fredag 12 augusti 2016

Ferris Bueller's Day Off (1986, Netflix, 103 min)

USA, 80-tal, John Hughes. Ett koncept som fungerade. Sen så kom Baby's Day Out.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Matthew Broderick
Alan Ruck
Mia Sara
Jeffrey Jones
Jennifer Grey
Directed by:
John Hughes
Screenplay by:
John Hughes
Produced by:
Tom Jacobson
John Hughes
Cinematography by: 
Tak Fujimoto
Music by: 
Arthur Baker
Ira Newborn
John Robie
Production Design by: 
John W. Corso
Art Direction by: 
Jennifer Polito
Costume Design by: 
Marilyn Vance
Sound Mix by: 
James R. Alexander
Film Editing by:
Paul Hirsch



the Plot:

I rädslan för den ovisshet som Ferris Bueller (Broderick) upplever inför de sista dagarna på, vad vi i Sverige skulle kalla, gymnasiet så bestämmer han sig för att fejka en förkylning från helvetet och ge sig ut i jakten på en sista episk dag av frihet tillsammans med sin bäste vän Cameron (Ruck) och hans flickvän Sloane (Sara). Högst ovetande så får de dock den misstänksamme rektorn Ed Rooney (Jones) i hasorna.


En självupptagen Ferris Bueller tvingar in sina goda vänner i en värld fylld med lögner och lösaktighet.


the Background:

Filmskaparen John Hughes hade precis haft sitt stora genombrott med Breakfast Club då han kom på idéen till sin nästkommande rulle. En film med ambitionerna att hylla hans hemstad Chicago (vilken Hughes-film som nu inte romantiserar "den blåsiga staden" på ett eller annat sätt). John pitchade sina tankar inför Paramount Pictures Ned Tanen - legendarisk filmproducent i Hollywood, vars dotter kom att ge namn åt Mia Sara's karaktär Sloane - som var positiv till filmens story men oroad då WGoA (Writers Guild of America) vara nära att bryta ut i strejk. Hemvideon hade vid detta laget blivit standard hos många familjer runt om i USA och Hollywoodförfattarna ville nu ha en del av VHS-kakan.

Till skillnad från gud, som skapade jorden på sju dagar, så for Hughes hem till Chicago och skrev sitt filmmanus på enbart sex dagar, något hans egna loggbok skvallrar om. "2–26 Night only 10 pages ... 2–27 26 pages ... 2–28 19 pages ... 3–1 9 pages ... 3–2 20 pages ... 3–3 24 pages." Och sedan var Ferris Bueller skapad, bara för att så snabbt som möjlig komma i produktion och undvika de omoraliskt elaka manusförfattarna i Kalifornien. Filmens redigerare bekräftar regissören och manusförfattarens transliknande tillstånd när han skrev, där han brukade jobba oavbrutet från att ha inlett sin kreativa process tills att den var klar. Och som oftast så slutade det med att man filmade hans första utkast, vilket givetvis är ovanligt. Hur han kunde vara så snabb i sitt skapande kommenterar han själv så här.


"I know how the movie begins, I know how it ends. I don't ever know the rest, but that doesn't seem to matter. It's not the events that are important, it's the characters going through the event. Therefore, I make them as full and real as I can. This time around, I wanted to create a character who could handle everyone and everything."

Filmen blev likt sin föregångare en stor framgång och letade sig upp på en 10:e plats bland 86-års mest inkomstbringande filmer, i hård konkurrens med tex. Top Gun, Aliens, Karate Kid 2 och Star Trek 4. Men framgången var inte enbart där och då, utan den har kommit att fortsätta ända in i det nya millenniet. 2014 blev den invald USA's filmregister, på grund av dess kulturella betydelse, och för bara några månader sedan så tillägnande Deadpool hela sin slutsekvens, den där som kommer efter eftertexterna, till Ferris Bueller. Ett fint litet tecken på respekt och något som möjligtvis kommer att öppna upp Ferris galna upptåg för en helt ny generation av människor.

Filmens mest ikoniska scen utspelar sig på Dearborn Street i centrala Chicago.


Jag är ju utöver filmnörd även en hockeynörd, om än långt ifrån på samma nivå. Men som lågmäld hockeynörd så är det ju svårt att undvika att Alan Ruck's karaktär Cameron bär en Detroit Red Wings-tröja under hela filmen. Och det är inte vilken Red Wings-tröja som helst utan självaste Gordie Howe's tröja. Howe som gick bort i början av Juni 2016, samma år som Ferris Bueller's Day Off firar 30 års jubileum, var och förblir en av sportens allra största legender. Både på och utanför isen. Att Cameron bar lokalkonkurrentens färger istället för hemmalaget Chicago Blackhawks bottnar i att Hughes, som själv spenderade en del av sin uppväxt i Detroit, såg det som ett karaktärsdrag hos Cameron. Något som inte beskrivs i filmen, men att bära Gordie Howe's tröja var i Hughes fantasi ett ställningstagande från Cameron mot hans Chicago-baserade far.

Man var bestämda över att bilen som ungdomarna skulle färdas skulle vara en Ferrari av modellen GT 250 California. Nu tillverkades det enbart 100 bilar av just denna modell så man fick nöja sig med att filma inklippsbilder i en kontrolleras studio med den riktiga versionen och för de något vidare bilderna så lät man bilrestauratören Mark Goyette tillverka tre modeller som man kunde använda fritt. Egentligen var det bara en av modellerna som man kom att använda i de flesta scenerna, som senare såldes av Goyette till en privatperson. Det två övriga modellerna såldes i lösa delar som Paramount själva skulle sätta ihop. Tydligen så blev det två relativt resultatlösa företag då den ena sattes ihop i ett så pass dåligt skick att den enbart kom att användas till en av slutscenerna (ni kanske har redan vet) och den tredje lär bara ha försvunnit utan att någon gång ens ha medverkat i filmen. Den andra modellen, som användes mot filmens slut, lär nu i all fall finnas restaurerad på Planet Hollywood i Cancún, Mexico.

Den klassiska paradscenen kom att filmas över två lördagar i downtown Chicago. För den första inspelningsdagen så passade man faktiskt på att filma under en riktig parad för att komma åt de vidare bilder över hela tillställningen. Inför den andra Lördagen så utannonserades det på radio att alla som lyssnade var välkomna för att delta i en John Hughes-film, något som enligt Matthew Brodrick ledde till att det dök upp runt tio tusen statister till inspelningsplatsen på Dearborn Street. Kenny Ortega (som senare kom att bli känd för sitt arbete med Dirty Dancing där även Ferris Bueller's syster spelad av Jennifer Grey fick sitt stora genombrott) hade satt ihop en koreografi till de båda låtarna som Ferris framför, men då Brodrick bara dagarna innan skadat knäet svårt så fick de hålla tillbaka med på de tuffare rörelserna.

the Review: 

Ända sedan jag besökte det otroligt vackert belägna AT&T Park i San Francisco, för en fördjupning i Moneyball-fenomenet, så har Ferris Bueller's Day Off funnits i mitt minne. Varför undrar kanske de flesta. Jo för att de råkade visa en av filmens mer ikoniska scener inför matchen. Varför kanske de flesta undrar. Jag har tyvärr ingen aning, och kan inte heller hitta ett skäl för det. Likväl så blir jag ju alltid intresserad av filmer som benämns som klassiker som jag fortfarande inte har fått ta del av. Av erfarenhet så vet jag att jag sällan lämnar en visning av en film från någon av de större komedigiganterna från 80-talet - jag tänker då främst på Hughes, ReitmanLandis och Ramis - all för begeistrad. Men som jag nämnt tidigare så finns ju alltid förhoppningarna kvar om att hitta en för mig hittills osedd klassiker, så förväntningarna fanns ju fortfarande där.

Allt jag har att säga är...stackars Jeffrey Jones.


Ferris Bueller skriker verkligen John Hughes under sin inledning. Det är Chicago, uttråkade ungdomar och 80-tals kitsch. Samtidigt så lyckas Hughes direkt övertyga mig om något som jag vanligtvis tycker är irriterande och onaturligt,brytandet av den fjärde väggen, men här i Ferris Bueller's värld så känns det helt plötsligt rimligt. Något filmskaparna ska ha en eloge för. 

Jag är alltså inledningsvis positiv, om än restriktiv, då jag känner igen alla varningstecken från liknande 80-tals komedier, där den starkaste röda varningslampan - som blickar allt den har -  varnar för filmens snabba tempo (och därmed engagemang) som jag tråkigt nog sällan rycks med i. Livet var kanske bara allt för glättigt på 80-talet för min smak.

Allt eftersom storyn utvecklar sig så börjar jag också störa mig på vår huvudkaraktär Ferris som visar sig vara en riktigt bortskämd slyngel som inte tvekar ens sekund över att utnyttja sina allt för godtrogna medmänniskor. Sällan en god egenskap, särskilt i mina ögon. Lustigt nog så börjar jag sakta men säkert inse att mina sympatier snarare ligger hos filmens två antagonister, rektor Rooney (Jones) och Ferris syster Jeanie (Grey), istället för våra tre busfrön som får stå i det starkaste strålkastarljuset. Det enda som jag ser är att Rooney och Jeanie vill är att göra rätt för sig själva, och för alla andra, som har blivit utnyttjade av den själlöse Ferris och hans två lakejer.

Hughes framgång med sina filmer var enligt mig varken att klaga på eller inspirera gårdagens ungdom, utan snarare tala till dem i samma apatiska tonläge som de redan befann sig i och kände sig en del av under just den tidsepoken. Ferris Bueller har inte bara blivit ett utmärkt exempel på vad framtiden senare kom att utvecklas emot, utan säkert också en stark bidragande faktor till att generation -85 till -95 i stort saknar en tydlig målbild i livet. Jag hänvisar till en scen där Sloane (Sara) diskuterar den närmsta framtiden med Cameron (Ruck) där de både verkar enas om att de saknar både ambitioner och mål. Något som de både verkar okay med. Givetvis kan detta också vara en genialt regisserad scen som inte bara talar till tonåringar, utan på ett opretentiöst sätt förklarar känslan av att vara ung och all den osäkerheten om vad som väntar en i framtiden.

Men jag är långt ifrån ensam om mina mer cyniska tankar då Ferris "don't give a crap"-attityd har lett till kopplingar till reaganism förut. Författaren Christina Lee sammanfattar känslan väl när hon beskriver att Feris Bueller's Day Off "encapsulated the Reagan era's near solipsist worldview and insatiable appetite for immediate gratification—of living in and for the moment...".

the Slutkläm:

Det ska erkännas att jag har passerat 30-års strecket, så jag bör numera räknas som vuxen och därför så borde väl också min förmåga att förstå mig på "kidsen" ha tynat bort totalt. Därför är det ju inte så konstigt om jag inte heller förstår mig på Ferris tankebanor och bekymmer. Som en mycket god och kär vän förklarade för mig när jag beklagade mig över Ferris - i mitt tycke - osmakliga livsval; att Ferris Bueller's Day Off också kan öppna upp för drömmen om det bekymmerslösa livet. Att genom hans aktioner få uppleva den där känslan av att komma undan med allt. Och för en person vars filmälskande bygger just på vad fantasin som filmens värld kan skapa så är det ju svårt att neka ett sådant resonemang.

En sista fundering från min sida är huruvida denna film kom att väcka idén hos Hughes om den övergivne Kevin McCallister och hans problematiska julfirande. Det finns i alla fall en del sekvenser i Ferris Beuller som verkligen skriker Home Alone rakt ut.

the Betyg: 3 (En klassisk trea till en klassisk 80-tals komedi. Duglig underhållning.)



"Life moves pretty fast. If you don't stop and look around once in a while,
you could miss it."





Källor: IMDB, Wikipedia, WGoA & Sportsnet

lördag 30 juli 2016

Xia nü (A Touch of Zen, 1971, Biograf, 200 min)

A Touch of Zen kom att sätta en helt ny standard för asiatisk kampsportsfilm.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Feng Hsu
Chun Shih
Ying Bai
Billy Chan
Roy Chiao
Directed by:
King Hu
Screenplay by:
King Hu
Songling Pu
Produced by:
Liang Fang Hsia-Wu
Cinematography by: 
Yeh-hsing Chou
Hui-Ying Hua
Musicy by: 
Tai Kong Ng
Ta Chiang Wu
Art Direction by: 
Shang-lin Chen
Make Up by: 
Hsu-Ching Wu
Martial Art Instructions by: 
Ting-Chieh Han
Yao-Kun Pan
Costume by: 
Chia-Chih Li
Film Editing by:
King Hu (as Jinquan Hu)
Chin-Chen Wang



the Plot:

Den begåvade men ambitionsbefriade konstnären Ku (Chun Shih) lever tillsammans med sin mor bredvid ett nedgånget och övergivet tempel. Hans mors största önskan är att få se Ku gifta sig. En möjlighet som ökar när en söt ung flicka vid namn Yang (Feng Hsu) flyttar in i det gamla templet mitt emot. Men det är inte bara Yang som plötsligt dyker upp i staden. Flera mystiska personer börjar kretsa både kring den unga flickan och templet och frågan är om det inte är fler som jagar henne än bara Ku och hans mor.


A Touch of Zen, eller snarare A Touch of Yang. Vilket som, så är det dags för Ku att till slut växa upp.


the Background:


1932 föddes Hu Jinquan i Beijing. Han kom senare i livet att bli känd som King Hu, ett namn som han troligtvis fick efter flytten till Hong Kong 1949. Efter ett par år med olika typer av jobb, i olika typer av sektorer så hamnade ynglingen från Beijing i filmindustrin. Efter ett par ströjobb så fick han till slut ett kontrakt hos Shaw-brödernas studio, där han arbetade med både manusförfattande, dekor samt skådespeleri. Mot mitten av 60-talet så fick han även prova på att regissera under egen flagg, något som tydligen skulle visa sig framgångsrikt för både Shaw-bröderna som King han själv. Hans fjärde film, Da Zui Xia (Come Drink With Me) från 1966, kom att bli hans dittills största framgång. Både finansiellt och kritikermässigt. King såg här möjligheten att skapa sitt egna namn ifrån Shaw-brödernas fasta grepp och flyttade sin verksamhet till Taiwan där han kom att producera två filmer - Dragon Inn och a Touch of Zen - som både då och fortsatt idag anses som absoluta mästerverk och kom bli inspiration för många filmproduktioner framöver.

Med Dragon Inn så satte King Hu en ny standard för Wuxia-film, inspirerad av Japanska samurajfilmer, västerländsk redigering och den kinesisk filosofi, och med a Touch of Zen så anser många att King Hu förfinade sitt hantverk till sin yttersta spets. Att filmen var den första kinesiska wuxia-produktionen att bli prisbelönt i Cannes filmfestival säger även det en hel del. Dessa två verk av King Hu kom också med i topp 10 av en topp100-lista, framställd av över hundra kinesiska journalister för att fira landets hundraåriga filmhistoria. En bragd som King Hu var ensam om att lyckas med. Ytterligare ett bevis på hur högt aktad denna regissör var i Kina. Medans han höll på att framställa ett av sina drömprojekt, the Battle of Ono, så blev han tvungen att lämna Los Angeles, där han sedan en tid varit verksam, för att bli inlagd på sjukhus i Taiwan. Där kom han senare att dö efter en misslyckad hjärtoperation. King Hu var då "endast" 65 år gammal och tråkigt nog för omvärlden så gick vi nog miste om ett par framtida projekt i och med hans bortgång, även om hans produktioner efter Dragon Inn och a Touch of Zen inte riktigt levt upp till den höga standard som han själv satte en gång i tiden.

Det mesta som inuti linsens omfång är otroligt vackert och välplanerat
i denna häftiga filmupplevelse.



Inspelningen av a Touch of Zen påbörjades redan 1968, året efter att Dragon Inn släpptes lös i biograferna, och knappt två år senare så var man fortfarande inte klar. Där och då så tog man ett beslut om att dela upp filmen i två delar. Om det var förutbestämt sedan innan är oklart men 1970 så fick i alla fall publiken ta del av den första delen, samtidigt som produktionen av den andra delen fortfarande var i full gång. Året efter så fick de som uppskattade första filmen även slutet på historien. Tillsammans nådde a Touch of Zen upp till hela 200 minuter. En oerhörd mängd minuter för dåtidens Wuxia-filmer. Senare samma år så släpptes även hela filmen i en nedklippt version på 187 minuter för marknaden i Hong Kong.  

Nu har ni hört ordet Wuxia ett par gånger. Om ni av någon anledning undrar vad det nu betyder så ska ni få reda på det nu. Wuxia betyder rätt och slätt krigshjälte (martial hero) och har sin grund i kinesiska berättelser om olika, oftast fiktionella, wushu-utövare (wushu, mer känt som kung fu, är ett samlingsord för all kinesisk kamposport). Traditionellt sätt så hänvisade oftast ordet wuxia till kinesisk litteratur, men då tiderna förändras och världen utvecklas så har det blivit ett allmänt begrepp för att beskriva olika konstformer som behandlar detta ämne, såsom kinesisk opera, film och tv-spel.


the Review: 

Sommaren har spenderats på plats i Vancouver. Under min senaste sejour i Kanadas östkust stora stolthet så missade jag att besöka biografen the Cinematheque. Något som jag nu var fast besluten om att inte göra om denna gång. Tyvärr så fall inte deras visningar in så väl med mitt egna schema, men en liten film hann jag ändå med att klämma in, och det blev alltså King Hu's a Touch of Zen (Cinemateket visade både den och Dragon Inn under sommaren som gick). Personligen så kände jag till ytterst lite om den kinesiske regissören eller något om hans filmer. Men om ni känner mig så kommer jag ju givetvis inte att tacka nej till en Wuxia-film visad i en faktisk biograf.

the Cinematheque beksriv filmen som följande, "One of the greatest martial-arts movies and one of the essentials of Chinese cinema, King Hu’s fantastical epic is a marvel of elaborately-choreographed action and ravishing widescreen visuals — all imbued with a spiritual dimension that offers more than a touch of Zen!"

Visst låter det spännande. Det tyckte jag också och kastade mig över det svenska godiset från den svenska godisbutiken (den enda, förutsätter jag) karameller som de sålde bredvid biljettkassan. 

Men filmens längd skapar bekymmer när King Hu låter de religiösa undertonerna ta plats.


Rätt så snabbt så förstår man också all hype som omringar filmen. A Touch of Zen är helt otroligt på så många nivåer. Fotot, ljuset, scenografin, mask och kostym är helt fantastisk och musiken likaså. När man blandar allt detta fantastiska med ett lugnt tempo och en gripande berättarutveckling, framlyft av genomtänkt redigering, så känner man verkligen att man har satt sig och bevittnat ett mästerverk. Att King Hu lyckas berätta så pass mycket utan att använda allt för mycket dialog är ytterligare ett starkt bevis på hans förmåga, och något som oftast kännetecknar de stora konstnärerna (tillika min oförståelse för Woody Allen).

Utöver den biten där jag tappade koncentration, då King Hu bestämde sig för att presentera en ny radda med karaktärer sådär halvvägs in i berättelsen, så kände jag mig otroligt nöjd när filmens klimax precis tog sitt slut. Jag var redo att lämna salongen när filmen, istället för att sluta, bestämde sig för att fortsätta. Något den gjorde med i cirka en timme till. Medans jag satt där förstelnad och stum över vad som hände så fick jag se fight efter fight utspela sig i skogen och karaktärer, som för mig var antingen totalt ointressanta eller som jag aldrig tidigare sett, dyka upp och försvinna lika snabbt som de kom. Om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig sett en film mala på så pass mycket och länge någon gång under hela mitt filmbejakande-liv.

Visst bjöd den fortsatt på en del intressanta scener, skratt och häftig fighting. Men för mig var filmen redan slut och det man nu försökte berätta var för mig totalt ointressant eller skapade enbart fler frågetecken än vad som möjligtvis redan fanns - från att uppenbart bara sett en halv film när man trott att man sett en hel. 

Många sägs hylla filmens mer abstrakta slut, något jag vanligtvis inte har problem med. Men när man helt ändrar tempo och ton i en film efter cirka två timmar så skapar det i alla fall problem för min koncentration. Att säga att jag njöt av filmens sista timme är tyvärr så långt ifrån sanningen som man kan komma.

the Slutkläm:

Jag har nog aldrig sett en film falla så snabbt från en stark 4:a - möjligtvis även en 5:a - till det nu mer modesta betyget 3,5. Vilket faktiskt sårar mig då filmen verkligen levde upp till sitt goda rykte så pass länge. Trots detta så skulle jag absolut kunna tänka mig att se filmen igen. Och att den har stått som en stark inspiratör till kommande legendariska wuxia-filmer såsom Crouching Tiger, Hidden Dragon, House of the Flying Daggers och Kill Bill kan även den blindaste hönan i flocken se. Att sen både Sammo Hung och Jackie Chan dyker upp som "faceless" slagpåsar är ju extra spännande för kampsport-filmälskare såsom mig.

the Betyg: 3,5 (Ett givet tips till alla Wuxia-älskare, för er andra; stäng av efter sådär 1,5-2 timmar.)



"In times of turbulence, one should preserve one's own life at all costs."





Källor: IMDB, Wikipedia, the Cinematheque, New York Times & Far East Film

lördag 4 juni 2016

Triumph des Willens (Triumph of the Will, 1935, BRD, 114 min)


"You have to take responsibility for your past. She didn't. That is what people will remember about her,"
-Irene Runge, head of Belin Jewish culture centre


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Adolf Hitler
Rudolf Hess
Joseph Goebbels
Viktor Lutze
Directed by:
Leni Riefenstahl
Screenplay by:
Leni Riefenstahl
Walter Ruttmann
Produced by:
Leni Riefenstahl
Cinematography by: 
Sepp Allgeier
Franz Weihmayr
Special Photographic Effects by: 
Ernst Kunstmann
Musicy by: 
Herbert Windt
Sound Design by: 
Ernst Schütz
Siegfried Schulz
Alice Ludwig
Film Editing by:
Leni Riefenstahl



the Plot:

Triumph des Willens dokumenterar nazisternas partidagar i Nürnberg 1934. Ända sedan Hitler och hans lakejer tog makten över Tyskland så hade man döpt sina partidagar till något som sammanfattade känslan man ville förmedla under det aktuella året. Även om 1934 års version kom att bli det hittills största konventet sedan man startade 1923 så saknade man i förväg en bra benämning på evenemanget. Senare har mötet blivit betecknad Reichsparteitag der Einheit und Stärke ("Rally of Unity and Strength") eller Reichsparteitag des Willens ("Rally of the Will"). Ett namn som troligtvis kom efter framgångarna med Riefenstahls' andra dokumentation av dessa partidagar.


Albert Speers' enorma spelplatser har kommit att inspirera många kända filmmakare.


the Background:


Leni Riefenstahl var en av Tysklands' främsta skådespelare när hon även nådde berömmelse för sin regidebut med das Blaue Licht (the Blue Light) bara året innan nazisterna kom till makten. Och det var just denna film som förde hennes samman med en viss Adolf Hitler som var lika imponerad av hennes arbete som hon var för hans talförmåga.

"Shortly after he came to power Hitler called me to see him and explained that he wanted a film about a Party Congress, and wanted me to make it. My first reaction was to say that I did not know anything about the way such a thing worked or the organization of the Party, so that I would obviously photograph all the wrong things and please nobody - even supposing that I could make a documentary, which I had never yet done. Hitler said that this was exactly why he wanted me to do it: because anyone who knew all about the relative importance of the various people and groups and so on might make a film that would be pedantically accurate, but this was not what he wanted. He wanted a film showing the Congress through a non-expert eye, selecting just what was most artistically satisfying - in terms of spectacle, I suppose you might say. He wanted a film which would move, appeal to, impress an audience which was not necessarily interested in politics."

-Leni Riefenstahl

Efter lite övertalning så lät sig alltså Leni gå med på Adolfs' förslag och ge sig in i dokumentärfilmsvärlden. Resultatet av deras första samarbete, der Sieg des Glaubens (the Victory of Faith) som dokumenterade nazisternas partidagar från 1933 - året efter att de kom till makten - kom dock att lida av både teknisk problematik och en måttligt nervös och för tiden kameraovan Hitler. Föga hjälpte det att Joseph Goebbels, minister för deras propaganda-påhitt, lade sig i produktionen. Ett annat maktspel som pågick i kulisserna var den mellan Hitler och SAs' ledare Ernst Röhm. En duell som slutade med de långa knivarnas natt och Röhms' död. Detta fick Hitler och hans partikamrater att förbjuda alla referenser till Röhm i Tysklands historia vilket ledde till att man förstörde alla kopior av der Sieg des Glaubens. En kopia kom dock undan och återfanns i början av 1990-talet vilket leder till att Lenis' första försök till att att dokumentera denna händelse nu mera finns tillgänglig för alla intresserade.

Var Riefenstahl en filmteknisk pionjär eller byggde hennes banbrytande innovationer främst på enorma resurser?


Efter motgångarna så kände självklar Riefenstahl att hon var klar med sin karriär som dokumentärfilmare, men Hitler såg fortsatt en potential i regissören och "övertala" (det är fortsatt idag oklart hur den övertalan gick till) att komma tillbaka året efter för att producera vad som skulle bli den ditills största träffen i nazisternas historia. Riefenstahl gavs nu full kontroll och en för tiden enorm budget för att dokumentera "nazisternas kraft" på riktigt. Tillsammans med arkitekten Albert Speer så planlade de hela konventet, inte bara för dess parader utan med en baktanke om att göra den bästa filmen möjlig. Tillsammans med hisnande 172 medarbetare - något som för tiden var totalt otänkbart - så samlade de på sig över 60-timmar filmat material över de fyra dagarna som konventet hölls under.

Triumph des Willens skördade initialt stora framgångar i Nazityskland och var en av de mer inkomstbringande filmerna för UFA det året. Hitler själv var stormförtjust över resultatet som han ansåg avbildade deras "rörelses skönhet och makt" på det bästa av sätt. Men historiker har sedan dess debatterat kring hur pass stor inverkan filmen faktiskt kom att få på människor.

Vad som är mer väldokumenterat är Triumph des Willens påverkan på andra kreatörer. Efter att amerikanerna givit sig in i bataljen som pågick på andra sidan Atlanten så kom Frank Capra att använda sig av material från Lenis' dokumentär i sin egna propaganda filmserie Why we Fight. Där han givetvis ändrade kontexten för att stärka de allierades mål. I England så skapade Charles A. Ridley en kortfilm där han hånade hela nazisternas partidagar genom att skapa ett montage av paraderna och diverse rörelser till tonerna av the Lambeth Walk. En kortfilm som kom att bli oerhört populär hos bland annat motståndsrörelsen i Danmark där man tvingade biografmaskinister att visa filmen. Men den mest kända motreaktionen kom från en viss Charles Chaplin. Enligt Luis Buñuel så ska Chaplin och den franska filmskaparen René Clair sett dokumentären tillsammans. När Clair lär ha gråtit ut sin förtvivlan över filmen, i tron att kriget skulle vara förlorat om filmen nådde väster ut, så ska Chaplin ha skrattat sig igenom Hitlers' och nazisternas veckolånga självbekräftelse och övertygat Chaplin om att färdigställa hans film the Great Dictator. En film som komiskt nog nådde större framgångar än dokumentären den kom att inspireras ifrån, och som jag verkligen hoppas vi som mänsklighet tar med oss och håller kring våra hjärtan under en lång tid framöver.

Lenis' fortsatta karriär kom att gå utför. Förvisso producerade hon ytterligare en enormt stor dokumentärfilm under nazisternas tid i Olympia, dokumentationen av OS i Berlin 1936, men utöver det så är hennes filmografi skral. Hon fortsatte dock att fota och publicerade ett par böcker innan hon vid 101 års ålder föll till den eviga sömnen. Trots hennes sköna beskrivningar av Hitler under deras år av vänskap så lär hon på senare år ångrat deras relation och påstått att möta Adolf kom att bli hennes livs största misstag. Och visst är det tragiskt att en person som hade möjligheten att bli ledande för den kvinnliga filmrörelsen nu istället valde att stanna kvar och jobba med nazisterna än att fly västerut som många av hennes prominenta tyska kollegor. 


the Review: 


Ända sedan min gymnasietid, när jag under en filmkunskapsklass blev visad en intervju med Leni Rifenstahl (som främst tryckte på hennes fåfänglighet) så har jag hyst en önskan om att se hennes mest erkända dokumentärfilm, Viljans Triumf. Att det inte har skett på över de knappa 15 åren som gått sedan vårt första mötet, trots att jag under resans gång blivit påmind om hennes och just denna dokumentärs' storhet, säger kanske en hel del. Min vilja har väl helt enkelt inte triumferat mot det obekväm ämnet som hennes dokumentär tar upp. Jag vet att alla är olika, men för mig så är det ytterst få dagar som jag känner mig allt för inspirerad att se en två timmar lång propagandafilm om nazisternas politiska framgångar innan krigen och massmorden tog sin fart.

Men plötsligt så blev det gjort - för det är lite så det känns, en erfarenhet som man får gjord - främst på grund av att jag såg den ihop med min gode vän som är en aspirerande lärare, och då blir det ju något mer socialt acceptabelt att offra en kväll i Goebbels, Himmler och självaste Adolf Hitlers' osmakliga närvaro. Min egna nyfikenhet grundades nog främst i att med egna ögon försöka förstå vad så många filmskapare själva påstår sig ha blivit inspirerade av. Då pratar jag självklart inte om politiken utan snarare den avancerade filmtekniken och om man kunde urskilja Riefenstahls' av vissa påstådda geni.

"She may have been an unscrupulous careerist, but she was also a brilliant artist. History will forgive her,"
-Jürgen Trimborn, Riefenstahls' biograf, som är mer förlåtande än Irene Runge


Som ni kanske läste i bakgrunden till dokumentären så har man i denna film valt att koncentrera sig kring nazisternas politiska dagar i Nürnberg, och det är även det vi får följa i en rätt så tråkigt kronologisk följd. Hitler anländer, Hitler blir mottagen och Hitler går och lägger sig. Om man inte själv inte är nazist så kan jag lova er att filmens första akt är rätt så underväldigande, utöver de möjliga spekulationer som man kan göra kring människorna som samlas för att hedra Adolfs' "framgångssaga". 

Vad som senare följer är urklipp från tal vid olika uppslutningar för Hitler Jugend, det smått tryckta mötet där Hitler tilltalade SA (vars ledare han nyligen mördat under långa knivarnas natt för att bana väg för hans egenkontrollerade SS) och under öppnings- och avslutningsceremoni. Däremellan, för att "lätta upp stämningen" så har man slängt in en måttligt imponerande parad i "downtown" Nürnberg. Låter det skoj? Nej? Det är det inte heller. Personligen tror jag att man måste vara ordentligt mentalt eftersatt för att låta sig imponeras över nazisternas program, parader eller Hitlers' floskelfyllda tal. Jag vet inte om det hör till den nya tidens generationer, men jag har så svårt att se att jag skulle känna en sån brinnande låga för något, framförallt när det kommer till nationalism och tveksamma politiska direktiv, på samma starka vis som de flesta av personerna öppet uttrycker i dokumentären. Nu finner man sig själv i att snarare driva om hur obekväm man hade känt sig om man vart på plats där och då. 

Men det filmtekniska då? Med dagens mått i åtanke så är det är det svårt för ett otränat öga att notera något som är allt för anmärkningsvärt. Det som är mest visuellt imponerande är de få totalbilderna som Rifenstahl använde för att etablera platsen och rummet. Med det bygger ju snarare på den saftiga arkitekturen och/eller mängden människor i bild. Om man nu satte en ny standard men smarta, revolutionerande filmtekniska lösningar så är ju det bra. Men till skillnad mot tex. Citzen Kane, som har ungefär samma rykte, så lämnar Viljans Triumf en med långt färre visuella minnesbilder. För att sätta det hela i ett aktuellt perspektiv så kan man jämföra filmen med Eurovision Song Contest. Ett gigantiska arrangemang som med en enorm finansiell uppbackning kan "våga" att testa ny teknik, utveckla gammal och sätta nya standarder. Om det finns övriga likheter mellan Nürnbergs' paraddagar och ESC låter jag vara osagt.

the Slutkläm:


I dag så känns det som att det finns oerhört lite att hämta från denna dokumentär. I och med dess propagandistiska grund så finns det ju väldigt lite som man kan ta lärdom och nu när även tekniken har sprungit ifrån filmen så lämnas man rätt uttråkad. De enda som egentligen kan ha något syfte att faktiskt se den är väl möjligtvis lärare, historiker och filmnördar. Det sistnämnda kanske mest för att friskriva mig själv. Sen så får vi ju absolut aldrig glömma vad som hände, något som man verkligen kan debattera för om vi inte just nu är på väg att göra, men det finns betydligt mer ingående produktioner som fyller den funktionen. Vad som blir kvar av viljans triumf är en rätt lökig, stolpig och förlegad dokumentation av något så djupt tragiskt. Ett passande öde för en produktion som var tänkt att bli motsatsen.

the Betyg: 2 (Ge er själva tiden att se the Great Dictator istället.)



Givetvis så finns det inga vettiga quotes att ta med här.





Källor: IMDB, Wikipedia & the Guardian

fredag 27 maj 2016

Heavenly Creatures (1994, LD, 99min)

En historia om två maniska flickor som enbart önskade kärlek...


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Melanie Lynskey
Kate Winslet
Sarah Peirse
Diana Kent
Clive Merrison
Simon O'Connor
Jed Brophy
Directed by:
Peter Jackson
Screenplay by:
Fran Walsh
Peter Jackson
Produced by:
Jim Booth
Cinematography by: 
Alun Bollinger
Musicy by: 
Peter Dasent
Production Design by: 
Grant Major
Art Direction by: 
Jill Cormack
Costume Design by: 
Ngila Dickson
Makeup Up by: 
Marjory Hamlin
Debbie Watson
Special & Visual Effects by: 
Richard Taylor
George Port
Film Editing by:
Jamie Selkirk



the Plot:

Vår historia utspelar sig i 50-talets Christchurch på Nya Zeeland där den inhemska Pauline Parker (Lynskey) kommer i kontakt med den nyligen inflyttade brittiskan Juliet Hulme (Winslet). De två tonåringar kom snart att bli otroligt goda vänner. En vänskap som kom att bli en besatthet, och som ytterligare späddes på av deras skenande fantasier. En mani som väcker en oro hos Parker och Hulmes' föräldrar som beslutar sig för att separera på flickorna. Beslutet faller såklart inget vidare väl ut hos flickorna som nu börjar att bli allt mer desperata och deras lösning på problematiken kom att få ohyggligt ödesdigra resultat. 


...en kärlek som kom att skapa så mycket sorg.


the Background:

Heavenly Creatures var Peter Jackson's första film inom dramagenren, en område som normalt sätt innehåller varken tonvis av blod, inälvor eller drogpåverkade grodor, alltså ett helt nytt koncept för Kiwi-regissören. Idén kom från hans medförfattare Fran Walsh som har jobbat ihop med P.J sedan de träffade varandra i sammanband med inspelning av Bad Taste. Ända sedan Fran själv var en liten flicka så har hon vart intresserad av en verklig händelse som skedde på Ny Zeelands' södra ö. Det tragiska ödet bakom Pauline Parker och Juliet Hulme vänskap.

Då jag önskar att alla ska få samma upplevelse som mig när man ser denna film så ska jag försöka att undanhålla så mycket jag bara kan om det verkliga händelseförloppet. Vad man däremot kan säga är att vänskapen mellan dessa två flickor, med rätt så olika bakgrunder, kom att få otroliga konsekvenser. En relation och ett öde som under många år var hett debatterat på de två drabbade öarna utanför Australiens kust. Vad man idag vet om de före detta flickorna är att de både lever i olika delar av England under nya namn. Juliet Hulme är nu mera känd som den etablerade detektivförfattaren Anne Perry medans Pauline Parker driver en ridskola för barn i södra England under namnet Hilary Nathan.

Peter Jackson's filmatisering av dessa händelser kom att bli ordentligt hyllad och prisbelönt, där det mest renommerade priset troligtvis var silverlejonet i Cannes. Vissa hävdar till och med att filmen i
 efterhand borde ha utmanat Forrets Gump om bästa filmpriset på Oscarsgalan, i hård konkurrens med Pulp Fiction och Shawshank Redemption, men man fick nu nöja sig med att bli nominerade till bästa originalmanus. 

Heavenly Creatures är även en smakprov på vad Jackson och Taylor skulle skapa ihop i framtiden.


För att komma åt all den trovärdighet man kunde så intervjuade Fran Walsh och Peter Jackson alla människor som de kunde hitta med en direkt koppling till de två flickorna sisådär 40 år efter att deras relation blev smärtsamt uppenbar. Man har även i den mån det gick filmat på de faktiska platserna där händelserna utspelades på riktigt. Den troligtvis viktigaste informationen man hade att tillgå var ändå Paulines' dagbok som beskrev flickornas förhållande och vardagsliv till punkt och pricka. Allt av Paulines' voice over som kan höras i filmen är direkta utdrag ur den verklige Pauline's dagbok.

Filmens två viktigaste karaktärer är ju självfallet våra två flickebarn. Heavenly Creatures blev Kate Winslet genombrottsroll och jobbet som Juliet blev hennes framför 175 andra sökande. Att finna personen som skulle bära upp Paulines' karaktär blev aningen svårare och det dröjde ända till två veckor innan produktionsstart innan man fann någon som både passade utseendemässigt och kunde agera. Valet föll på Melanie Lynskey som då var en glad amatör, men som senare valde att satsa på en professionell karriär där man kanske främst känner igen henne från den hiskliga komediserien Two and a Half Men.


Då Peter Jackson hade tröttnat på att samla ihop samma gamla gäng med frilansare inför varje produktion som han vanligtvis behövde, med alla de osäkerheter som kommer med ett sådant företag, så valde man att inför inspelningen av Heavenly Creatures skapa sitt alldeles egna företag och samla all den talangen under ett och samma tak. Det företaget kom att bli känt som WETA - Wignut Effects and Technical A(I)llusions (man valde ett A framför, den mer korrekta bokstaven, I då WITI inte lät vidare bra samtidigt som man även fick sin logotyp klar då weta också är en känd Nyzeeländsk insekt). Weta grundades 1993 av P.J, Richard Taylor och Jamie Selkirk och företaget har med åren, och de medföljande framgångarna, fördelat sig på fem separata företag. Weta Digital, Weta Workshops, Weta Productions, Weta Collectibles och, det mindre namnsköna, Park Road Post Production. Dessa tre herrar har snabbt gått från att inspirerats av George Lucas' ILM till att själva bli världsledande inom filmeffekter.

the Review: 


Som många filmnördar så blev man ju helt tagen när man såg resultaten av Peter Jackson's tidiga filmskapande. Och med ambitionen att själv bli en kreatör inom området så fungerade ju självfallet hans arbete som en stor inspirationskälla. Det som främst utmärkte sig i hans första tre filmer är nog lusten. Lusten till filmskapandet och film som plattform för underhållning. Hans framgångar, likt Sam Raimi, gav också många hopp om att man även med mer udda filmer kan nå framgång. Senare som ung filmelev så kom det oerhört gedigna extramaterialet som medföljde filmatiseringen av Tolkiens Ringentriolgi att bli en bra insikt till filmproduktion på en högre nivå, samtidigt som hjärtat från hans tidiga karriär fortfarande fanns kvar där någonstans i produktionerna. Som ni förstår så hyser jag stor respekt för Jackson även om jag långt ifrån tycker att allt han vidrört blivit guld.

Heavenly Creatures kanske är en av de mer kända produktionerna som väldigt få har sett. Nu har jag inget vidare belägg för detta påstående utan utgår i stort sett helt från mig själv, men min känsla är att jag långt ifrån är ensam om att ha noterat mitt intresse för filmen men sedan aldrig kommit till skott att faktiskt ta mig an den. Vad jag hört ryktesvägen så skulle detta vara den dramaproduktion som gav producenterna tryggheten att ge en av vår tids större "gorefantaster" chansen att regissera en av vår tids mest lästa noveller. Men i konkurrens till hans något mer actionspäckade filmer så har väl de gudomliga kräken helt enkelt inte upplevts lika tillgänglig. Men genom den fantastiska filmklubb som jag råkar vara en del av så fick jag nu äntligen chansen att se filmen och förhoppningsvis bli lika mind blown som de eventuella producenterna som en gång i tiden gav Jackson hans stora chans att tillslut hantera de riktigt stora Hollywoodpengarna.

Filmen har många toner. Slutets mörker är självfallet det som främst tilltalar mig
och förhoppningsvis så fångar det även resten av sin publik.


Jag förväntade mig som sagt något tyngre och till min förvåning så möts jag av det det motsatta i filmens öppningsscen. Det är energi, kaos och blodiga flickor som löper upp för en brant skogsväg och filmen känns betydligt närmre Jacksons' föregående produktioner än hans kommande. Att Heavenly Creatures under sin första hälft bjuder upp till en färgstark palett av olika toner gör att jag till en början känner mig otroligt splittrad där mina förväntningar ställer sig i stark kontrast till det relativt kontrollerade kaos som utspelar sig framför mig. 

Och om jag ska vara ärlig så är jag inte heller vidare imponerad av helheten, visst hantverket är otroligt välgjort - utöver de få och numera otroligt förlegade visuella effekter - men med det otroligt energiska fotot som är i konstant rörelse (till den grad att det ibland känns smått påträngset) så visar man på en ny bredd av kunskap och man lyckas också otroligt fint, genom hårstyling, kostym och scenografi, att skapa ett trovärdig 50-tal. Blandat med Jackson och Taylors' numera adelsmärkta special effekter så skapar man ett spännande universum och stabil grund för filmen att stå på, men våra två huvudkaraktärers frenesi leder till en ytlighet i deras karaktärer och jag känner mig tyvärr inte så vidare engagerad i deras tidiga våg av "teenage-angst".

Men det är då som filmen tar en kraftig mörk vändning och helt plötsligt så faller alla de bitar, som jag tidigare tyckte mindre om, perfekt på plats och lämnar mig med en insikt om att de kanske trots allt fanns en poäng med flickornas uppenbara maniska beteende. Det är även härifrån som allt som sker i filmen enbart kan geniförklaras och när Heavenly Creatures eftertexter börjar rulla, ackompanjerat av You Never Walk Alone - för en Liverpoolsupporter som mig så öppnar det självfallet upp för ytterligare känsloutspel - så blir jag lämnad otroligt berörd. I mitt sinne störtar nu känslor som ingen annan Jackson-film hittills har lämnat mig med och jag förstår nu producenternas tillit till regissören till hundra procent.

the Slutkläm:


En märklig film att betygsätta. Det finns så otroligt mycket bra att säga om Heavenly Creatures men så finns det också det som är mindre bra, som Peter Dasents' bedrövliga musik - ett samarbete som egentligen bara passade till Jacksons' första filmer - och den lite väl tydliga eftersynkningen - ytterligare en barnsjukdom från vår regissörs tidiga dagar. Men kanske främst den, i alla fall för mig, långa startsträckan. Likväl så håller filmens tempo liv i filmens första hälft, både i bildberättande som regi, något som gör helheten mer än uthärdligt. För den som faktiskt tar sig an denna historia - från start till mål - lovar jag kommer få rejält betalt tillbaka.

the Betyg: 3,5 (Filmens sista hälft är det som gör det. Ett måste-tips till alla!)



"Only the best people fight against all obstacles in pursuit of happiness."






Källor: NZonScreen, IMDB & Wikipedia