fredag 16 oktober 2015

Lord of Illusions (1995, LD, 121 min-Director's Cut)

Lord of Illusions: Lustiga gubbar leker med eld.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Scott Bakula
Kevin J. O'Connor
Daniel von Bargen
Famke Janssen
Joel Swetow
Directed by:
Clive Barker
Screenplay by:
Clive Barker
Produced by:
Clive Barker
JoAnne Sellar
Cinematography by: 
Ron Schmidt
Musicy by: 
Simon Boswell
Production Design by: 
Steve Hardie
Art Direction by: 
Mark Fisichella
Bruce Robert Hill
Set Decoration by: 
David A. Koneff
Costume Design by: 
Luke Reichle
Special Makeup Effects & Special Effects by:
Greg Nicotero
Howard Berger
Robert Kurtzman
Film Editing by:
Alan Baumgarten



the Plot:


För att fly undan ett gammalt fall, som råkade innehålla en plågsam exorcism, så blir den ockulta privatdetektiven Harry D'Amour (Bakula) skickade på ett rutinuppdrag till Los Angeles. Där så blir han av en ren slump indragen i något som till en början verkar vara en fejd mellan professionella illusionister, men som utmynnar sig till att bli något långt mer betydelsefullt och magiskt än så.


Harry D'Amour (Bakula) får av uppenbara skäl svårt att hålla fingrarna ifrån Famke

the Background:


Lord of Illusion är den Liverpool-födde skräckförfattaren och auteuren Clive Barker's senaste regisserade film. Filmen är baserad på Barker's egna novell the Last Illusion, från den sjätte volymen i hans bokserie Books of Blood. Denna bokserie som släpptes i handeln mellan 1984 och 85 blev en direkt succé och förde fram Barker till den författarcelebritet han har kommit att bli. Att Stephen King - vad man än anser om honom - lär ha uttryckt att Barker var "the future of Horror", bör knappast ha skadat. 

Efter att ha skrivit manusen till filmerna Underworld och Rawhead Rex, både regisserade George Pavlou under mitten av 80-talet, så valde Barker att sätta sig själv bakom spakarna till hans nästa filmproduktion Hellraiser. Ett beslut som främst byggde på den missnöjda känsla han upplevde med Pavlou's arbete, med Barker's egna filmmanus.

Även om inte Hellraiser-serien på något sätt kan mäta sig ekonomiskt med de mer kommersiellt framstående filmserierna som Friday the 13th, Nightmare on Elm Street eller Halloween, så kom ändå karaktären Pinhead att nämnas i samma respektfulla andetag som de övriga antagonisterna. 

Barker kom senare enbart att regissera två gånger till. Nightbreed och Lord of Illusion, som blev hans sista film, blev båda smärre ekonomiska floppar, men om det var ekonomin som låg bakom Barker's beslut att lämna regi-posten är oklart. Vad som det däremot går rykten om för tillfället, är att han ska regissera re-maken på Hellraiser. En projekt som dessvärre vart i görningen sedan 2007, men nu snart 8 år senare fortfarande inte har realiserats. Den som lever får se.


En salig blandning av snygga praktiska och patetiska digitala effekter.



JoAnne Sellar och Barker må stå som producenter i eftertexterna, men Lord of Illusions hade även en drös exekutiva producenter. Mest framstående och intressanta är nog duon Steve Golin och vår skandinaviska vän Sigurjón Sighvatsson. Tillsammans skapade de produktionsbolaget Propaganda Films under mitten av 80-talet. Ett företag som snabbt skördade enorma framgångar i musikvideo- och reklamfilmbranschen. Under företagets betryggande vingar så växte prominenta filmregissörer som David Fincher, Michael Bay, Spike Jonze, Michel Gondry, Alex Proyas, Gore Verbinski och Zack Snyder fram och utvecklades till de kommersiella och kulturella kassakor de senare kommit att bli för Hollywood.

Golin och Sighvatsson stora framgångar i Nord Amerika väckte såklart uppmärksamhet runt om i världen. Produktionsbolaget PolyGram Filmed Entertainment, skapat av de Europeiska storföretagen Philips och Siemen's för att konkurrera med Hollywood, såg potentialen hos radarparet och köpte upp Propaganda i början av 90-talet, vilket ledde till producenternas involverande i Lord of Illusion. Men under produktionens gång så hade PolyGram börjat att tappa mark och man valde därför att sälja filmen till United Artist, ett företag ursprungligen skapt 1919 av D.W Griffith, Charlie Chaplin, Mary Pickford och Douglas Fairbanks för att komma ifrån studiornas klor, som nu efter många år av förfall bokstavligt blivit våldtaget av den globala finansvärlden.

En mindre satsning inleddes under 90-talet då den Franska banken Crédit Lyonnais förvaltade företaget, efter ett mindre lyckad uppköpsförförande från den Italienska sol-och-våraren Giancarlo Parretti. Den Franska banken försökte nu göra sitt bästa för att sälja vidare UA, något man gjorde genom att anställa den förre Warner Brother-bossen John Calley. Calley svarade med att återväcka två av företagets sedan länge framgångsrika serier the Pink Panther och James Bond (denna gång porträtterad av Pierce Brosnan). 

I denna våg av filmsläpp från United Artist så flöt även Lord of Illusion med, en film som lär ha påverkat en ung Chriss Angel som många år senare, i hans oerhört trashiga "reality"-serie Chriss Angel Believe, försöker sig på samma illusion som karaktären Swan (O'Connor) gör i filmen. 

the Review: 


Under ens tonår så var det ju som oftast viktigt att man valde en sida i diskussioner och stod fast ens åsikter. Lite Amerikanskt så där. Sällan fanns det utrymme för att vidga sina vyer. Man valde det som kändes rätt och körde på det till hundra procent. Detta ledde till exempel att jag lyssnade på Nirvana, när andra lyssnade på Metallica. Och jag såg på Friday the 13:e när andra såg Terror on Elm Street eller Halloween. Ingen kunde rubba på ens åsikter.

I just skräckfilmsdebatten så fanns det ju även ett fjärde alternativ. Ett alternativ som jag från och till stötte på under min uppväxt, men av någon outgrundlig anledning aldrig kände mig speciellt lockad av utforska. En känsla som jag så här i efterhand ändå kan erkänna att jag aldrig riktigt kände kring Michael Myers eller Freddy Krueger's världar. 

Denna värld var skräckskaparen Clive Barker's värld. Fram tills i dag så hade jag enbart sett en av hans filmer i Hellraiser. Eller sett är kanske en överdrift. Jag minns att jag rätt snabbt föll in i en dvala och när filmen till sist var slut och jag vaknade upp, så minns jag att kände mig relativt apatisk till idén att se om filmen. Nu på äldre dagar så blev jag ändå lockad av tanken att forska djupare i min bleka inställning till Clive Barker och hans verk. Och min farkost in hans bakgrund, och mina egna känslor, fick bli Lord of Illusions.


Mitt bland all medelmåttlighet så dyker det upp en del riktigt minnesvärda visuella vyer.


Filmen inleds med ett par stämningsfulla bilder och kamerarörelser under förtexten. Och rätt så snabbt så får man bekräftat för sig att resan i alla fall kommer att bli visuellt underhållande. Men samtidigt så får jag en känsla utav ytlighet och det som visas känns mer som klassiska skräckklyschor än något på riktigt skrämmande. Även ljudläggningen och Simon Boswell musik, hur välgjord den än må vara, känns oerhört generisk, till den grad att man från och till nästan småskrattar.


Vad som däremot är skrämmande under filmens inledning är skådespeleriet. Eller kanske snarare valet av skådespelare, som känns oerhört malplacerade i sina roller. En känsla som mattas av ju mer man förstår av berättelsen, men likväl så inser man att Barker och hans produktionsteam inte valt att prioritera skådespelar-lönepotten. Det är ingen som gör något katastrofalt jobb, men det är heller ingen som glänser, och det är svårt att inte fantisera om vad en skådis med lite mer karisma hade kunnat ge produktionen i slutänden.

Några som däremot inte sviker är Greg Nicotero och hans team av effektmakare, förutom när de, med en defekt robot, fick stryka en potentiellt intressant scen innehållandes en uppretad apa. Men generellt så är deras specialeffekter och makeup av allra högsta kvalité och ett konstant positivt inslag i filmen. Men då filmen spelades in under mitten av 90-talet så var det tyvärr svårt att hålla fingrarna ifrån uppenbart krassa digitala effekter. Just dessa visuella effekter skärs sig oerhört mot resten av filmens utseende och är i dag av så enormt låg standard att man direkt rycks ur Lord of Illusions...illusion.

the Slutkläm:


Två anledningar till att Lord of Illusion inte riktigt greppar tag i mig är att den dels känns oerhört ytlig och att den kretsar kring Las Vegas illusionister, och till viss del även romantiserar deras värld. Den där "showiga" illusionismen för de stora scenerna är verkligen inte min grej och ett spektakel som jag tycker är rätt så corny. Så när jag sitter och ser denna visuella mumsbit så faller till slut polletten ner för mig kring mitt tidiga ointresse kring Clive Barker. För mig är han skräckförfattar-världens David Copperfield. En enastående visuell show men som saknar all mening och djup. Barker's skräck är väldigt beskrivande, men samtidigt enabrt baserad på klyschor och kosmetika. Att se en Barker film är för mig likvärdigt som ett besök i antingen Disneyland eller Universal Studios skräckhus. Fin ytlig underhållning, men ytterst sällan skrämmande. Jag ska dock ge honom ytterligare en chans att överbevisa mig i Nightbreed.


the Betyg: 2,5 (Snyggt men inte vidare engagerande.)



"I was born to murder the world."





Källor: IMDB & Wikipedia

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar