Two Lane Blacktop (1971, BRD, 102 min)

"the greatest road trip movie ever made"?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
James Taylor
Warren Oates
Laurie Bird
Dennis Wilson
Harry Dean Stanton
Directed by:
Monte Hellman
Produced by:
Michael Laughlin
Screenplay by:
Rudy Wurlitzer
Floyd Mutrux
Will Corry
Cinematography by: 
Jack Deerson
Gregory Sandor
Auto Design and Construction by:
Richard Ruth 
H. Alan Deglin
William Kincheloe
Costume Design by: 
Richard Bruno
Film Editing by:
Monte Hellman


the Plot:


Två män, en förare och en mekaniker, med ett brinnande intresse för bilar bestämmer sig för att resa öster ut från Amerikanska västkusten. Längst den klassiska Route 66 så möter de på diverse karaktärer såsom liftare, race-entusiaster och en mycket besynnerlig och tävlingsinriktad man i en Pontiac GTO.

"The Driver" och "the Mechanic" delar en lågmäld passion för bilar.

the Background:


Bakgrunden till filmen ligger i när producenten Michael Laughlin fick till en "två-films deal" med CBS filmproduktionsbolag CCF (Cinema Center Films). En av produktionerna han ville förverkliga var Will Corry's historia om två män, tillsammans med en tjej, som reste genom USA. En berättelse som baserades på Corry's egna road trip som han gjorde 1968. Corry kunde "casha in" $100.000 för sina upplevelser och så var produktionen igång. Laughlin hittade regissören Monte Hellman (en gammal Roger Corman adept) som tillsammans med manusförfattaren Rudolph Wurlitzer började med att bearbeta Corry's originalversion. Wurlitzer tog in på diverse Motel runt om i L.A där han läste biltidningar och hängde med mekaniker och andra bilentusiaster för att hitta inspiration till filmen. Man behöll det mesta från Corry's ursprungliga berättelse, men lade bland annat till karaktären bakom ratten på GTO'n.

Med bara veckor kvar innan första inspelningsdagen så övergav CCF projektet. Efter en tids letande efter nya finansiärer så klev Howard Hawks svärson Ned Tanen in i handlingarna. Som relativt ny i branschen så gav han, på Universal Pictures vägnar, Laughlin och Hellman $850.000 för att färdigställa denna film och även full kontroll över slutklippning till Hellman. Även "castingen" tog sin tid att färdigställa, men när den väl blev klar så bestod den, utöver den meriterade Warren Oates, av två till vardags musiker, singer song writer'n James Taylor och the Beach Boys battersiten Dennis Wilson, och en ung modell i Laurie Bird.

Laurie Bird's karriär, och till lika liv, blev inte allt för långt då hon vid 25 års ålder valde att avsluta dentsamma. Under denna tid så levde hon tillsammans med en viss Art Garfunkel, som givetvis tog dödsbeskedet oerhört hårt och skrev poesi serien Still Water för att hantera händelsen. Bara två år efter hennes bortgång så släppte han skivan Scissors Cut, som han dedikerade till hennes ära. Tyngd av en djup depression, så nådde inte albumet några högre höjder och anses idag som en djup lågpunkt i Garfunkel's karriär. Även Bird's motskådespelare Dennis Wilson's karriär skulle att innehålla en hel del tragiska element. 

Efter att ha kommit i kontakt med två liftande flickor vid två tillfällen så kom han en dag hem till ett hus fyllt av människor och däribland framförallt en viss Charles Manson. Wilson och Manson kom inledningsvis väldigt bra överens, där Wilson fann en hel del musikalisk inspiration från Manson och såg viss talang hos sektledaren. Wilson presenterade Manson för en del branschfolk, däribland Doris Day's son och tillika musikproducenten Terry Melcher. Melcher och Manson träffade varandra hemma hos Melcher på 10050 Cielo Drive. Men Manson fick inget kontrakt och kort efter det så bröt både Melcher och Wilson banden med Manson efter att han bland annat hamnat i fight med en berusad stuntman på klassiska Spahn Ranch och hotat Dennis och hans familj genom att ge honom en kula och lär därefter sagt följande "- It's a bullet. Every time you look at it, I want you to think how nice it is your kids are still safe." Wilson blev tvungen att lämna sitt numer ockuperade hus för att bli kvitt Manson, även Melcher och hans fru lämnade huset på 10050 Cielo Drive. Nästa hyresgäst att flytta in där var paret Roman Polanski och Sharon Tate, men den historien tar vi en annan gång.

Dennis kärlek till droger och alkohol skulle till slut att kosta honom livet då han berusad drunknade vid Marina Del Rey. Han blev också begraven till sjöss tack vare presidenten, och den förre skådespelaren, Ronald Reagan's hjälp, då endast människor inom den Amerikanska flottan får genomgå denna typ av begravningen.

En av tre versioner av den '55 Chevy som användes vid inspelningen av filmen.

Under inspelningen så kom man att använda sig av tre stycken olika "moddade" '55 Chevy's som den bil som de två unga männen tar sig fram med. Man hade en med en något mindre motor i sig som man använde sig för att fota interiörerna med. Hellman hade i ett tidigt stadie tagit fram ett diagram på 24 olika vinklar att filma inuti bilen för att lugna producenternas oro över filmens primära miljö. Man hade även en version av bilen med tyngre motor som användes vid tävlingsmomenten och en tredje som var utrustad för att kunna genomgå diverse stunts. De två sistnämnda versionerna kom också att användes i en annan Universal Produktion vid namn American Grafitti. Om du har pengarna och uppskattar filmen så kanske detta kan vara utav intresse?

För att uppnå en så ärlig och sann miljö till filmens bakgrund så envisades Hellman med att filma Two Lane Blacktop längst vägarna från Needles i Kalifornien ända till Maryville i Tennessee. Och däremellan passerade man Arizona, New Mexico,Oklahoma och Arkansas. Detta val ledde också till att man kom att spela in filmen i scenisk ordning. Något som är ytterst sällsynt i filmvärlden då det vanligtvis är högst ineffektivt och kostsamt. 

2012 så blev Two Lane Blacktop invald USA's National Film Registry för att vara "culturally, historically, or aesthetically significant." Filmen har också kommit att hitta sin vikt som kultbärare då den till stor del är inspelad på den legendariska Route 66 under en tid då vägen föll i glömska under de nybyggda Interstate-vägarna.

the Review: 


Efter ett längre uppehåll som till stor del bygger på arbetsrelaterad utmattning, en situation som jag tenderar att uppnå vid en eller två tillfällen under ett år, så är jag nu äntligen (förhoppningsvis?) tillbaka på recensions marknaden. Konsekvensen av denna utmattning brukar ofta bli att jag får ett återfall till mitt, och många andras, personliga heroin, Football Manger. Den ringa tid jag får över så föredrar alltså mitt psyke att isolera sig i en fantasivärld där den har full kontroll, för att fly undan den kreativa och fysiska kraftlösheten som kroppen går igenom

Nu börjar jag sakta men säkert hitta tillbaka till verkligheten igen, något som jag firade med att fly in i en gammal realitet. 70-talets Amerikanska landsbygd, bevittnad genom tre våghalsiga bilentusiaster och en hippie på flykt.

Våra tre huvudkaraktärer blir konstant utmanade i deras resa mot ovissheten.

Two Lane Blacktop har som många andra filmer som bommade sin box-office kommit att bli en kultklassiker. Hur jag kom i kontakt med den minns jag inte längre men troligtvis så hade det med att jag såg på Death Proof igen för några månader sedan, vilket brukar leda till att jag forskar fram några av Tarantinos referenser till den inspelningen. Jag har tidigare skrivit om min relation till biljaktsfilmer, som är något konfunderad, i min recension av Dirty Marry  Crazy Larry.

Dirty Marry Crazy Larry var en film som jag verkligen uppskattade där jag, vad jag tror, fann mycket av Tarantino's inspiration till vad som har kommit att bli en av mina absoluta favoritfilmer i Death Proof. Två filmer inom denna genre som är tydligt actionbetonade. Något som verkligen skiljer sig mot denna långt mer lågmälda, filosofiska och samhällsdokumenterande filmskapelse. Och i ren mentalitet så skulle jag vilja jämföra den med Vanishing Point i detta något mer vanligtvis fördummande fack.

Filmen saknar dock ett tydligt narrativ. Och vi får aldrig riktigt lära känna våra två främsta huvudkaraktärer på någon grundligare basis. Någon befäst konflikt eller motivering till karaktärernas större livsbeslut får vi sällan ta del av. Men likväl så är man till stor grad med i deras resa genom landskapet. Samtidigt som jag finner våra karaktärer både relativt sympatiska och intressanta. Att filmen fungerar trots denna otydlighet kan möjligtvis ligga i att den känns mer som en närgången dokumentär än en spelfilm. Och som en dokumentation av en tidsepok, med dess karaktärer och miljöer så är det näst intill ett mästerverk och väl värd sin nuvarande kultstatus.

the Slutkläm:


Med ett berättande som garanterat inte går hem hos alla så har filmen inte allt för mycket som talar för sig. Men det sättet som denna historia är utförd på är enormt imponerande. Med ett sagolikt vackert foto och bra skådespelarprestationer (trots all oerfarenhet) så har Hellman och hans kamrater skapat en liten magisk berättelse kretsande kring en flyktande Amerikansk generation, ett landskap i förfall och tunga muskelbilar.

the Betyg: 4 (Förvånansvärt underhållande)

"You can never go fast enough."