La Dolce Vita (1960, BRD, 174 min)

Den något mindre kända sidan av La Dolce Vita...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Marcello Mastroianni
Anita Ekberg
Anouk Aimée
Yvonne Furneaux
Magali Noël
Lex Barker
Directed by:
Federico Fellini
Produced by:
Giuseppe Amato
Angelo Rizzoli
Screenplay by:
Federico Fellini
Ennio Flaiano
Tullio Pinelli
Brunello Rondi
Pier Pablo Pasolini (Uncredited)
Cinematography by: 
Otello Martelli
Music by: 
Nino Rota
Production Design by: 
Piero Gherardi
Costume Design by: 
Piero Gherardi
Film Editing by:
Leo Cattozzo


the Plot:

Marcello Rubini (Mastroianni) är en ansedd kändisreporter som i jakten på en mening med sitt liv, slits mellan Rom's frejdiga societets liv, hans flickväns önskan att bilda familj och hans mål att bli en seriös författare.

...och den något mer kända.

the Background:

Federico Fellini föddes 1920, i staden Rimini på den Italienska östkusten. Det lär komma fler tillfällen att berätta mer om hans historia och därför går vi istället raskt vidare med anledningen till att just denna film kom till och dess inspirationskällor.

Detta tar oss tillbaka till de glada 50-talet i Italien. Landet blomstrade och de bistra dagarna från krigstiderna var ett minne blott. Rom kom att bli en central plats för modeskapande och trendsättning, samtidigt som Hollywood on the Tiber kom att bli ett erkänt fenomen. Kortfattat så blev Rom och då framförallt stadens stora studio, Cinecittà, en oerhörd uppskattad och välbesökt filminspelningsplats. Stjärnor vallade till Rom, medans stadens välmående växte i en enorm takt, för att helt enkelt flöda i det goda livet. Detta var ju såklart inget som undgick Fellini.

I film och modestjärnornas närvaro så skapades det utrymme för en ny typ av yrke. Kändisfotograferna. Eller paparazzi, som det är mer känt som idag. Ett uttryck som faktiskt fick sin begynnelse från just La Dolce Vita, i och med Marcello Rubini's (Mastroianni) påflugne fotograf och arbetskamrat, Paparazzo, spelad av Walter Santesso. Santesso's karaktär i sig baserades på den då aktive fotografen Tazio Secchiaroli.

När det kom till casting så var demonproducenten Dino de Laurentiis på det klara med att, up-and-coming skådespelaren, Paul Newman skulle innehava rollen som den den hala livsnjutaren, Marcello Rubini, filmens huvudkaraktär. Han ansåg att Fellini's egna val, Mastroianni, var alltför mjuk för rollen. En familjeman helt enkelt. Detta ledde till en konflikt mellan de två som till slut blev så pass hätsk att De Laurentiis till slut valde att hoppa av projektet, och rollen gick till slut till Mastroianni. Med, vad jag antar, en glimt i ögat så omnämns Newman ett flertal gånger i filmens slutscen. 

Ett exempel på Otello's, som oftast, vrålsnyggt komponerade scener.

Anita Ekberg växte upp i Malmö under 30 och början på 40-talet. När hon på sin mors inrådan deltog och sedermera vann Fröken Sverige 1951, så passade hon på att följa denna framgångsvåg ända till USA där hon efter sitt framträdan på Miss Universe fick ett kontrakt hos Universal Studios. Hennes karriär startade dock rätt trögt med enbart småroller, ett faktum som föga hjälptes av att hon föredrog att rida runt i Hollywood Hills framför sina dramalektioner.

Men med hennes... fysiska förmågor och livfulla privatliv ( hennes romanser med stjärnorna Frank Sinatra, Tyrone Power, Yul Brunner och Errol Flynn blev hett nyhetsstoff ) så fattade skvallerpressen tycke för henne. Utviken i Playboy och flertalet publicitetstunt gjorde att hennes namn började klinga kraftigare och kraftigare och därmed så började de något tyngre rollerna också landa i hennes knä.

När 50-talet led mot sitt slut så tog sig Ekberg över till andra sidan av Atlanten för ett fotojobb med den erkände fotografen Pierluigi Praturlon på nattklubben Nacho Grande i Rom. På vägen hem led Ekberg av kraftig fotverk efter dagens tunga arbetsbörda. Passande nog så passerade hon och Praturlon den då knappt tvåhundra år gamla fontänen, Fontana di Trevi. Helt sonika så tog Ekberg av sig sina skor och började vada omkring i det kalla vattnen för att dämpa smärtan i sina fötter. Praturlon tog tillfället i akt och började plåta situationen. Resultatet av detta infall såg sedan Fellini och en av kulturens mest erkända stunder var fött. 


the Review: 

Det var väl ingen som gick miste om att en av Sveriges mest kända superstjärnor gick bort för bara några dagar sedan. Jag pratar såklart om Anita Ekberg, som i viss mån kan ha fallit i glömska på åldern höst ute bland de Italienska förorterna. Men likväl så tog hon en gång del av en av de mest ikoniska bilderna och händelserna i kulturhistorien. En situation som kommer befästa hennes namn in i evigheten. En bedrift som få lyckas med.

Jag tog därför läget i akt och passade på att inte bara uppleva hennes mest kända skådespelarinsats, utan även vidga mina Fellini erfarenheter, som i dagsläget enbart sträcker sig till La Strada. Ett små-mysigt äventyr men i avsaknaden av en ordentlig nerv så ledde det till att filmen aldrig greppade tag i mig och resan känns därmed också rätt så oengagerande.

Men nu var det La Dolce Vita som vi skulle diskutera. Och vad som slår en direkt med denna film är hur satans vacker den är att se på. Otello Martelli's fotot är oklanderligt från ruta ett till slutet. Med en vrålvackert ljussättning, genialisk bildkompositioner och genomtänkta kamerarörelser så är La Dolce Vita, med eller utan Anita Ekberg, en njutning att bevittna. Därtill kommer också Piero Gherardi's scenografi. Det märks tydligt att den konstnärliga designen på filmen är noga genomtänkt och planerad, efter en nära dialog mellan regissör, fotograf och produktions designern. Något som känns mer och mer ovanligt. Jag vill inte påstå att dagens film inte är välplanerad när det kommer till vad som till slut visas i rutan, men det känns mer som att det beräknas på vad som är mest kostnadseffektivt, snarare än det konstnärliga uttrycket.

Att sedan scenografin och miljöerna faktiskt också har en kraftig poäng, och ytterligare en nyckel till berättelsen, skadar knappast. Detta ger ju såklart bara ytterligare djup till det visuella och det allmänna helhetsintrycket.

Till min förvåning så bjuds man på en resa i Marcello's stökiga liv.

Nu tror ni säkert att jag kommer hylla Fellini's kanske mest kända verk. Men där har ni fel. Verkligen fel. Något som till stor del bygger på mina förväntningar på denna filmupplevelse. Jag var tvärsäker på att jag skulle få bevittna ytterligare en nostalgisk kärleksförklaring till livet, som Italienarna älskar att göra - och som jag älskar betydligt mindre att ta del av. Jag var också rätt tvärsäker på att berättelsen skulle kretsa kring en romans mellan Mastroianni och Ekberg som skulle kulminera på slutet, där de två återförsonas i varandras famnar i Fontana di Trevi. Men där hade jag fel. Verkligen fel.

Detta är en episodfilm. En mörk sådan med en klar sarkastisk underton ( tex. titeln). Och Ekbergs, förvisso strålande och oförglömliga, insats städas undan innan vi har passerat den första timman av filmens återstående två. Vad vi istället bjuds på är sju dagar ur en skvaller-journalists vilsna vardag. Lägg till livskriser, societetsorgier och inte bara självmord utan också barnmord, så har ni La Dolce Vita.

Konstigt nog så är detta ett upplägg som jag vanligtvis hade gått igång på. Men när man ser Fellini's verk för första gången, speciellt med de förväntningar jag hade, så är det enormt svårt att hänga med i vad som händer med den form som filmen presenteras med. Jag citerar Uncle Junior från en serie, av många älskade, vid namn Sopranos.

"It's an Italian movie, but even with the subcaptions, I don't know what's going on." 

Det här är ingen film med en klar intrig eller en tydlig tre-akts struktur. Det är en film som beskriver en tid och en miljö. Detta kan också vara nyckeln till huruvida man verkligen kommer att uppskatta filmupplevelsen eller inte. Tyvärr så hjälps inte upplevelsen av att vår huvudkaraktär är en osäker och smått nihilistisk "douche", som jag känner att jag har oerhört lite gemensamt med. Och med filmens upplägg så hinner han heller inte att utvecklas i i någon riktning över huvud taget. Han står å stampar likt min koncentration och tålamod.

the Slutkläm:
 
Personligen så tror jag att La Dolce Vita är Fellini's 40-års kris (Han fyllde 40 samma år som filmen hade premiär) befäst på celluloid. Även om filmen är godis för ögonen så är det få saker som underhåller dig under dessa tre timmar. Även om jag är relativt kritisk mot dess innehåll så får jag likväl erkänna att jag ändå är smått nyfiken på att se filmen igen. Framförallt för att få chansen att se den med andra ögonen. Förhoppningsvis så hinner jag då reflektera mer över helheten än att lägga all energi på att ens försöka hänga med på vad som händer och vad som sägs.

the Betyg: 3 (4:a för utseendet men en 2:a för underhållningen)

"By 1965 there'll be total depravity."