 |
| Denna smålustiga tavla är en av nycklarna i historian om kristallfjädrarna. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Tony Musante
Suzy Kendall
Enrico Maria Salerno
Eva Renzi
Umberto Raho
Directed by:
Dario Argento
Produced by:
Salvatore Argento
Screenplay by:
Dario Argento
Cinematography by:
Vittorio Storaro
Music Composed by:
Ennio Morricone
Production Design by:
Dario Micheli
Costume Design by:
Dario Micheli
Film Editing by:
Franco Fraticelli
the Plot:
En Amerikansk författare (Musante) på utlandsresa i Italien råkar bevittna ett mordförsök. Dådet visar sig vara utfört av en seriemördare som har satt skräck i Rom under en längre tid. Fascinerad av händelsen så börjar författaren gräva i fallet vilket snart leder till att han själv blir en måltavla för knivmördaren.
 |
| Kommer Sam Dalmas (Musante) att reda ur denna mordgåta? |
the Background:
Dario Argento: framavlad av den Italienska filmproducenten Salvatore Argento och den Brasilianska fotografen Elda Luxardo. Med tanke på den miljön som Dario växte upp i så återfanns det i ung ålder ett uppenbart filmintresse. Ett intresse som han började utnyttja i sitt första arbete som filmkritiker på tidningen Paese Sera. Med den erfarenheten han fick genom att recensera filmer så började han också skriva filmmanus. Ett av de mer profilerade jobben han gjorde i början av karriären var att skriva manuset till C'era una Volta il West (Once Upon a Time in the West - 68) tillsammans med Bernardo Bertolucci och självfallet också filmens regissör, Sergio Leone.
Men Dario blev snabbt trött på den, vad hans ansåg som, missbehandling av hans manuskript från både regissörer och producenter. Så till slut så tog han saken i egna händer och med hjälp från hans far och hans kontakter så började familjen Argento att producera Dario's första film, L'ucello dalle Piume di Cristallo.
Filmen bygger på Fredric Brown's novel the Screaming Mimi. En novell som 1958 hade filmatiserats i Hollywood med samma namn och med Anita Ekberg som ledande karaktär. Ekberg som två år senare skulle vada i Fontana di Trevi i Rom. Samma stad som Argento's mordhistoria om påfåglarna utspelar sig. Men det var väldigt nära att Argento faktiskt inte fick slutföra filmens produktion då producenterna led av stort tvivel kring hans kompetens. Pappa Salvatore's främsta vapen i att övertyga finansiärerna var deras egna sekreterare som vettskrämd efter en första visningen av filmen blev ett vittne för vad Dario's visioner kunde förmedla för känslor.
 |
| Hur hade Italiensk skräckfilmshistoria sett ut om inte Dario fått färdigställa sin debutfilm? |
L'ucello dalle Piume di Cristallo blev med tiden en riktig kassako, i Europeiska mått mätt, då den spelade in dubbelt så mycket som den kostade att producera. Denna framgång ledde till att Argento skapade ytterligare två filmer med djur som tema. Il Gatto a Nove Code (the Cat O'Nine Tails -71) och 4 Mosche di Velluto Grigio (Four Flies on Grey Velvet - 71) blev tillsammans med kristallfjädern kallad för the Animal Trilogy.
Argento skulle sex år senare påbörja arbetet med ytterligare en trilogi mer känd som "the Three Mothers". Som inleddes med hans mest kända verk Suspiria (-77) och avslutades trettio år senare med la Terza Madre (Mother of Tears - 07).
the Review:
Min relation till den Italienska demonregissören Dario Argento är ytterst ytlig. Något man också skulle kunna kalla min kunskap och erfarenhet om Italiensk film. Visst har man fått sin beskärda del av Scola, Passolini, Fellini, Bava, Fulci, Antonioni, Bertolucci och den store legenden Leone. Men någon vidare djupdykning i den, vad jag tycker, något märkliga filmnation har jag inte gjort. Alternativt; medvetet hållit mig borta ifrån.
Men när jag väl stod där på biblioteket, i vad man skulle kunna kalla för en Mexican standoff, ansikte mot ansikte med Alan Jones bok, Profondo Argento, så kände jag att det var dags för mig och Dario att ta nästa steg i förhållandet till varandra. Jag var äntligen redo att undersöka den "gula" filmvågen.
 |
| Vilka höjder når nu Argento's förstlingsverk? |
När man väl har tagit sig förbi den spärr som väcks av det, som i de flesta Italienska filmer, hiskliga dubbningsarbetet så får man istället försöka hantera vår ytterst märkliga huvudkaraktär, Sam Dalmas. Han är garanterat en av de tråkigaste författare som någonsin porträtterats på film. Vi blir också tvungna att hantera den outgrundliga anledningen till att historian rullar på. För efter att Sam har bevittnat mordförsöket, och utan någon direkt anledning blivit fråntagen möjlighet att återvända hem till USA, så ges han mer eller mindre en fullmakt, han till och med uppmuntras, av polisen att forska fritt i fallet kring denne seriemördare som under en alldeles för lång tid har härskat i Rom.
Jag förstår poängen av hans besatthet av det som han upplevde, framförallt då det på sätt och vis betalar av sig mot slutet, men man borde haft möjligheten att författa detta på ett mer kreativt och logisk sätt.
Annars så är det just berättelsetekniken som är filmens behållning. Det märks att verkets regissör kommer från en bakgrund av manusförfattande då allt som både syns och hörs faktiskt har en betydelse. Ett attribut som tyvärr blir allt ovanligare.
Men känslomässigt så är jag sällan speciellt engagerad. Argento's tre första filmer ska, vad jag förstår, ligga närmre Hitchcock's thrillervärld än den genre som han numera räknas till. Även om bilderna från L'ucello dalle Piume di Cristallo säkert var mer skrämmande på det goda 70-talet så blir det mer av en "whodunit" än en klassisk giallo.
the Slutkläm:
Jag har verkligen inget emot att tipsa om Argento's regidebut. Frågan är väl bara i vilket forum som den skulle passa bäst i. En blandning av thriller och slasher utan att vara speciellt obehaglig får svårt att hitta sitt hem. Men som en förfilm till en skräckfilmsafton kan den komma att fungera alldeles utmärkt till.
the Betyg: 3
"Bring out the perverts!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar