lördag 30 maj 2015

Mad Max (1979, LD, 88min)

Max blev galne Max och Mel blev galne Mel.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Mel Gibson
Joanne Samuel
Hugh Keays-Byrne
Steve Bisley
Directed by:
George Miller
Produced by:
Byron Kennedy
Screenplay by:
James McCausland
George Miller
Cinematography by: 
David Eggby
Musicy by: 
Brian May
Art Direction by: 
Jon Dowding
Costume Design by: 
Clare Griffin
Stunts by: 
Grant Page
Chris Anderson
George Novak
David Bracks
Film Editing by:
Cliff Hayes
Tony Paterson


the Plot:


I en närliggande framtid så härjar ett våldsamt motorcykelgäng den Australienska landsbygden. För motorvägspoliserna MFP (Main Force Police) Jim "Goose" (Bisley) och Max Rockatansky (Gibson) så kommer bataljen snart att bli personlig.



"Fucka" aldrig med någon som kallar sig the nightrider.




the Background:


Mad Max har sin bakgrund i mötet mellan akutläkaren George Miller och den unge filmskaparen Byron Kennedy som träffades sommaren 1971 på ett Australienskt filmläger. Tillsammans producerade de kortfilmen Violence in the Cinema: Part 1. Filmen visades på diverse filmfestivaler landet runt där den också plockad upp ett par priser. De båda uppskattade samarbetet och påbörjade genast nästa filmprojekt tillsammans som skulle ta sin tid att realisera. Med sig på resan hade de sitt nystartade produktionsbolag Kennedy Miller Productions och den då oerfarne manusförfattaren James McCausland.

Manuset till Mad Max blev klart 1975 där grundtemat kretsade kring den råa värld som Miller hade arbetat inom, med återkommande bilolyckor, och den stora oljekrisen 1973. Där människor i stort sätt hamnade i knytnävsslagsmål över det lilla bränsle som fanns kvar. Att filmen fick utspela sig i en närliggande framtid trodde de skulle hjälpa trovärdigheten i den råa värld som man ville förmedla.

I och med att det relativt nystartade produktionsbolaget hade ytterst lite kött på benen, så var det inledningsvis ett stort problem med att hitta kapital till deras produktioner när de Australienska filmfonderna föredrog att stötta mer konstnärliga projekt. Hjälp hittade man däremot hos Graham Burke på Village Roadshow Pictures som skaffade fram privata finansiärer. Även filmens regissör och producent hjälpte till med medel från sina egna fickor efter tre månader som ambulanspersonal, där Kennedy körde fordonet och Miller antog sig rollen som läkare. Några år efter manusets slutförande så kunde man äntligen påbörja inspelningen av Mad Max med en budget på mellan cirka $350.000-400.000.


Den sprudlande, blomstrande Australienska vildmarken innan apokalypsen slår till.



En av många framgångssagor som följt utvecklingen av denna filmserie är Mel Gibson's karriär. Även om framgången sinat något på slutet av förklarliga skäl. Med endast en filmroll (Summer City) i bagaget så tog sig Gibson och hans nära vän Steve Bisley till en första audition för Mad Max. Gibson själv var där på vinst eller förlust då han kvällen innan supit sig full och hamnade i slagsmål. Men den svullna näsan, brutna käkbenet och övriga småsår imponerande på castingagenten som plocka ut Gibson ur mängden med orden "we need freaks". Nu hade nog Gibson lite talang också, då han plockade hem huvudrollen som Max vid nästa prov. Den gången med läkta skador. 


Om den övriga ensemblen så bör man nämna att många av motorcyklisterna i "the Toecutters" var från en riktig kriminell motorcykelklubb. En klubb som även hade medverkat i filmen Stone från 1974.

Vad denna filmserie delvis har kommit att bli känd för är såklart dess fordon. Och det fordon som sticker ut är såklart Max's egna bil. Hans Pursuit Special. En 1973 års Ford XB Falcon GT351. Bilen blev modifierad av Murray Smith, Peter Arcadipane och Ray Beckerley, som bland annat monterade dit vingen där bak och kompressorn ovanpå motorhuven (om man nu säger så - jag som inte kan något om bilar). Efter inspelningen försökte man sälja bilen men lyckades inte hitta några kunder, så bilen hamnade i Smith's ägo. När det sedan var dags för film två så köpte Miller tillbaka Ford'en. Tyvärr så åkte bilen på en hel del stryk under inspelningen och blev därför dumpad på en skrot i Adelaide innan den till slut blev köpt och restaurerad av en man vid namn Bob Forsenko. Efter ett par år i ett museum i England så lämnade Förd'en relativt nyligen den Europeiska kontinenten för en större bilsamling på Dezer museet i Miami.

Mad Max skördade stora ekonomiska framgångar på hemmaplan innan man tog flyget över Stilla Havet för att slå sig in på den Amerikanska marknaden. Följd av en urfånig eftersynkning av filmen där man bytte ut kluriga Australienska slang som windscreen, till det, i Amerikanska ögon och öron, mer korrekta windshield. Trots denna eftersynkning så fortsatte framgångarna för filmen, som totalt världen över, spelade in över hundra miljoner dollar och var därför länge den film som spelat in mest pengar beräknat på va den hade kostat. Ett rekord som skulle hålla i hela tjugo år innan man fick se sig slagna av fenomenet Blair Witch Project.

Framgångarna ledde såklart fram till en fin-fin karriär för George Miller och hans produktionsbolag, som utöver Mad Max-serien producerat filmer som the Witches of Eastwick, Babe och Happy Feet. Och nu, trettio år efter att Beyond Thunderdome kom ut på biograferna så har en ny Mad Max-rulle äntligen sett dagens ljus. Tyvärr så blev Byron Kennedy's resa inte allt för lång då han två år efter the Road Warriors utkomst omkom i en helikopterkrasch. 

the Review: 


I svallvågorna av en smått euforisk upplyftande bioupplevelse med George Miller's fjärde installation i Mad Max-serien, så tänkte jag att det nog var dags att faktiskt ta tag i att se den näst intill mytdomsbundna första-filmen. 

Många verkar ha sin egna koppling till denna serie, som i mångt och mycke, har givit ett ansikte till post-apokalypsen. Min ingång i det hela är när jag som ung, tillsammans med min far, råkar se den andra filmen, mer känd som the Road Warrior, på TV. Då jag växte upp i ett hem som inte var allt för frikostiga med videovåldet så stängdes den gamle Luxor burken av abrupt när den lille invalide pojken med boumerangen gjorde sitt första intåg i berättelsen. En händelse som lämnade ett stort trauma i mig som barn. Inte på grund av våldet, som censurskaparna gärna vill tro, utan för att jag fick en blodad tand. Jag blev så fascinerad, både av världen och karaktärerna som befann sig i den, att det öppnade upp min nyfikenhet och troligtvis också min förkärlek för just denna genre.

Som ni hör så betyder den andra delen, men också hela serien generellt, oerhört mycket för mig. Både som filmupplevelse och som en nostalgisk flashback. Dock så har jag nästan medvetet hållit mig borta från den första Mad Max-rullen då jag genom hörsägen har förstått att den sticker ut rätt med mycket från de andra. Att den låga budgeten verkligen skulle göra sig påmind osv. Men i och med den nya, och till lika fjärde filmens, intåg så sköljdes jag över av ny tankar kring originalet, vilket ledde till att jag slutligen tog mig tiden att också se den.


Mad Max serien har gjort sig känd för sina färgstarka biroller.


Rätt så snabbt så inser man att filmen kommer leva upp till de farhågor som jag inledningsvis upplevde. I mina ögon så är inte det här en "riktigt" Mad Max-rulle då den inte utspelar sig i vad jag anser vara "Mad Max"-universumet. Det skulle vara som att se en Star Wars-film som, istället för att utspela sig ute i rymden, utspelar sig på den Australienska landsbygden på 80-talet. Eller som att It's a Wonderful Life utspelade sig längst Ho Chi Minhleden mitt under det härjande Vietnamkriget...vilket i och för sig låter lite spännande nu när jag tänker på det. Men ni förstår min poäng.

Däremot så är det verkligen inte en dålig film. Hantverket är verkligen imponerande för att ha producerats av några såpass oerfarna filmskapare. Speciellt när det kommer till bilscenerna och de följande stunt-insatserna. Vad man bör notera och uppskatta är de inslag som man faktiskt kommer att känna igen i de kommande filmerna. Utöver Mel i rollen som Max och hans vrålåk, så erbjuder denna film, likt de andra, färgstarka och minnesvärda biroller. Ett inslag som man ser att Miller och hans medarbetare uppenbart upplevt som upplyftande och kreativt när de skapat och som på så sätt också blivit en viktig faktor i denna serie av sköna actionfilmer. 

the Slutkläm:


