fredag 23 oktober 2015

Frankenstein (1931, BRD, 70 min)

Efter att ha spenderat två veckor med Frankenstein så var det dags att forska lite kring doktorns bakgrund.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Colin Clive
Mae Clarke
Boris Karloff
John Boles
Edward van Sloan
Directed by:
James Whale
Screenplay by:
Garrett Fort
Francis Edward Faragoh
Produced by:
Carl Laemmle Jr.
Cinematography by: 
Arthur Edeson
Musicy by: 
Bernhard Kaun
Art Direction by: 
Charles D. Hall
Set Design by: 
Herman Rosse
Makeup Design by:
Jack P. Pierce
Pauline Eells (wig maker)
Special Effects by:
John P. Fulton
Ken Strickfaden
Film Editing by:
Clarence Kolster



the Plot:


Besatt av skapelseprocessen, och med en gnutta storhetsvansinne, så tar sig dr. Frankenstein (Clive) och hans kompanjon Fritz (Dwight Frye) an uppgiften att återskapa liv i en död mans kropp. Ett projekt som förstås har sina problematiska sidor. Genast så sätter Frankenstein's skapelse hans närmsta i nöd och snart får doktorn stå till ansvar för sina beslut.


Människan bakom monstret.


the Background:


Som många vid det är laget säkert vet så är historien om dr. Frankenstein och hans monster skriven av Mary Shelley, under början av 1800-talet. Första gången som berättelsen dök upp på den vita duken var J. Searle Dawley's version från 1910, producerad av Edison Studio. Innan Universal Studios la sig i leken så producerades det ytterligare två filmer, om än betydligt mindre kända. Just Universals version, alltså filmen som ni snart kommer läsa vad jag tyckte om, råkar vara baserad på Peggy Webling's pjäs om Frankenstein från 1927.

1928, tjugo år gammal, så tog Carl Laemmle Jr. över ansvaret från sin far och grundaren av Universal Studios. Carl Jr såg behovet av att uppgradera lokalerna och de tekniska förutsättningarna runt omkring sin filmstudio. Han började även satsa hårt på kostsamma produktioner som, även om de var uppskattade, sällan gav tillbaka särskilt mycket kassaklirr. Dessa extravaganta utgifter råkade ske under den stora depressionen, något som inte uppskattades av de andra styrelsemedlemmarna. 1936, bara åtta år efter sin tillsättning så blev till slut både far och son Laemmle utköpta från Universal, för att på så sätt stoppa dräneringen av företagets kapitaltillgångar.

Men under denna korta tid som chef över bolaget så lyckades ändå Laemlle Jr. att skapa ett gäng klassiker. En av de var Dracula, med den Ungerska skådespelaren Bela Lugosi i huvudrollen, en film som kom att bli en kommersiell succé. Laemmle såg potentialen i genren och såg till att börja massproducera skräckfilm efter skräckfilm. Först ut i ledet kom att bli Frankenstein där ursprungstanken var att Robert Florey skulle regissera Lugosi i rollen som monstret. Men när den ny-kontrakterade stjärnskottet James Whale pekade ut Frankenstein som sitt nästa projekt (för att bli av med krigsfilms-stämpeln och istället bli skräckfilms-stämplad) så fick Florey och Lugosi snällt kliva av projektet. 


Underbar scenografi, grovt inspirerad från das Cabinet des dr. Caligari.


En trots allt nöjd Lugosi, tillsammans med Florey, fick istället ta sig an Edgar Allan Poe's Murders in the Rou Morgue. En lycka som baserades på Lugosi's tveksamma inställning till rollen som monstret. Han lär ha sagt att "I was a star in my country and I will not be a scarecrow over here!", med monstrets oförmåga att tala i åtanken. Men vad Lugosi inte räknade med var filmens kommande framgångar och idag anses uteslutandet från Frankenstein som Bela's största misstag i karriären. Även John Carradine lär ha tackat nej till rollen då han ansåg sig för kvalificerad för rollen.

Någon som däremot kom att bli perfekt för rollen var Boris Karloff, en dittills relativt okänd skådespelare som Whale en dag ska ha noterat i Universals matsal och erbjudit provfilmning för rollen som monstret. Karloff, Lugosi och Lon Chaney Jr kom senare att bli ansiktena utåt för Universal's skräcksatsning under 30 och 40-talet. 

Under förproduktionen kom monstrets utseende att skifta från en tidig version (fortfarande med Lugosi i tanken) som lär ha liknat monstret från der Golem, till Jack P. Pierce slutgiltiga version. En design som lär ha övertygad Universal till att skaffa copyright på utseendet ända fram till 2026. Pierce design som tog över fyra timmar att applicera bestod bland annat av två par skor, vägande 5 kg var. Något ni kan tänka på nästa gång ni ser Karloff stappla runt bland dekoren.

Även Kenneth Strickfaden, som designade alla elektriska effekter i Frankensteins laboratorium, kom att bli ordentligt uppskattad till den grad att man ansåg att dessa tillhyggen skulle vara återkommande i efterföljande Frankenstein-filmer, så även i Mel Brooks parodi Young Frankenstein. Dessa "makapärer", som kom att bli kallade Strickfaden's, bestod bland annat av minst en Teslaspole, ihopsatt av självaste Nikola Tesla. Någon som däremot inte uppskattade Strickfaden's effekter var Karloff, som trodde att gnistorna från maskinerna skulle ta eld på honom medans han låg på operationsbordet. Därför är det just Kenneth han själv som kan ses liggandes under duken vid skapelsescenen.

the Review: 


Efter att ha spenderat ett par veckor kretsande kring historien om Frankenstein, hans mindre välgenomtänkta beslut och då följaktligen hanteringen av sin forskningsresultat, så kände jag att det var på tiden att jag grottade ner mig i där det hela tog sin fart. Men jag tar varken mitt avstamp från Shelly's författande eller de mer obskyra filmatiseringarna som jag skrev om här ovan, utan jag påbörjar min resa i Frankenstein's värld från Universals synvinkel.

Som filmnörd så kan man ju inte riktigt tillåta denna ignorans om Universal Monsters, så jag har därför försökt att ändra på mitt beteende med att bevittna på the Mummy och the Wolfman från det tidiga 30/40-talet. Två filmer som tyvärr lämnat mig smått oinspirerad. Jag har även i min okunskap ställt mig frågande till Karloff's excellens, men förhoppningsvis kunde Frankenstein bli den film som till slut motbevisade mig.


Vi får små ledtrådar till förståelse, men ges sällan tid till utveckling.



Frankenstein inleder oerhört positivt, främst genom ett överraskande kompetent yttre. Det är oerhört vacker scenografi, även om man rätt uppenbart lånat mycket inspiration från den tyska neorealismen och främst då das Cabinet des dr.Cagliari, men likväl effektfullt med sitt smått surrealistiska uttryck. En känsla som förstärks av Arthur Edeson's mästerliga foto och ljussättning. Vad som främst imponerar är det enorma djup i gråskalan som Edeson lyckas skapa i denna svartvita värld. Något som skapar ett fylligt och illustrativt foto.

Filmen fortsätter sedan in i den mer kända delen av berättelsen; själva skapandet av monstret och den legendariska repliken -"it's a live! It's alive!". Denna resa är faktiskt oväntat underhållande, för att vara en del som man ändå känner till rätt så bra. Samtidigt som det visuella fortfarande håller en hög klass så början nu karaktärerna att livas upp. Den som främst sticker ut är Colin Clive's skildring av dr. Frankenstein, som i sin blint övertygade målmedvetenhet ändå lyckas charmera mig med en mänsklig desperation och uppenbar sårbarhet. 

När vi sedan börjar närma oss tredje akten så tappar tyvärr filmen lite fart. Vi har en ny huvudkonflikt som tyvärr känns långt ifrån lika inspirerande och intressant som filmens första frågeställning, och nu baseras känslorna på en inte för allt tungt planterad hämndaffekt. Och tyvärr så sjunker mitt intresse för filmen ända fram tills den allra sista slutscenen där vår historia kulminera i en drabbning vid en vindkvarn. Först då börjar filmen ställa de där frågorna som Frankenstein egentligen bör handla om, men som James Whale aldrig riktigt ger, eller ges chansen att fördjupa.

the Slutkläm:


Jag tror att tid får bli mitt nyckelord för Frankenstein. Projektet känns lite för jäktad. Inte visuellt, då man levererar en oerhört vacker design överlag, men berättarmässigt. Om det inte vore för Clive och Karloff's fina insatser så tror jag att Frankenstein hade blivit ytterligare en av de där fina, men samtidigt intetsägande, skräckfilmerna, från innan 50-talet, som lämnar en relativt oberörd. Som tur är så har den här filmen tillräckligt för att underhålla mig på riktigt och jag förstår verkligen att Frankenstein fortfarande anses som den klassiker den är. Synd bara att man inte vågade ge den lite mer tid att utforska karaktärerna och berättelser något mer. Där och då hade man förhoppningsvis också grävt djupare i de tyngre existentiella frågorna som ändå finns där för att forska kring.


the Betyg: 3 (Fortfarande ett mästerverk som faktiskt kunde blivit ännu mer gripande.)



"Now I know how it feels to be god!"




Källor: IMDB & Wikipedia

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar