lördag 16 januari 2016

the Man Who Fell to Earth (1976, BRD, 139min)

Mitt försök att förstå mig på en konstnär som jag visste otroligt lite om.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
David Bowie
Rip Torn
Candy Clark
Buck Henry
Bernie Casey
Directed by:
Nicolas Roeg
Screenplay by:
Paul Mayersberg
Produced by:
Michael Deeley
Barry Spikings
Cinematography by: 
Anthony B. Richmond
Musicy by: 
John Phillips
Stomu Yamashta
Production Design by: 
Brian Eatwell
Set Decoration by: 
Simon Wakefield
Costume Design by: 
May Routh
Special Makeup Effects by: 
Ellis Burman Jr.
Visual Effects by: 
Harrison Ellenshaw
Electronic Sound Effects by: 
Desmond Briscoe
Film Editing by:
Graeme Clifford



the Plot:

En oerhört egendomlig och målmedveten man faller ner mitt i den Amerikanska vildmarken. Utan ett öre på fickan men med några matematiska formler så är han redo att förändra världen och skapa sig själv en enorm förmögenhet. Men vart kommer han egentligen ifrån och vad är det som verkligen driver honom?


Frågan är om jag verkligen skulle bli så mycket klokare av the Man Who Fell to Earth?



the Background:

Filmen är baserad på Walter Tevis bok med samma namn, novellisten Tevis lär ha baserat filmen på tre händelser i sitt egna liv: de många sjukdagar han var tvungen att spendera till sängs som barn, en situation som också ledde till att han blev tvungen att flytta från storstaden San Francisco (the City of Light) till det mer "lantliga" och tråkiga Kentucky och sist men verkligen inte minst, hans kamp mot sin egen alkoholism.

Utöver the Man Who Fell to Earth så skrev Tevis två andra noveller som kom att filmatiseras. the Hustler och the Color of Money. Regisserade av stackars Robert Rossen och Martin Scorcese, där Paul Newman återkommer som samma karaktär i bägge filmerna.

the Man Who Fell to Earth var också den andra av fyra filmen som Deeley och Spikings samproducerade. Där de övriga var Conduct UnbecomingConvoy och den mest framgångsrika av de alla, Deer Hunter. 

Regissören Nicolas Roeg uppskattade att rollsätta kända musiker i sina huvudroller, utöver Bowie i denna film så har han använt sig av både Mick Jagger i Performance och Art Garfunkel i Bad Timing. Trots alla dessa storstjärnor så lär Roeg själv önskat den över två meter långe Michael Chricton som mannen som föll till jorden. Samtidigt så såg filmens finansiärer Robert Redford som det självklara valet.

Men det var nära att publiken gick miste om filmen när Paramount, som köpt rättigheterna till distributionen för 1.5 miljoner dollar (en summa som garanterade att man kunde börja filma), först såg den slutgiltiga filmen så backade man ur från sin deal, helt enkelt så ansåg man att det inte var vad man initialt betalt för. British Lion stämde då Paramount som tillslut förlikade över en summa på $850.000. Men filmen kom endast att visas på ett par få utvalda biografer runt om i USA. Och det var tack vare inkomsterna från Europa som fick filmen att gå plus/minus noll.

Utöver Roeg's långfilm så har det även producerats en TV-film baserad på samma novell av Tevis. Det finns även en dokumentär om inspelningen av originalfilmen i 2003-års Watching the Alien


Likt Bowie's karaktär så känner jag mig rätt så vilsen filmen igenom. 


Vi behöver väll inte gå igenom hela Bowie's karriär, då skulle texten bli alldeles för lång, men vi kikar i alla fall in i hans liv åren innan hans första stora filmroll. Bowie, eller Ziggy Stardust - den persona han åtog sig då, var på toppen av sin Europeiska karriär och började nu slå allt mer i USA. Men efter skivorna Diamond Dogs, Young Americans och flitigt turnerande så övergick hans tunga kokainbruk till ett allvarligt beroende. Som konsekvens av detta så hamnade han i två utdragna, segförhandlade och otroligt dyra förlikningar med två sparkade managers. I och med inspelningen av Nicolas Roeg's film så la Bowie Ziggy bakom sig och antog istället karaktären "Thin White Duke". 

I allt det drogrus han genomled där och då så lär han bland annat ha "hailat" till sina fans under en resa genom Berlin och avböjt Spaniens förslag på att låna Bowie's satelittid (för en schemalagd intervju) för att direktsända världsnyheten att General Franco dött. Istället fick världen istället uppleva en uppenbart påtänd vit hertig som under en omfattande utfrågning med Russell Harty var totalt oförmögen att ens få ihop två sammanhållande meningar.

"I actually was feeling as alienated as that character was. It was a pretty natural performance. ... a good exhibition of somebody literally falling apart in front of you. I was totally insecure with about 10 grams [kokain] a day in me. I was stoned out of my mind from beginning to end".

Bowie ska ha komponerat filmmusik till the Man Who Fell to Earth som av någon anledning blev ratad. Musiken lär ha legat som grund till hans skiva Low från 1977.

the Review: 


Som ni säkert vet så gick David Bowie bort i veckan efter en tids kamp mot cancer. Då jag aldrig riktigt utforskat den elektroniska genren något djupare (även om Bowie's musik nu var relativt kommersiell) så har jag heller aldrig träffat på Bowie eller hans musik. Och om jag ska vara helt ärlig så har hans gimmick heller aldrig gjort mig speciellt nyfiken på honom.

Mitt skarpaste minnen från honom som person är faktiskt ett the Extras-avsnitt, kanske också det bästa, från säsong två där Ricky Gervais karaktär börjar känna sig rätt så självsäker i sin berömdhet och sedermera sin nyfunna status. Allt detta kulminerar dock när han och hans vänner går till en trendig bar där han snart får inse exakt vart i kändisskapets hierarki hans står när David Bowie dyker upp. Om ni inte redan har sett avsnitten så bör ni genast göra det, även om det också kräver att ni även ser alla avsnitten fram tills dess.

Men som man förstår från omvärlden (kanske främst genom facebook) så har Bowie betytt så otroligt mycket mer för så otroligt många mer och eftersom detta är en filmblogg så passade jag då på att försöka finna det magiska i David Bowie, Ziggy Stardust eller the White Duke - vad man nu vill kalla denna konstnär för - genom att se the Man Who Fell to Earth.


Bowie sätts inte på allt för stora prov i det ädla skådespelaryrket.


the Man Who Fell to Earth inleds i ett högt tempo med en konstnärlig look. Självfallet, i all filmens 70-tals-prakt, så är det också med smått märkliga och många luriga element. Vilket inledningsvis gör sig påmind med en stor mängd närbilder på konstiga glasögon och för att sedan fortsätta i ungefär samma riktningen. Trots filmens, för konst-genrens, rätt mäktiga längd så upplevs ändå berättande väldigt fartfyllt, vilket gör helhetsintrycket och ens egen koncentrationsförmåga gott. 

En av berättelsens större ledmotiv är relationen mellan vår mystiske man spelad av Bowie och servitrisen Mary-Lou som skildras riktigt bra av Candy Clark. Ett minst sagt besynnerligt förhållande som jag ställer mig smått frågande till. Jag tror mig förstå vad  Mary-Lou får ut av relationen, men varför Bowie's karaktär öppnar upp för denna sårbarhet är för mig ett mysterium, något som förhoppningsvis går att lösa med en andra genomsittning. Likväl så är deras relation något som drar mycket energi från filmen och när man inte heller riktigt förstår den så skapas det en del problem.

Trots allt "lull-lull" så är the Man Who Fell to Earth en härlig historia, men jag tror att den hade kunnat berättas på ett bättre sätt. Framförallt då det känns som att man har förlitat sig mycket, kanske för mycket, på en person som egentligen borde sakna sinnesnärvaron att leda ett sånt här projekt. Nu kan man ju självklart debattera för om inte Bowie's mentala tillstånd ändå gav precis den mystik som karaktären behövde. En möjlighet som inte kommer förneka, men samtidigt så känner jag förstås en viss skyldighet för alla nyktra skådespelare, och egentligen detsamma för alla sorters yrkesgrupper där ute, att aldrig främja något sånt beteende. 


the Slutkläm:


En bra, men inte jätte bra film och det är väl ungefär exakt vad man bör förvänta sig från en rulle där huvudrollsinnehavaren är konstant påtänd på kokain. En sådan upplevelse kan bli oerhört intressant, men väldigt sällan riktigt bra. the Man Who Fell to Earth är heller ingen film som frambringar en Bowie-älskare av en ignorant som mig, för att på riktigt uppskatta både filmen och Bowie's bidrag så bör man nog redan innan visningen akta honom högt. Vem jag däremot blir oerhört intresserad av är författaren Walter Tevis. Och om jag skulle komma till att se om filmen igen så är det nog mycket för att se den med det självbiografiska i åtanken. Jag blev även oerhört intresserad av hans andra sci-fi berättelse Mockingbird, en novell som än idag inte har blivit filmatiserad. 

the Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)



"What is this music Farnsworth keeps sending me? I don't like it."

(Observera Iron Maiden-fonten)


Källor: IMDB & Wikipedia.

fredag 8 januari 2016

Grey Gardens (1975, BRD, 95min)

Edith och Edith. Moder likt dotter, ihop i samma hus.


IMDB

Wikipedia


Directed by:
Ellen Hovde
Albert Maysles
David Maysles
Muffie Meyer
Produced by:
Albert Maysles
David Maysles
Cinematography by: 
Albert Maysles
David Maysles
Sound Mix by: 
Lee Dichter
Film Editing by:
Susan Froemke
Ellen Hovde
Muffie Meyer



the Plot:

Den gamla överklassdamen Edith Bouvier Beale och hennes dotter Edith "Little Edie" Bouvier Beale, faster och förstakusin till den berömda presidentfrun Jacqueline Kennedy Onassis, lever ett destruktiv liv i ett otroligt smutsigt och förfallen herrgård i East Hamptons, avskurna från verkligheten både utanför och innanför portarna till Grey Gardens.


Den mentalt labile dotter har svårt att kontrollera sina känslor i en instängd miljö.


the Background:


Edith Bouvier föddes 1895 till en viktig och framgångsrik advokat och dottern till en förmögen papperstillverkare. Edith upplevde en oerhört privilegierad uppväxt tillsammans med hennes syskon där societetsvanorna går att spåra över hundra år tillbaka i tiden. 1917, vid 23 års ålder, så gifte hon sig med den förmögne advokaten och finansiären Phelan Beale som hon träffat genom sin faders advokatfirma Bouvier and Beale. Under första året som gifta så fick paret dottern Edith "Little Edie"Bouvier Beale, som några år senare även fick två bröder. 1923 köpte paret villan Grey Gardens i East Hamptons inte allt för långt ifrån hennes brors villa Lasata, där Edith's brorsdöttrar Jacqueline Lee Bouvier och Caroline Lee Bouvier skulle växa upp. 1931 så skiljde sig paret där Edith erhöll Grey Gardens, men ingen form av underhållsbidrag så hon fortsatte sin måttligt framgångsrika karriär som sångerska. Efter att hon dykt upp på sin sons bröllop klädd som en operastjärna (wikipedias beskrivning av situationen, vad man nu menar med det) så blev hon struken från hennes fars testamente, utöver en en liten fond på $65.000. En peng som hennes bror "Black Jack" Bouvier tog hand om. Den envise Edith började nu bli allt mer deprimerad och gick upp i vikt efter diverse motgångarna.

"Big Edie's" dotter, little Edie var i hennes ungdomsår en mycket vacker flicka och jobbade som modell för Macy's i New York och Palm Beach, Florida. Men något stod nog inte riktigt rätt till med little Edie och hennes uppväxt var långt ifrån problemfri. Efter att ha blivit upphittat av sin far, efter en längre stund till flykt, så lär hon ha påstått att hon rymt för att gifta sig med skådespelaren Bruce Cabot.  Hon ska även ha fantiserat ihop möjliga äktenskap med både J. Paul Getty, Howard Hughes och Joe Kennedy Jr. Efter en ofruktsam tid i New York, med förhoppningen att bli skådespelerska, så flyttade hon på sin mors begäran tillbaka till hennes födelsehem Grey Gardens. Utan varken en karriär eller någon som helst inkomst så blev little Edie kvar i det förfallande huset i nästan 30 år.

Efter att fastighetsskötaren (och möjligtvis älskar till big Edie) gick bort i slutet av 60-talet, och ett följande inbrott, så isolerade sig de två damerna i Grey Gardens där de under de närmsta åren kom att leva ett miserabelt och utblottat liv tillsammans. 1971 så blossade det upp en skandal efter att kommunens hälsoavdelning vart på besök, troligtvis efter tips från bekymrade grannar. Med tanke på kvinnornas släkt så blev nyheten en nationell sensation efter att tjänstemännen hotat att vräka Beale's från tomten. Men då klev Jacqueline Lee Bouvier, numera känd som Jackie Kennedy Onassis, in i handlingarna och betalade $32.000 för en sanering av huset.


Maysles-bröderna tillsammans med mor och dotter.


Ytterligare några år senare så blev de dokumentärfilmande-bröderna Maysles kontaktade av Jackie Onassis syster Caroline Lee Bouvier, som nu upptagit namnet Lee Radziwill, med avsikten att producera en dokumentärfilm om hennes uppväxt i East Hamptons. Maysles-bröderna kom då självfallet i kontakt med de två "Ediesarna" i Grey Gardens som genast öppnade upp deras nyfikenhet. Lee lär sedan ha sparkat bröderna efter att ha sett ett tidigt material som kretsar mer kring hennes faster och kusin än kring henne själv. Men bröderna kom snart tillbaka till East Hamptons, nu med målet och pengarna att producera en film enbart om Grey Gardens och dess ägare.

Big Edie och Little Edie fick självklart en privat visning av dokumentären i Grey Gardens innan dess premiär, där Edie den yngre lär ha utropat att filmen skulle bli en klassiker. Två år efter premiären så gick Big Edie bort vid 81-års ålder, efter ett fall i huset som hon bott i exakt 60 år. På hennes dödsbädd så lär hon ha sagt till sin dotter att -"There's nothing more to say. It's all in the film." Little Edie själv höll ut till 1979 innan hon tills slut sålde huset till Sally Quinn och Ben Bradlee (Nära vän till John F. Kennedy och en av hörnstenarna i Watergate-skandalen där han var en av endast fyra som lär ha känt till Deep Throat's identitet). Little Edie fortsatte sedan att leva sitt liv på olika platser runt om Nordamerika innan hon gick bort 2002, efter vad man tror var en hjärtattack eller möjligtvis en stroke. 

Berättelsen om dessa två kvinnor och deras hus kom i ropet efter little Edie's bortgång då det både producerades en Broadway-musikal och senare en långfilm med Jessica Lange och Drew Barrymore i huvudrollerna. Intressant nog så var det Drew's gammelfaster Ethel Barrymore som (förvisso) big Edie ville sig se porträtterad av i en eventuell långfilm om henne. En fin avslutning på vår bakgrundscheck.

the Review: 


Jag minns när Grey Gradens fick sin nya vår i början av millenniet. En tid där TV-produktionsbolagen började inse hur mycket folket uppskattade att älta sig i andra människors misär genom diverse olika typer av reality-program. Även jag gick igång på dokumentärens premiss. Om fastern och kusinen till stilikonen Jackie O, som jag mest kände igen från Seinfeld och en Rage Against the Machine-text, och deras dekadenta leverne på herrgården i en av de finare New York-förorterna. 

Nu dröjde det ett tag innan jag faktiskt kom att se dokumentären, detta mycket tack vare en strålande filmklubb. Något jag önskar att all filmälskare kunde vara del av, det hjälper en verkligen att ta se mycket nytt och spännande som man annars kanske inte tagit tag i. Annars så var mina förväntningar relativt normala, med en grundtanke att det ändå var något kvalitativt som jag skulle få befästa mina ögon på.  


Paret levde i total misär i det förfallna Grey Gardens.


Man kan ju alltid diskutera kvalité när det kommer till dokumentärfilm. Dess estetik och berättande är ju självklart viktigt men långt ifrån lika avgörande som vad man faktiskt dokumenterar. 

Grey Gardens faller nog ändock något mellan stolsraderna. Man har två oerhört intressanta personer som man kretsar sin film kring, tyvärr så nöjer sig filmmakarna med endast detta. Dokumentären saknar både en början, mitt och slut. Och jag saknar även en fråga, konstaterande eller en poäng. Något som jag anser att en riktigt bra dokumentär bör innehålla. Nu blir man mest sittande och dömande utan att verkligen känna till hela historien. ***

Visst är två "bealarna" oerhört fascinerande men dokumentären väcker fler frågor än vad den besvarar, och det borde inte vara Grey Gardens jobb att göra. Det känns tyvärr som ett rätt slappt hantverk där man nöjt med sig att bara besöka denna familj utan att ha någon verkligt att berätta. Ett bevis på detta är när kameramannen två gånger under dokumentären vänder sig mot en spegel för att filma sig själv. Ett tecken på ointresse och en tröttnad för vad som händer framför dom.

the Slutkläm:


Skulle jag tipsa om filmen? Ja. Är det en bra dokumentär? Nja. I mina ögon är det något märkligt att filmen blivit speciellt utvald för konservering i US's National Film Registry. Personligen tycker jag att ett personporträtt ska erbjuda mer än bara en slät dokumentation. En film som jag jag genast började tänka på var American Movie, en dokumentär som på många sätt påminner om Grey Gardens men som bär på så mycket mer värme och faktiskt har något att berätta. 

the Betyg: 3 (Underhållande men utan mervärde.)



"I only cared about three things: the Catholic Church, swimming and dancing, 
and I had to give them up."


Källor: IMDB & Wikipedia.

*** Efter att jag skrev ner mina tankar om Grey Gardens så upptäcka jag efteråt ett för mig, nytt ord. Ett ord som beskrev en genre där fokus ligger på att beskriva verkligheten med så lite påverkan som möjligt. Ordet var Direct Cinema och något som Grey Gardens filmskapare benämnde sin film som. Med denna kunskap innan jag skrev min recension så hade jag kanske tänkt ur ett annorlunda perspektiv, men likväl så föredrar jag en verklighet där det händer något än en, som förvisso är intressant, men ändå står och trampar utan att komma någon vart. 

lördag 2 januari 2016

Sammanfattning av 2015.

Gunkanjima som senast sågs i Skyfall och Attack on Titan.



the Story so far:

Tvåtusenfemton, ett år som blev fyllt med rätt så mediokra filmupplevelser men där några självfallet skulle sticka ut. Men trots de många treorna i betyg så är jag ändå väldigt nöjd med de filmer som jag tuggat i mig, där många både hade ett filmhistoriskt värde som samhällsanalytiska poänger. Likväl så ser jag självklart fram emot vad tvåtusensexton kan ha att erbjuda.

1. East of Eden (1955, 115 min)
Likt förra årets givna etta så är årets givna etta, och likväl den film som fick mitt högsta betyg (en soklar femma), en amerikansk produktion och som på ett mer eller mindre nostalgiskt vis skildrar en amerikansk, välbärgad familj under fall. Ett genomgående, smått pinsamt tema som jag personligen måste jobba med för att komma ifrån. Men likväl en sån helskotta fin film, ett måste för alla och ett måste för mig att fortsätta utforska Dean's skrala filmografi. Se den!


2. the Grapes of Wrath (1940, 129 min)
Årets andra Steinbeck-filmatisering och även årets näst mest älskade film av "yours truly". En film som lämnade mig så imponerad och berörd att jag faktiskt redan gått tillbaka för att njuta av den ytterligare en gång under detta år. Henry Fonda är helt magnifik i en film som än idag känns oerhört relevant och gör oss påminda om hur viktigt det är att ta lärdom av vår historia och hur tragiskt det kan bli när vi glömmer den. Se den!



Det var mina två absoluta toppar under året som också bjöd på ett par upplevelser som inte riktigt nådde fram ända till målsnöret men som har växt på mig i efterhand.

1. Kamigami no fukaki yokubô (the Profound Desire of the Gods, 1968, 173 min)
En film som jag idag minns väldigt lite om. Vad jag däremot kommer ihåg är hur den med en oerhört långsam inledning till slut vann över mig, och mot filmens slut så var jag nära att ge den en femma. En film som jag nu känner ett starkt behov att återbesöka och jag föreslår att ni gör detsamma. Se den!


2. Evil Ed (1995, 93 min)
En kaotisk men både underhållande och inspirerande filmupplevelse. Anders Jacobsson och Göran Lundströms skapelse är något vi här i Sverige borde respektera och våga lyfta fram när det kommer till vår egna filmhistoria på ett betydligt mer vördat vis. Se den!

3. Two-Lane Blacktop (1971, 102 min
Min fördjupning i bakgrunden till Death Proof fortsätter och Two-Lane Blacktop gör mig ytterligare en erfarenhet rikare i den amerikanska muskelbils-genren. Utöver allt bilmekande så bjuder även regissör Hellman och hans medarbetare på en magisk liten berättelse om en amerikansk generation och ett landskap i förfall. Se den!


4. Ivanovo Detstvo (Ivan's Childhood, 1962, 95 min)
Fantastisk foto och en perfekt inkörsport till Tarkovskiy's värld. Nuff said. Se den!


5. Yôkai Daisensô (1968, 79 min)
Konstigt nog så har denna lilla juvel blivit bortglömd. En underbar familjefilm-skräckis (just denna genre-kombo kan vara anledning till dess försummande) som med ett par förändringar kunde vart riktigt - riktigt bra. Om inget annat ett underbart filmhantverk som får en att drömma tillbaka till gamla dagar. Se den!

6. Dr Mabuse, der Spieler (Dr. Mabuse: the Gambler, 1922, 270 min)
Jag börjar göra en tradition av att ha med en Fritz Lang-film bland årets bästa upplevelser. Nu blev Dr Mabuse inte riktigt en sådan men traditioner ska ju inte alltid vara bra, utan det är upprepandet som är det viktiga. Därför räds jag nästa års Lang-inslag, som jag räknar med att bli Metropolis, något extra mycket. Se den (om ni vågar)!

7. Judgement at Nuremberg (1961, 186 min)
En oerhört viktig film som vi aldrig får glömma. Också en oerhört intressant film ur ett historiskt perspektiv med så många oerhört intressanta skådespelare, med oerhört intressanta bakgrunder som bjuder upp till ett par enormt fina prestationer. Se den!

8. Trois Couleurs: Bleu, Blanc & Rouge (Three Colors, 1993-94, 94,87 & 99 min)
En bra film, en mindre bra film och en riktigt jävla bra film sammanfattar Kieślowski's sista bidrag till filmhistorien. Då den riktigt jävla bra filmen verkligen bör ses så bör man också gnata sig igenom de två föregående filmerna. Är man en cineast så är man, det är bara till att börja käka, priset som ni får är verkligen värt det. Se dom!



En av världens mest kända och dokumenterade vägkorsningar.