En film som jag nog absolut hade gett ett högre betyg om inte titeln drog med sig en så pass tung mantel att bära upp. Komiskt nog så är det ju dock seriens första film, vilket borde leda till att det är just denna som man egentligen skulle utgå ifrån. Och det är, utöver den lama eftersynkningen, inget fel på hantverket trots den i sammanhanget strama budgeten. Men nu grinar ödet illa mot Mad Max-originalet, som helt enkelt får acceptera att syskonen är betydligt mer underhållande och engagerande.



the Betyg: 3 (Klassisk trea)



"I am the Nightrider. I'm a fuel injected suicide machine. 
I am the rocker, I am the roller, I am the out-of-controller!"



lördag 23 maj 2015

Kamigami no fukaki yokubô (the Profound Desire of the Gods, 1968, DVD, 173 min)

Den nya upplysta efterkrigsvärlden tränger sig in på gamla traditioner och leverne
på en Japansk ö, någonstans ute i Stilla Havet.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Rentarô Mikuni
Chôichirô Kawarasaki
Kazuo Kitamura
Hideko Okiyama
Yasuko Matsui
Yoshi Katô
Directed by:
Shôhei Imamura
Produced by:
Masanori Yamanoi
Screenplay by:
Keiji Hasebe
Shôhei Imamura
Cinematography by: 
Masao Tochizawa
Music by: 
Toshirô Mayuzumi
Production Design by:
Takeshi Ômura 
Make Up by: 
Shigeru Takagi
Film Editing by:
Mutsuo Tanji


the Plot:


Den Tokyo-baserade ingenjören Kariya (Kitamura) får i uppdrag att borra efter vatten på en uttorkad tropisk ö i Stilla Havet, för att i sin tur hjälpa det lokala sockerbruket. Där kommer han i kontakt med den, av resten av ön's befolkning, hatade och inavlade familjen Futori. Och snart så blir Kariya nog mer indragen i den oerhört religiösa och traditionsbundna öfolkets vardag än vad han ursprungligen hade tänkt sig.


Tochizawa's enormt vackra och genomtänkte foto ger filmen ytterligare en dimension.


the Background:


Filmens regissör Shôhei Imamura föddes 1926 i Tokyo och växte upp i en lugn medelklass miljö. Men under andra världskriget så började pojken att delta i diverse svarta marknader som dök upp på gatorna där han sålde både cigaretter och sprit. Under denna period så träffade han på en helt ny värld av människor och livssituationer som kom att påverka både honom och hans karriär.

Under sin tid på Waseda University, där han studerade västerländsk historia, så blev han intresserad av både teater och politik. Två intressen som tog över mer och mer av hans tid, där han framförallt började producera pjäser på löpande band. Här träffade han också skådespelarna Shôichi OzawaKazuo Kitamura och Takeshi Katô som han skulle fortsätta arbeta med även efter studierna. Nyexaminerad så fick Shôhei anställning på Shochiku Studios som regiassistent till självaste Yasujirô Ozu. Som medhjälpare till Ozu lärde hans sig hantverket under inspelningarna av bland annat Bakushū (Early Summer), Ochazuke no Aji (the Flavour of Green Tea Over Rice) och Tōkyō Monogatari (Tokyo Story). Två av dessa filmer ingår i Ozu's kanske mest erkända serie av filmverk som har blivit känt som Noriko trilogin. Tidigare under detta år så recenserade jag den första filmen i samma trilogi. Här kan ni läsa om den. 


En oerhört fin ensemble-insats med Hideko Okiyama i spetsen som den efterblivne
och synska Toriko.


Många kanske hade nöjt sig att spendera sin tid i Ozu's blotta närvaro, men Imamura var, till skillnad från större delen av världen, inte allt för imponerad av den store filmskaparens berättelser. Så när han fick erbjudande om att flytta över till studiokonkurrenten Nikkatsu Corp. så tog han chansen. Inledningsvis så fortsatte han i rollen som regiassistent åt bland annat Yûzô Kawashima, men började strax också medförfatta innan han till slut fick sätta sig själv i förarsätet på sin alldeles egna produktion. Efter knappt tio år hos Nikkatsu där han slagit sina knogar blodiga mot, i hans tycke, illvilliga producenter så skapade Shôhei sitt egna produktionsbolag, Imamura Productions. Det var under denna flagg som han kom att skapa sin hittills största produktion och likväl just detta inläggs filmval.

Målmedveten och begeistrad av att skapa detta tilltänkta episka verk så begav sig Imamura och hans team till ön Ishigaki, strax utanför Taiwan och en av de mest södra delarna av Okinawas prefektur. Men inspelningen kom inte riktigt att bli vad regissören ursprungligen hade planerat. Den tilltänkte inspelningsperioden på 6 månader kom till slut att landa i hela 18 månader istället. Som ni förstår så sprang budgeten iväg något otroligt under detta extra år och Imamaura's personliga kris blev ett faktum när filmen heller inte sålde tillräckligt bra på biograferna.

Shôhei drog sig tillbaka från spelfilmsvärlden efter det finansiella misslyckandet med Kamigami no fukaki yokubô (the Profound Desire of the Gods) och började istället producerade billiga och enklare dokumentärer under ett tio års spann, innan han återigen fann sin väg tillbaka till spelfilmens värld. Utöver inläggets filmval's Oscarsnominering (ett år då även Bitka na Neretvi blev nominerad, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg), så ingår Imamaura i den sällsynta skaran av regissörer som vunnit två Palme d'Or-utmärkelser på Cannes film festival. Han skapade även Japan Institute of Moving Images i Yokohama, där bland annat en viss Takashi Miike har studerat.

the Review: 


Jag sprang på den här filmen när jag hamnade i en artikel skapad genom den något mer cineastiska streamingtjänsten MUBI, där någon hade valt ut sina favoritfilmer från 60-talet. Bland produktioner av Hitchcock, Peckinpah, Bava, Varda, Dreyer och Buñuel, så dök denna film skapad av Shôhei Imamura upp och greppade direkt tag om mitt intresse. Mycket tack vare den iögonfallande och smått hypnotiska bilden, som ni ser nedan, som prydde bakgrunden i artikeln. 


Typecasting när den är som mest påtaglig? Om ni ser filmen så förstår ni nog vad jag menar.


Likt Jungfrukällan, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, så hade jag nog faktiskt velat haft lite mer kött på benen innan jag satte mig framför denna knappt tre timmar långa resa. Jag var nog trots allt inte riktigt beredd på vad jag hade gett mig in på. Allt jag egentligen visste om filmen innan var att det någonstans under dess berättande skulle det dyka upp en färgstark och intressant bild. Mitt intresse var alltså ytterst ytligt. Lite som en nät-date baserad enbart på en presentationsbild. Och likt en sådan date så började min upplevelse med Imamura's produktion väldigt stolpigt.

Filmens presentation av historiens främsta karaktärer och berättelsen konflikt är alldeles för långsamt för en Hollywoodian som mig själv. Ett problem som jag för visso stöter på hos många Asiatiska filmer och har därmed blivit van att låta tålamodet vinna i längden. Mitt intresse för filmens sanna jag är alltså som mest mediokert och vad som håller mig kvar på denna date är omslagspappret. Masao Tochizawa's foto är både oerhört vackert och kreativt. Under den första akten har man även valt att använda sig av mycket djur i bild. En form, där jag känner mig något osäker kring betydelsen, men likväl ett val som jag uppskattar i fler än bara denna film. En faktor som möjligtvis kan förledas till den tid då jag själv var filmskapare, och förståelsen för vilket jobb som det innebär att handskas med djur på en inspelningsplats. Men jag tycker faktiskt att deras deltagande i film oftast kan ge upplevelsen ytterligare en nivå med deras blotta närvaro (beroende såklart på hur de används). Månne att det är mystiken i deras tankar, och vad de befinner sig i, som ligger bakom min känsla. Vetskapen av dess ovetskap.

Inledningsvis så är jag som sagt tveksam. Men sakta och säkert så börjar jag charmeras av filmens grundhistoria, och då framförallt den dysfunktionella familjen Futori och deras bekymmer på ön. Halvvägs in på date'n och det ytliga börjar öppna upp sig och visa ett intressant inre.


En både vacker, lärande och obehaglig filmupplevelse.


Vad som får mig att ändra på mig är framförallt två scener. En där de två av de tre männen i familjen Futori beger sig ut till en annan närliggande ö för att leta krut i kvarliggande tomhylsor från kriget. En scen som är så poetisk vacker så att det förslår, men agerar också som en fin nyckel till familjens bakgrund. Den andra är en scen med en av filmens klart mest utmärkande skådespelarinsatser, Hideko Okiyama som spelar den efterblivne dottern, en scen som sker i sammanband med att berättelsen allt mer får en mörkare ton. Ett tonläge som såklart tilltalar mig.

Filmens sista akt tar också vid samma stafettpinne, med en av de mer obehagliga och sorgfyllda slut jag har bevittnat i filmhistorien. Detta tillsammans med det redan krediterade fotot och det i mina ögon, historiskt intressanta läget med den gamla spirituella världen som möter det nya kapitalistiska samhället, gör att min date med Kamigami no fukaki yokubô till slut blir oerhört lycklig. Och jag är rätt säker på att vi kommer ses igen inom en snar framtid.

the Slutkläm:


Filmens andra hälft skulle jag vilja påstå är en solklar femma, men då filmens första del bara når upp till det mediokra betyget två, så lämnas vi med ett smått osexigt betyg av 3,5. Det är då som Tochizawa's foto kliver fram och gör att vågskålen trots allt dimper ner på det respektabla betyget fyra. Om man orkar sig igenom filmens första timme så får man garanterat igen för sitt tålamod. En fantastisk filmupplevelse som jag gärna återbesöker igen och som alla med ett intresse för Japansk kultur borde ta del av.

the Betyg: 4 (Växer för varje timme som går)



"Human beings aren't allowed such things."


onsdag 20 maj 2015

Jungrfrukällan (the Virgin Spring, 1960, LD, 89 min)

Vredesmod i den svenska vildmarken.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Max von Sydow
Birgitta Valberg
Gunnel Lindblom
Birgitta Pettersson
Axel Düberg
Tor Isedal
Allan Edwall
Directed by:
Ingmar Bergman
Produced by:
Ingmar Bergman
Allan Ekelund
Screenplay by:
Ulla Isaksson
Cinematography by: 
Sven Nykvist
Music by:
Erik Nordgren
Production Design by:
P.A. Lundgren 
Costume Design by: 
Marika Vos-Lundh
Film Editing by:
Oscar Rosander


the Plot:


En fager och bortskämd ung mö, dotter till en av traktens mäktigare godsherrar, lämnar gården tillsammans med familjens bittert gravida betjänt för att lämna ett par ljus till den närliggande kyrkan. Men allt går såklart inte som det är tänkt på resan gång genom den svenska vildmarken.


De tre vise männen och deras jungfru.


the Background:


the Virgin Spring, eller Jungfrukällan som den är mer känd som i Sverige, är främst baserad på den gamla svenska balladen från 1200-talet kallad Töres döttrar i Wänge, eller Per Tyrssons dottrar i Vänge. Balladen kretsar kring upprättandet av en Kyrka som fortfarande står kvar i Linköpingsförorten Malmslätt. Oklart dock om brunnen fortfarande är aktiv. Under 1800-talet så reste de två författarna Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius runt och samlade in material till deras dokumentation av folk-visor från forntiden. Just denna ballad blev förevigad i tre olika versioner, bland annat från den östgötska sångerskan Greta Naterberg.

För manusbearbetningen så valde Bergman att jobba med Ulla Isaksson som han kom i kontakt med efter att han filmatiserat hennes novell Det Vänliga, Värdiga från 1954. Produktionen färdigställdes 1958 och kom att kallas för Nära Livet (Brink of Life). För sitt jobb så plockade Bergman hem bästa regi priset vid Cannes det året. Även den kvinnliga delen av ensemblen, bestående av Bibi Andersson, Eva Dahlbeck, Barbro Hiort af Ornäs och Ingrid Thulin, vann ett pris då de fick dela på priset för bästa skådespelerska för deras prestation i filmen. 


Gunnel Lindblom med en intressant karaktär som man tyvärr aldrig riktigt förstår.


Jungfrukällan kom även att bli den film som får befästa Bergmans byte av fotograf. Ända sedan Hamnstad (1948) så hade han samarbetat med Julius Jaenzon's gamle adept, Gunnar Fischer. Men nu var det dags för nya vindar och han började istället jobba på sin nära kollaboration med Sven Nykvist. En duo som senare kom att bli legendarisk. Vad som låg bakom detta byte var när Nykvist och Bergman träffades under inspelningen av Gycklarnas Afton (1953). Där så blev Bergman så imponerad av Svens kunskaper och talanger att han genast ville jobba med honom i hans nästa långfilm. Detta kommande samarbeta fick dock dröja ett par år, främst på grund av att Bergman bytte filmstudio, då han lämnade Sandrews, där Nykvist fortsatt var anställd, för Svensk Filmindustri. Men när tiden för väl var inne för att producera inläggets filmval så var Fischer utlånad till Walt Disney Pictures, Bergman passade då på att förhandla till sig en inlåning av Nykvist från Sandrews i utbyte mot SF's Bibi Andersson. 

Filmen spelades in i Dalarna, rättare bestämt vid Styggforsen och Skattungbyn. Dagen innan urpremiären på Röda Kvarn i Stockholm så höll man en förhandsvisning av filmen till ortsbefolkningen kring Rättvik och Boda, på Vasa bio i Rättvik. 

Filmen kom också att skörda relativa framgångar på prispallarna runt om i världen där den bland annat plockade hem bästa utländska film på både the Academy Awards som på Golden Globe galan. Lika väl gick den inte hem i Fort Worth, Texas, där filmen bannlystes på grund av en viss våldtäktsscenen. 

the Review: 


Som ung rebell så hade jag inte mycket till övers för svensk film utöver allas våra Hasse & Tage, Roy Andersson och på sin höjd nån Bergman film eller två. Givetvis så har jag nu på långt äldre dagar slappnat av något med mitt vredesmod mot den svenska filmbranschen, som trots allt till största del byggde på det som pumpats ut under de senaste två decennierna.

Som jag nämnde ovan så har jag en relativt öppen inställning till Bergman, Svensk filmindustris egna världsstjärna, även om jag egentligen bara sett en handfull av hans produktioner. De få filmer som jag faktiskt upplevt har jag också generellt sätt uppskattat. Sjunde inseglet, är sjunde inseglet. Nattvardsgäster är en liten oslipad diamant och faktiskt något av en personlig favorit, medans Fanny och Alexander är ett klassiskt "larger that Life" mästerverk och samtidigt ett mycket värdigt avslut på en lång och imponerande karriär.


Max löser det mesta med sin kniv.


Sedan jag blev LaserDisc samlare så har jag lyckats plocka på mig ett par av Bergmans filmer. En av dessa var Jungfrukällan. En film som jag visste oerhört lite om inför min sittning. Och det kan, så här i efterhand, vart ett misstag.

Filmen börjar pang på rödbetan (inser nu hur märkligt detta uttryck är, och det blir inte bättre av att man slår upp det...) utan någon direkt presentation. Vi presenteras för framförallt två karaktärer. En typisk Bergmaansk karaktär, bitter och trolös, utan att vi riktigt förstår hela bakgrunden. Den andra en bortskämd överklassunge som irriterar mer än intresserar. Tyvärr så upplever jag att den första akten är väldigt ytlig och föga underhållande och mitt engagemang för berättelsens uppbyggnad och framfart tenderade att tyna bort. Det hjälper heller inte att spelplatsen är en svensk medeltid. En miljö som man ständigt blir dragen ifrån då skådespelet är oerhört teatraliskt, där man valt att bortse från någon slags historisk dialektforskning och tillåter både grov 60-tals Stockholmska som Skånska.

Lite för sent så inser jag dock att filmen skulle få en riktigt spännande utveckling. Men min upplevelse är att filmen aldrig riktigt tänder till trots bra förutsättningar, och med en händelseutveckling som verkligen borde tilltala mig. Känslan är att denna typ av historia har gjorts många gånger sedan dess och betydligt bättre. Så vad som kvarstår är väl hedern i att vara mer eller mindre först med utförandet. 

Något som jag uppskattar med Bergmans filmer är att de som oftast är visuellt vackra, med ett par riktigt minnesvärda bildkompositioner. Tyvärr så är detta också något som jag saknar i just denna produktion. Det finns en scen som är där uppe och nosar på genialitet, men när samtidigt regin är smått komisk så faller även den ifrån de få minnesvärda moment med Jungfrukällan.

 the Slutkläm:


Jag var inte allt för imponerad efter filmens slut men efter en mindre debatt i ett forum så insåg jag såklart filmens potentiella storhet. Jag väljer att skriva potentiella, då jag fortsatt tycker att den långt ifrån lever upp till de fina förutsättningar som ändå finns där någonstans.

the Betyg: 3 (Mycket potential och historisk viktig, men lämnar mer att önska.)



"Flying birds find something, sitting birds only find death.
I have found both women and churches."



torsdag 14 maj 2015

Two Lane Blacktop (1971, BRD, 102 min)

"the greatest road trip movie ever made"?


IMDB

Wikipedia


the Players: 
James Taylor
Warren Oates
Laurie Bird
Dennis Wilson
Harry Dean Stanton
Directed by:
Monte Hellman
Produced by:
Michael Laughlin
Screenplay by:
Rudy Wurlitzer
Floyd Mutrux
Will Corry
Cinematography by: 
Jack Deerson
Gregory Sandor
Auto Design and Construction by:
Richard Ruth 
H. Alan Deglin
William Kincheloe
Costume Design by: 
Richard Bruno
Film Editing by:
Monte Hellman


the Plot:


Två män, en förare och en mekaniker, med ett brinnande intresse för bilar bestämmer sig för att resa öster ut från Amerikanska västkusten. Längst den klassiska Route 66 så möter de på diverse karaktärer såsom liftare, race-entusiaster och en mycket besynnerlig och tävlingsinriktad man i en Pontiac GTO.


"The Driver" och "the Mechanic" delar en lågmäld passion för bilar.


the Background:


Bakgrunden till filmen ligger i när producenten Michael Laughlin fick till en "två-films deal" med CBS filmproduktionsbolag CCF (Cinema Center Films). En av produktionerna han ville förverkliga var Will Corry's historia om två män, tillsammans med en tjej, som reste genom USA. En berättelse som baserades på Corry's egna road trip som han gjorde 1968. Corry kunde "casha in" $100.000 för sina upplevelser och så var produktionen igång. Laughlin hittade regissören Monte Hellman (en gammal Roger Corman adept) som tillsammans med manusförfattaren Rudolph Wurlitzer började med att bearbeta Corry's originalversion. Wurlitzer tog in på diverse Motel runt om i L.A där han läste biltidningar och hängde med mekaniker och andra bilentusiaster för att hitta inspiration till filmen. Man behöll det mesta från Corry's ursprungliga berättelse, men lade bland annat till karaktären bakom ratten på GTO'n.

Med bara veckor kvar innan första inspelningsdagen så övergav CCF projektet. Efter en tids letande efter nya finansiärer så klev Howard Hawks svärson Ned Tanen in i handlingarna. Som relativt ny i branschen så gav han, på Universal Pictures vägnar, Laughlin och Hellman $850.000 för att färdigställa denna film och även full kontroll över slutklippning till Hellman. Även "castingen" tog sin tid att färdigställa, men när den väl blev klar så bestod den, utöver den meriterade Warren Oates, av två till vardags musiker, singer song writer'n James Taylor och the Beach Boys battersiten Dennis Wilson, och en ung modell i Laurie Bird.

Laurie Bird's karriär, och till lika liv, blev inte allt för långt då hon vid 25 års ålder valde att avsluta dentsamma. Under denna tid så levde hon tillsammans med en viss Art Garfunkel, som givetvis tog dödsbeskedet oerhört hårt och skrev poesi serien Still Water för att hantera händelsen. Bara två år efter hennes bortgång så släppte han skivan Scissors Cut, som han dedikerade till hennes ära. Tyngd av en djup depression, så nådde inte albumet några högre höjder och anses idag som en djup lågpunkt i Garfunkel's karriär. Även Bird's motskådespelare Dennis Wilson's karriär skulle att innehålla en hel del tragiska element. 

Efter att ha kommit i kontakt med två liftande flickor vid två tillfällen så kom han en dag hem till ett hus fyllt av människor och däribland framförallt en viss Charles Manson. Wilson och Manson kom inledningsvis väldigt bra överens, där Wilson fann en hel del musikalisk inspiration från Manson och såg viss talang hos sektledaren. Wilson presenterade Manson för en del branschfolk, däribland Doris Day's son och tillika musikproducenten Terry Melcher. Melcher och Manson träffade varandra hemma hos Melcher på 10050 Cielo Drive. Men Manson fick inget kontrakt och kort efter det så bröt både Melcher och Wilson banden med Manson efter att han bland annat hamnat i fight med en berusad stuntman på klassiska Spahn Ranch och hotat Dennis och hans familj genom att ge honom en kula och lär därefter sagt följande "- It's a bullet. Every time you look at it, I want you to think how nice it is your kids are still safe." Wilson blev tvungen att lämna sitt numer ockuperade hus för att bli kvitt Manson, även Melcher och hans fru lämnade huset på 10050 Cielo Drive. Nästa hyresgäst att flytta in där var paret Roman Polanski och Sharon Tate, men den historien tar vi en annan gång.

Dennis kärlek till droger och alkohol skulle till slut att kosta honom livet då han berusad drunknade vid Marina Del Rey. Han blev också begraven till sjöss tack vare presidenten, och den förre skådespelaren, Ronald Reagan's hjälp, då endast människor inom den Amerikanska flottan får genomgå denna typ av begravningen.



En av tre versioner av den '55 Chevy som användes vid inspelningen av filmen.


