 |
| Is it a man? Is it a Pig? Is it a bear? No it's the wolf man! |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Lon Chaney Jr.
Evelyn Ankers
Claude Rains
Maria Ouspenskaya
Bela Lugosi
Directed by:
George Waggner
Screenplay by:
Curt Siodmak
Cinematography by:
Joseph A. Valentine
Music by:
Charles Previn
Hans J. Salter
Frank Skinner
Art Direction by:
Jack Otterson
Set Decoration by:
Russell A. Gausman
Make Up by:
Jack P. Pierce
Film Editing by:
Ted J. Kent
the Plot:
Larry Talbot (Chaney Jr.) återvänder till sin hemby i Wales för att hedra sin nyss bortgångne bror. Väl på plats så träffar han den unga damen Gwen Conliffe (Ankers) och bjuder ut henne på en natt i staden. Det mesta ser ut att gå Larry's väg när han plötsligt hamnar i en fight om överlevnad med vad han tror är en varg. En fight som kommer att förändra både hans liv och de runt omkring honom.
 |
| Efter en hård kamp så var det till slut Lon som fick den stora rollen i filmen. |
the Background:
Som de flesta andra, med undantag för the Mummy och Creature from the Black Lagoon, Universal skräckisar så bygger inte vår film på en bokförlaga. the Wolf Man är alltså ett orginalmanus skrivet av Curt Siodmak, självklart baserad på myten om varulven, men framförallt efter Siodmak's egna upplevelser som tysk i Tyskland under Nazismens uppkomst.
Enligt en dokumentär som medföljer den senaste Wolf Man boxen så kan man likna hur Curt's vanliga liv sattes i kaos samtidigt som han drevs på flykt utav Nazismen. Ungefär som Larry's karaktär i filmen. Och hur den vanlige mannen kan formas till en ostoppbar mördarmaskin som finner sina nästa offer efter pentagram symbolen. Alternativt en Davids stjärna.
Många av de moderna myterna kring varulvar härstammar från Siodmak's manus. Såsom att smittan sprids genom ett bett, förvandlingen sker under full månens sken och att det krävs silver för att till slut få död på monstret.
Det var dock inte Universal's eller historiens första film om varulven. Sex år tidigare så gjorde man ett försök på samma tema med filmen Werewolf of London. Men filmen fick inget vidare gensvar från publiken där huvudrollen och tillika varulven spelades av Henry Hull. Hull hade inte för avsikt att spendera sin tid i sminket och filmens varulv blev därför aldrig speciellt djuriskt.
En som däremot inte hade några problem med att sitta still var Lon Chaney Jr. som kom att göra Universal världens Wolf Man till sin egen. Ett verk han var ytterst stolt över och kallade karaktären för hans egen.
Chaney Jr. som jag har nämnt i inlägget om Spider Baby fick spendera sex timmar i sminkstolen hos Jack Pierce för att applicera masken och tre timmar för att ta av den samma. Som om det inte var nog med det så fick Chaney spendera många timmar blixt stilla för att filma själva förvandlingen.
Några roliga notiser kring Chaney's medverkan i filmen är att en av scenerna utspelar sig på samma "set" som Ringaren i Notre Dame. En film där Chaney's far spelade själva ringaren.
Och vargen som Chaney Jr. brottas med under den där ödesdigra kvällen hos zigenarna är hans egna Schäfer.
the Review:
Jag har nyligen börjat samla på mig Universal's gamla klassiska monsterfilmer i det fantastiska Laser Disc formatet. Jag har väl egentligen ingen tidigare koppling till dessa filmer. Det var snarare Åsa-Nisse-filmerna som man som barn fick se på TV framför dessa godingar. Kanske är det just det som har fått en att romantisera Lugosi, Karloff och Chaney's skräckfilmsinsatser på äldre dar.
Detta är den första filmen, efter the Mummy, som jag ser av min växande samling. Och likt the Mummy så har Wolf Man en rätt trögstartad inledning. Vi får aldrig riktigt någon ordentlig öppningsscen som sätter filmens ton utan vi slängs direkt in i handlingarna. Det gör att jag direkt saknar intresse för historien och karaktärerna och jag börjar redan skruva något på mig i soffan.
Sen hjälper det inte heller att vår huvudkaraktär, Larry Talbot, beter sig som en kåt och bufflig tonåring när han, efter att ha gjort en peeping tom, springer iväg och tvingar sig in på en ung dams liv utan vidare eftertanke. Nåväl historien måste ju ta sig fram på något sätt.
När vi väl passerar det första aktbytet så lämnar vi också filmens svagheter bakom oss. Och filmens ljuspunkter börjar träda fram. Även om filmen aldrig riktigt lyfter i sitt historieberättande eller med karaktärernas utveckling för att bli riktigt bra så blir det i alla fall betydligt bättre än vad filmen gör inledningsvis.
Vad som gör the Wolf Man sevärd är de fantastiska miljöerna, som ni ser prov på här ovan. De klassiskt mysiga och mystiska skogspartier, dränkta i dimma, ger så pass mycket till filmen att de lätt hade kunnat stå på sina egna ben. Kanske är det dags att producera en sån där bakgrunds DVD, som dom med en brinnande eld, fast med the Wolf Man's skogspartier.
Som de flesta andra, med undantag för the Mummy och Creature from the Black Lagoon, Universal skräckisar så bygger inte vår film på en bokförlaga. the Wolf Man är alltså ett orginalmanus skrivet av Curt Siodmak, självklart baserad på myten om varulven, men framförallt efter Siodmak's egna upplevelser som tysk i Tyskland under Nazismens uppkomst.
Enligt en dokumentär som medföljer den senaste Wolf Man boxen så kan man likna hur Curt's vanliga liv sattes i kaos samtidigt som han drevs på flykt utav Nazismen. Ungefär som Larry's karaktär i filmen. Och hur den vanlige mannen kan formas till en ostoppbar mördarmaskin som finner sina nästa offer efter pentagram symbolen. Alternativt en Davids stjärna.
Många av de moderna myterna kring varulvar härstammar från Siodmak's manus. Såsom att smittan sprids genom ett bett, förvandlingen sker under full månens sken och att det krävs silver för att till slut få död på monstret.
Det var dock inte Universal's eller historiens första film om varulven. Sex år tidigare så gjorde man ett försök på samma tema med filmen Werewolf of London. Men filmen fick inget vidare gensvar från publiken där huvudrollen och tillika varulven spelades av Henry Hull. Hull hade inte för avsikt att spendera sin tid i sminket och filmens varulv blev därför aldrig speciellt djuriskt.
 |
| Filmens behållning: Miljöerna. |
En som däremot inte hade några problem med att sitta still var Lon Chaney Jr. som kom att göra Universal världens Wolf Man till sin egen. Ett verk han var ytterst stolt över och kallade karaktären för hans egen.
Chaney Jr. som jag har nämnt i inlägget om Spider Baby fick spendera sex timmar i sminkstolen hos Jack Pierce för att applicera masken och tre timmar för att ta av den samma. Som om det inte var nog med det så fick Chaney spendera många timmar blixt stilla för att filma själva förvandlingen.
Några roliga notiser kring Chaney's medverkan i filmen är att en av scenerna utspelar sig på samma "set" som Ringaren i Notre Dame. En film där Chaney's far spelade själva ringaren.
Och vargen som Chaney Jr. brottas med under den där ödesdigra kvällen hos zigenarna är hans egna Schäfer.
the Review:
Jag har nyligen börjat samla på mig Universal's gamla klassiska monsterfilmer i det fantastiska Laser Disc formatet. Jag har väl egentligen ingen tidigare koppling till dessa filmer. Det var snarare Åsa-Nisse-filmerna som man som barn fick se på TV framför dessa godingar. Kanske är det just det som har fått en att romantisera Lugosi, Karloff och Chaney's skräckfilmsinsatser på äldre dar.
 |
| När zigenarna kommer till stan då vet man att det blir trubbel. |
Detta är den första filmen, efter the Mummy, som jag ser av min växande samling. Och likt the Mummy så har Wolf Man en rätt trögstartad inledning. Vi får aldrig riktigt någon ordentlig öppningsscen som sätter filmens ton utan vi slängs direkt in i handlingarna. Det gör att jag direkt saknar intresse för historien och karaktärerna och jag börjar redan skruva något på mig i soffan.
Sen hjälper det inte heller att vår huvudkaraktär, Larry Talbot, beter sig som en kåt och bufflig tonåring när han, efter att ha gjort en peeping tom, springer iväg och tvingar sig in på en ung dams liv utan vidare eftertanke. Nåväl historien måste ju ta sig fram på något sätt.
När vi väl passerar det första aktbytet så lämnar vi också filmens svagheter bakom oss. Och filmens ljuspunkter börjar träda fram. Även om filmen aldrig riktigt lyfter i sitt historieberättande eller med karaktärernas utveckling för att bli riktigt bra så blir det i alla fall betydligt bättre än vad filmen gör inledningsvis.
Vad som gör the Wolf Man sevärd är de fantastiska miljöerna, som ni ser prov på här ovan. De klassiskt mysiga och mystiska skogspartier, dränkta i dimma, ger så pass mycket till filmen att de lätt hade kunnat stå på sina egna ben. Kanske är det dags att producera en sån där bakgrunds DVD, som dom med en brinnande eld, fast med the Wolf Man's skogspartier.
the Slutkläm:
Om man är intresserad av filmhistoria eller skräckfilmsgenren så bör man ju självklart se den. Om inte så kanske det passar att hedra den genom att se den i sammanband med tema kvällar, till exempel Halloween. Då tror jag att den gör sig som bäst. I ett sammanhang.
the Betyg: 3 (Egentligen en 2:a men vafan...)
"I killed a wolf. A PLAIN, ORDINARY WOLF!"
Om man är intresserad av filmhistoria eller skräckfilmsgenren så bör man ju självklart se den. Om inte så kanske det passar att hedra den genom att se den i sammanband med tema kvällar, till exempel Halloween. Då tror jag att den gör sig som bäst. I ett sammanhang.
the Betyg: 3 (Egentligen en 2:a men vafan...)
"I killed a wolf. A PLAIN, ORDINARY WOLF!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar