 |
| The Usual Suspect...Alain Delon. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Alain Delon
François Périer
Nathalie Delon
Cathy Rosier
Directed by:
Jean-Pierre Melville
Written by:
Jean-Pierre Melville
Georges Pellegrin
Cinematography by:
Henri Decaë
Music by:
François de Roubaix
Production Design by:
François de Lamothe
Set Decoration by:
François de Lamothe
Film Editing by:
Monique Bonnot
the Plot:
Den unge, noggranne och vad jag förutsätter framgångsrika yrkesmördaren, Jef Costello (Alain Delon) tror sig ha planerat sitt senaste dåd i minutiös ordning. Men något går fel och plötsligt så är Jef en jagad man i det sena 60-talets Paris.
 |
| Jef (Alain Delon) sätts under en ordentlig press i en tuff bransch. |
the Background:
Fransk film är för mig relativt oupptäckt mark. Visst, en av mina favoritregissörer har Frankrike som bas, men utöver Gaspar Noe, Jean-Pierre Jeunet och mitt första riktiga TV-minne så har jag sett alldeles för få filmer från baguetten och baskerns land.
Än mer pinsamt blir det då Frankrike betytt så hemskt mycket för filmens utveckling, från Lumière bröderna till franska vågen. En stor anledning till det var att jag under den period i mitt som jag såg på mest film hade en personlig "beef" med fransk film.
Jag hade inget emot gigantiska studiobyggen med skyhöga produktionsvärden och ansåg att deras Jump-cut och verklighets revolution tenderade att bli pretentiöst.
Men nu när är man gammal och trött, så man orkar inte längre bära runt på sina gamla värderingar, och vem vet, kanske har man själv gått och blivit lite av en pretentiös kulturkofta.
Att min första (utöver 400 blows) dunst med den franska filmens storhetstid (1950-1970 isch...) blir Melville's Le Samourai och inte någon mer förankrat med nya vågen har med filmen Drive att göra. En film som ledde mig in på Walter Hill's klassiker the Driver från 78 som sägs vara grovt influerad av Le Samourai.
Regissören Jean-Pierre Melville var en stor del av den nya vågen men till skillnad från flesta andra regissörer förknippade med denna epok så var hans bakgrund inte inom journalism. Melville's första del i sitt vuxna liv bestod av att vara en del av den franska motståndsrörelsen. Och det var även där som han tog sitt efternamn (ursprungligen Grumbach) baserat på hans favorit författare Herman Melville.
Efter krigets slut så bestämde hans sig för att satsa på filmens bana, där svårigheterna att få in sin fot hos de stora bolagen, drev hon till att starta sin egen studio. Där han gjorde sig ett namn med filmer som le Doulos, Bob le Flambeur, le Cercle Rouge och inläggets val av film.
 |
| Jef hanterar ensamheten som valet av hans yrke påtvingar honom. |
the Review:
Le Samourai vet verkligen vilka knappar den ska trycka på för att få igång mig. Filmens inledande presentation av vår huvudkaraktär Jef och hans liv är fullkomligt enastående.
Och redan under filmens första 5 minuter, eller så, så har den ordnat ett minimum betyg av en trea. Så lättköpt är jag.
Tyvärr så får den svårt att leva upp till sitt imponerande anslag även om den hela tiden ligger alldeles på gränsen. Problemen är avsaknaden av en ordentlig intrig (vilket kan låta märkligt när historien handlar om en man som mördar för pengar) plus det gamla vanliga med avsaknaden av empati för filmens huvudkaraktär.
Just den faktorn blir extra viktig när man följer en psykopatisk yrkesmördare. Det är svårt att känna något för någon som inte känner något. Alternativt har väldigt stora Disney ögon.
Och när utmaningen som vår huvudkaraktär ställs inför bara som högst är irriterande för honom så avtar det också en stor del av spänningen och tillika mitt intresse.
Och det hjälper föga att man också har med ett par skrattretande scener som tex. historiens märkligaste bugg-placering.
Men trots all denna negativet från min sida så finns det fortfarande såpass mycket intressant med filmen som gör att man vill se mer. Scenografin och miljöerna är kusligt fascinerande filmen igenom där fotot och ljussättningen sammanstrålar i någon slags perfektion.
Skådespelet är också av högsta klass, även om jazz-clubens pianist spelad av Cathy Rosier som oftast lämnar en del att önska samtidigt som det känns som att hon lider av ytterst märklig regi, där paret Delon och polischefen gör sitt bästa för att skänka trovärdighet till respektive karaktär.
the Slutkläm:
En fantastisk film när det kommer till stämning, stil och utseende men som faller kort när det kommer till berättarteknik. Men trots det så kan jag stolt gå i godo för den.
the Betyg: 3.99 (Jag vill så gärna sätta 4:an men intellektet säger nej)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar