Postcards from the Edge (1990, Streamingtjänst, 101 min)

Carrie Fisher's bearbetning av Hollywood's påfrestningar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Meryl Streep
Shirley MacLaine
Dennis Quaid
Gene Hackman
Richard Dreyfuss
Rob Reiner
Annette Bening
Directed by:
Mike Nichols
Screenplay by:
Carrie Fisher
Produced by:
John Calley
Cinematography by: 
Michael Ballhaus
Music by: 
Carly Simon
Production Design by: 
Patrizia von Brandenstein
Art Direction by: 
Kandy Stern
Set Decoration by: 
Chris Butler
Costume Design by: 
Ann Roth
Film Editing by:
Sam O'Steen



the Plot:

Den unga skådespelerskan Suzanne Vale (Streep) tvingas efter en allvarlig drogöverdos att flytta hem till sin mor Doris Mann (MacLaine). Nu råkar denna mor inte var precis vem som helst utan även hon är en världsberömd artist. Medans Suzanne har sina sätt att försöka komma tillbaka upp på vagnen så har hennes mor sina alldeles egna lösningar åt sin dotter. Något som historiskt sätt inte vart vägvinnande koncept och till slut så ställs deras två egon på deras yttersta spetsar.

Mamma vet bäst...

the Background:


Som barn åt skådespelarna Debbie Reynolds och Eddie Fisher så föddes Carrie rakt in i strålkastarljuset. Något som gång på gång har visat sig vara en ovanligt dålig kombination. Och när man blandar in en släng av manodepressivitet så blir det inte långt ifrån lättare att hantera. Många av dessa erfarenheter kom Carrie Fisher att avbilda och göra satir på när hon publicerade sin första novell 1987, en novell som hette Postcards from the Edge och som blev en direkt succé. En sån succé att hon även knep priset Los Angeles Pen Award för bästa novelldebut. Hon fick sedan sin framgångsrika novell såld till Columbus Pictures som kom att filmatisera Fisher's bok, där författaren själv kom att hantera adaptionen till ett filmmanus.

1985 så tog Carrie en överdos efter en farlig blandning av receptbelagda läkemedel och sömnpiller. Likt huvudpersonen i hennes novell så blev även hon inlagd på sjukhus. På frågan om varför hon själv inte kom att spela huvudrollen i Postcars from the Edge sa hon -"I've already played Suzanne". Och den rollen klarade hon aldrig riktigt av att lämna. Som en del i självmedicinering (och garanterat ytterligare skäl) så fortsatte Carrie's missbruk i vågor. Ett missbruk som troligtvis låg till bakgrund att hon somnade in i slutet av 2016 efter ett hjärtstopp när hennes plan landat i Los Angeles, på väg hem från den avslutade inspelningen av Star Wars VIII.

Postcards from the Edge; en bra skildring av den mindre glamorösa sidan av filmvärlden.

Postcards from the Edge innehåller även tre musikframträdanden, två framförda av vår huvudkaraktär Suzanne (Streep) och ett framfört av hennes mor Doris (MacLaine). Då både dessa skådespelerskor besitter en stark musikalisk ådra (MacLaine baserade ju stora delar va hennes karriär på just hennes sång) så är det de själva som sjunger, vilket man inte alltid kan förvänta sig. Filmens sista låt "I'm checkin out" väckte så starka känslor att den blev Oscarsnominerad. Men på själva galan så var det istället countrystjärnan Reba McEntire som framförde låten då Streep var gravid med sitt fjärde barn. McEntire genomgick också hon svårigheter (inte för att graviditet i det stora är något negativt) då hela hennes band nyligen omkommit i en flygolycka.

Låten som tillslut kom att vinna 1991-års Oscar var istället "Sooner or later" från filmen Dick Tracy. En låt som den framgångsrike kompositören Stephen Sondheim skrev direkt till filmen. Men det var inte bara Warren Beatty som Sondheim hade hjälpt till framgång utan han skrev också om låten "I'm still here" från hans egna musikal Follies på regissör Mike Nicholls begäran. Sondheim's omskrivna verk framfördes senare av Shirley MacLaine i mittakten av Postcards from the Edge. MacLaine vars födelsenamn var Shirley MacLean Beaty och är syster till auteuren Warren Beatty, som i sin tur regisserade och spelade huvudrollen i Dick Tracy. Man kan ju undra om det diskuterades något om just denna oscarsstatyett kring släktträffarna.

Carrie Fisher tackade ju som sagt nej till att spela huvudkaraktären själv, däremot så var hennes mor Debbie Reynolds sugen att ta sig an rollen som Doris Mann, något som Nichols avböjde då han ansåg att hon inte passade för rollen... En annan som var otroligt sugen att axla rollen som artistmodern Doris var Janet Leigh, där tanken även fanns att hennes verkliga dotter Jamie Lee Curtis skulle ta sig an rollen som Suzanna. Men denna möjlighet kom tyvärr aldrig att bli en verklighet.

the Review: 

Det är väl ingen som gick miste om att prinsessan Leia, eller Carrie Fisher som hon egentligen hette, gick bort i mellandagarna. Lika många kanske inte snappade upp att hennes mor Debbie Reynolds, tillika hon en superkändis - på sin tid då förstås, lämnade jordelivet bara dagarna efteråt. Det var också dessa, i grunden tragiska men naturliga, händelser som återigen väckte kreativitet inom mig. Tänk att nån ska dö bara för att man ska plocka upp pennan igen... Nåväl, sakta men säkert så började min nyfikenhet kring Fisher väckas, på personen bortanför det där rymdprinsesseskapet. Ganska så snabbt så ramlade man då över Postcards from the Edge. En novell som hon skrev strax efter att hon kommit att gå från ett vanligt kändisbarn till en världskändis och kom att betona hennes kanske mer framstående författarkunskaper.

Förutsättningarna kunde knappast vart bättre då mina förväntningar på filmen var lika med noll, utöver att möjligtvis förstå personen Carrie Fisher lite, lite till.

Suzanne och Carrie. Suzanne, skriven av Carrie, spelad av Meryl, baserad på Carrie.

När förväntningarna är noll så blir ju filmens öppningsscen om än mer viktig. Det är ju där som vi tar vårt avstamp i både historien, som i vårt omdöme. Postcards from the Edges öppningsscen har otroligt många ansikten, men den hade som tur var en poäng med det. Inom loppet av filmens första fem minuter så slängs vi mellan tonförändringar, och med en stadig grund i lysande regi och genialt skådespel så blir man genast indragen i berättelsens kärna på ett engagerande sätt. Tyvärr olikt de flesta filmer som finns där ute.

Jag vet inte vad som kom först men bakom denna films framgång lutar två tunga beslut. Att attrahera Mike Nichols till att regissera och att attrahera Meryl till att spela huvudrollen. Detta är ju verkligen en karaktärsstyrd historia och det är det som Nichols gör på ett magnifikt vis, han låter verkligen karaktärerna driva berättelsen. Inget annat kommer i vägen. Och för att få detta att lyckas så behöver han talangfulla skådespelare. Magin som Meryl och Shirley i just denna film är i paritet med ytterst få prestationer och kanske egentligen den främsta anledningen att se Postcards from the Edge.

Hur mycket av mina positiva beröm kan man tillskriva Carrie då? Personligen så tror jag att det här hade kunnat bli en rätt så medioker film med en annan regissör och med ett annat skådespelarval. Men i kärnan av berättelsen finns en otrolig stark känsla av ärlighet. Bara där så finns det ju något intressant; att få se verkligheten i en värld som bygger på en annars perfekt fasad. Och det är väl där Carrie verkligen har bidragit och säkert den anledningen som fick boken att sälja som smör. 

the Slutkläm:

Filmen känns som sagt väldigt ärlig, något som också syns i slutresultatet där skådespelarna både har vågat att se och bete sig misslyckat. I övrigt så lämnar filmens utseende en del att önska, ibland så känns det mer som en TV-produktion snarare än en film-film. Det är väl detta som gör att mitt betyg inte direkt skjuter i skyarna. Men vad gör det när man har en Meryl Streep (vilken fantastisk skådespelerska) i topptrim. Det är verkligen värt att se filmen bara för hennes och Shirley MacLaine's tjafs sinsemellan.

Men kom jag närmre människan Carrie Fisher då? Absolut, även om hon har vart lite tvetydig till liknelser mellan henne och huvudkaraktären så känns det ju för en utomstående som att det är en ren biografi. Postcards from the Edge har givit mig en helt ny bild av en person som för mig mest tillskrevs Star Wars och bortkastade möjligheter. Ett spännande tillskott av djup som gör att jag nu förstår varför som så många sörjdes hennes bortgång, och då inte bara förlusten utav den uppdiktade prinsessan Leia, utan även förlusten av den verkliga Carrie Fisher.

the Betyg: 3,5 (Här finns tillräckligt att tycka om, se den!!!)

"I can't possibly compete with you. What if somebody won? 
You want me to do well... just not better than you."