lördag 26 juli 2014

der Siebente Kontinent (1989, DVD, 104 min)

Kommer jag smälta för Haneke eller drömma mig bort någon annan stans?


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Birgit Doll
Dieter Berner
Leni Tanzer
Directed by:
Michael Haneke 
Screenplay by:  
Michael Haneke 
Johanna Teicht 
Cinematography by: 
Anton Peschke  
Production Design by: 
Rudolf Czettel
Art Direction by: 
Rudolf Czettel
Costume Design by: 
Anna Georgiades
Film Editing by:
Marie Homolkova 


the Plot:

Vi följer en helt normal Tysk familj i deras helt normala Tyska liv under slutet av 80-talet. Men under den ordinära fasaden döljer sig ett mörker...

Så här ser huvudkaraktärerna ut om ni undrar, för det är inget Haneke bryr sig om att berätta.


the Background:

Detta är alltså Haneke's debutfilm och den första delen i en trilogi med temat utanförskap.
Han började, likt de tidigare nya vågen regissörerna, sin karriär som filmkritiker innan han tog steget till att börja regissera på TV. Med hans andra film Benny's Video, tillika andra delen i "the Glaciation Trilogy", så befäste han sig själv som en intressant röst inom Europeisk film medens det stora internationella genombrottet kom när han 2001 vann le Grand Prix i Cannes för filmen Pianisten.

Detta har han att säga om sitt egna filmskapande, något som stämmer överens ytterst väl med der Siebente Kontinent.

"My films are intended as polemical statements against the American 'barrel down' cinema and its dis-empowerment of the spectator. They are an appeal for a cinema of insistent questions instead of false (because too quick) answers, for clarifying distance in place of violating closeness, for provocation and dialogue instead of consumption and consensus."

Filmen är baserad på en verklig händelse som Haneke läste om i tidningen. Då det finns en par starkare scener, eller framförallt teman i filmen, så funderare Haneke och hans producent över vad som skulle väcka mest förargelse hos publiken. Haneke trodde på scenen där familjen spolar ner sina pengar i toaletten och det skulle visa sig att han fick rätt. Vilket i sig, utan att säga för mycket, till viss del bekräftar filmens poäng.

the Review: 

Detta är ytterligare en film som jag hittade bland "att se listan" där jag hade glömt bort anledningen till varför jag ville uppleva filmen från första början. Jag hade till och med glömt bort att det var en Haneke produktion. Nåväl, efter att ha legat där och väntat i ett ex antal månader så tog jag till slut tag i saken och såg den trots att jag, med bara Funny Games i ryggsäcken, har ytterst lite till övers för Haneke.

Och även om det här, vad jag förstår, är en, tillsammans med de andra i trilogin, "svårare" filmerna som han har gjort så börjar vårt förhållande riktigt illa. Det är verkligen de klassiska Europeiska pretentionerna som vi bjuds på tidigt i filmen, och jag börjar genast ångra mitt val. 

Jag känner mig som ett barn, ofrivilligt påtvingad en resa som jag är osäker på om jag vill uppleva. 


Haneke har valt att berätta historien i små korta episoder ur familjens liv och händelser. Det kan vara något så vanligt som en frukost eller någon som blir lämnad vid tex. skolan eller på jobbet. Fotot är som oftast täta närbilder på något i rummet men sällan riktad mot någon av våra skådespelare. Det dröjer faktiskt många minuter innan vi ens får se vilka som är våra huvudkaraktärer. Och om man har tur så får man kanske en kort dialog eller monolog att förhala sitt minskande intresse på.

Jag vill tro att jag förstår poängen. Framförallt efter att filmen slutar och man får nyckeln till den märkliga resa man precis har upplevt. Men att snällt sitta stilla och vänta på att Haneke ska leverera, som minst en liten hint, om vad det är för typ av film eller kanske framförallt vad filmens konflikt är tycker jag är både arrogant och en aningens respektlöst mot publiken. Jag skulle vilja säga att det är väldigt Europeiskt. 

Självfallet tycker jag också att det är tråkigt att inte få tänka själv och få varenda förklaring nertvingad i halsen på en, som Haneke beskriver den Amerikanska filmen som, men det är ju ena änden av en extrem. Detta är den andra änden, och jag vet inte om det är så mycket bättre.

Att fotot sedan är så pass distanserat från våra huvudkaraktärer hjälper knappast filmens problematik. När jag inte vet vilka historien kretsar kring så bryr jag mig heller inte om historien eller vad som drabbar dom. Det är svårt att inte jämföra denna produktion med ett skolfilmsprojekt, där man gör det svårt bara för att det ska vara svårt. Men samtidigt så är det ju också hans första film så man kanske får ha förståelse för det.

Men när man då efter nästan två timmar får den där nyckeln till hela historien berättad för sig så växer ju såklart även filmen, eller den iscensatta händelsen, som jag hellre skulle förklara der Siebente Kontinent för. Och efter all min kritik så får jag ändå lustigt nog erkänna att den trots allt kan vara sevärd.

the Slutkläm:
 
Filmen har såklart en intressant poäng och iscensätter en mycket mystisk och obehaglig händelse. Och även om jag kan förstå poängen med varför Haneke berättar historien på det sättet han väljer att berätta den på så har jag svårt för att hålla med om att det är det rätta sättet. Helt ärlig så sitter jag lika oengagerad under tre fjärdedelar av filmen som under den senaste Transformer filmen, så vad är då poängen med det hela?


the Betyg: 3 (Växer från 2:an när man väl får nyckeln levererad)



"Okay, time to say your prayers."


fredag 25 juli 2014

the Hoodlum Priest (1961, Digital, 109 min)

Mysteriet Don Murray.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Don Murray
Larry Gates
Cindi Wood
Keir Dullea
Directed by:
Irvin Kershner 
Screenplay by:  
Joseph Landon 
Don Deer (Don Murray) 
Cinematography by: 
Haskell Wexler  
Music by: 
Richard Markowitz
Art Direction by: 
Jack Poplin
Costume Design by: 
Alexis Davidoff
Film Editing by:
Maurice Wright 


the Plot:

Filmen bygger på prästen Charles Dismas Clark's liv som han dedikerade till att hjälpa ex-fångar och brottslingar till ett nytt mer hederligt liv. Historien följer småtjuven Billy Lee's livsöde och Clark's egna dröm om att bygga ett behandlingshem för de med en kriminell historik.


Father Clark (Murray) försöker förtvivlat att rädda den unge Billy Lee Jackson's (Dullea) liv.


the Background:

I jakten på Zodiacmördaren så fick jag nys på  Richard Gaikowski's (en av de misstänkta) gamla biograf, the Roxie Theatre. Då the Castro theatre tyvärr inte visade något riktigt spännande så öppnade jag upp ögonen för the Roxie's utbud. Det visade sig att de hade en speciell filmhelg tillägnad Don Murray's karriär med Mr. Murray själv närvarande i allra högsta grad.

Om ni undrar vem Don Murry är så är ni långt ifrån ensamma om det. The Hoodlum Priest fanns till exempel inte ens listad på filmtipset, vilket jag personligen tycker är anmärkningsvärt då filmen har över 50 år på nacken och både Keir Dullea och Irvin Kershner har vart med och skapat den. 

Han började i alla fall sin karriär på Broadway, men det stora genombrottet kom när han fick chansen brevid Marilyn Monroe i filmen Bus Stop från 1956. Vad jag förstår så har han efter det haft chansen att jobba med flera av de största namnen inom Hollywood men en blandning av att han var väldigt petig med vilka rollen han tog och att han fick något av en strulpelle stämpel på sig, delvis på grund av denna film, så har han med tiden glömts bort.

