söndag 25 maj 2014

Tanin no Kao (Face of Another, 1966, DVD min)

Ska vår huvudkaraktär återfinna sitt rätta jag?


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Tatsuya Nakadai
Mikijirô Hira
Kyôko Kishida
Machiko Kyô
Miki Irie
Directed by:
Hiroshi Teshigahara 
Screenplay by:  
Kôbô Abe
Cinematography by: 
Hiroshi Segawa 
Music by: 
Tôru Takemitsu
Production Design by:
Masao Yamazaki
Art Direction by:
Arata Isozaki
Masao Yamazaki
Set Decoration by:
Kenichirô Yamamoto
Costume Design by:
Tamiko Moriya
Make-Up Design by:
Taichirô Akiyama
Film Editing by:
Yoshi Sugihara



the Plot:

Okuyama (Nakadai), vars ansikte har blivit förstört under en horribel arbetsolycka, söker hjälp hos en psykiatriker (Hira) för att komma över sin livssituation. Okuyama's psykiatriker tror sig hitta en lösning när han skapar en trovärdig människomask till sin patient. Men gömd bakom masken så öppnas det upp mörka sidor hos mannen utan ansikte.

Nakadai är helt fantastisk som mannen bakom masken.


the Background:

Tanin no Kao är regissören Teshigahara's sista film av tre, under det tidiga 60-talet, som man brukar bunta ihop för att göra det enkelt för sig. Där dom andra två, Otoshiana (Pitfall-62) och Suna no Onna (the Woman in the Dunes-64), innehåller ungefär samma teman och där alla tre är filmad i svart-vit fullformat. Under en tid när man började filma i både färg och någon slags "vision", "rama" eller "scope" format.

De tre filmerna är också kända för ett tight samarbete mellan Teshigahara, novell och manusförfattaren Kôbô Abe, Fotografen Hiroshi Segawa och musikern Toru Takemitsu. 

Och just i denna filmen, Tanin no Kao, så använde sig Teshigahara av dels avant-garde artisten Tomio Miki's kända öronverk. Och arkitekten Arata Isozaki, en personlig vän till Teshigahara, som bland annat har skapat prefektur-biblioteket i Õita, Museum of Contemporary Art i Los Angeles och Weill Cornell Medical College i Qatar.

I filmens huvudroll ser vi Tatsuya Nakadai. Han erhöll också huvudrollen i mastodontklassikern Ningen no Jõken som jag recenserade för ett tag sedan. Han börjar likna en japansk nationalklenod allt mer och mer. 

Hans med-aktris Kyõko Kishida, som spelar huvudrollen i the Woman in the Dunes, är känd, utöver sin egna fina karriär, dotter till japans mest prominenta dramatiker och författare under det tidiga 1900-talet. Kunio Kishida är känd för att vara en av skaparna bakom den moderna japanska dramaturgin.

Ett smakprov på filmens fantastiska samarbete mellan fotot och scenografin.


the Review: 

En film och regissör som jag innan visste ytterst lite om. Det som fick mig intresserad var att det var en av många filmer som Filmtipset tror att jag skulle ge en meriterande femma till. Det är tyvärr långt ifrån vanligt att mina känslor går ihop med filmtipsets tankar. Och frågan är väl om hur det skulle falla ut denna gång.

Filmen fångar in en direkt på ett sätt som jag tycker kan vara rätt ovanligt hos asiatisk film. Men med suggestiva och extrema närbilder så väcks ens intresse rent visuellt för historien. En känsla av estetiskt välmående som aldrig lämnar en under filmens gång.

Och snart så fångar även historien in ens intresse. Och återigen så är det med ovanligt enkelhet, inom asiatisk filmkonst, som jag tar åt mig av både berättelsen som karaktärerna i filmen. Och jag noterar även att jag har betydligt lättare att ta till mig av skådespelarprestationerna. Och då jag tvivlar på att jag har "levlat" i mitt sätt på att se på asiatisk film så det torde ha något med hur Teshigahara har valt att förmedla sin idéer och visioner till sina skådespelare.

En våg av japanska människor får representera filmens nya vågen känsla.


Man får ganska snabbt en bild av filmen och dess "ton". Det är en konstnärlig och smått obehaglig film i ungefär samma skola som tex. Lynch och Bergman. Något som lyfts fram i en fantastisk filmsymbios mellan alla avdelningar som verkligen presterar på topp. 

Och det är väl just det som jag vill passa på att lyfta fram med Tanin no Kao, och det som jag oftast har som lättast för att notera vid den första visningen av en film. Fotot är helt enastående vackert. Och där man har tänkt igenom varenda ruta. Där det finns en tanke med all scenografi, rekvisita och kostym. Och det mina vänner är högst ovanligt i dagens filmkultur. Den enda jag kommer på i dagsläget som faktiskt kan erbjuda något liknande i dagsläget är en viss Wes Anderson. Men där hans struktur snarare bygger på kulturella pop referenser än några konstnärligt nyskapande idéer.

Sen så skadar det ju såklart inte att berättelsen, från mening ett, känns både fräsch, spännande och ohyggligt intressant. Och där varje mening är uppbyggd på ett nästan poetiskt vis.

Om det är något man trots allt måste klaga på så är det möjligtvis filmens andra historia. Även om jag efteråt har förstått det konstnärliga syftet med den. Och ytterligare en poäng än den jag trodde så känns den lite väl hafsigt berättad. Tvivlar inte en sekund på att det inte fanns mer material från just den berättelsen, men kan samtidigt förstå varför man inte ville dryga ut filmen med mer information. Men det är just det som är min poäng. Den historien är för intressant för att bara bidra med vad den gör nu. 

the Slutkläm:
 
En fantastisk film som berör på visuellt och emotionellt. Och som också skapar en skaparglädje och väcker ens kreativitet. Utan att på något sett kännas allt för pretentiös eller för svår. Ett måste för alla filmälskare!


the Betyg: 5 (Filmtipset fick trots allt rätt)



"Could having a face be such an important requirement?"


Sneakers (1992, LD, 122min)

En matematisk action/thriller om skor?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Robert Redford
Sir Ben Kingsley
Mary McDonnell
Sidney Poitier
David Strathairn
Dan Aykroyd
River Phoenix
Directed by:
Phil Alden Robinson 
Screenplay by:  
Phil Alden Robinson
Lawrence Lasker
Walter F. Parkes
Cinematography by: 
John Lindley 
Music by: 
James Horner
Production Design by:
Patrizia von Brandenstein
Art Direction by:
Diane Wagner
Film Editing by:
Tom Rolf




the Plot:

Marty Bishop (Redford) och hans gäng med teknologiskt kunniga kufar skapar sitt leverne genom att bryta sig in på banker på bankernas egna förfrågan, som ett slags säkerhetstest. En dag så knackar NSA (National Security Agency) på dörren som är i behov av deras expertis. Men allt är inte riktigt som det visar sig medans Marty's förflutna vänder sig emot honom.


Ett härligt ensemble arbete med några av 70 och 80- talets största namn utlovas.



the Background:

Filmens producenter och manusförfattare, Lawrence Lasker och Walter F. Parkes, kom på idén till denna historia under inspelningen av WarGames, 1981. Som ni förstår så tog det lite mer än ett decennium innan man fick fullfölja sin filmidé.

En faktor som hjälpte var när man lyckades få med Robert Redford i projektet. Inte bara att det öppnade upp för att anställa den mycket meriterande ensemblen men även valet av regissör. Robinson som inledningsvis hade ett litet intresse för filmen ändrade sig snabbt när möjligheten att jobba med den erfarne Redford dök upp.

Under filminspelningens gång så dök två agenter från the Office of Naval Intelligence upp hos regissör Robinsons dörr. Dom förklarade för honom att på grund av landets säkerhet så fick inga referenser till en hand-hållen manick med förmågan att dechiffrera koder visas i filmen. Då filmens handling till stor del innehåller just en sådan mackapär så sökte en väldigt oroad regissören råd hos filmbolagets advokaterf. Där insåg han till slut att det antagligen var ett practical joke från antingen Aykroyd eller Redford.


the Review: 

Filmen dök upp som ett av några alternativ på min senaste filmkväll. Med en spännande cast ,en intressant plot och då ingen i gänget hade sett den tidigare så kändes det som den perfekta filmen. En känsla som filmen till stor del skulle klara av att leva upp till.

Det är en väldigt avslappnad, godhjärtad och spännande rulle. En typ av action/äventyrs film som verkligen har försvunnit ur dagens filmutbud. Då allt ska vara så råbarkat och episkt nu för tiden. Och den glädje som infinner sig i ens sinne, när man väl råkar finna dessa guldklimpar i filmhistoriens djungel, är näst intill obeskrivbar. Framförallt så är det en känsla av hopp. Att det fortfarande finns något underhållande kvar att uppleva för första gången där ute.


Självklart så spelas filmens bad guy av Sir. Ben Kingsley.


Konstigt nog så är faktiskt inte filmens grundhistoria allt för engagerande. Den är välskriven, om än klassisk och inte direkt nyskapande. Det som jag tidigare beskrevs som lockande har nog snarare med äventyret i sig att göra. Den katt och råtta leken som utspelar sig framför en.

Den stora behållningen är istället samspelet mellan våra karaktärer. Allt från de något mer "normala" till goofsen, våra comic relief karaktärer. Ensemblen ledd av Redford, som faktiskt har vart med i denna genres klart mest överlägsna film i the Sting, innehåller alla de där klassiska urtyperna som en sån här typ av film bör innehålla. Tankarna går till den riktigt sköna filmen, Twister, som har ett liknande upplägg. Det är helt enkelt väldigt underhållande att höra tugget mellan gänget och det känns som oftast rätt naturligt.

Sen så är såklart långt ifrån den perfekta filmen. Och för att vara lite motsägelsefull så vill jag återkomma till det här tugget som jag beskrev här ovanför. Ibland så tappar filmen sin måttstock när det kommer till det naturliga skådespelet. Där framförallt Strathairn's karaktär tenderar att bryta illusionen och sin egen logik. 

Filmen saknar också en visuell ton. Det känns kompetent gjort så klart. Men någon vidare egen stil har den verkligen inte. Utan man har här valt att sätta historien och karaktärerna i centrum.


the Slutkläm:
 
En perfekt filmkvälls rulle som passar de flesta. Underhållande, engagerande och bjuder på en hel del skratt här och där. Kräver inte allt för mycket av sin publik. Och det är något om man verkligen inte ska underskatta alla gånger.


the Betyg: 4 (Jävligt skön helt enkelt)





"No more secrets, Marty."


torsdag 15 maj 2014

Tootsie (1982, BD, 116 min)

Kan Dustin Hoffman i drag verkligen vara något?


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dustin Hoffman
Jessica Lange
Bill Murray
Sydney Pollack
Geena Davis 
Directed by:
Sydney Pollack 
Screenplay by:  
Larry Gelbart
Murray Schisgal
Cinematography by: 
Owen Roizman 
Music by: 
Dave Grusin
Production Design by:
Peter S. Larkin
Costume Design by:
Ruth Morley
Make Up Design by: 
George Masters
Film Editing by:
Fredric Steinkamp

William Steinkamp


the Plot:

Michael Dorsey (Hoffman) är en ambitiös skådespelare som gör allt för att lyckas som skådespelare. Tyvärr så börjar hans rykte komma ikapp honom och han får det svårare och svårare att få till auditions. Och han inser snart att måste förändra sig för att verkligen få chansen. 


Hoffman gör vad kvinnor gör. Rakar benen.


the Background:

Charles Evans, en direktör för ett mode företag, var sugen på att ge sig in i filmbranschen där hans bror hade gjort sig en karriär genom att producera bland annat Rosemary's Baby, Serpico och the Godfather. Och hans första produktion inom filmens värld skulle bli en enorm succé.

1978 så fick han manuset, Would I Lie to You?, på sitt skrivbord från komikern och skådespelaren Buddy Hackett. Manuset, skrivet av Don McGuire i början av 70-talet, handlade om en arbetslös skådespelare som klär ut sig till kvinna för att få tag på jobb. Men det var först nu som någon tände till på idén när Evans köpte rättigheterna.

Det ska sägas att det råder delade meningar om vem som skrev vad. Inte så lustigt då det var runt sju personer inblandade i manusförfattandet under tolv år. Lägg därtill tre regissörer och halvt tjog producenter och köket börjar svämma över av kockar.


Men med Dustin Hoffman som kapten i det något svajiga skeppet, med total kreativ kontroll, och med Sydney Pollack vid rodret så började Evans film se solen vid horisonten.


Kärlesktrubbel i New York.


Hoffman såg inte Tootsie som en komedi. Samtidigt som Pollack senare har berättat att han sa åt sina skådespelare att inte hantera sina karaktärer som komiska utan snarare som dramatiska karaktärer i märkliga situationer. Han fortsatte även med att det sällan hördes skratt efter scenerna under själva inspelningen.

Dustin Hoffman utförde en mängd tester för att hitta fram till hans karaktär Dorothy. Det var glasögon tester, dialekt tester och röstövningar med Meryl Streep. Han testade även sin karaktär ute i det verkliga livet till exempel på hans dotters föräldradag och i hissen med den legendariska skådespelaren José Ferrer (far till den fantastiske Miguel Ferrer). I hissen beskrev hans sig som en av Ferrer's största fan och följde sedan upp med att fråga om han fick "suck Ferrer's c**k". 

the Review: 

Detta är en film som har passerat min radar obemärkt. När jag väl snappade upp den så blev jag ytterst skrämd av dess vedervärdiga omslag/poster (något som jag offra en hel del...minuter för att själv slippa ha med här på sidan). En film om Dustin Hoffman i glammig drag kändes inte allt för sexigt. Inget som till talar mig helt enkelt. Men jag blev till slut övertalad, om än väldigt enkelt,  av min vän och det är något som jag verkligen inte ångrar. 

Oavsett vad som beskrevs här ovanför så är detta en komedi. Och en helt underbar sådan. Något som jag verkligen inte är ensam om då filmen har blivit framröstad som filmhistoriens näst roligaste film av AFI (American Film Institute). Snäppet bakom Billy Wilder's Some Like it Hot.

Humorn i sig är väl egentligen inget speciell. Och den ligger sannerligen rätt så långt ifrån den humorn som normalt sätt attraherar mig. Det handlar som oftast om klassisk missförstånds humor, vilket historien såklart bäddar för, och den ökända, om man får kalla det så, rappa och lite små pretentiösa New York humorn som Woody Allen bygger större delen av sina filmer på.

Men trots det så går det hem med råge hos mig. Varför vet jag inte exakt. Men troligtvis stort tack vare Dustin Hoffmans avslappnade skådespeleri. Och med mästerliga prestationer från Lange, Murray och Pollack som stöttepelare till Hoffman så knasiga karaktär så lyfter man filmen till oanade höjder.

En epok som tilltalar yours truly.

Sen måste jag också ge en shout-out till de vackra miljöerna. De där miljöerna som jag verkligen går igång på. Kan inte riktigt förklara det men 70-talets, och till stor del 80-talets, Amerika på film var så satans vackert. Spelar ingen roll om du är ute på landet, i skogen eller full stadsmiljö, som större delen av Tootsie är (New York), så väcker det någon slags estetisk nerv i mig. Det är en tid och plats som jag så gärna hade upplevt med egna ögon. Men får nu nöja mig med filmmediets museum liknande tillbakablickar.

Man kan enkelt sammanfatta det med att filmen har hjärta. Ett sånt där smaskigt pulserande 70-80-tals hjärta. Det där hjärtan som i dagens filmklimat mer liknar ett sex veckors gammal torkad aprikos.

Om jag ska pressa fram några svagheter så är det vad jag vill kalla den Allenieska tonen. Med det vill jag säga att det är en film av skådespelare. Något som märks. Något som jag är rätt allergisk för. Det är en sjukdom som märks bäst i filmer med sin grund som teaterpjäser. Där brukar skådespelarna verkligen frodas i den teatraliska miljön som manusen oftast frambringar. Men ett språk och socialt tempo som sällan figurerar i vår riktiga värld.

Sen kan jag tycka att det är lite ironiskt att en film som gärna vill framhäva sin relevans inom det jämställdheten faktiskt i grund och botten bygger på att mannen anse sig kunna göra ett bättre jobb än kvinnan och sedan också får rätt i det. Men så får man komma ihåg att det var andra tider när Tootsie producerades. Men den har utöver detta också mycket gott att ge och var säkerligen ett positivt inslag i kulturen då.


the Slutkläm:
 
Som jag var inne på i recensionen så är det en film med ett underbart hjärta och en av de bättre komedier som jag har sett. Som både ger en ett leende på läpparna och en intressant historia.


the Betyg: 4 (Var länge sedan en film underhöll mig såpass mycket)



"I believe in UNEMPLOYMENT, but not hell"

lördag 10 maj 2014

the Wolf Man (1941, LD, 70min)

Is it a man? Is it a Pig? Is it a bear? No it's the wolf man!


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Lon Chaney Jr.
Evelyn Ankers
Claude Rains
Maria Ouspenskaya
Bela Lugosi 
Directed by:
George Waggner 
Screenplay by:  
Curt Siodmak
Cinematography by: 
Joseph A. Valentine 
Music by: 
Charles Previn
Hans J. Salter
Frank Skinner
Art Direction by:
Jack Otterson
Set Decoration by:
Russell A. Gausman
Make Up by: 
Jack P. Pierce
Film Editing by:
Ted J. Kent



the Plot:

Larry Talbot (Chaney Jr.) återvänder till sin hemby i Wales för att hedra sin nyss bortgångne bror. Väl på plats så träffar han den unga damen Gwen Conliffe (Ankers) och bjuder ut henne på en natt i staden. Det mesta ser ut att gå Larry's väg när han plötsligt hamnar i en fight om överlevnad med vad han tror är en varg. En fight som kommer att förändra både hans liv och de runt omkring honom.


Efter en hård kamp så var det till slut Lon som fick den stora rollen i filmen.



the Background:

Som de flesta andra, med undantag för the Mummy och Creature from the Black Lagoon, Universal skräckisar så bygger inte vår film på en bokförlaga. the Wolf Man är alltså ett orginalmanus skrivet av Curt Siodmak, självklart baserad på myten om varulven, men framförallt efter Siodmak's egna upplevelser som tysk i Tyskland under Nazismens uppkomst.

Enligt en dokumentär som medföljer den senaste Wolf Man boxen så kan man likna hur Curt's vanliga liv sattes i kaos samtidigt som han drevs på flykt utav Nazismen. Ungefär som Larry's karaktär i filmen. Och hur den vanlige mannen kan formas till en ostoppbar mördarmaskin som finner sina nästa offer efter pentagram symbolen. Alternativt en Davids stjärna.


Många av de moderna myterna kring varulvar härstammar från Siodmak's manus. Såsom att smittan sprids genom ett bett, förvandlingen sker under full månens sken och att det krävs silver för att till slut få död på monstret.

Det var dock inte Universal's eller historiens första film om varulven. Sex år tidigare så gjorde man ett försök på samma tema med filmen Werewolf of London. Men filmen fick inget vidare gensvar från publiken där huvudrollen och tillika varulven spelades av Henry Hull. Hull hade inte för avsikt att spendera sin tid i sminket och filmens varulv blev därför aldrig speciellt djuriskt.


Filmens behållning: Miljöerna.

En som däremot inte hade några problem med att sitta still var Lon Chaney Jr. som kom att göra Universal världens Wolf Man till sin egen. Ett verk han var ytterst stolt över och kallade karaktären för hans egen.

Chaney Jr. som jag har nämnt i inlägget om Spider Baby fick spendera sex timmar i sminkstolen hos Jack Pierce för att applicera masken och tre timmar för att ta av den samma. Som om det inte var nog med det så fick Chaney spendera många timmar blixt stilla för att filma själva förvandlingen.

Några roliga notiser kring Chaney's medverkan i filmen är att en av scenerna utspelar sig på samma "set" som Ringaren i Notre Dame. En film där Chaney's far spelade själva ringaren.
Och vargen som Chaney Jr. brottas med under den där ödesdigra kvällen hos zigenarna är hans egna Schäfer.



the Review: 

Jag har nyligen börjat samla på mig Universal's gamla klassiska monsterfilmer i det fantastiska Laser Disc formatet. Jag har väl egentligen ingen tidigare koppling till dessa filmer. Det var snarare Åsa-Nisse-filmerna som man som barn fick se på TV framför dessa godingar. Kanske är det just det som har fått en att romantisera Lugosi, Karloff och Chaney's skräckfilmsinsatser på äldre dar. 


När zigenarna kommer till stan då vet man att det blir trubbel.

Detta är den första filmen, efter the Mummy, som jag ser av min växande samling. Och likt the Mummy så har Wolf Man en rätt trögstartad inledning. Vi får aldrig riktigt någon ordentlig öppningsscen som sätter filmens ton utan vi slängs direkt in i handlingarna. Det gör att jag direkt saknar intresse för historien och karaktärerna och jag börjar redan skruva något på mig i soffan.

Sen hjälper det inte heller att vår huvudkaraktär, Larry Talbot, beter sig som en kåt och bufflig tonåring när han, efter att ha gjort en peeping tom, springer iväg och tvingar sig in på en ung dams liv utan vidare eftertanke. Nåväl historien måste ju ta sig fram på något sätt.

När vi väl passerar det första aktbytet så lämnar vi också filmens svagheter bakom oss. Och filmens ljuspunkter börjar träda fram. Även om filmen aldrig riktigt lyfter i sitt historieberättande eller med karaktärernas utveckling för att bli riktigt bra så blir det i alla fall betydligt bättre än vad filmen gör inledningsvis.


Vad som gör the Wolf Man sevärd är de fantastiska miljöerna, som ni ser prov på här ovan. De klassiskt mysiga och mystiska skogspartier, dränkta i dimma, ger så pass mycket till filmen att de lätt hade kunnat stå på sina egna ben. Kanske är det dags att producera en sån där bakgrunds DVD, som dom med en brinnande eld, fast med the Wolf Man's skogspartier.


the Slutkläm:
 
Om man är intresserad av filmhistoria eller skräckfilmsgenren så bör man ju självklart se den. Om inte så kanske det passar att hedra den genom att se den i sammanband med tema kvällar, till exempel Halloween. Då tror jag att den gör sig som bäst. I ett sammanhang.



the Betyg: 3 (Egentligen en 2:a men vafan...)



"I killed a wolf. A PLAIN, ORDINARY WOLF!"


onsdag 7 maj 2014

Sound of Music (1965, LD, 174min)

Mer sentimental än så här går det väl inte att bli?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Julie Andrews
Christopher Plummer
Eleanor Parker
Richard Haydn
Peggy Wood 
Directed by:
Robert Wise 
Screenplay by:  
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Ted D. McCord 
Music by: 
Richard Rodgers
Production Design by:
Boris Leven
Choreography by:
Dee Dee Wood
Marc Breaux
Costume Design by: 
Dorothy Jeakins
Film Editing by:
William Reynolds


the Plot:

Maria's (Andrews) bekymmerslösa glädje blir ett problem i det Österrikiska klostret och hon skickas iväg som barnmorska till änklingen von Trapp (Plummer) och hans herrgård fylld med barn och tjänstepersonal. Väl där måste hon övervinna både barnens och husets herres förtroende och värja sig för diverse lycksökerskor och mot slutet även Nazisternas framfart.


Maria är alldeles för glad för sitt egna och Guds bästa och blir därefter utslängd ur klostret.


the Background:

Jag är troligtvis den siste personen på denna jord som lyckats undgå att uppleva denna musikal på något sett. Att filmen är baserad på en Broadwaymusikal vet väl alla. Men att den är baserad på en verklig historia och Maria von Trapp's egna memoarer är kanske föga känt.

Självklart så skiljer sig verkligheten mot dikten till en rätt så pass stor del. Där musikalen skriven av Howard Lindsay och Russel Crouse (Musik av Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II) har spetsat till både Nazimaktens inverkan och själva kärlekshistorian.

Likt 2010 så förvånas man över hur blinda alla inblandade i förproduktionen måste ha vart för alla mörka moln som täckte himlen ovanför dom. För filmatiseringen av Broadwaymusikalen skulle visa sig vara allt annat än en smidig resa. 

Det hela började när Zanuck familjen erbjöd regijobbet till Robert Wise. Wise, som var vis nog, avböjde jobbet då han ansåg att historien var alldeles för "sockersöt" för honom. Richard D. Zanuck och hans far Darryl sökte vidare men fick se sig nekade av en tjog regissörer tills att man gick till den snart döve William Wyler. Wyler, var likt Wise också vis, och avböjde förfrågan pga av hans hälsotillstånd. Musik är ju något som man oftast upplever med hjälp av sina hörselorgan.


Nu tog han sig ändå till New York för att bevittna musikalen live. Men inte ens en natt i New York fick honom övertygad, då han ansåg att musiken inte utvecklades organiskt från handlingen. Nästa steg var att kontakta producenterna till den icke-musikaliska filmatiseringen av samma historia. Die Trapp-Familie. Svaret löd - "This cannot fail", och Wyler tackade till slut ja till jobbet.


Barnens inskolning i Nazietikett sker långt ifrån felfritt.


Wyler, författare Lehman och deras respektive flög sedan till Österrike för att scouta inspelningsplatser. Man talade bland annat med Salzburgs borgmästare för att försäkra sig om att de som överlevde krigets fasor inte skulle ha något emot att se sin stad återigen bli fylld av nazister och nazi relaterade utsmyckningar. Blind av Hollywoods glamour svarade borgmästaren, att om stadens invånare hade klarat av det en gång så borde man göra det igen. Empati och respekt var tydligen lika sällsynt då som nu.

Wyler reste tillbaka till Hollywood för att fortsätta med förproduktionen av filmen. Men sakta och säkert så tappade han fokus på musikalen och när han sedan blev erbjuden att regissera the Collector, med Terence Stamp i huvudrollen, så såg han sin räddning från Sound of Music. Robert Wise som fick sitt projekt the Sand Pebbles fördröjt såg nu sin chans att ha något att sysselsätta sig med och tackade plötsligt ja till att ta musikalbåten i hamn.

En som genomgick ett smärre helvete under själva inspelningen var Christopher Plummer. Inte nog med att han fick höra, under sitt researcharbete, att sin karaktär var en av de tråkigaste människor någonsin. Han mådde även så pass dåligt under inspelningen att han tröstade sig med god mat och lite för god dryck. Vilket resulterade i en  allt växande mage och därefter kontinuerliga uppdateringar av kostymerna under inspelningens gång.  Efteråt så kom han att kalla musikalen för the Sound of Mucus (slem) och beskrev samarbetet med Julie Andrews som "being hit over the head with a big Valentine's Day Card, every day".

En annan rolig notis är att en vedervärdig brittisk tabloid-tidning, som jag inte kommer att nämna namnet på, avslöjade att höjdarna på BBC hade valt ut just denna film att visa för de eventuella överlevarna av en kärnvapens attack. BBC valde att kommentera läckan med "This is a security issue so we cannot comment".


the Review: 

Jag börjar denna avdelning med att förklara min ståndpunkt inom filmgenren musikaler. Generellt sett så är jag för dom. Visst, det är ett väldigt knasigt koncept och den nihilistiska misantropen som bor inom mig torde avsky dessa glädjetrippar. Men kanske är det så att även min förkolnade själ ibland behöver lite kärlek.

Men jag köper dom sällan helt ut. Och mina krav för att verkligen, verkligen uppskatta en musikal är som oftast höga. Och framförallt då det gäller den musikaliska biten. Där jag föredrar att man har prioriterat musiken framför sång och text. Eller som sämst gett den lika mycket utrymme. Och att det inte bara är ett hafsigt i hopkok av tidigare framgångsrika låtar. Till exempel den vedervärdiga Mama Mia!.


Sammanfattningsvis så är jag alltså långt ifrån emot denna sortens filmer utan kan som oftast uppskatta en välproducerad musikal. När jag väl drar igång denna klassiker så möts jag också av något av det mesta klassiska man kan få uppleva. Julie Andrews på ett gräsbeklätt berg. Sjungandes och dansandes till självaste the Sound of Music. Och även om man så heter Charles Manson så är det svårt att värja sig mot just det.


Just when I thought I was out... Julie Andrews pulls me back in.


Tyvärr så skulle filmen och musikalens tillkortakommanden, som jag till viss del har nämnt i bakgrundsdelen, visa sitt fula tryne lite väl tidigt. För redan innan filmens första akt är över så är jag så fullproppad av skumtomtar, rosenblad och "bambisar" på is, att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag ser vidare medans Robert Wise kloka ord ekar i mitt bakhuvud. "Too saccharine". Inte undra på att han började kväva levande djur på film lite längre fram i sin karriär.

Att musiken sedan långt ifrån lyfter filmen till några vidare höjder hjälper föga. Jag är inte helt säker på att jag och Wylder tänker i exakt samma spår. Men på något sätt så tror jag att jag förstår hans tankar om den icke-organiska musiken då numren som oftast känns påtvingade och inte allt för musikaliskt utmanande. Som om det inte vore nog med det så har de mage att spela varje låt minst två gånger i filmen. Om man inte uppskattade det första gången så blir det sällan bättre andra gången.

Det var också här någonstans som jag insåg att filmen var tre timmar lång. Hela tre timmar! En längd som borde vara olaglig för en musikal på den öppna marknaden. Och jag kan verkligen inte kan finna en anledning för att berätta denna simpla historia på en så pass lång tid. 


Sen så finns det såklart ett par ljusglimtar. Miljön är en av dom. Man tappar som oftast hakan över platserna som vi får besöka under resans gång och McCord har som oftast fångat dessa miljöer med alla av hans negativs 70 möjliga millimeter på bästa sätt. Räcker det? Knappast. Hade man kunnat klippa bort ca 140 minuter av filmens längd för att skapa en förförisk reklamfilm för Salzburg? Troligtvis. Har jag rätt? Självklart inte då Sound of Music spelade in hela 3575% av filmens ursprungliga budget på $8 000 000.

the Slutkläm:
 
Musikalernas musikal som bekräftar varenda fördom om fenomenet. Berättad på alldeles för lång tid ackompanjerad av måttligt underhållande musik men i fantastiska miljöer. Självklart så ska man se vad alla redan har sett. Ett tips kan dock vara att förbereda sig med saltlakrits, mycket koffein och en snuff film eller två.


the Betyg: 2 (Meeeh...)



"Only grown-up men are scared of woman."