 |
| Lady Vanishes, eller kurragömma på tåg som filmens svenska titel löd. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Margaret Lockwood
Michael Redgrave
Paul Lukas
Dame May Whitty
Naunton Wayne
Basil Radford
Directed by:
Alfred Hitchcock
Screenplay by:
Sidney Gilliat
Frank Launder
Produced by:
Edward Black
Cinematography by:
Jack E. Cox
Music by:
Louis Levy
Charles Williams
Set Decoration by:
Alex Vetchinsky
Film Editing by:
R.E Dearing
the Plot:
Den unga mön Iris Henderson (Lockwood) är på genomresa genom Europa för att gifta sig vid sin slutstation. Efter att tågets passagerare blivit strandade i en liten bergsby på grund av ett kraftigt oväder så träffar Iris den gamle damen Miss Froy (Dame Whitty). De både slår dagen efter följe till tåget, men efter en stunds tantvila så är den gamla damen plötsligt försvunnen. Vad som är mer märkligt är att tåget verkar vända sig emot Iris och dementerar nu den gamle damens existens. Som tur är så lyckas Iris finna hunken Gilbert (Redgrave) som mer än gärna hjälper henne att sy ihop trådarna om vad som egentligen kan ha hänt ombord på tåget.
 |
| Våpet Iris och hunken Gilbert, världshistoriens första två hipsters. |
the Background:
The Lady Vanishes är baserad på Walesiskan Ethel Lina White's novell The Wheel Spins, som i grova drag har samma handling dom Hitchcock's filmatisering senare fick. Rättigheterna låg hos den brittiska filmstudion Gainsborough Pictures och förvaltades av den framgångsrike producenten Edward Black. The Lost Lady, som filmen ursprungligen var döpt till, var först tänkt att regisseras av Roy William Neill. Man påbörjade inspelningen i forna Jugoslavien, men efter att ha blivit utsparkade från landet, då Jugoslaverna ogillade hur man framställdes i manuset, så la Black ner produktionen. Samtidigt så satt Alfred H och velade hemma i London. Han hade fortfarande en film kvar på sitt kontrakt med Black och Gainsborough Pictures, men hittade ingen motivation. Så plötsligt damp manuset till the Lost Lady ner i hans knä och sedermera lösningen på hans problem.
Med vissa modifikationer så kom Hitchcock att regissera en av hans mer hyllade filmsuccéer någonsin. The Lady Vanishes blev också den enda filmen där han blev belönad för sitt regisserande när han vann New York Film Critics Circle's pris för bästa regi. Det var troligtvis också slutresultatet som övertygad David O. Selznick om att ge den store regissören - i dubbel bemärkelse - sin chans i Hollywood. Att både François Truffaut och Orson Welles ansåg att det var något av Hitchcock's starkaste verk bidrar givetvis även med sin tyngd.
 |
| "Nu är det nog bäst att lilla damen lugnar ner sig"... |
Det var inte bara Hitchcock som fick sig ett karriärlyft från den lyckosamma produktionen. Filmens två huvudroller spelades av då, för filmvärlden, relativt okända skådespelare i Margaret Lockwood och Michael Redgrave som både blev i och med filmens framgångar otroligt populära. Men det var en annan duo i filmen som kom att dra mest blickar till sig. De för filmen inskrivna cricketälskarna Charters och Caldicott, spelade av Naunton Wayne och Basil Radford, kom att bli så älskade av sin publik att duon, utöver tre specifika filmer om just Charters och Caldicott, kom att dyka upp i mängder av spinoff-filmer, radio och TV-dramatiseringar baserade på samma karaktärer. Radford och Wayne blev dock tvungna att splittra sig 1952 när Basil plötsligt dog av en hjärtattack mitt under inspelningen av radioproduktionen Rogue's Gallery. Men karaktärerna levde kvar och 1985 så producerade BBC en TV-serie om Charters och Caldicott med samma namn. Större genomslag för två comic relief's kom man nog inte att skåda förrns C-3PO och R2-D2 kom vandrande mitt i Tatooine's ödsligaste öken.
Likt många andra framgångsrika filmer så kom även The Lady Vanishes att få sig ett par remakes. Först ut var klassiska Hammer Films försök med Cybill Shepard, Elliot Gould och Angela Landsbury i huvudrollerna. Att Hammer Films inte kom att producera en till film på 29 år skvallrar nog lite om hur lyckad den inspelningen blev. BBC försökte sedan 2013 att återskapa Hitchcock's magi, ett försök som kom att ses av knappt 8 miljoner ögon. Ett resultat som jag själv är osäker på om det är positivt eller negativt. Ett annat resultat som jag är osäker kring, fast i en annan andemening, är det att filmens ägaren lyckades slarva bort filmens rättigheter. The Lady Vanishes är alltså en av många klassiker som har kommit att bli folkets domän. Detta leder dessvärre till att många kopior där ute är av otroligt låg kvalité. Som tur är så har Critrion Collection gjort en digital restaurering för kommande generationer och säkerhetsställa dess existens.
Likt många andra framgångsrika filmer så kom även The Lady Vanishes att få sig ett par remakes. Först ut var klassiska Hammer Films försök med Cybill Shepard, Elliot Gould och Angela Landsbury i huvudrollerna. Att Hammer Films inte kom att producera en till film på 29 år skvallrar nog lite om hur lyckad den inspelningen blev. BBC försökte sedan 2013 att återskapa Hitchcock's magi, ett försök som kom att ses av knappt 8 miljoner ögon. Ett resultat som jag själv är osäker på om det är positivt eller negativt. Ett annat resultat som jag är osäker kring, fast i en annan andemening, är det att filmens ägaren lyckades slarva bort filmens rättigheter. The Lady Vanishes är alltså en av många klassiker som har kommit att bli folkets domän. Detta leder dessvärre till att många kopior där ute är av otroligt låg kvalité. Som tur är så har Critrion Collection gjort en digital restaurering för kommande generationer och säkerhetsställa dess existens.
the Review:
Sedan jag skaffade en inspelningsbar hårddisk till mitt TV-abbonemang så har utrymmet sakta men säkert fyllts på med, mer eller mindre, historiskt sett intressanta filmer. För ungefär två år sedan, i sammanband med att jag såg Pather Panchali, så lovade jag mig själv att jag bitvis skulle börja beta av alla dessa lagrade klassiker. Det gick sådär. Och med sådär mena jag att jag inte har sett en enda film från boxen sedan den lilla indiska pärlan, samtidigt som det outnyttjade utrymmet fortsatt minskat i en stadig takt.
Nu när vi ändå tar en nystart här med Shinbone så tänkte jag att vi lika gärna ta en nystart med box-rensandet och slängde på en av många tilltänkta Hitchcock-klassiker. Problemet med dessa sparade filmer är att inspirationen kanske inte alltid infinner sig, i alla fall inte på samma sätt som när man valde att spela in dem. Därför så var också mina förväntningar, i all ärlighet, i paritet med min glöd till att se filmen. Mediokra. Men som jag nu har hävdat länge så är de perfekta förutsättningarna att njuta av en film att just inte har några förväntningar alls. Vi får se hur väl den teorin appliceras på Hitchcock's försvunna dam.
Nu när vi ändå tar en nystart här med Shinbone så tänkte jag att vi lika gärna ta en nystart med box-rensandet och slängde på en av många tilltänkta Hitchcock-klassiker. Problemet med dessa sparade filmer är att inspirationen kanske inte alltid infinner sig, i alla fall inte på samma sätt som när man valde att spela in dem. Därför så var också mina förväntningar, i all ärlighet, i paritet med min glöd till att se filmen. Mediokra. Men som jag nu har hävdat länge så är de perfekta förutsättningarna att njuta av en film att just inte har några förväntningar alls. Vi får se hur väl den teorin appliceras på Hitchcock's försvunna dam.
 |
| Vad vore en film utan en ordentlig shoot-out på slutet? |
I motsats till vad jag nyss skrev så måste jag samtidigt hävda att det som oftast medföljer ett gäng dolda förväntningar. I just detta specifika fall så kan de till exempel vara en viss nivå av kvalité som tillkommer Hitchcock's namn, eller lagom överdrivet skådespel som tillkommer tidsperioden. The Lady Vanishes levererar på båda punkterna.
Filmens öppningsscen visar en ambitiös, maffig och flytande åkning över ett berglandskap, vi följer en tågräls som leder oss till ett stationshus innan vi sakta men säkert förs in till filmens första spelplats, världshuset. Denna åkning visar alla tecken på det öga som en klass-regissörer som Hitchcock besitter. Att det i vår tid är en uppenbar modell som avfilmats, en rätt så dåligt tillverkad sådan, kommer i andra hand. Det är ambitionen som räknas.
Väl inne i värdshuset så utsätts vi genast för det teatraliska skådespelet som hör tiden till. Till det stiftar vi också bekantskap med Charters och Caldicott, våra comic reliefs-karaktärer och deras oerhört torra, brittiska humor. En humor som idag känns uråldrig och på sin höjd åstadkommer ett sympatiserande leende från stund till stund. Vad som känns än mer uråldrigt är relationen mellan våra två huvudkaraktärer Iris och Gilbert. Samtidigt så är det väl knappast hyggligt att kritisera en film som snart är 80 år gammal för att vara gammalmodig, för inuti den som oftast våpiga Iris finns ändå en stark kvinna som vågar stå på sig och stå upp för sig själv i en minst sagt prekär situation. Och någonstans så får man ändå erkänna att konflikten, som som oftast bör vara en films huvudattraktion, ändå hålls tillräckligt vid liv av både de bakom som framför kameran.
Filmens öppningsscen visar en ambitiös, maffig och flytande åkning över ett berglandskap, vi följer en tågräls som leder oss till ett stationshus innan vi sakta men säkert förs in till filmens första spelplats, världshuset. Denna åkning visar alla tecken på det öga som en klass-regissörer som Hitchcock besitter. Att det i vår tid är en uppenbar modell som avfilmats, en rätt så dåligt tillverkad sådan, kommer i andra hand. Det är ambitionen som räknas.
Väl inne i värdshuset så utsätts vi genast för det teatraliska skådespelet som hör tiden till. Till det stiftar vi också bekantskap med Charters och Caldicott, våra comic reliefs-karaktärer och deras oerhört torra, brittiska humor. En humor som idag känns uråldrig och på sin höjd åstadkommer ett sympatiserande leende från stund till stund. Vad som känns än mer uråldrigt är relationen mellan våra två huvudkaraktärer Iris och Gilbert. Samtidigt så är det väl knappast hyggligt att kritisera en film som snart är 80 år gammal för att vara gammalmodig, för inuti den som oftast våpiga Iris finns ändå en stark kvinna som vågar stå på sig och stå upp för sig själv i en minst sagt prekär situation. Och någonstans så får man ändå erkänna att konflikten, som som oftast bör vara en films huvudattraktion, ändå hålls tillräckligt vid liv av både de bakom som framför kameran.
the Slutkläm:
Nja, dessa - som oftast - brittiska "whodunnit"-berättelser är sällan min "kopp te". Oftast på grund av att de följer ett såpass välformat mönster som sällan överraskar. Ett mönster så utstuderat att inte ens överraskningsmomenten känns speciellt överraskande. Mycket av historiernas första akt måste också tillägnas presentationer för de många karaktärer och intrigkomponenter som "whodunnit"-berättelserna kräver. Då försvinner och dyrbar tid till fördjupning och våra huvudkaraktärer lämnas som oftast rätt så ytliga och ointressanta.
Även om vi verkar sträva efter gamla ideal politiskt i världen så kan jag säga att år 2017 så har i alla fall jag svårt att förstå Welles och Truffaut's glädjeyttringar över Hitchcock's verk. Det är likväl en kompetent film, varken mer eller mindre, men som tyvärr lämnar en rätt så oengagerad.
Även om vi verkar sträva efter gamla ideal politiskt i världen så kan jag säga att år 2017 så har i alla fall jag svårt att förstå Welles och Truffaut's glädjeyttringar över Hitchcock's verk. Det är likväl en kompetent film, varken mer eller mindre, men som tyvärr lämnar en rätt så oengagerad.
"My father always taught me, never desert a lady in trouble.
He even carried that as far as marrying Mother."
He even carried that as far as marrying Mother."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar