestation han bjuder på i Paris, Texas ses av både han själv och många andra som den bästa säger mycket om filmen som sin helhet. Men han är långt ifrån ensam om att prestera. Själv så fäster jag mig vid Dean Stockwell, som gestaltar Travis bror. Han insats påminner mig lite om foto. Försiktigt genialt. Extra kudos kan även gå ut till Hunter Carson och Nastassja Kinski som prestera under svåra förutsättningar. Det är även först nu som jag inser den uppenbara blodsliga kopplingen mellan Nastassja och Klaus - hur det faktumet lyckats gå över mitt huvud är för mig oklart. Något som möjligtvis har med hennes skönhet och hennes fars uppenbara avsaknad av densamma.

the Slutkläm:


Det var ett tag sedan jag fick känna total eufori över en filmupplevelse. Paris, Texas är verkligen nära på att ta mig dit - kanske är det filmens lågmäldhet som gör att jag inte brister ut i överväldigande känslor vid filmens slut, utan det är först på lite sikt, med tid för reflektioner, som jag verkligen inser det geniala som filmen har att erbjuda.
Paris, Texas har blivit hyllad för att blanda det europeiska filmberättandet med den amerikanska. Att ställa européernas ärlighet och närhet gentemot sina känslor, mot den amerikanska cowboyens inåtvändhet är i sig onekligen väldigt intressant. Ett drag som gör denna film smått unik och som med tiden säkerligen satte många spår i många människor.

Det tillsammans med ett sagolikt skådespel, ett oerhört fint planerat foto och scenografi leder till att Paris, Texas verkligen är en film jag vill tipsa om. Det lilla varningstecken som jag bör nämna är att den nog inte passar alla sinnestillstånd. Man bör både känna ro och inspiration för att fullkomligt låta sig sugas in i Travis bottenlösa tomhet. 


the Betyg: 4 (Skönt att äntligen få se en rakt igenom kompetent film som engagerar).



"I'm not afraid of heights. I'm afraid of fallin".



Källor: Wikipedia, IMDB & the Guardian

söndag 30 april 2017

See No Evil, Hear No Evil (1989, Netflix, 103 min)

Döv och blind. Två bra grundegenskaper för att överleva denna filmupplevelse.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Richard Pryor
Gene Wilder
Joan Severance
Kevin Spacey
Anthony Zerbe
Kirsten Childs
Directed by:
Arthur Hiller
Screenplay by:
Earl Barret
Arne Sultan
Eliot Wald
Andrew Kurtzman
Gene Wilder
Produced by:
Marvin Worth
Cinematography by: 
Victor J. Kemper
Music by: 
Stewart Copeland
Production Design by: 
Robert Gundlach
Art Direction by: 
James T. Singelis
Set Decoration by: 
George DeTitta Jr.
Costume Design by: 
Ruth Morley
Sound Mixing by:
Dennis Maitland
Film Editing by:
Robert C. Jones



the Plot:

Den döve Dave (Wilder) och den blinde Wally (Pryor) är två personer som vägrar acceptera sina handikapp. En dag vid kiosken som de båda arbetar vid så blir en ytterst tveksam bookie mördad och nu blir de två minst kapabla personer till att lösa mordmysteriet tvingade att försöka rentvå sina egna namn.


"Who shot the bookie?" Ett inte lika engagerande drama som Twin Peaks,
framförallt inte då mördaren avslöjas redan vid våldsgärningen. Och nej, det är inte Gene Wilder.


the Background:


Detta var en tid då TriStar Pictures genomgick stora förändringar. Företaget som sedan början av 80-talet ägts av "the Coca Cola-company" var nu plötsligt självständiga då man precis köpt tillbaka sin och systerbolaget Columbia Pictures värdighet från det globala dryckesföretaget. Men planen var nog aldrig att lyckas att hålla sig själv flytande då man, samma år som See No Evil, Hear No Evil släpptes på biograferna, sålde både TriStar och Columbia till ett annat globalt företag i Sony Corporation.

Kanske var det därför som man försökte att hitta ett par säkra kassakor att producera för att på sätt boosta företagets värde. Ett säkert bet att satsa på verkade onekligen komikerduon Richard Pryor och Gene Wilder vara. Deras två första samarbeten Silver Streak från 1976 och Stir Crazy från 1980 spelade in 50 respektive 100 miljoner dollar på för sammanhanget relativt små budgetar. För ett par pengagiriga företagsledare, med siktet inställt på försäljning, så framstod detta givetvis som givna kort att lägga.

Det manus som man ansåg perfekt för den dynamiska duon hade kommit att cirkulera i Hollywood ett bra tag. Onekligen fanns det en anledning till det då Gene Wilder hann tacka nej till två versioner innan hans agent övertalade honom att ta erbjudandet under förutsättningarna att Gene själv fick skriva om manuset. Inte direkt de bästa förutsättningar för ett filmmanus att växa fram från.



Filmhistoriens mest bekväma bad-guys?


När så kontrakten var påskrivna så besökte Richard Pryor, som skulle spela den blinde karaktären, Braille institutet i Los Angeles och Gene Wilder, som i sin tur spelade den döve, besökte NY League for the Hard of Hearing. Allt för att komma närmre sina roller. Pryor gör även en direkt koppling till Braille institutet i filmens slutscen. Institutet som hade blivit lovade viss avkastning från filmens premiärintäkter tackade faktiskt nej till denna inkomst efter att ha sett en av de tidiga förhandsvisningarna på grund av filmens opassande val av språkbruk.

Utöver filmens huvudkaraktärer så var det en annan duo som kom tillbaka i rutan till publikens förmodade förtjusning. Kevin Spacey - som med sin roll kom att presentera sig på riktigt för den bredare massan - hade tillsammans med Joan Severeance redan setts i rollerna som Susan och Mel Profitt i kirminalserien Wiseguy. Det var tack vare deras prestation där som de både fick anta de liknande antagonistrollerna även i See No Evil, Hear No Evil.

Under denna tid så genomgick Sverige en filmtitelhysteri. Ni minns "det våras för..." och "tjejen som..."-titlarna och hur ogenomtänkta, förvirrande och i slutänden nedlåtande de var mot svenska folket. See No Evil, Hear No Evil fick här titeln Hör upp, blindstyre - som förvisso är passande filmens dumdristighet - men när Pryor och Wilder kom att färdigställa sitt fjärde samarbete i filmen Another You från 1991 så försökte man i Sverige att föra ihop två helt orelaterade filmer genom att ge den den högst opassande titeln Se Upp Igen Blindstyre. En sorgens kapitel för svensk filmdistribution.


the Review: 


Det hela började med en sån där dag när man bläddrar runt bland filmmöjligheternas limbo, oförmögen att ens komma fram till de minsta av beslut. Efter en oengagerande jakt i cirka tjugofem minuter så var det snarare tidsbristen som till slut tvingade mig fram till en slutgiltig dom. Valet föll på en komedi - från ett årtionde där humor inte alltid behövde vara så provocerande eller för den delen tänkvärd - framförd av två komiker som jag personligen inte har så mycket erfarenhet av. Visst har jag sett herr Wilder i ett par av "det våras för"-filmerna men inte någon produktion där han har fått stå som berättelsens centralpunkt. Än värre var min relation till herr Pryor, där hans stå-upp prestationer nog var en eller två generationer för tidig för mig och vårt enda filmmöte i Lost Highway blev ett framträdande som jag var högst ovetande om.

Även om jag kanske låter aningens bitter så ska jag erkänna att det i all uppgivenhet kring filmvalet ändå fanns en gnutta av nyfikenhet. En positivitet som främst kretsade kring prestationen från två av 1900-talets mest hyllade samtidshäcklare. 



Två av de största komikerna från en tid då humor inte behövde vara så avancerad.



Som ett barn av 80/90-talet så fylls min syn som oftast av ett nostalgiskt skimmer över produktioner från tiden då Sovjet började att falla och västvärlden började bada i den välfärd som reaganomics drog med sig. En drömsk ridå som kan dölja de allra största av svagheter hos de mest plumpa av intriger och förhöja de minst fängslande av handlingar. Men ibland så klarar inte ens mitt inre psyke att skydda mig mot verklighetens fasor; en sådan verklighet visade sig See No Evil, Hear No Evil vara.

Som ni ser så har 80-talsfilm rätt bra förutsättningar för att som sämst bli relativt omtyckt av yours truly men i detta fall så föll det sig verkligen inte väl ut. Den stora mängden manusförfattare, där även en av skådespelarna lade sig i berättelsens gång - för att på så sätt låta sig bli övertalad att delta -  är sannerligen inte den starkaste av grunder att stå på.

Vad som däremot vore en bra grund att stå på är själv ursprungsidén till filmen. En komiskt möte mellan en döv och en blind person. De två motpolerna. Ytterligare en nivå är det band som dessa två personer skulle kunna knyta mellan sig, ett scenario som filmen förvisso utforskar till viss mån och som också blir den enda mänskliga touchen som filmen vidrör. Men likt den poäng som jag vidrörde i min senaste recension på la Cage aux Folles så börjar filmerna från 70, 80 och till och med 90-talet att kännas rätt så förlegade. Det komiska klimatet har uppenbarligen förändras, men jag saknar överlag genomtänkta skämt och scenarion. Det bottnar som oftast i mediokra, skrikiga och putslustiga situationer. Värst är nog de scener mellan Wilder och antagonisten Eve (Severance) som man då ansåg var humoristiska men idag snarare skulle klassas som våldtäkt. En rätt så bra sammanfattning av hur väl denna film har åldrats.

the Slutkläm:


Jag ska inte vara så krass att jag påstår att jag varken velat se eller ha hört See No Evil, Hear No Evil men det är bannemig inte långt ifrån. Wilder och Pryor försöker förtvivlat ge liv till ett rätt så trubbigt och stelt manuskript, som utöver en bra grundidé saknar det mesta som behövs för att nå ett bra slutresultat. När man sedan blandar in en intetsägande konstnärligt utförande från det visuella teamet, ja då får man i slutänden en högst medioker filmupplevelse. Och om det är något jag hatar mest här i världen så är det en film som man varken kan skratta eller gråta - både med och åt. För mig är det de största sveket som en produktion kan ge sin publik, ett bedrägeri som See No Evil, Hear No Evil är högst skyldiga till.


the Betyg: 1,5 (En bra grundidé och par lätträknade skratt är verkligen inte värt någons tid)



"I'm not handicapped, I have you."



Källor: IMDB & Wikiepdia

måndag 17 april 2017

the Last Temptation of Christ (1988, DVD, 162 min)

Dafoe slutkörd efter ytterligare en inspelningsdag där han tvingades avstå nikotin
och blev förblindad av en överdos på ögondroppar.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Willem Dafoe
Harvey Keitel
Barbara Hershey
Harry Dean Stanton
David Bowie
Verna Bloom
Ivan Kershner
Directed by:
Martin Scorsese
Screenplay by:
Paul Schrader
Produced by:
Barbara de Fina
Cinematography by: 
Michael Ballhaus
Music by: 
Peter Gabriel
Production Design by: 
John Beard
Art Direction by: 
Andrew Sanders
Set Decoration by: 
Giorgio Desideri
Costume Design by: 
Jean-Pierre Delifer
Sound Mixing by:
Amelio Verona
Film Editing by:
Thelma Schoonmaker

the Plot:

En inte allt för ovanlig filmatisering där vi följer Jesus Kristus (Willem Dafoe) genom hans liv, men denna gång så har man strävat lite längre ifrån den något mer "retuscherade" versionen som man kan hitta i bibeln för att nå närmre, en möjlig men kanske främst, en mer mänsklig verklighet.


Det går bra nu.


the Background:


Nikos Kazantzakis föddes på Kreta 1883 - då en del av det ottomanska riket men som numera är en del av Grekland. Det är också där som han kom att bli känd som giganten av modern grekisk litteratur, där ett av hans mer erkända verk är Zorba the Greek. Ni vet novellen som blev till en hyfsat framgångsrik film med samma namn, med Anthony Quinn i huvudrollen. Nikos nådde även upp till totalt nio litteratur-nobelprisnomineringar men vann dessvärre inte någon innan han gick bort 1955 vid 74-års ålder.

Något av de sista som Nikos skrev blev den uppseendeväckande novellen the Last Temptation of Christ, som publicerades i Grekland 1955 och fem år senare på Engelska. Ett kontroversiellt verk som framställde Jesus något mindre gudalikt än vad man kan förstå från bibeln. Fylld med mer tvivel och mer mottaglig för syndernas inviter. Detta förargade många ortodoxa präster i den grekiska kyrkan som ville få honom bannlyst. Nikos svar på detta löd;

"You gave me a curse, Holy fathers, I give you a blessing: may your conscience be as clear as mine and may you be as moral and religious as I"

Samtidigt i en annan del av vår planet så började en pojke vid namn Martin Scorsese drömma allt starkare om att någon gång få filmatisera berättelsen om Jesus Kristus. Några år senare, men fortfarande i början av den unge regissörens karriär, så fick han Nikos novell - om Jesus svåra tester i livet - av Barbara Hershey under inspelningen av den Roger Corman-producerade Boxcar Bertha. Scorsese blev genast tagen av det litterära verket och köpte senare filmrättigheterna efter de enorma framgångarna som han fick med Taxi Driver. En produktion som inledde samarbete mellan den numera legendariska regissören och den inte fullt lika legendariska manusförfattaren Paul Schrader, och det var just Schrader som Scorsese gav ansvaret att framställa ett filmmanus av the Last Temptation of Christ.


...men något tuffare nu...


Ursprungsplanen var att the Last Temptation skulle bli Scorseses första film efter den komersiellt misslyckade komedin the King of Comedy (en av mina absoluta favoritfilmer - ett måste att uppleva). Paramount hade godkänt filmens budget på 14 miljoner dollars och inspelningsplatserna i Israel var redan färdigbokade, så också huvudrollerna, där Aidan Quinn skulle spela rollen som Jesus, Polarprisvinnaren Sting skulle återspegla Pontus Pilatus, Ray Davies - frontfiguren från the Kinks - fick äran att gestalta Judas, medans den kanadensiska popsångerskan Vanity - som vackert nog kom att bli en dedikerade evangelist efter en svår överdos i mitten av 90-talet - skulle tackla rollen som Maria Magdalena. Produktionsbolaget kom dock att bli nervösa med den skenande budgeten och starka protestbrev från religiösa grupper. Paramount passade på att skriva av produktionens förluster i en så kallad turnaround och släppte därför rättigheterna till filmen, medans Scorcese gick vidare för att regissera After Hours.

1986 så kom Universal att bli intresserade av projektet och gav Scorcese grönt ljus efter att han lovat bolaget, med sina Roger Corman-ärvda kunskaper, att filma snabbt och billigt. the Last Temptation of Christ kom därför att spelas in i Marocco på enbart 58 dagar och till den för Hollywood minimalistiska budgeten på 7 miljoner dollar. Även om filmen vid sitt släpp fick fina recensioner så lyckades man inte spela in mer än strax över vad filmen kostade, något som troligtvis hänger ihop med de otroligt starka reaktioner som filmen förde med sig. Som tur var hade Scorsese samtidigt lovat Universal att han nästa projekt för bolaget skulle bli den mer kommersiellt gångbara thrillern Cape Fear.

Filmen väckte som sagt starka reaktioner i USA där olika religiösa grupper protesterade både utanför biograferna som utanför MCA, företaget som då ägde Universal Studios. Evangelisten Bill Right erbjöd företaget att köpa upp filmens negativ för den obekräftade summan 10 miljoner dollar för att på så sätt förstöra källan till all denna ilska. Moder Angelica som grundade den katolska TV-kanalen EWTN (Eternal Word Television Network) beskrev filmen som "the most blasphemous ridicule of the Eucharist that's ever been perpetrated in this world" och fortsatte sedan med att påstå att the Last Temptation of Christ var  "a holocaust movie that has the power to destroy souls eternally."

I Europa gick känslorna också på högvarv. När filmen valdes in att visas 1988-års filmfestival i Venedig så valde den stora Italienske filmaren Franco Zeffirelli att dra sig ur festivalen med sitt egna bidrag Il giovane Toscanini. En rätt lågmäld reaktion om man jämför med vad som hände i Frankrike där ett terroristdåd utfördes av av fundamentalistisk grupp med kopplingar till Front National. Dådet i sig var riktat mot Saint Michel Theatre i Paris där man satte eld på den något mindre biografen som låg under den större salongen som för stunden visade Scorseses film. Hela tretton personen skadades i attacken varav fyra led av svåra brännskador, medans lokalen i sig blev svårt sargad.


the Last Temptation of Christ är fortfarande idag förbjuden från att visas offentligt i vissa länder. 

the Review: 


Jag sitter här på Långfredagen och ser ut genom mitt fönster där änglarnas frusna tårar vräker fram över vårt karga landskap och känner att det är dags att bekänna Jesus lidande genom att bevittna Scorseses filmatisering av the Last Temptation of Christ.

Jag hade försökt en gång tidigare, men då förhindrats av filmens inledning. Jag vill minnas att jag hade svårt att acceptera Dafoe och Keitel, dessa två uppenbart kända amerikanska skådespelare, på denna plats, i denna tidsålder och kanske främst i rollerna som Jesus och Judas. Vi måste komma ihåg att detta var en period då jag fortfarande upplevde att Reservoir Dogs och the Boondock Saints var något av det bästa och mest utmanade jag sett och troligtvis skulle komma att se - men för att trots allt ge mitt intellekt lite respekt så störde jag mig nog mest på kontrasten mellan den smutsiga och avskalade verkligheten som filmens konstnärliga uttryck bjöd på och valet av erkända skådespelare, talandes det engelska språket i en tid och värld där det verkligen inte hörde hemma.


Hur skulle mitt aktuella intellekt, nu med ett par ytterligare år på nacken, egentligen tackla dessa motstridigheter, det får resten av recensionen bevisa.


Hur mycket gemensamt har egentligen the Last Temptation med Life of Brian?



Dessvärre så ger mitt äldre jag mitt yngre jag rätt, men enbart till en början, för filmens inledning känns minst sagt obetydlig. Jag saknar både en stark rubrik och en tydlig ingress. Det finns ju onekligen film som klarar av att inleda en berättelse på ett lågmält vis, men känslan är att vi snarare bevittnar en andra akten där the Last Temptation istället startar. Kalla mig amerikaniserad, men jag fastslår likväl att en filminledning bör vara gripande, det är inte dessvärre inte Scorseses verk och varken Harvey Keitel's rödfärgade krull eller Willem Dafoe's vältonade käkben kan förändra det.

Att filmens bildspråk och produktionsvärde ser lika billigt och hoprafsat som Life of Brian leder till att i alla fall jag har svårt att inte dra paralleller mellan dessa högst olika berättelser om i stort sätt samma ämne. Kanske har det mer att göra med skillnaden på avtryck som de bägge filmupplevelserna lämnar hos mig, men av någon anledning så förväntar jag mig att en Monty Python plötsligt ska dyka upp i bilden för att sätta ord på vad jag bevittnar.

Scorsese beklagade sig förvisso över filmens utseende, något han skyllde på budget och ett alldeles för högt inspelningstempo. Ensituation som han förvisso själv försatte sig i, men till hans försvar så märks det också allt eftersom filmen pågår att det trots allt är en Hollywood-produktion med seriösa intentioner. Man skulle också kunna slå ett slag för att den diskbänksrealistiska produktionen också tillför till den mer verklighetsbetonande berättarandan som såväl novellen och filmen anammar.


the Slutkläm:


Filmen lider av en allt för trevande inledning på alla poster och jag förstår verkligen att jag en gång i tiden slog av DVD-spelarna för att ta mig an något som då kändes viktigare. Nu när mitt liv känns mindre betydelsefullt så har jag inte längre samma ambitioner och kan därför luta mig tillbaka för att se vart Scorsese och Dafoe leder mig. Och visst växer också filmen med speltiden, både berättarmässigt som visuellt. Även Peter Gabriels medryckande musikaliska inslag bör nämnas, då det ger historien ett annorlunda karaktär. Men när Jesus till slut inser vad det är som han behöver göra för att känna ro i sitt liv så är mitt intresse för historien också rätt så obetydligt, och det är lika klart som the Last Temptations of Christ oansenliga ekonomiska vinst att det här är en film för rätt så få människor.

Känner man suget för att se en skildring av Jesus Kristus liv här på jorden ur ett nytt perspektiv, framförallt en synvinkel som känns mer grundad än vanligt och varken innebär högfärdighet eller Charlton Heston ja då är the Last Temptation of Christ något för dig. Om inte, ja då är det en rätt långtråkig och likgiltig filmupplevelse som man bör hålla sig borta ifrån. 


the Betyg: 3 (Jag är nog en blandning av personen som jag nyss beskrev.)



"In the desert, the baptist warned us, God is coming. Well, I'm telling you it's too late!
He's already here. I'm here! And I'm going to baptize everybody... with fire!
"



Källor: Wikipedia & IMDB.

söndag 2 april 2017

La Cage aux Folles (1978, SVT, 91 min)

Renato och Albin, Rivierans färgrikaste par tacklar konservatism på sitt egna lilla vis.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Ugo Tognazzi
Michel Serrault
Claire Maurier
Rémi Laurent
Carmen Scarpitta
Benny Luke
Luisa Maneri
Michel Galabru
Directed by:
Édouard Molinaro
Screenplay by:
Francis Veber
Édouard Molinaro
Marcello Danon
Jean Poiret
Produced by:
Marcello Danon
Cinematography by: 
Armando Nannuzzi
Music by: 
Ennio Morricone
Production Design by: 
Mario Garbuglia
Set Decoration by: 
Carlo Gervasi
Costume Design by: 
Ambra Danon
Choreography by:
Robert Alton
Make Up by: 
Franco Corridoni
Pierantonio Mecacci
Hair Style by:
Maria Teresa Corridoni
Silvana Senzacqua
Film Editing by:
Monique Isnardon
Robert Isnardon



the Plot:

Renato Baldi driver Rivierans hetaste nattklubb la Cage aux Folles där hans sambo Albin också är klubbens starkaste strålande stjärna under pseudonymen Zaza Napoli. Nu lever paret långt ifrån ett problemfritt liv i lägenheten ovanför klubben, men deras förhållande ställs likväl på sin spets när Renatos son Laurent - från ett tidigare förhållande - plötsligt dyker upp och ska gifta sig. Ett giftermål med dottern till partiledaren för Frankrikes mest konservativa parti.


Big trouble in little France. 


the Background:


La Cage aux Folles är ursprungligen en pjäs skriven av Jean Poiret, där författaren själv antog sig rollen som Georges, eller Renato som han senare fick heta i filmatiseringen. Pjäsen hade premiär den 1:e Februari 1973 på Théâtre du Palais-Royal i Paris där den genast blev en stor succé och hann spela nästan 1 800 föreställningar under cirka fem år innan man avslutade det kapitlet. Rollen som Georges partner och klubbens stora primadonna Zaza gestaltades av Michel Serrault, en skådespelare som Jean Poiret träffade under en produktion på Théâtre Sarah-Bernhardt redan 1952. Serrault gjorde ett så pass övertygade och bejublat arbete att han också fick jobbet som Zaza när det var dags för Poiret att filmatisera sin framgångsrika pjäs fem år efter sin premiär.

Likt pjäsen så blev även filmen en enorm succé i Europa (där den fick ytterligare två uppföljare), men kanske framförallt i USA där filmen fortfarande ligger på tionde plats över de mest inkomstbringande utländska filmer. På grund av sina stora framgångar i Nordamerika så blev filmen också nominerad till tre oscarskategorier, utan att dessvärre vinna någon av dem. 


Wax on, wax off...


Filmens framgångar i underhållningsbranschen hemland startade givetvis sina svallvågor. Producenten Allan Carr, som nått framgångar med filmatiseringen av Grease, var sugen på att slå sig in på Broadway, så han plockade upp rättigheterna till Poiret's pjäs. Han var ursprungligen ute efter rättigheterna till filmmanuset men fick istället nöja sig med pjäsen. Och det är därför som namnen skiljer sig mellan filmen och musikalen, och avsaknaden av Laurent/Jean-Michel's mor.

Carr hade redan satt ihop sitt kreativa team i Jay Presson Allen (bokförfattandet, ja det heter så), Maury Yeston (kompositör), Mike Nichols (regissör) och Tommy Tune (koreograf) och förlagt handlingarna till det för amerikanarna mer lätt relaterade New Orleans. Men när Carr anställde de "exekutiva" producenterna Fritz Holt och Barry Brown blev det genast hus i helvete då Holt och Brown valde att sparka hela det kreativa teamet och börja om från scratch.

De två exekutiva producenterna vände sig istället till regissören Arthur Laurents som till en början var ytterst tveksam till projektet då han inte var vidare förtjust i varken drag eller "camp entertainment" som man så vackert kan beskriva det som. Han var också ytterst tveksam till att man skulle lyckas finansiera projektet i en tid då homosexualitet, på grund av AIDS-epidemin, var mer tabu än någonsin. Men Laurents höll sig ändå kvar i projektet och när bokförfattaren Harvey Fierstein och kompositören Jerry Herman anslöt sig så kom han att backa upp projektet till fullo.

Detta team tillsammans med en strålande insats från George Hearn i rollen som Albin/Zaza ledde till en braksuccé på Broadway. Efter fyra år på Broadway, 1 761 föreställningar,  sex stycken Tony Awards - för bästa musikal, bästa bok, bästa partitur, bästa manliga huvudroll , bästa regi och bästa kostym - så kom musikalen la Cage aux Folles att bära vidare på samma framgångarna som sina föregångare bar med sig. Onekligen får man acceptera att det i botten finns ett bra grundämne att arbete med i detta material. 


the Review: 


Efter att spenderat det senaste halvåret upptagen av musikalen la Cage aux Folles så har tanken länge funnits att se Mike Nicholls filmadaption (han fick till slut chansen igen) från 1996. Jag måste erkänna att jag inte kände till så mycket om historien bakom musikalen så när en ensemblemedlem en kväll ropade ut att den franska originalfilen skulle visas på SVT en kväll under spelperioden så blev jag både förvånad, överraskad och insåg snabbt att det, för en filmnörd som mig, var ett tillfälle som jag bara inte kunde bortse från. 

Efter att ha hjärntvättats av denna berättelse kväll efter kväll i sex inte allt för långa månader - man börjar ju trots allt bli rätt så gammal nu och tiden går trots allt rätt så mycket snabbare - så skulle jag äntligen få lite rätsida på berättelsen bakgrund. Så vem torde vara den rätta personen att döma Édouard Molinaro's omåttligt populära film från 1978 om inte just jag (vilket nog mer beror på att det förmodade låga antalet tittarsiffror när SVT sänder fransk/italienska filmer på fredagsnatten än mitt oklanderliga omdöme).


Jag kände mig snabbt lika konservativ mot filmen som familjen Charrier är
mot familjen Baldi.


Det är faktiskt första gången som jag ser en filmatiseringen av ett verk som jag inte bara känner otroligt väl utan också är mitt upp i att arbeta med. Senaste det hände var nog David Finscher's geniala filmatisering av Robert Graysmith's böcker om Zodiac-mördaren (något som jag förvisso inte arbetade med utöver på en högst amatörmässig detektivnivå). En filmversion som jag älskade för att den både förhöjde grundmaterialet och samtidigt skapade något eget. Det samma kan jag tyvärr inte riktigt säga om filmen la Cage aux Folles.

Det tar inte många sekunder innan den första besvikelsen sätter in i och med det visuella. La Cage aux Folles är en ohyggligt ful film. Ful och illalåtande. Det här är när fransk/italiensk-film är som slarvigast och slutresultatet gnuggar varenda en av mina fördomar mot sydeuropeiskt-filmskapande under denna tidsepoken där tiden och pengarna prioriterades framför det konstnärliga resultatet.

När man väl kommer till freds med filmens paketering så är det dags att sig an själva kärnan. Något som långt ifrån är lika obehagligt, något som också räddar filmskaparnas ansikten. Visst, det finns en hel del bedrövliga skådespelarinsatser, skämt som är totalt utsugna på all energi och förmodade regianvisningar som ger en yrsel - kanske värst är hur föråldrad filmen känns. Med tanke på berättelsen tema så känns den komiskt nog riktigt fördomsfull i många fall. Men mitt ibland allt detta så lyser trots allt två rätt så starka solstrålar och det är som tur var från våra två huvudkaraktärer, Renato och Zaza. Ugo och Michel's rolltolkningar av klubbägareparet ger verkligen liv till en annars medelmåttig ursäkt till en film. De är trovärdiga i sina roller och håller en enormt fin balans mellan de mer mörka och de mer ljusa scenerna. De få skratt som la Cage aux Folles lyckas att locka fram från mig mig är just ett par små briljanta scener mellan dessa två herrar. 


the Slutkläm:

Mnja, jag är inte direkt imponerad. Rent visuellt och underhållningsmässigt så är det här inget vidare, vilket känns konstigt då filmen blev en sån enorm publiksuccé. La Cage aux Folles har helt enkelt åldrats på ett tråkigt nog ovärdigt vis. Och utöver de lätträknande scenerna där Ugo och Michel som våra huvudkaraktärer slår an ett par gnistor så finns här inte så mycket att hämta.

När man nu sitter och ser på en film från vars främsta mål var att normalisera något som då ansågs som högst onormalt och uppfattar det som både förlegat och smått fördomsfullt så får man väl trots allt erkänna Jean Poiret ändå lyckades i slutänden. Även om HBTQ-världen fortfarande har många och långa steg kvar att vandra så måste man nog erkänna att världen har förändrats till det bättre sen 1978.

the Betyg: 2 (Ett viktigt ämne, och en bra grundberättelse, men om ni är intresserade så försök att hitta ett mer uppdaterat slutresultat att se än detta.)



"How many mommies does your son have?"


Källor: IMDB, Wikipedia & Box Office Mojo.