On the Beach (1959, BRD, 134 min)

Något så ovanligt som en Postapokalyptisk studioproduktion från 50-talet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Gregory Peck
Ava Gardner
Fred Astaire
Anthony Perkins
Donna Anderson
Directed and Produced by:
Stanley Kramer
Screenplay by:  
John Paxton
Cinematography by: 
Giuseppe Rotunno
Music Composed by: 
Ernest Gold  
Production Design by: 
Rudolph Sternad
Art Direction by: 
Fernando Carrere
Film Editing by:
Frederic Knudtson


the Plot:

Världen närmar sig sin undergång sedan ett, då framtida - filmen utspelar sig 1964, kärnvapenkrig brutit ut och ödelagt större delen av jordklotet med radioaktivitet. Kommendörkapten Dwight Towers (Peck) och hans mannar har efter en tid på drift till sjöss äntligen hittat en plats i Stilla Havet som ännu inte är berörd; Australien. Men än är inte hoppet över för strax så tar man emot en mystisk morsesignal från San Diego.

Tiden är knapp men Kmd. Towers (Peck) och hans mannar är redo för alla utmaningar.

the Background:

Stanley Kramer's film, On the Beach, bygger på den Brittiske författaren Nevil Shute's bok med samma namn från 1957. Filmen skiljer sig en del från boken. Några av Kramers tillagda scener baserade han på att han antog att biopubliken inte skulle uppskatta en så seriös film om världens undergång, utan att få det kryddat med lite romantik och sex. Förändringar som Shute hade svårt att acceptera. Men han skulle inte behöva oroa sig allt för länge över den besvikelsen då han gick bort efter ett strokeanfall vid 61 års ålder. Bara året efter att filmen hade haft sin premiär. Om anfallet hade något med filmen att göra låter jag vara osagt. 

Utöver den gedigna rollistan så spelas en av filmens huvudkaraktärer av en ubåt. En båt som Towers anländer med till Australien och sedan också tar sig en sväng om i Stilla Havet i sökande efter möjliga lösningar på radioaktivitetsproblemet. Och detta problem ledde även till bekymmer för Kramer och hans produktionsteam, då den Amerikanska militären inte uppskattade boken och senare filmens handling så vägrade man också att hjälpa till. Detta ledde till att man, istället för få tillgång till en Amerikansk atomubåt, fick nöja sig med den diesel-elektriska båten HMS Andrew. En båt man fick låna av Brittiska Royal Navy. 

Min första filmupplevelse med Miss Ava Gardner efter att ha läst hennes självbiografi.

Filmen blev också Fred Astaire, som nu hade passerat 60-års strecket, första spelfilm där hans karaktär varken framför en dans eller ett sångnummer. Ett nytt karriärval för den åldrandes Astaire. En annan som filmen öppnade upp ett nytt kapitel för var Ava Gardner. 

Ava, vars självbiografi - Ava, My Story - jag nyligen läst klart och som jag också vill passa på att tipsa om, var en simpel landsortsflicka som av en slump blev Hollywood och en av världens mest kända sexsymboler. Dock så är detta långt ifrån en solskenshistoria. Ava's liv känns så här i efterhand smått tragiskt då det som gav henne framgången också senare ledde till hennes förfall. Men just vid denna tidpunkt så lekte hennes liv, i alla fall rent ekonomiskt, då hon efter tjugo långa år slavandes under ett, för henne mycket dåligt kontrakt hos MGM, äntligen var fri att förhandla hennes egna löner på de filmer som hon själv ville delta i. 

Perkins skulle strax efteråt anta sig rollen i Psycho och därmed sätta stop för sin aktiva skådespelarkarriär.

Filmen som till större delen spelades in på plats i och utanför Melbourne led av en del problem då det dels vid denna tidspunkt var ytterst ovanligt med Amerikansk stjärnglans på Austaliensk mark. Detta ledde till ett översvämmat intresse för inspelningsplatserna och man blev, till många av teamets frustration, tvingade till många omtagningar då exalterade fans dök upp i bild för att bevittna denna stora händelse. En annan irriterande översvämning kom från en enorm mängd flugor som störde skådespelarna och inspelningar, något som syns i filmen. Det tjocka töcken av flugor ska varit en effekt av det varma väder, uppemot 40-grader enligt Gregory Peck, som många av inspelningsdagarna drabbades av. 

Värt att notera är också att On the Beach är en av Wim Wenders favoritfilmer.


the Review: 


Detta är alltså en film som jag blev upplyst om i Ava Gardners självbiografi som jag nyligen har läst klart. Ett enormt fascinerande och smått tragiskt livsöde som jag tycker alla människor med ett filmhistoriskt intresse eller psykologstudenter borde läsa. Att On the Beach blev just den första filmen med henne i en av huvudrollerna som jag ser beror nog till stor del av det post apokalyptiska temat som filmer bjuder på. Att hon också backas upp av dåvarande och kommande storheter som Peck, Astaire och Perkins skadar knappast.

Filmen är fotograferad av den då relativt unge Italienaren Giuseppe Rotunno. Rotunno kom senare att fota åtta av Federico Fellini's filmer. Han blev även även nominerad till en Oscar för bästa foto efter hans arbete med den legendariske Bob Fosse's film, All that Jazz. Även Ava hade ett gott öga till honom då de året innan hade jobbat ihop på filmen the Naked Maja. Även om jag inte tycker fotot som helhet är något direkt minnesvärt. Jag skulle vilja beskriva det som ojämnt då det varvar ett relativt sömnigt språk med ett par riktigt nyskapande och smarta bildlösningar. Några som även Ava beskriver i sin bok som att Giuseppe fick mota ta en hel del av de oroliga teknikernas motsättningar innan han motbevisade dem själva med att faktiskt lyckas med de visioner han hade.

En fantastiskt bild på Fred Astaire som vid 60-års ålder var redo för mer dramatiska roller.

Jag vill passa på att prata lite om Ernest Gold's filmmusik innan vi går in mer på filmen som helhet. Jag reagerade nämligen smått på att han blev nominerad till en Oscar för sitt arbete till On the Beach. En Oscar som sedan gick till Ben-Hur i ett allmänt svagt startfält det året.
I mina öron så är Gold's musik högst opassande till en historia av denna karaktär och också en tråkig avkomma från de stora studioproduktionernas tider. En era som då, tur nog, var på väg mot sitt slut. Jag har svårt att släppa att filmen, med ett mer intressant djup på musiken, hade getts möjligheten att bli så mycket mer betydande och påverka publiken på en djupare nivå än vad den gör nu. Sen får jag erkänna att jag uppskattar tanken med att använda sig av den Australiska inofficiella nationalhymnen "Waltzing Matilda" som ett ledmotiv då innebörden av låtens text faller ihop väl med filmens tema.

Det är alltså ett hemskt spännande tema som Kramer och hans gedigna skådespelaruppsättning ska hantera i On the Beach. Ett tema om uppgivenhet och hur man hanterar det som faller mig nära hjärtat. Men det är med en oväntad avslappnad stämning som man inleder filmen med. En så i många fall munter och hurtig stämning så att jag börjar fundera vad det egentligen är för film som jag har börjat se på.

Men med tidens gång så dyker det sakta men säkert upp en del riktigt tunga och kännbara scener som berör en och faktiskt leder till ett visst hopp om en spännande upplösning. Men lika snabbt och oväntat som de tyngre scener infinner sig, lika abrupt blir de avlösta av de putslustiga och överdrivet romantiska diton. Detta tillsammans med ett inledningsvis rätt kackigt ljudläggningsarbete leder till att jag får svårt att ta filmen så seriöst som jag skulle. Och istället så sitter jag och tänker på vilket mästerverk Lars von Trier's Melancholia är. En film som på ett betydligt bättre sätt beskriver en liknande situation och liknande karaktärsöden.

the Slutkläm:
 
Det är en viktig fråga som Kramer väcker med denna film, regissören som just hade ett rykte om sig att skapa film med tuffare ämnen. Så jag förstår om man som både regissör och producent faktiskt inte vågar ta steget fullt ut, utan vill försöka tilltala en så pass bred massa som möjligt. Men visst hade jag önskat en mer renodlad ton i filmen. Tyvärr så lämnas man med känslan av att 50-talet kom i vägen för en jäkligt spännande filmupplevelse.

the Betyg: 3

"You should have grabbed me, you know. 
I'm about to be extinct."