 |
| En av vår tids hårdaste skådespelerskor söker hämnd. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Meiko Kaji
Rie Yokoyama
Yôko Mihara
Akemi Negishi
Fumio Watanabe
Isao Natsuyagi
Directed by:
Shunya Itô
Screenplay by:
Fumio Kônami
Hirô Matsuda
Cinematography by:
Hanjirô Nakazawa
Musicy by:
Shunsuke Kikuchi
Art Direction by:
Tadayuki Kuwana
Film Editing by:
Osamu Tanaka
the Plot:
Nami Matsushima (Kaji), mer känd som " Matsu the Scorpion", är en av Japans mest erkända, eller kanske snarare ökända, fängelseinterner. Frågan är vad som fick henne dit, hur hon ska lyckas överleva det hårda anstaltsklimatet och framförallt - hur ska hon lyckas hålla alla kläder hela, och samtidigt på sin kropp.
 |
| Akta dig för att hamna på Meiko Kaji's dåliga sida. |
the Background:
Historien bakom en av de mer framstående WIP-filmerna genom tiderna, kretsar kring tre personer. Regissören Shunya Itô, Skådespelerskan Meiko Kaji och Mangaka'n Tôru Shinohara.
Shinohara var trött på sitt vardagskneg och skrev därför upp sig på en distanskurs inom manga och kort därefter så kunde han påbörja en ny professionell karriär inom den grafiska novellvärlden. En av hans mest kända verk är Nippon Keibaden, som kretsar kring den Japanska galoppsportsindustrin och dess hästar. Ytterligare en vändning i hans karriär skulle komma när han skrev mangan om Sasori (Scorpion). En hjältinna bakom galler. Man kom att skapa ett tiotal filmer baserad på denna karaktär, varav tre av de första blev regisserad av Itô.
Berättelsen om Sasori blev även Itô's första film i registolen och hans väg mot berömmelse. För arbetet som han lade ner i den första delen om fånge 701 fick han en bekännelsen från de japanska regissörernas fackförening. De delar ut ett årligt pris till den mest imponerande debuten inom Film och Tv. Även om han inte har kommit att producera allt för många filmer genom hans långa karriär så har han däremot lyckats vara med om hel del rabalder. Framförallt då hans film Gray Sunset blev Japans val till Oscarsgalans Bästa Utländska filmkategori, framför de många förståsigpåarna's självklara val Ran. Ett val som väckte stora känslor då man ansåg att Ran var en självklar utmanare till priset medans Itô's film inte ens klarade av att bli officiellt nominerad till priset.
 |
| Teatraliskt överdrivna scenografier... |
Meiko Kaji började sin karriär hos filmbolaget Nikkatsu (namnet är en sammanslagning av Nippon Katsudô Shashin - som enligt Wikpedia betyder Japan Motion Pictures). Hon var egentlig född som Masako Ohta men regissören Masahiro Makino, som också var den som såg hennes kvalitéer, gav henne namnet som hon sedan har gjort sig känd som. Meiko's genombrott kom i sammanband med Nikatsu's filmserie Alleycat Rock: Female Boss eller Stray Cat Rock: Delinquent Gril Boss som den även kallas, var en kombattant mot filmbolagskonkurrenten Toei's egna produktion om motorcykelgäng, Delinquent Boss. En film som i sin tur var baserad på Roger Corman's film the Wild Angel's. I den första filmen så stod Meiko i den populäre popsångerskan Akiko Wada's skugga. Men allt eftersom filmens popularitet spred sig så insåg också Nikkatsu att Meiko var den riktiga stjärnan, och i de kommande filmerna i samma serie så var det istället skuggan som fick stå i rampljuset.
Men karriären hos Nippon Katsudô Shashin blev kortvarig då filmbolaget's ekonomi började darra, i och med Television's intrång i de japanska familjehemmen. Man bestämde sig då, under det tidiga 70-talet, att istället satsa på Pinku Eiga, eller Pink Films (en sorts sleazefilm med mycket naket och sexuella anspelningar), en riktning som inte var speciellt talande för Meiko Kaji, som istället flyttade till konkurrenten Toei.
Hos Toei så kom hennes karriär att fortsätta spikrakt uppåt med hennes framstående prestationer i kultklassiker som Female Convict-filmserien och de två Lady Snowblood filmerna. Dessa två filmerna hjälpte också till att skjutsa på hennes karriär som sångerska, då framförallt hennes musikaliska bidraga, låten Urama Bushi, till blogginläggets filmval, kom att bli en riktigt supersuccé. Bägge "themen" till dessa två kultfilmer (sjungna av Keji) använde sig såklart Quentin Tarantino av, som sin homage till både Keji och filmerna i sig, i Kill Bill vol.I & vol.II.
the Review:
För nästan ett och ett halvt år sedan så skrev jag ett inlägg om Bamboo House of Dolls. Den första WIP-film som mina då oskyldiga ögon hade erfarit. Nu har jag sett min andra någonsin. En något mer nyanserad och utmanande filmupplevelse, men likväl, med grunden i det otvivelaktiga skamlösheten.
Jag får erkänna att jag inte är något större exploitation-fan, även om jag verkligen uppskattar deras betydelse för filmvärlden. Att man utmanar normen, erbjuder ett alternativ och att man som oftast, på grund av ekonomiska förhinder, får konstruera kreativa lösningar. Lösningar som ofta leder till något nyskapande som sedan Hollywood kan mjölka till dess ruin. Trots detta så är det fortfarande en genre där man kontinuerligt förespråkar extremiteter och stil framför ett fungerande berättande.
Så frågan är vart Female Convict 701 hamnar i allt detta?
 |
| ...och ljussättning gör filmen oerhört inspirerande att se. |
Filmen öppnar upp med ett imponerande visuellt berättande, vilket såklart lockar mitt sköra intresse. Itô och hans fotograf Hanjirô Nakazawa vet precis hur de ska charma er recensent. Just fotot, tillsammans med Tadayuki Kawana's scenografi, kommer kontinuerligt under filmens längd att blända en med överväldigande scenerier och ett kreativt berättande. En av de mer imponerande scenerna är vår huvudkaraktärs bakgrundsberättelse.En del som lär ha iscensatts då Itô och Kaji enades om att Matsu's grova språk skulle skalas ner, för att istället visa hennes emotionella sinnestillstånd visuellt. Och som de lyckades.
En uppenbar hyllning till filmens ursprung syns också i scenografin då Female Convict 701 ofta bryter verkligheten med uppenbara, men vackra studiomiljöer, där många av lösningar drar inspiration från teaterns värld. Mina tankar går till en annan erkänd hämndhistoria i Lars von Trier's Dogville (regissören som i mitt tycke har gjort sig känd för att ta sig an de mest intressanta filmgenrer, och perfektera dem). Komiskt så är det också han, tillsammans med Tomas Vinterberg och deras Dogma 95 som jag skyller filmens förfall som en konstform. Där och då så insåg filmvärlden att man inte behövde lägga en massa tid och pengar på konstnärligt drabbel och ett fantasifullt berättande.
Nu har jag lagt mycket tid på att berömma det visuella, som sällan brukar vara problemet med dessa typer av filmer. Och tyvärr så faller även Female Convict rätt så platt i sitt historieberättande som de många andra expolitationfilmerna. Mitt problem ligger dock inte i Kaji's karaktär, som jag tycker är riktigt bra skriven och berättad. Jag känner för henne samtidigt som hon är sjukt cool. Men då hennes roll är en rätt så stoisk antihjältinna så blir kravet på hennes sidokaraktärer allt större. Och det är där som jag tycker skon klämmer i detta fall. Framförallt hos filmens antagonister.
De är många, de är karaktlösa och saknar en riktig motivation. Om man jämför med Max (Gibson) i the Road Warrior eller Blondie (Eastwood) i the Good, the Bad and the Ugly, två tystlåtna protagonister, så ser man snabbt hur de omringas av färgstarka sidokaraktärer och motståndare som ger det liv till filmen som vår hjälte, eller hjältinna, inte riktigt kan erbjuda.
the Slutkläm:
Jag skulle säga att detta är en måste-film att se för många därute. En måste-film på så många olika plan. Först och främst så bör man ha sett något med Meiko Kaji innan man lämnar denna jord för en annan jord. Sen bara för att höra det underbara "themet" Urama Bushi. Och till slut för det oerhört vackra och kreativa bildberättandet som faktisakt blev en inspirationskälla för mig. Tyvärr så blir slutbetyget rätt så mediokert då jag saknar tillräckligt intressanta biroller för att ge filmen den där sista lilla gnistan som en nyvunnen favorit bör innehava.
the Betyg: 3 (Om filmens antagonister hade gett samma kärlek och tid som protagonisten så hade 4:an legat närmre till hands)
"To be deceived is a woman's crime."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar