torsdag 30 januari 2014

Frenzy (1972, BD, 116 min)

 
The look of frenzy.



 IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jon Finch
Alec McCowen
Barry Foster
Directed by:
Alfred Hitchcock 
Written by:  
Anthony Shaffer
Cinematography by: 
Gilbert Taylor 
Music by: 
Ron Goodwin
Production Design by: 
Syd Cain 
Art Direction by:
Robert W. Lanig
Costume Design by: 
Julie Harris
Film Editing by:
John Jympson


the Plot:

Mitt i centrala London så härjar en seriemördare med smak för att strypa sina offer med en slips. Samtidigt får vi följa Richard (Finch) din vanlige britt, som börjar sin dag med ett glas cherry och som konsekvens av det får sparken. Och i sann Hitchcock anda så ska han innan dagens slut bli felaktigt anklagad för mord.


Tills slut så skulle Richards (Finch) oförklarliga vredesutbrott lära honom en läxa.

the Background:

Får inleda denna del med att skämmas. Skämmas ordentligt och erkänna att för en filmentusiast så har jag sett alldeles för lite Hitchcock för mitt egna bästa. Men jag har verkligen försökt att ändra på det, och en lösning i det var att inhandla en av historiens sexigaste Blu-ray boxar. Och nej, jag får inga procent av Amazon om ni undrar.

Detta är alltså Hitchcock's näst sista film, där han både var tillbaka i England för första gången sedan -56 och hanterade ett tema som han mer eller mindre har gjort till sin egna specialitet. Något som dock var nytt i filmen var all den nakna hud som vi som publik fick bevittna. Ett val som också ledde till att det var hans första film som fick en åldergräns satt på sig. Och detta var alltså hela åtta år innan video nasties blev en stor grej på de Brittiska öarna.


En trolig reaktion för den underåriga publiken i 70-talets England.
Andra notiser värda att nämna innan vi hugger in på själva recensionen är hur Hitchcock sägs ha hamnat i ett vilt bråk med sin ursprungliga kompositör Henry Mancini,där det sägs att han skrek detta åt den stackars kompositören :

 "If I had wanted Bernard Herrmann, I would have hired him!"

Ron Goodwin tog senare över musikskapandet till filmen, som är baserad på boken Goodbye Piccadilly, Farewell Leicester Square som i sin tur var baserad på Jack the stripper, en copycat mördare som härskade i Hammersmith i mitten av 60-talet.

the Review:

Det var som sagt ett tag sedan jag såg en Hitchcock film och tyvärr så tar det också ett bra tag innan filmen i sig påminner mig om den mästerregissör som dominerade filmvärlden en gång i tiden. Då den inledande känslan är billigt och hafsigt. Lite TV helt enkelt.
Om det beror på hans stigande ålder och försämrade hälsa låter jag vara osagt. Även ett geni får väll vara trött ibland?

Skönt är då att filmen och dess handling sätter igång i ett högt tempo där vi i rask takt presenteras för våra två huvudkaraktärer, som kom att visa sig bli tre....eller snarare 2,5.
Ett val av berättande som jag tyvärr tycker får sina konsekvenser senare i filmen.

Angående våra huvudkaraktärer så är det den stackars Richard (Finch) som vi ska lida med i hans kamp mot att bevisa sin oskuldhet. Problemet är bara att han är ett riktigt ärkesvin och därefter så saknar i alla fall jag några varmare känslor för honom. Något som såklart resulterar i att jag finner hans kamp mot klockan relativt ointressant. 


Det lustiga är då att när vi presenteras för mördaren, filmens antagonist som får likvärdigt med "screen time" som vår protagonist, så skapar man, med en helt genialisk scen, ett tycke för denna man i och med att han visar sina svagheter. Känslorna blir liksom omvänt på ett sätt som jag tvivlar var tanken. Om vi hade skippat den scenen, hur genial den än är, och istället gett Richard en scen där han för en gång skull inte knullar runt eller skriker åt vanligt, vänligt folk så hade man kanske känt mer för historien i sig.

Filmens höjdpunkt är bikaraktärer där polisinspektörens hustru sticker ut.

Att man sedan också påtvingas att ta in en tredje karaktär, polisinspektören, in i mixen gör att man tappar tråden än mer. Men samtidigt så ger hans karaktär nyckeln på filmens höjdpunkt i bikaraktärerna.

Ja det som gör filmen för mig är alla bikaraktärer som verkligen ges utrymme att skina i välskrivna och underhållande scener. Favoriterna är barscenen tidigt i filmen där Richard agerar i bakgrunden medans två äldre herrar talar om de pågående morden (Genialt), de två hotellarbetarna där Richard inledningsvis väljer att gömma sig som också har gett mig en nytt favorit citat: "Not in the Cupid room" och så till sist de återkommande middagsmötena mellan polisinspektören (Säger man verkligen så???) och hans fru.

the Slutkläm:

Känns som många små lysande scener som tyvärr hålls ihop av tunna, sköra trådar burna av en högst osympatisk huvudkaraktär.

the  Betyg: 2,5 




































måndag 13 januari 2014

the Secret of my Success (1987, DVD, 112min)

Bonn'pöjken Brantley Foster (Fox) söker den störa lyckan i New York.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Michael J. Fox
Helen Slater
Richard Jordan 
Margaret Whitton
John Pankow 
Directed by:
Herbert Ross 
Written by:  
Jim Cash 
Al Carothers
Cinematography by: 
Carlo Di Palma 
Music by: 
David Foster
Production Design by: 
Peter S. Larkin 
Edward Pisoni
Hair Style by: 
Joseph Garcia
Film Editing by:
Paul Hirsch


Fox inser snart att det finns mer att hämta i New York än bara pengar.
 
the Plot:

Gården i Kansas är inte spännande nog för nyexaminerade Brantley Forster (Fox) som med grandiosa planer beger sig till New York, bestämd på att inte återvända hem före han kan göra så i sitt egna Jet-plan.

the Background:

Äntligen så fick jag se min day bow wow film, som senast slutade med att jag istället råkade se Trading places.

Min persnliga koppling til lfilmen och då framförallt Michael J. Fox är knaper. Såg inte Back to the Future filmerna förens i vuxen ålder, när det på något sätt var för sent, och växte upp med vad jag vill kalla socialist TV (1:an, 2:an och 4:an) så jag missade även hans sitcom Spin City. Så det är spännande att få ta del av vad denna tonårsidol erbjöd och hur han hunderhöll sin publik under 80 och 90-talet.

Tråkigt nog så visar det sig att man måste bygga framgång underifrån.

Bland den övriga "caste'n" så är det värt att notera Forsters (Fox) kärleksintresse Helen Slater. För i hennes filmografi så hittar vi Supergirl. En film som jag länge har sett fram emot att se efter att ha sett den minst sagt genialiska trailer. Magi!


the Review:

Inledningen griper långt ifrån tag i en. Förtexten, där man också försöker väva in Forsters (Fox) karaktärsuppbyggnad, blir jäkligt plojig. Nu ska man ju förvisso komma ihåg att det trots allt i grunden är en komedi, men scenerna som är filmade på släktgården känns påskyndade och billiga. Och de två känslorna är knappast något man vill ge publiken i öppningen av sin historia.

Än värre blir det när vår huvudhistoria har satt sig, och Forster (Fox) väl har landat sitt första jobb hos sin farbrors (eller dylikt) företag, och vi presenteras för vår huvudkaraktärs kärleksintresse. En scen som är så over-the-top att man nästintill sitter och rådnar för alla inblandade. Och det är här någonstans som jag förstår, barn av 80-talet som jag är, varför jag lyssnar på polsk dödsmetall och njuter (till viss mån) av Lars von Trier's Antikrist.
Allt detta sockersöta satte säkerligen sina märkbara spår i mig som litet barn.

När filmen drar ihop sig så visar det sig att man sitter och ser på en "dörrspringarfars" och en del av mig dör.

När vi väl har fått våra intriger berättade för oss så kan jakten på framgång äntligen starta.
Och det är även nu som jag smälter för filmen och ser dess värde och kanske framförallt den energifulle Michael J. Fox.

Men när väl filmen drar ihop sig så visar den sitt sanna jag i den hemska dörrspringarfars som den blir med sina personförväxlingar och röriga förhållanden. Vilket gör sista halvtimmen rätt plågsam.

the Slutkläm:

Om man vill få en snabb 80-tals flashback så är den klockren, men akta er, överdosen ligger nära till hands. Och likt många andra filmer från denna tid, och i liknande genre, så tenderar de att på sin höjd underhållande men sällan erbjuda något mer. 

the Background: 3 (Dom börjar bli något tjatiga)


 

måndag 6 januari 2014

Attack (1956, DVD, 107 min)

Repmånad med Jack Palance.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jack Palance
Eddie Albert
Lee Marvin 
William Smithers
Directed by:
Robert Aldrich 
Written by:  
James Poe 
Cinematography by: 
Joseph F. Biroc 
Music by: 
Frank De Vol
Art Direction by: 
William Glasgow 
Set Decoration by: 
Glen Daniels
Film Editing by:
Michael Luciano
the Plot:

Andra världskriget och vi befinner oss i Belgien och the Battle of the Bulge. Fox kompaniet börjar tappa förtroendet för sin kompanichef Cooney (Albert) som fått sin plats tack vare politiska kontakter. Alla känslor svallar över när anfallet mot den lilla byn La Nelle inte går som beräknat och plötsligt så är tysken inte den enda fienden att hålla ögonen på.

the Background:

Ytterligare en film som jag blev intresserad av tack vare Lee Marvin. Det visade sig också vara Robert Aldrich och hans närmsta (the flight of the Phoenix) som låg bakom filmen.
Just Aldrich och Marvin har arbetat ihop på en annan mer erkänd krigsfilm (som en viss Tarantino nyligen hedrade något med Inglourious Basterds) i the Dirty Dozen.
Det visade sig också att det var en viss Saul Bass som låg bakom förtexten vilket alltid är intressant.

Aldrich ville ta fram de mörka sidor som kriget öppnar upp hos människor.

Övrigt att notera är att filmen inte fick mycket till hjälp från någon. Med en budget på $810. 000 och en motvilja från den amerikanska militären, efter att man hade läst manuset, att bidra med utrustning och fordon så spelades större delen av filmen in på RKO's backlot.

the Review:

Jag ska vara ärlig. Jag hade extremt svårt att koncentrera mig på filmen när jag snabbt insåg att den inte riktigt var vad jag hade förväntat mig. Och även om den inte svek på något sätt så kunde jag aldrig återhämta mig från mina inledande, och troligtvis något för högt ställda, förväntningar.

Det är nästan så att jag är besviken på mig själv då denna film borde vara värd ett bättre öde. Men samtidigt så vill jag tro att det snarare var tanken som var bra med filmen än själva utförandet. Personligen så älskar jag Band of Brothers och Generation Kill.
Två serier som jag tycker skildrar krig på ett ypperligt sätt, utan att själv ha upplevt det på närmre håll, och att jag väljer att jämföra Attack med just dessa två produktioner är att dom faktiskt liknar varandra väldigt mycket.



På grund av eller tack vare den begränsade budgeten så får filmen en TV-känsla i produktionsvärdet, där man blir påmind om studiobygget på ett charmigt sätt.
Och där man istället för storslagna krigsscener får koncentrera sig på dramat mellan de olika människorna.

Och just Band of Brothers har faktiskt ett avsnitt som utspelar sig under the Battle fo the Bulge som till viss del påminner om grundstoryn i Attack. Ytterligare en faktor som får mig att tänka på filmen, snarare som ett långt avsnitt i en serie än en film i sig.

De fyra huvudkaraktärerna spelas skickligt, där Jack Palance givetvis sticker ut som den  hämndlystne löjtnanten Costa. Tyvärr så blir Albert's karaktär något väl teatralisk, framförallt mot slutet, vilket lyfts fram extra av den överdramatiska musiken skriven av De Vol.

Som ni förstår så får jag svårt att recensera filmen på ett ordentligt sätt när jag själv aldrig blev något vidare känslomässigt engagerad i historien. Men jag tycker ändå att den berättar det den vill på ett bra och intressant sätt.

the Slutkläm:

En liten krigsfilm som berättar de små historierna i den större på ett skickligt sätt. Även om den tyvärr inte riktigt fångade min fulla uppmärksamhet. En film för krigsentusiasten och troligtvis ingen annan.


the Betyg: 2 (Förtjänt av mer)



onsdag 1 januari 2014

Kárhozat (Damnation, 1988, DVD, 120 min)

Östatsångest.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Miklós Székely B.
Vali Kerekes
Gyula Pauer 
Directed by:
Béla Tarr 
Written by:  
László Krasznahorkai
Béla Tarr
Cinematography by: 
Gábor Medvigy 
Music by: 
Mihály Vig
Art Direction by: 
Gyula Pauer 
Costume Design by: 
Gyula Pauer
Film Editing by:
Ágnes Hranitzky
the Plot:

Karrer (Székely B.) har svårt att acceptera att hans före detta har gått vidare från deras tidigare relation och träffat en ny. När den lokale krögaren erbjuder Karrer ett smuggeljobb så ser han chansen att få både tid och rum att träffa sin drömkvinna igen.


Kärleken är svårfångad i Béla Tarr's Ungern.

the Background:

Béla Tarr's Damnation är en film som filmtipset har påstått att jag skulle uppskatta under en längre tid. Efter att ha triggats något av rekommendationerna så skaffade jag två av hans filmer men kom aldrig riktigt till att se dom då hans verk kan som minst sagt verka en aningens tunga. Vad som fick min intressebägare att rinna över var dock när jag några månader senare sprang över en amerikansk "filmklubb" vid namn the Cinefamily. Dom hade nyligen visat Tarr's 7,5 timmar långa Sátántangó och därefter tryckt upp de magnifika " I survived Sátántangó!" tröjorna, en prestation som jag själv gärna vill uppnå framöver och Damnation blev därmed mitt första träningsläger.

Tarr är som sagt inte riktigt som alla andra barn, en ungersk Roy Andersson skulle man kunna säga om man känner lusten att jämföra med något nära, han säger själv att han egentligen strävade efter att bli filosof och ansåg att hans filmande bara var en hobby.
Hans främsta kännetecken är det svartvita fotot i långa oavbrutna tagningar.

the Review:

Tarr ställer krav på sin publik. Man måste vara sugen och verkligen ha tiden att se hans filmer. Damnation inleds med en ca. 3,5 min lång tagning där vi presenteras för en man som röker en cigarett medan hans ser ut över ett fält med en gruvlinbana.
Och vidare så dröjer det nästan 7 minuter innan vi presenteras för filmens första dialog.

Det påminner till stor del om vad Kubrick gjorde mot slutet av sin karriär fast upphöjt med minst det dubbla.Jag älskar Kubrick's foto och vad det gav själva scenerna och filmerna som helhet medans vad jag presenteras för i Damnation oftast går till dess överdrift och man riskerar istället att tappa intresset. En känsla som dock försvagades mot slutet av filmen, om det beror på ett snabbare klipptempo eller om det är för att jag har blivit van vid det kan jag tyvärr inte riktigt svara på.


Tydligt med yta för djupare analyser.

Filmens svaghet är faktiskt nog själva huvudstoryn, vilket kanske kan låta anmärkningsvärt, där jag har grymt svårt för att bli engagerad och tyvärr relativt ointresserad i Karrer's livsöden. Något som faktiskt gör att man blir än mer imponerad över hur filmen fortfarande ändå kan underhålla trots denna relativt intetsägande berättelse.

Vad är det då som lyfter filmen? Även om man jag tror att filmen knappast hade blivit sämre av ett snabbare klipptempo så är fotot helt magnifikt, som ni kan se på bilden här ovan. Genomtänkt, välplanerat och vackert ljusatta och många enskilda frames hade blivit klassiska stillbildsfoton.

Sen så ska man verkligen inte glömma alla bi-karaktärer, statister och miljöer som väger upp dess svagheter och gör den såpass minnesvärd. Hédi Temessy's "Log Lady" karaktär sticker ut likt de många snabba personbeskrivningar vi möter när filmen kulminerar. Medans den bistra miljön, som ständigt är betyngd med dimma eller regn verkligen talar till det Noir fan man är.

the Slutkläm:

Damnation är såklart inte för alla. Och om man ska verkligen inte skämmas om man väljer att passa på dessa två timmar av öststatsångest, då jag själv kan erkänna att det från och till känns rätt så pretentiöst. Men om du har intresse för foto eller uppskattar filmer som öppnar för egna tolkningar och analyser så kan jag hjärtligen go i godo för filmen.


the Betyg: 4 (Långt ifrån odiskutabelt)