The Hoodlum Priest, som han har skrivit, producerat och uppenbarligen själv spelar i, gjorde han efter att ha träffat på den riktiga Charles Dismas Clark och fascinerats över denna mans historia. Framställandet skulle dock bli långt ifrån lätt, trots uppbackning från United Artist. Filmens budget stack över med grova drag, samarbetet med the Empire Strikes Back regissören Irvin Kershner gick inget vidare, Don Murray och United Artist blev indragen i två rättegångar och filmens tuffa tema (dödsstraff) är några av anledningarna till att filmen aldrig fick något större genombrott även om den uppskattades av recensenter.


Det går så där...



the Review: 

Nu kommer ni alldeles strax få ta del av en unik recension. Japp, ni läste rätt. Unik. Unik på det sättet att jag kan garantera (utan att sätta några pengar) att detta är den första positiva recension om en film där recensenten har somnat under visningen. En reaktion som jag ogenerat skyller på en snarkande kanadick (från natten innan) och att jag innan the Hoodlum Priest hade sett den inte riktigt lika engagerande, Deadly Hero.

Nu kanske ni undrar hur man kan skriva en recension om något som man inte har upplevt till fullo och det har ni såklart rätt i. Det går inget vidare. Planen var från början att se om filmen (något jag verkligen ville göra) men det skulle visa sig vara riktigt svårt att få tag på en kopia. Då mina vänner på internet för ovanlighetens skull svek mig så kunde jag till slut hitta en region 2 DVD nere i Spanien, men 210+frakt kändes lite väl tungt. Så snålheten segrade till slut över professionalismen och resultatet är detta mediokra försök till en recension.

Filmens behållning är helt klart den nu berömde Keir Dullea (2001) som debuterade på stora duken i och med sin roll i the Hoodlum Priest. Han lyfter filmen till dess faktiska höga höjd. Uppbackad av den något mer erfarne Don Murray och ett vackert komponerat svartvitt foto.

Det man kan klaga på är väl den något otydliga inledningen, jag saknar en scen som greppar tag i dig ordentligt, vilket är ytterligare en ursäkt till vad som hände med mig senare under sittningen. Men när jag väl vaknade upp ur min koma så var det som att jag såg en helt annan film (vilket det, när jag tänker på det, rent teoretisk kan vara). Och det är just filmens kanske sista fem scener som är så pass gripande att jag faktiskt, trots det som hände, sitter och skriver detta med målet att någon annan ska bli inspirerad att se filmen.

the Slutkläm:
 
Om man tar sig förbi filmens inledning utan att somna, alternativt att göra som mig och plocka in godbitarna, så blir man till slut ordentligt belönad. Att det är den film som Don själv är mest stolt över bör tilläggas.


the Betyg: 3 (Av ren feghet)



"Hey, don't be a punk"


torsdag 24 juli 2014

Angst (1983, DVD, 83 min)

Angst!!!

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Erwin Leder
Directed by:
George Kargl 
Screenplay by:  
George Kargl 
Zbigniew Rybczynski 
Cinematography by: 
Zbigniew Rybczynski  
Music by: 
Klaus Schulze
Film Editing by:
Zbigniew Rybczynski 


the Plot:

En man släpps från fängelset efter att ha avtjänat ett straff för mordförsöket på sin egen mor. Men han hinner knappt över gatan innan lusten efter blod återigen tar över hans kropp och sinne.


Detta är ingen resa man beger sig in på ostraffat.

the Background:

Angst, producerad i Österrike, har baserat sin historia på landsmannen och serie/massmördaren Werner Kniesek. Och historien kretsar runt den ödesdigra dagen, i Januari 1980, när Kniesek fick permission för att söka jobb, bara månaden innan han skulle släppas på riktigt, men istället hamnade i familjen Altreiter's hus.

Detta är alltså Kargl's första och tyvärr också sista långfilm. Kargl som belånade sig själv på hela filmens budget på 400,000 euro. Fick ägna många år av sitt liv efter filmens premiär för att betala tillbaka skulderna då Angst långt ifrån blev en ekonomisk succé. Delvis på grund av den enormt hårda censur som den tvingades igenom. Vilket har lett till att den idag är näst intill omöjlig att finna. Kargl har efter Angst främst jobbat vidare med att producera dokumentärer och utbildningsfilmer. 

Erwin Leder som spelar huvudrollen hade nyligen slagit igenom på den stora duken genom sin karaktär, chef mekanikern Johann, i Das Boot. Han sökte något nytt och spännande att arbeta med och fann filmens huvudkaraktär intressant. Leder hade också en speciell insikt i "galningarnas" sinne då han växte upp på en psykiatrisk klinik som hans far chefade över.

Filmens musik är skriven av Klaus Schulze, före detta medlem i "Krautrock" bandet Tangerine Dream. Kargl själv beskriver soundtracket som mer lyckat än filmen. Där en av låtarna, Freeze, har återanvänts i Michael Mann's film om Hannibal Lector, och även den första av sin sort, vid namn Manhunter från 86.

Något som bör omnämnas är såklart foto. Autören Zbigniew Rybczynski är, förutom ett par tunga internationella priser såsom en Oscar för bästa animerade kort film (Tango), erkänd för sitt tekniskt kunnande och att också experimentera med ny teknologi. Till Angst så jobbade han bland annat mycket med speglar för att skapa märkliga perspektiv och han skapade både en vajerrigg som möjliggjorde jaktscenerna i skogen och en egen typ av SnorriCam. En rigg som fästs på skådespelaren och följer därför också skådespelarens rörelser. Men vad som gör denna speciell var att den också kunde cirkulera runt Lener, vilket gav effekten ytterligare en dimension.


Rybczynski's fotot är enastående!

the Review: 

Då var det så äntligen dags. Dagen då jag fick se, George Kargl's enda långfilm, Angst. En film som en av mina nuvarande absoluta favorit regissörer (Noé) har talat så väldigt gott om. Väntan har vart lång och förväntningarna har stigit till taket.

Om väntan på att få se filmen var en mindre resa så blev väntan på att färdigställa denna text ungefär lika lång (en kraftig underdrift) pga. en infallande semester och en lång utomlandsresa. Detta kommer såklart påverka texten negativt men jag ska göra mitt bästa för att få fram de tankar och känslor som jag minns.


Nämnde jag att det var 80-tal?


Om man har sett någon av Noé's senaste två långfilmer (Irréversible och Enter the Void) så känner man direkt igen sättet att arbeta med kameran. Och det blir genast tydligt vilken betydelse denna film har haft på Noé och hans filmkarriär.


Och likt Noé's filmer så är detta också en produktion som försöker hålla sig ifrån de flesta regler som finns när det kommer till att berätta en historia med rörliga bilder.

Filmen är kort och gott en djupdykning i en psykopats sinne. Berättat med ett intensivt foto och vår huvudkaraktärs inre röst (voice over). Ett språk som fungerar så väl att man faktiskt snabbt bygger upp känslor och någon slags märklig sympati för Erwin Leder's porträtt av denna seriemördare. 

Jag tror fascination är ledordet här. Det är med fascination som man får åka med på denna udda och obehagliga resa. Man blir likt trollbunden av fotot, musiken och regin där man aldrig riktigt är säker på vad som ska ske näst.

Slutligen så måste jag poängtera att filmen verkligen levde upp till mina förväntningar och bara det är ett enormt gott betyg då de verkligen var astronomiskt höga. Se den!!!

the Slutkläm:
 
Verkligen inte en film för alla och passar väl inte direkt skräckfilmskvällen heller. Den är dock väldigt kort så om ni är intresserade av psykologi eller av indie film så ska ni absolut ge den chansen. 


the Betyg: 3 (Detta betyget satte jag direkt efteråt men idag så hade jag nog satt en 4:a)




"The fear in her eyes and the knife in the chest.
That's the last memory of my mother."