lördag 31 januari 2015

Banshun (Late Spring, 1949, DVD, 108 min)

Lyckosökande i efterkrigs-Japan.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Chishû Ryû
Setsuko Hara
Haruko Sugiumura
Yumeji Tsukioka
Directed by:
Yasujirô Ozu
Produced by:
Takeshi Yamamoto
Screenplay by:
Yasujirô Ozu
Kôga Noda
Cinematography by: 
Yûharu Atsuta
Music by: 
Senji Itô
Art Direction by: 
Tatsuo Hamada
Set Decoration by: 
Mototsugu Komaki
Costume Design by: 
Bunjiro Suzuki
Film Editing by:
Yoshiyasu Hamamura


the Plot:

Noriko Somiya (Hara) är tjuogsju år gamal och bor fortfarande hemma hos sin far, Shukichi, som hon tar hand om sedan hans fru och tillika hennes mor gått bort. Den här tiden krävde, mer eller mindre, att man som flicka gifter sig och snart så sätter både Noriko's far och hennes faster, Masa, press på henne att lämna sitt familjehem och skapa sig en egen familj.


Fadern och dotterns hängivenhet är stark, men också smått obehaglig...


the Background:

Yasujirô Ozu föddes 1903 i Tokyo. Som liten pojke så smög han iväg så ofta han kunde till biograferna och när han vid fjorton års ålder såg den Amerikanska stumfilmen, Civilization, så bestämde hans sig för att en dag bli regissör. Detta var dock något som pappa Ozu motsatte sig. Men efter ett par år av misslyckade utbildnings- och arbetsförsök så tjatade Yasujirô till sig en tjänst som assisterande kameraman på Shochiku Film Company, under ledning av hans kusin som redan arbetade där.

En arbetsplats där Ozu till slut kom att nå sitt mål, att bli regissör, och förädla denna konst såpass att han i vår tid fortfarande omnämns som en av de mest inflytelserika filmskaparna i historien. Ozu kom även att producera hela 50 av hans totalt 53 filmer hos Shochiku Film Company, företaget som kom att bli ledande inom en ny genre som verkligen tilltalade det Japanska folket, Shomin-geki.



En av få gånger som filmen visar prov på betydelsen av det visuella.


Även om många förknippar just Ozu med denna genre så var det istället, Shiro Kido, som nyanställd direktör för Sochiku Film Company som skördade stora framgångar med denna nya konstart. Shomin-geki beskrivs vanligtvis som realistisk film, TV eller teater som kretsar sin handling kring den vanliga arbetarklassen. Med andra ord, diskbänksrealism. Kido förklarade själv sin övning med dessa ord.

'looking at the reality of human nature through the everyday activities of society.'


Filmerna kunde innehålla samhällskritik, men då skulle kritiken baseras på hoppet om att människans natur trots allt är god. Kido trodde på att folk verkligen försökte att förbättra sig och att detta skulle behandlas på ett positivt och varm-hjärtat sätt. Yasujirô Shimazu's film, Nichiyôbi (Sunday), från 1924 kom att bli filmbolagets första film som verkligen satte stämpeln för genren. Shimazu kom sedan även att skola andra ansenliga regissörer som Heinosuke Gosho, Shiro Toyoda och Keisuke Kinoshita inom Shomin-geki stilen.

Banshun är baserad på Kazuo Hirotsu's novel Chichi to Musume (Father and Daughter) som sedan Ozu och hans lojale vapendragare till manusförfattare, Kôga Noda, adapterade till ett filmmanus. Det är den första i den såkallade "Norika-triologin" - en filmserie där Setsuko Hara spelar en kvinna vid namn Noriko. Dock så är det enda sammanhanget mellan de tre Noriko'sarna, utöver namnet, deras status som ogift i efterkrigs Japan. De andra två filmerna är Bakushû (Early Spring) och Tôkyô Monogatari (Tokyo Story). 


Banshun blev även Ozu's tredje film efter att Japan kapitulerat till USA i andra världskrigets slutfas och ytterligare en produktion i det nu Amerikansk-ockuperade Japan. En ockupation som pågick ända fram tills 1952. Detta ledde till att Banshun, likt många andra filmer, genomgick en hård censurgranskning vilket såklart försvårade manusbearbetningen.


the Review: 


Jag har tidigare pratat om att försöka våga mig ut mer från den Amerikanska tryggheten. Och i och med att siktet på årets semester-resa är inställt på Japan så har jag bestämt mig för att se så pass mycket Japansk film jag orkar med innan flyget lyfter.

Själv så brukar jag skoja om att jag har lite svårt med att hänga med i Asiatisk film. Vilket till stor del bygger på den kulturella skillnaden i berättarteknik, men också på grund av min smått gubb-rasistiska oförmåga att urskilja fysiska attribut till den grad att jag oftast blandar ihop karaktärer. Detta leder som sagt oftast till att jag tappar koncentrationen, i främst mitt-akten av asiatisk film. Lik väl så erhåller jag att många av de mest intressanta filmer man kan uppleva
, både till spel och animationsfilm, kommer från länderna långt där borta i Öst.

Det var en liten uppbyggnad till mina känslor för Asiatisk, men kanske framförallt Japansk, filmkonst. Och om man ska prata Japansk filmkonst så är det svårt att inte ta upp Yasujirô Ozu. Han omnämns oftast tillsammans med Kurosawa, som en av nationens största genom tiderna. Men till skillnad mot Kurosawa så har jag upp till alldeles nyss inte sett en enda Ozu film. Något jag nu tror mig veta varför.



Den mesta tiden uppfylls av två stillasittande människor som diskuterar sinsemellan.


Banshun uppfyller sin speltid på 108 minuter med stillasittande dialoger mellan två, ibland tre personer. I inledningen av filmen handlar dessa dialoger som oftast om en undermedveten tävling om vem som kan vara artigast och le bredast. För att något senare, när en bitter faster tar sig rum, handla om huruvida man bör gifta sig eller inte. Tyvärr så blir inte heller den konflikten värre än att den ena parten föreslår giftermål och den andra nekar detta förslag. Detta samtidigt som man filmat dessa event från de mest oinspirerande vinklar man kan tänka sig.

Nu är jag såklart smått överdriven i min återspegling av filmens händelser, men så hemskt mycket mer utspelar sig faktiskt inte framför ens hornhinnor. Jag har även oerhört svårt att tända till på filmens konflikt. Som den 80-talist, uppväxt i ett Amerikaniserat Europa, så har jag väldigt svårt att relatera till dessa seder och leverne som man tillämpade i Japan, och andra platser, vid denna tidpunkt. Självklart så har jag också det ytterst svårt romantisera över detta, något som är en av Ozu's huvudmål.

Som ni kanske förstår så är jag verkligen inte imponerad efter min första sittning med herr Ozu. Måste erkänna att jag är smått "mindblown" över att man idoliserar denna regissör så pass mycket som man ändå gör. Jag är tyvärr osäker på vilken typ av inflytande han hade på de nya våg-rörelserna som slog till i Europa några år efter denna films premiär. Och om han nu hade det, så visst, förtjänar han absolut respekt för det. Men att man fortfarande idag ger honom så mycket cred och överanalyserar varenda bildruta tycker jag är smått patetiskt och ett lysande exempel på cineasters pretentioner.



the Slutkläm:
 
Vårt första möte slutade i en lång förbluffande tystnad. Lite av en kalldusch. Men lustigt nog så var jag aldrig riktigt uttråkad under resan gång, vilket jag blir under tex. Michael Bay's vedervärdiga skrytbyggen. Men likväl så är det alldeles för lite som händer för mig för att jag ska våga påstå mig underhållen. Kommer nog ge Ozu både en och kanske två chanser till, men om han vill uppnå ett högre betyg från mig så måste han lyfta sin prestationer något oerhört. 


the Betyg: 1 (Lite av ett statement).



"Shiawase wa yuiitsu no doryoku o kayotte kuru."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar