lördag 7 maj 2016

Häxan (Witchcraft Through the Ages, 1922, DVD, 122 min)

Välkommen in i skandinavernas universum, fyllt av häxor och andra sattyg


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Maren Pedersen
Clara Pontoppidan
Elith Pio
Oscar Stribolt
Tora Teje
John Andersen
Benjamin Christensen
Directed by:
Benjamin Christensen
Screenplay by:
Benjamin Christensen
Cinematography by: 
Johan Ankerstjerne
Musicy by: 
Ludwig van Beethoven
Art Direction by: 
Richard Louw
Set Decoration by: 
Richard Louw
Film Editing by:
Edla Hansen



the Plot:

Häxan är en dokumentärfilm om häxkonsten genom tiderna, en vidskepelse som kan ha haft sin grund i psykisk ohälsa och fysisk missbildningar. Detta förtäljs genom sju olika delar som bland annat berättar om häxans bakgrund och historia, vad häxor sysslade med, hur en häxrättegång kunde se ut och gå till, och till slut tillbakablick från vår tid, eller snarare Benjamin's tid, vilket var tidigt 1900-tal. Alltså inte allt för aktuellt för oss 2016.


Vår tungspastmiska djävul (spelad av regissören han själv)
ställer till med stora problem i en liten by.


the Background:



Benjamin Christensen föddes i Viborg 1879. Efter att ha påbörjat sina studier inom läkekonsten så föll han för det något mer underhållande skådespelaryrket och fortsatte sin utbildningsbana på det Konglige Teater. Det var egentligen inte förrns 1913, efter att ha hankat sig fram genom både skådespelarjobb och andra yrken, när han tog över ett litet produktionsbolag där han kom att producera sina egna filmer som han skapade sig ett namn. Hans första film under egen flagg, det Hemmelighedsfulde X (the Mysterious X) från 1914, anses än idag av några som en av de starkaste regidebuterna i historien. Vilket i sig är enormt imponerande sådär 112 år senare.

Christensen's andra produktion Hævnens Nat (Blind Justice) kom sedan att bli ett bevis på att regissören var att ta på allvar. Men något skar sig på hemmaplan och Benjamin hamnade i onåd hos den danska filmindustrin så regissören drog sig tillbaka till teaterskådespelet. Det var under denna tid som han på en genomresa i Tyskland kom över Heinrich Kramer och Jacob Sprenger's bok Malleus Maleficarum. En avhandling kring häxor och de (inte så vidare) vetenskapliga rättegångarna kring de personer man anklagade för att bedriva häxkonst. Med ett stort ekonomiskt stöd från AB Svensk Filmindustri, som året innan producerat Victor Sjöström's Körkarlen. En film som använde sig av en liknande dubbelexponeringsteknik som Christensen senare kom att använda. 
Häxan kom att bli en stor internationella succé. En succé som ledde Christensen till ett kontrakt hos Tyska UFA och senare enda över till andra sidan av Atlanten och Hollywood. De äventyren kan vi komma att få anledning att prata mer om i framtiden.

Häxan fylld av ett imponerande visuellt arbete.


Själva inspelningen av Häxan skedde oftast i studio under nattetid, något som för tiden var ganska så ovanligt. Att man gjorde detta var dels för att fotografen Johan Ankerstjerne skulle få fram filmens mörka ton, men det var också ett framgångsrikt koncept för att få skådespelarna att komma in i en mer passande stämning. 

En av de mer komplexa scenerna att framställa var dubbelexponeringen där häxorna flyger över en by på väg mot sitt möte med djävulen. I ett tidigt stadium så använde man sig av material som man filmat från ett tåg i full rörelse. Ett material som man strök då det var svårt att komma ifrån moderniseringen av samhället, något som uppenbarligen inte passade alltför bra ihop med den medeltid man försökte att återskapa. Detta ledde till att man byggde en enorm miniatyr (eller snarare bigature enligt Weta Workshops ordbok) över en medeltidsby på en stor vändskiva, där husen var uppåt två meter höga. Vändskivan var så pass stor att det krävdes uppåt 20 män för få den att snurra så att Ankerstjerna kunde filma och på så sätt få en svepande rörelse över byn.

Efter sin karriär utomlands så landade Christensen återigen på dansk mark där han efter en tid i teatervärldens grepp återgick till filmskapandet. I sammanband med hans återkomst till filmbranschen så visades Häxan år 1941 på nytt på bio i regissörens hemland. Men både Christensen och hans film skulle för en stund falla i glömska samtidigt som olika negativ av filmen handlades fram och tillbaka runt om i världen. Cirka 10 år efter Christensen's död så distribuerar den excentriske skräckfilmsfantasten och filmskaparen Antony Balch en nedklippt version av filmen med ett elektronisk jazz soundtrack av Daniel Humair och en presentation av Balch's gode vän William S. Burroughs. Denna version fick den engelska titeln Witchcraft Through the Ages. I början av 2000-talet så fick filmen sitt kanske främsta erkännande när den blev en del av Criterion Collection, återställd och restaurerad till sin ursprungsform. 

the Review: 


Valborgsmässoafton har passerat, där våra eldar skrämde tillbaka alla flyktande häxor till dit de kom ifrån, enda tills nästa år då det återigen är dags att tända vårens glöd på nytt. Allt detta hedniska beteende fick mig att tänka på en film som funnits med i min ryggsäck ett bra tag nu. Den skandinaviska skräckfilmen Häxan har gäckat mina filmvalstankegångar ända sedan jag blev tipsad om det walesiska bandet Future of the Left's musikvideo med material från just Christensen's gamla stumfilm.

Kommer nu alla de häftiga plockscenerna som jag sett under en längre tid, i alla möjliga sammanhang, klara av att hålla upp en hel stumfilm. Och kanske främst klara av att greppa tag i min svårfångade koncentration. 

På inspelningsplats så måste många av scenerna känns smått lustiga. Men såhär
nästan 100 år senare så får man otroligt kusliga vibbar av Christensen's bilder.


Jag vet inte om det har med den våg av hopp som vårens frammarsch för med sig men att bevittna Christensen's stumfilm från 1922 var nog en av de mer lättare stumfilmsupplevelser som jag tagit mig igenom (egentligen bara i paritet med Sunrise: a Song of Two Humans). För att försöka hitta en något mer vetenskaplig definition av min uppfattning så skulle jag vilja hänvisa till filmens berättarteknik - de facto att man valt att dela upp filmen i sju olika kapitel. En mall som leder till att vi  känner en konstant framåtrörelse, ett behov som vi senare generationer kräver av vårt filmberättande och som sällan infinner sig i äldre filmer.

Att Häxan sedan bjuder upp till både en hel del oförglömliga scener, främst då visuellt, genom ett otroligt imponerande foto eller en kuslig scenografi, men även genom att leverera ett par skratt, gör hela resan så mycket mer behaglig. Vad som imponerar mest tekniskt i filmen, utöver de visuella effekterna som uppenbarligen har tappat med tiden, är ljussättningen. En ljussättning som går hand i hand med att maskerna och special effekterna fortfarande känns trovärdiga och tillsammans med åldrande negativ så bjuder de på en hel del skrämmande bilder.

Vad filmen däremot tappar på är storyn. Häxan är uppbyggd lite som en dokumentär, en doktorsavhandling kring medeltidens häxkonst och hantering av densamma. Med inslag av både dikterade scenarion och renare dokumentära inslag, där man bland annat presentera medeltida tortyrredskap och testar dem på villiga unga skådespelerskor. Vad som idag känns något förargligt, och som Christensen redan noterade och ville justera i början av 40-talet när filmen fick sin nylansering, är slutet där man liknar dåtidens häxjakt med 1920-talets favoritdiagnos, hysteria. Det känns ju smått ironiskt att se på en film som i sig driver med ett uråldrigt tankegång, när man själv sedan premierar ett tankesätt som för oss idag känns nästan lika uråldrig.

the Slutkläm:


En ovanligt lättbeskådad stumfilm, som till och med bjuder på en del skratt här och där, och med sin fantastiska design och look så blir det ett måste för att skräckfilmsnördar. Att den också vidrör svensk, men kanske främst skandinavisk, filmhistoria gör det ju lite extra speciellt för oss nordbor. Frågan är dock om det idag är mer aktuellt att se Antony Balch's nedklippta version för att få alla godbitar och hoppa över dravlet om hysteri.

the Betyg: 3 (filmhistoria som också är underhållande att ta in)


"Poor little hysterical witch! In the middle ages you were in conflict with the church. 
Now it is with the law."




Källor: IMDB, Wikipedia & Psykologiguiden

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar