lördag 19 december 2015

a Christmas Story (1983, BRD, 94 min)


Drömmen om den mest magiska dagen om året och Red Ryder's luftgevär.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Melinda Dillon
Darren McGavin
Peter Billingsley
Ian Petrella
Scott Schwartz
Directed by:
Bob Clark
Screenplay by:
Jean Sheperd
Leigh Brown
Bob Clark
Produced by:
Bob Clark
René Dupont
Cinematography by: 
Reginald H. Morris
Musicy by: 
Paul Zaza
Carl Zittrer
Production Design by: 
Reuben Freed
Art Direction by: 
Gavin Mitchell
Set Decoration by: 
Mark S. Freeborn
Costume Design by: 
Mary E. McLeod
Sound Mix by: 
Alan Bernard
Don White
Film Editing by:
Stan Cole



the Plot:

Julafton nalkas och i nioårige Ralph Parker (Billingsley) tankar så finns det enbart en enda present som kan avgöra huruvida detta blev ett gott år eller inte. Frågan är dock hur han i hela världens ska lyckas övertala de runt omkring sig, hans mor, hans lärare och självaste jultomten, att faktiskt belöna dagen av alla dagar med denna prisade gåva.


Ralphie får genomlida vissa uppoffringar för att nå sitt slutgiltiga mål.


the Background:



Författaren och den skicklige historieberättaren Jean Sheperd föddes i Chicago, Illinois 1922 men växte sedan upp i Hammond, Indiana. En plats som fick stå i fokus i många av hans kommande berättelser. I sin ungdomsdagar så var han utöver skrift och tal också intresserad av amatörradio. Så det var inte så konstigt att han också vidtog dessa tre intresse i sitt vuxenliv. Först gjorde han sitt namn som värd för olika radioprogram innan han även började med TV. Det sägs även att han var nära att ta över the Tonight Show (som nu mer leds av Jimmy Fallon) tillsammans med Ernie Kovacs innan Jack Paar fick jobbet. 

Sheperd sökte sig sedan tillbaka till radions värld i mitten av 50-talet där han började sända, vad som kom att bli ett oerhört populärt program, på WOR, en av New York's äldsta och mest etablerade radiokanaler. I programmet, som sändes live från kända the Limelight Coffee House i Geenwich Village, berättade Sheperd historier, läste poesi och stod för diverse komiska jippon. En av de mer kände var när, han i bitterhet till hur bästsäljarlistorna blev till, uppmanade sina lyssnar till att efterfråga boken I, Libertine av författaren Frederick R. Ewing i butikerna. När det senare visade sig att varken novellen eller författaren fanns så insåg lyssnarna skämtet. Men trycket fortsatte växa till den stora grad att spökboken faktiskt kom in på the New York Times Best Seller list. Och Sheperd's skämt hade nu gått varvet runt och poängen var levererad. Sheperd blev sedan kontaktad av utgivaren Ian Ballantine och författaren Theodore Sturgeon som bad om att få skriva och publicera boken på riktigt. Något Sheperd godkände, men alla intäkter som boken gjorde gick till välgörande ändamål.

Några av de historier som Sheperd berättade i sitt radioprogram och som baserades på hans ungdomsdagar, skrevs även ned på papper och kom att publiceras i Playboy, av alla tidningar. Dessa korthistorier kom senare att sammanslås i ett större verk vid namnet In God we Trust: All Others Pay Cash. Och det var just en stor portion av denna bok som man baserade filmen a Christmas Story på.


Regissören Bob Clark har en minst sagt intressant men också tragisk historia som kan bevittnas i dokumentären Clarkworld.


Bob Clark, generellt en "director-for-hire", kom att skapa sig ett fint rykte med några få favoritprojekt. Framgången med hans film Black Christmas, som ni kan läsa om här, gav honom nyckeln till Hollywood och efter den enorma kassasuccén Porky's (om Black Christmas kom att bana vägen för slasher-filmer så kom Porky's att göra detsamma för teen-sex-filmer som American Pie m.m) så gavs han äntligen chansen att producera ett projekt som han och Jean Sheperd jobbat i över tio år med att fullborda. Det projektet var så klart a Christmas Story, en film som de stora bolagen inte ville ha något med att göra men när man såg de ekonomiska möjligheterna med en Porky's-uppföljare så gick man med på vad Clark önskade.

Rollen som fadern i huset var till en början påtänkt till självaste Jack Nicholson och även om han var intresserad så var detta information som studion undanhöll från regissören då de inte hade lust att betala Nicholson's lön som hade fördubblat produktionens kostnad. Så här i efterhand var dock Clark inte allt för bitter då han ansåg att McGavin gjorde ett alldeles utmärkt jobb som fadern i huset och att han mer eller mindre var född för rollen. De båda kom senare att fortsätta jobba med varandra på flertalet andra produktioner. Rollen som Ralphie, vår huvudkaraktär, som spelas av Peter Billingsley var redan innan filmens framgång en populär TV-figur och har även fortsatt sin karriär inom Hollywood på äldre dagar, där han nu mer både producerar och regisserar och kan till exempel synas i den första Iron Man-filmen. 

Filmen har kommit att bli mer eller mindre helgonförklarad i Nordamerika och dyrkas till, en ur min vy, häpnadsväckande nivå där bland annat TBS och systerföretaget TNT kör ett maraton som visar filmen oavbrutet från julafton ända in på juldagen. Ett maraton som brukar locka ungefär ca 50 miljoner tittare. Som ni då förstår så finns det en del galna fans där ute. En av de köpte huset i Cleveland där man filmade exteriörerna. Efter att ha restaurerat byggnaden till en mer eller mindre exakt kopia av huset i filmen så öppnade han upp ett museum tillgängligt för besök. Två andra inbitna fans dokumenterade deras två år långa resa där de besökte inspelningsplatser och letade rekvisita. Ett äventyr som resulterade i dokumentären Road Trip for Ralphie, där de bland annat lyckas rädda Miss Shield's griffeltavla från en container och fann filmens alla kostymer gömda (eller förglömda)i ett förråd i Toronto.


the Review: 


Jakten på en mysig och stämningsskapande julfilm fortsatte och efter förra veckans miss med Steven Spielberg's bedrövliga 1941 så var förhoppningarna starka efter att jag trodde mig ha hittat ett guldkorn som vi här i Sverige hade lyckats missa.

Ni vet hur man varje år googlar efter julfilmer och varje år går igenom samma lista av filmer som man antingen redan har sett hundra gånger om, eller som man aldrig kommer kunna tänka sig att se hundra gånger om. Men så plötsligt, mitt bland Die Hards och National Lampoon's, så fanns där något nytt, något osett och möjligtvis något alldeles, alldeles underbart. Men skulle verkligen a Chistmas Story, som  faktiskt innehåller allt man kan önska i en julfilm, leva upp till min egenskapade hype?


Kommer dessa alla uppoffringar verkligen leda fram till Ralphie's drömmars dröm?


Men rätt så snabbt så inser man att det är något "off" med a Christmas Story. En känsla som byggs upp av flera olika intryck, men främst på grund av filmens smått billiga look. Produktionen har en slags TV-filmkänsla över sig, vilket säkerligen kan härledas till dess i sammanhanget skrala budget. Jag har även svårt att acceptera att filmens berättande till stor del byggs upp med voice-over. Inget fel i sig, men när en gammal man ska berätta om sin barndom så hjälper det om man inledningsvis får se personen som berättar eller tänker tillbaka på sin uppväxt. På detta sätt då kan vi även förstå varför vi ser och hör denna berättelse. Genom denna väg så kan man sedan saka men säkert överlåta berättande till barnet, vilket känns betydligt mer naturligt. 

Nu blir vi kvarhängandes med vår överanalytiske och ordbajsande farbror som på det mest pretentiösa sättet som går försöker förklara ett outvecklat och oerfaret barns tillvaro. Något som aldrig känns vidare trovärdig och därför så får man svårt att sugas med i konceptet. Att jag nyligen såg en sketch där rollerna var det omvända hjälper föga, utan blir snarare ytterligare ett bevis på hur malplacerat detta känns. Om någon minns serien the Wonder Years med stjärnskottet Fred Savage så sägs den vara tungt inspirerad av a Christmas Story och använder sig av exakt samma historieberättande.

Detta leder mig såklart in på vad som skulle kunna bli filmens räddare, men som istället blir dess fall. Humorn. Både Sheperd och Clark's hurmorinslag i a Christmas Story är verkligen inget för mig. Det finns egentligen två typ av skämt som återkommer. Antingen så är det en fysik humor, på gränsen till buskis, som tex. att slicka på en frusen lyktstolpe, att med hjälp av redigeringen få någon att springa snabbare än vad som är mänskligt för att på så vis nå en komisk poäng eller att man införskaffat en gräslig fönsterlampa. Den andra typen som återkommer är att Sheperd beskriver ett barns känslor med engelska ordlistans svårare ord. Med risk för att låta elitistisk, men jag kräver lite mer från min humor för att gå igång ordentligt, och även om jag också kan dra på smilbanden för rätt så fåniga och mer "straight forward"-humor så kräver jag allt mer snits än vad både Sheperd och Clarke levererar här.

the Slutkläm:

Jag tror jag förstår varför denna film verkar gå hem i så pass många hem i Nordamerika men inte hos mig. Troligtvis så är a Christmas Story för 20-50-talister vad Home Alone är för 70-90-talister. En något fånig men kärleksfull beskrivning hur det kunde vara/var att växa upp som barn under en viss tidsperiod. Och av förklarliga skäl så har jag mer gemensamt med John Hughes historia och kan relatera till vad som händer i den berättelsen på ett helt annat sätt än med Sheperd's. Men han lyckas ändå väcka mitt intresse kring honom (efter att läst på efteråt) även om jag många gånger sitter och stör mig på det överdrivna sätt han väljer att beskriva filmens händelser. Det finns ändock mycket fint i filmen, till exempel Billingsley's skådespel, men a Christmas Story lever tyvärr inte upp till de tunga julstämnings-förväntningar man fick i och med den oväntade hypen som omgav filmen.

the Betyg: 2 (Söt film som säkert tilltalar många, men som heller inte tilltalar alla, därav mig.)



"We plunged into the cornucopia quivering with desire and the ecstasy of unbridled avarice."





Källor: IMDB & Wikipedia

fredag 11 december 2015

1941 (1979, LD, 146 min)

Schindler's List och Saving Private Ryan måste vara Spielberg's inofficiella ursäkt för soppan 1941.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dan Aykroyd
Ned Beatty
John Belushi
Lorraine Gary
Christopher Lee
Toshirô Mifune
Treat Williams
Nancy Allen
John Candy
Directed by:
Steven Spielberg
Screenplay by:
Robert Zemeckis
Bob Gale
Produced by:
Buzz Feitshans
Cinematography by: 
William A. Fraker
(Frank Stanley)
Musicy by: 
John Williams
Production Design by: 
Dean Edward Mitzner
Art Direction by: 
William F. O'Brien
Set Decoration by: 
John P. Austin
Costume Design by: 
Deborah Nadoolman
Sound Mix by: 
Robert Glass
Chris Jenkins
Don MacDougall
Lee Strosnider
Special Efects by: 
A.D. Flowers
L.B. Abbott
Film Editing by:
Michael Kahn



the Plot:

Dagarna efter överraskningsanfallet från japanerna på den amerikanska flottan i Pearl Harbor så föds och frodas paniken längst den amerikanska västkusten. Finns där ett riktigt hot att frukta eller är det största hotet i själva verket de själva.

Medans vissa ser ett stort krigshot ser andra tillfället att kopulera.


the Background:


Tillsammans med John Milius så skapade Robert Zemeckis och Bob Gale, radarparet som senare kom att skapa Back to the future-serien, 1941. En film som driver med den nervositet som befann sig i efterdyningarna av Pearl Harbor och som dels är baserat på tre specifika händelser. De tre företeelserna är Bombardment of Ellwood, Battle of Los Angeles och Zoot Suit Riots.

Bomberna som föll över Ellwood kom från en japansk ubåtsattack mot ett litet oljefält utanför Santa Barbara. Även om själva anfallet inte skapade allt för stora konsekvenser så kom efterspelet att bli betydligt större. Händelsen låg inte bara till grund för den stress som skapades i området, som i sin tur lär ha lett fram till slaget om L.A där man troddes sikta japanskt attackflyg över inhemsk mark, utan det ledde även till att man dagarna efter anfallet satte sin japanska befolkning i koncentrationsläget runt om Nordamerika. 

De kostymbeklädda-upproren kom från starka rasistiska motsättningar mellan ungdomar, oftast invandrare med mexikansk och filippinsk bakgrund, och de stationerade amerikanska trupper som befanns sig i Los Angeles området. En Zoot Suit, eller pimp kostym som de är mer kända som idag, var en kostym med breda mått som blev oerhört populär att bära inom vissa kretsar. Och just dessa kretsar blev om och om igen attackerade av unga, uppretade militärer.


En av filmens få höjdpunkter är prisbelönte A.D. Flowers special effekter.


Det är något oklart hur Speilberg kom att bli inblandad i detta projekt efter sina succéer med Jaws och Close Encounter. Vad som däremot är klart är hans återanvände av Susan Backlinie i både Jaws som 1941, där hon mer eller mindre kom att spela samma karaktär, ackompanjerad av samma skräckinjagande John Williams-musik. Man kan även notera samma mack i Spielberg's genombrotts film the Duel i 1941, där ägaren också spelas av Lucille Benson i båda filmerna.

Några som däremot tackade nej till att delta i produktionen var John Wayne och Charlton Heston då de båda ansåg att filmen var allt för opatriotisk. Några andra som inte heller uppskatta filmen var produktionsbolagen Columbia Pictures och Universal Studios som tvingade Spielberg att klippa ner filmen till under två timmar. Regissörens ursprungliga version kom dock att visas på TV och släpptes senare både på speciella LaserDisc och VHS-versioner. Även Spielberg själv har på senare år insett filmens mindre bra sidor, och ser det som en av sina främsta lärdomar från hans karriär där han skyller sina misstag på personlig arrogans efter de oanade framgången han upplevt innan denna produktion. "I don’t dislike the movie at all. I’m not embarrassed by it — I just think that it wasn’t funny enough."

1941 är också den första amerikanska filmproduktion att våga använda sig av Mifune's egna röst, något som förföljt hans utländska karriär under längre tid, då han ideligen kom att bli dubbad av den berömde röstskådespelaren Paul Frees. Väl värt att notera är att det är Mickey Rourke och Dan Aykroyd's första framträdande på vita duken och tillika det gamla SNL-paret Aykroyd och Belushi's första filmprojekt tillsammans, året innan deras supersuccé med Blues Brothers.

the Review: 


1941 är en film som jag planerat att se under en längre tid av olika anledningar. Efter att ha blivit tipsad om den märkliga händelsen vid Ellwood för ett par år sedan så väcktes mitt intresse för filmen. Efter att ha noterat diverse hyllningar till filmen på ett LaserDisc-forum där jag hänger så ledde det till slut att jag själv införskaffade en alldeles egen kopia. Men det var först nu, då jag forskat kring olika julfilmer där Spielberg's 1941 dök upp, som jag "äntligen" tog tag i saken.

Först och främst så vill jag bara avskriva filmens möjliga jultema. Om det nu fanns någon där ute, likt mig, som blivit pålurad att detta skulle vara nån slags julfilm. 1941 har ungefär lika mycket med jul att göra som Donald Trump har med ordet empati (fortfarande förbluffad över Trump's cameo i Home Alone 2 som nyligen bevittnades, H. Grey's anm). Som jag nämnde i mitt förra inlägg om Judgment at Nuremberg så ställer jag mig alltid lite skeptisk till ensemblefilmer. Men denna gång var känslan annorlunda, mina förväntningar var att den gedigne Spielberg ändå skulle klara av att styra detta skepp av omätlig talang i mål.


Mifune och Lee gjorde rätt i att gömma sig i ubåten under stora delar av produktionen.


Men svaret blir nej. Bestämt nej. Till och med skräddaren säger nej, och då vet man att det är allvar. Det var helt klart den grötigaste sörja som jag sett på länge och då kom jag precis hem från att ha bevittnat the Punisher från 89 med Dolphan i huvudrollen. 

Ett engelskt ord som låg på mina näthinnor under filmens abnorma längd var obnoxious. När jag inför sammanfattningen här slog upp ordet för att bestämma mig för den mest passande översättningen så slog det mig hur väl alla de sex förslagen ändå lät. Avskyvärd, förhatlig, motbjudande, vidrig, anstötlig och outhärdlig. Den perfekta sammanfattningen av 1941.

Trots dessa rätt så karga ord så dyker det ibland upp små bevis på den talang som ändå var inblandad i projekt, som trots allt kostade hela 350 miljoner att spela in. Då tänker jag framförallt på Flower och Abbott's Oscars-belönade arbete med de många special effekterna som fick en smått framträdande roll i filmen. Jag tänker också på det långa dansnumret som helt sonika dyker upp halvvägs in i filmen (Spielberg säger själv att han under produktionens gång funderat på att göra om filmen till en musikal, något han i efterhand tror kan ha förbättrat filmens slutresultat). Ett oerhört välrepeterat och koreograferat nummer som med inspirerande foto och svängig musik ändå visar prov på den klass som 1941 borde ha levererat.

the Slutkläm:


Även om Spielberg själv hävdar att inspelningen lär ha varit kontrollerad så har jag svårt att se det. Rykten säger att Zemeckis och Gale's orginalmanus förändrats kraftigt under resans gång. Även Harold Ramis lär ha vart där och pillat även om han blev utslängd, likt fotografen Fraker (som lär ha blivit ersatt av Frank Staley), då man inte sågs dra i samma riktning som Milius (vad var egentligen hans roll) och Spielberg. Att filmen först var en MGM produktion, för att sedan bli något slags samarbete mellan Columbia och Universal visar också tecken på svaghet. När sedan Aykroyd, Belushi (som redan hade börjat prioritera droger och festande framför sin karriär och sitt egna välmående) och även John Landis (som dyker upp på ett hörn) haft sina tassar med på ett hörn så är det lätt att se kompisgängs-mentaliteten sväva iväg. Allt detta, rattat av en regissör som erkänt sitt för stunden genererade storhetsvansinne, så förstår ni att slutresultatet tyvärr inte blir något vidare. Det här är den totala motsatsen till Judgment in Nuremberg och den exakta anledningen till att jag har oerhört svårt för denna typ av ensembleprojekt. Lite som de mer misslyckade galacticos-erorna; helt enkelt för många kockar i köket.


the Betyg: 1,5 (Som om Stefan och Krister hade producerat Repmånad.)



"This has not been honorable..."





Källor: IMDB & Wikipedia.

fredag 4 december 2015

Judgement at Nuremberg (1961, BRD, 186 min)

De åtalade med Burt Lancaster i spetsen.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Spencer Tracy
Burt Lancaster
Richard Widmark
Marlene Dietrich
Maximilian Schell
Judy Garland
Montgomery Clift
William Shatner
Werner Klemperer
Directed by:
Stanley Kramer
Screenplay by:
Abby Mann
Produced by:
Stanley Kramer
Cinematography by: 
Ernest Laszlo
Musicy by: 
Ernest Gold
Production Design by: 
Rudolph Sternad
Set Decoration by: 
George Milo
Costume Design by: 
Joe King
Film Editing by:
Frederic Knudtson



the Plot:

Den förtidspensionerade domaren Dan Hayward (Tracy) flygs in till ett ockuperat efterkrigstyskland för att leda en rättegång som ingen annan domare vågar ta i. Rättegången där de åtalade själva är domare. Från åklagarnas sida finns den radikale överste Lawson (Widmark) som, djupt påverkad av att bevittnat krigets fasor i första person, vill se alla hängda och från försvarets sida finns den talangfulle och passionerade Hans Rolfe (Schell), som i sin affektion till arbetet ställer frågan om denna rättegång inte bara ifrågasätter de åtalades beteende utan även hela tyska folket.


De dömande med den åldrande och kloke Spender Tracy som mittpunkt.


the Background:



I ett ockuperat och raserat Tyskland, några månader efter deras kapitulerande, så höll man de första rättegångarna i vad som kom att kallas Nürnbergprocessen, eller "the greatest trial in history" som Norman Birkett, en av de allierades övervakande domarna, lär ha utnämnt det som. Processerna i Nürnberg och senare även i Tokyo, mot de Japanska ledarna, kom att bli genombrottet för internationell rättskipning och principen om brott mot mänskligheten. 

I kölvattnet av den mer uppmärksammade rättegången mot några av tredje rikets mäktigaste ledare (av de som fortfarande fanns vid liv), dirigerad av de allierade, drevs även en något mindre uppmärksammad process av USA. Det var tolv militära domstolar som ställde olika grupper, som legat bakom Nazityskland formande, till svars. Av dessa var det bland annat doktorer, industridirektörer, politiker och så domare. Och det är just åtalat mot domarna som Abby Mann utformade ett manus kring.

Men innan Stanley Kramer producerade den tre timmar långa filmen så producerades Mann's historia som en 90 minuter lång TV-film, som visades på CBS, under dramaproduktionsanalogin Playhouse 90. Både Schell och Klemperer som deltog i TV-produktionen fick fortsatt förtroende av Kramer när det kom till att porträttera karaktärerna på vita duken (trots att självaste Brando sägs ha vart sugen på rollen som den tyske advokaten), och kanske låg Schell's tidigare erfarenheter bakom att han fick Oscarn som bästa skådespelare för sin insats i filmversionen. Något Spencer Tracy förutsåg redan på inspelningsplatsen, då han lär ha sagt följande till Widmark, när de båda följde Schell's agerande framför kameran, "We've got to watch out for that young man. He's very good. He's going to walk away with the Oscar for this picture."


Försvararna med en strålande, Oscars-vinnande, Maximillian Schell i ledarrollen.


Året innan Judgment at Nuremberg hade sin premiär så prisades Tracy och Kramer för sitt samarbete i filmen Inherit the Wind. En filmatisering av "the Scopes Monkey trial" där en lärare brutit mot Tennessee's lag, att undervisa läran om evolutionen i en statlig skola. Det lyckade samarbete ledde till att Kramer gärna såg Tracy vid sin sida när han skulle filmatisera sin nästa rättegångsfilm. Men då Tracy's hälsostatus var oerhört skör, efter flera år av alkoholism, så krävdes något speciellt för att få honom att ställa upp. Detta något var Abby Mann's briljanta manus, som Tracy själv ansåg som något av det skarpaste han läst. Med Tracy, och det viktiga ämnet som filmen tar i upp rockärmen, så lyckades man även knyta till sig andra storstjärnor som Lancaster, Dietrich och Widmark till projektet. Skådespelare som ställde upp på att göra mindre roller, för betydligt mindre betalt än vad deras stjärnstatus motsvarade.

Två andra erkända skådespelare som både tog sig an mindre roller, men ack så viktiga, och som anlände till landningsplatsen med minst sagt tvetydiga rykten var Montgomery Clift och Judy Garland. Clift, en av Hollywoods första "method-skådespelare" tillsammans med Brando och James Dean och en av de första som blev inbjuden att studera med Lee Strasberg vid Actors Studiolevde sitt liv i en nedåtgående spiral efter en allvarlig bilkrock som nästan tog hans liv och som ärrade hans dittills erkända goda yttre. Smärtor från krocken och faktumet att han levde under en tid då man fortfarande var tvungen att dölja sin homosexualitet, ledde till ett starkt alkohol och drogmissbruk, som satte sina ordentliga spår och när Clift gick bort vid 45 års ålder så sa man att Clift's liv från och med kraschen var historiens längsta självmord.

Judy Garland's mentala och fysiska problem kan nog  härledas till den klassiska "barnskådespelar-problematiken", att missunnas en ordinär uppväxt och leva under en konstant förväntan av höga prestationer. När hon bara några år innan Judgment of Nuremberg diagnostiserades med akut hepatit (A,B,C-ish, efter många år av narkotikamissbruk), så allvarlig att doktorerna anade att hon aldrig mer skulle kunna sjunga, så ska hon ha känt sig enormt lättad och sagt, "The pressure was off me for the first time in my life". Men hon återfick sin sångröst och tillsammans med sina oerhört fina prestation i Kramers filmproduktion (som hon belönades med en Oscars-nominering för) så fortsatte hennes karriär i en positiv riktning med, av många påstådda, "historiens främsta konserter" vid Carnegie Hall och hennes alldeles egna TV-show, the Judy Garland Show innan hon vid 47 års ålder gick bort.

Avslutningsvis så kan det vara av intresse att känna till att många av de lagar, så som tvångssterilisering, rasblandning och rashygien, som Nazityskland införde och som senare domarna blev fällda för under rättegången i slutet av 40-talet, fortsatt gällde i många av USA's stater vid filmens premiär på 60-talet. Och i den rashygieniska frågan, ända in på det sena 70-talet. 

the Review: 


För två veckor sedan så var det alltså 70 år sedan Nürnbergprocessen tog sin fart. Efter att ha läst en krönika om vikten av denna rättegång så passade jag på att se en film som funnits på min rader ett bra tag. Att jag hittills inte tagit mig tiden för Kramer's viktiga film bygger dels på min generella oro kring dessa typer av ensemblefilmer, där tonen oftast blir lite väl vänskapligt; smått "pajjig" är kanske ett mer träffande ord. Men främst så bygger nog oron kring att jag vanligtvis inte har så mycket över för rättegångsfilmer. Vilket troligtvis har med den låsta miljön och det medföljande rutinmässiga fotot att göra. Kanske skulle Tracy och hans gäng med trasdockor ändra på min bild av dessa typer av filmer.


De drabbade med en oerhört gripande insats från självaste Judy Garland.


Jag var inledningsvis spänd på hur filmen skulle lyckas avbilda något så extremt monotont, byråkratiskt och systematiskt som en rättegång kan vara. Än värre en internationell sådan, där så många människor av olika nationaliteter och språkkunskaper ingår. Men Kramer hittar en fin balans mellan rättegången och våra karaktärers privatliv. Han etablerar tidigt domstolens tillvägagångssätt på ett snyggt och diskret sätt, för att på så sätt ge filmen dess historiska trovärdighet. Samtidigt som livet utanför domstolens salar upplevs både inspirerande, som relevanta.

Om filmens utseende finns det inte allt för mycket att säga. Det finns verkligen inget att klaga på, men samtidigt inget som får en att baxna av eufori. Även om Kramer, på ålderns höst, ångrat sitt och fotograf Laszlo's användande av kameraåkningar så är det ju något som jag personligen uppskattar och som ger lit extra liv till en annan rätt så statisk miljö. Att varken Rudolph Sternad eller Joe King, som var nominerade till bästa svart-vita produktionsdesign och bästa svart-vita kostym, lyckades vinna mot en stökig biljardhall-film eller Anita Ekberg's byst låter jag förbli okommenterat.

Det som verkligen sticker ut produktionsmässigt i denna film är Abby Mann's Oscars-vinnande manus och de många olika, fin-fina skådespelarinsatserna. Mina farhågor om det oseriösa klimat som en ensemble-film tenderar att få med sig likviderades tämligen direkt. Ju längre filmer går, desto starkare karaktärerna gror så förstår man i vilken riktning filmer utvecklas. När du också adderar oerhört starka, på gränsen till tårdrypande, prestationer från främst Montgomery Clift, Judy Garland och Maximillian Schell så får du också en oerhört gripande film.

En av filmens starkare scener, som varken använder sig av Mann's fantastiska manus eller lutar på några tyngre skådespelarinsatser men likväl upplevs oerhört talande, är när Spencer Tracy's domarkaraktär besöker den plats där nazisterna höll ett av deras största möten 1934. Ett möte som Leni Riefenstahl också dokumenterade för propagandafilmen Triumph of the Will.  Att se Tracy's besvikna blick se upp mot Hitler's talarplats är oerhört fängslande och något som jag kommer att bära med mig länge. 

the Slutkläm: 


Det finns egentligen två egenskaper som jag främst vill framhålla med Judgment at Nuremberg. Det är dels den relativt opartiska hållningen. Att en hel-amerikansk produktion talar så insiktsfullt om kriget är ovanligt. Det finns inga riktiga bovar (utöver de uppenbara), utan alla handlingar har sin grundade, logiska förklaring. Men bara det att man ens nämner USA's agerande mot Nagasaki och Hiroshima, och då även som den högst omoraliska och oansvariga handling som det faktiskt är, är för mig uppfriskande inom denna typ av filmer. Det andra är givetvis det historiska och moraliska budskapet som filmen, och en gång i tiden själva rättegången i sig, av logiska skäl hanterar. Oavsett vilka regler som sätts och oavsett vilka normer som följs så får man aldrig glömma vårt humanitära ansvar. En väg som vi tyvärr nu återigen är på väg att ta.

the Betyg: 4 (En viktig film som levererar på alla plan.)



"It is logical, in view of the times in which we live. But to be logical is not to be right, 
and nothing on God's earth could ever make it right!"





Källor: IMDB, Wikipedia, Ösgöta Correspondenten & TCM