Under inspelningen så kom man att använda sig av tre stycken olika "moddade" '55 Chevy's som den bil som de två unga männen tar sig fram med. Man hade en med en något mindre motor i sig som man använde sig för att fota interiörerna med. Hellman hade i ett tidigt stadie tagit fram ett diagram på 24 olika vinklar att filma inuti bilen för att lugna producenternas oro över filmens primära miljö. Man hade även en version av bilen med tyngre motor som användes vid tävlingsmomenten och en tredje som var utrustad för att kunna genomgå diverse stunts. De två sistnämnda versionerna kom också att användes i en annan Universal Produktion vid namn American Grafitti. Om du har pengarna och uppskattar filmen så kanske detta kan vara utav intresse?

För att uppnå en så ärlig och sann miljö till filmens bakgrund så envisades Hellman med att filma Two Lane Blacktop längst vägarna från Needles i Kalifornien ända till Maryville i Tennessee. Och däremellan passerade man Arizona, New Mexico,Oklahoma och Arkansas. Detta val ledde också till att man kom att spela in filmen i scenisk ordning. Något som är ytterst sällsynt i filmvärlden då det vanligtvis är högst ineffektivt och kostsamt. 

2012 så blev Two Lane Blacktop invald USA's National Film Registry för att vara "culturally, historically, or aesthetically significant." Filmen har också kommit att hitta sin vikt som kultbärare då den till stor del är inspelad på den legendariska Route 66 under en tid då vägen föll i glömska under de nybyggda Interstate-vägarna.

the Review: 


Efter ett längre uppehåll som till stor del bygger på arbetsrelaterad utmattning, en situation som jag tenderar att uppnå vid en eller två tillfällen under ett år, så är jag nu äntligen (förhoppningsvis?) tillbaka på recensions marknaden. Konsekvensen av denna utmattning brukar ofta bli att jag får ett återfall till mitt, och många andras, personliga heroin, Football Manger. Den ringa tid jag får över så föredrar alltså mitt psyke att isolera sig i en fantasivärld där den har full kontroll, för att fly undan den kreativa och fysiska kraftlösheten som kroppen går igenom

Nu börjar jag sakta men säkert hitta tillbaka till verkligheten igen, något som jag firade med att fly in i en gammal realitet. 70-talets Amerikanska landsbygd, bevittnad genom tre våghalsiga bilentusiaster och en hippie på flykt.


Våra tre huvudkaraktärer blir konstant utmanade i deras resa mot ovissheten.

Two Lane Blacktop har som många andra filmer som bommade sin box-office kommit att bli en kultklassiker. Hur jag kom i kontakt med den minns jag inte längre men troligtvis så hade det med att jag såg på Death Proof igen för några månader sedan, vilket brukar leda till att jag forskar fram några av Tarantinos referenser till den inspelningen. Jag har tidigare skrivit om min relation till biljaktsfilmer, som är något konfunderad, i min recension av Dirty Marry  Crazy Larry.

Dirty Marry Crazy Larry var en film som jag verkligen uppskattade där jag, vad jag tror, fann mycket av Tarantino's inspiration till vad som har kommit att bli en av mina absoluta favoritfilmer i Death Proof. Två filmer inom denna genre som är tydligt actionbetonade. Något som verkligen skiljer sig mot denna långt mer lågmälda, filosofiska och samhällsdokumenterande filmskapelse. Och i ren mentalitet så skulle jag vilja jämföra den med Vanishing Point i detta något mer vanligtvis fördummande fack.

Filmen saknar dock ett tydligt narrativ. Och vi får aldrig riktigt lära känna våra två främsta huvudkaraktärer på någon grundligare basis. Någon befäst konflikt eller motivering till karaktärernas större livsbeslut får vi sällan ta del av. Men likväl så är man till stor grad med i deras resa genom landskapet. Samtidigt som jag finner våra karaktärer både relativt sympatiska och intressanta. Att filmen fungerar trots denna otydlighet kan möjligtvis ligga i att den känns mer som en närgången dokumentär än en spelfilm. Och som en dokumentation av en tidsepok, med dess karaktärer och miljöer så är det näst intill ett mästerverk och väl värd sin nuvarande kultstatus.

the Slutkläm:


Med ett berättande som garanterat inte går hem hos alla så har filmen inte allt för mycket som talar för sig. Men det sättet som denna historia är utförd på är enormt imponerande. Med ett sagolikt vackert foto och bra skådespelarprestationer (trots all oerfarenhet) så har Hellman och hans kamrater skapat en liten magisk berättelse kretsande kring en flyktande Amerikansk generation, ett landskap i förfall och tunga muskelbilar.

the Betyg: 4 (Förvånansvärt underhållande)



"You can never go fast enough."