Kamigami no fukaki yokubô (the Profound Desire of the Gods, 1968, DVD, 173 min)

Den nya upplysta efterkrigsvärlden tränger sig in på gamla traditioner och leverne
på en Japansk ö, någonstans ute i Stilla Havet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Rentarô Mikuni
Chôichirô Kawarasaki
Kazuo Kitamura
Hideko Okiyama
Yasuko Matsui
Yoshi Katô
Directed by:
Shôhei Imamura
Produced by:
Masanori Yamanoi
Screenplay by:
Keiji Hasebe
Shôhei Imamura
Cinematography by: 
Masao Tochizawa
Music by: 
Toshirô Mayuzumi
Production Design by:
Takeshi Ômura 
Make Up by: 
Shigeru Takagi
Film Editing by:
Mutsuo Tanji


the Plot:


Den Tokyo-baserade ingenjören Kariya (Kitamura) får i uppdrag att borra efter vatten på en uttorkad tropisk ö i Stilla Havet, för att i sin tur hjälpa det lokala sockerbruket. Där kommer han i kontakt med den, av resten av ön's befolkning, hatade och inavlade familjen Futori. Och snart så blir Kariya nog mer indragen i den oerhört religiösa och traditionsbundna öfolkets vardag än vad han ursprungligen hade tänkt sig.

Tochizawa's enormt vackra och genomtänkte foto ger filmen ytterligare en dimension.

the Background:


Filmens regissör Shôhei Imamura föddes 1926 i Tokyo och växte upp i en lugn medelklass miljö. Men under andra världskriget så började pojken att delta i diverse svarta marknader som dök upp på gatorna där han sålde både cigaretter och sprit. Under denna period så träffade han på en helt ny värld av människor och livssituationer som kom att påverka både honom och hans karriär.

Under sin tid på Waseda University, där han studerade västerländsk historia, så blev han intresserad av både teater och politik. Två intressen som tog över mer och mer av hans tid, där han framförallt började producera pjäser på löpande band. Här träffade han också skådespelarna Shôichi Ozawa, Kazuo Kitamura och Takeshi Katô som han skulle fortsätta arbeta med även efter studierna. Nyexaminerad så fick Shôhei anställning på Shochiku Studios som regiassistent till självaste Yasujirô Ozu. Som medhjälpare till Ozu lärde hans sig hantverket under inspelningarna av bland annat Bakushū (Early Summer), Ochazuke no Aji (the Flavour of Green Tea Over Rice) och Tōkyō Monogatari (Tokyo Story). Två av dessa filmer ingår i Ozu's kanske mest erkända serie av filmverk som har blivit känt som Noriko trilogin. Tidigare under detta år så recenserade jag den första filmen i samma trilogi. Här kan ni läsa om den. 

En oerhört fin ensemble-insats med Hideko Okiyama i spetsen som den efterblivne
och synska Toriko.

Många kanske hade nöjt sig att spendera sin tid i Ozu's blotta närvaro, men Imamura var, till skillnad från större delen av världen, inte allt för imponerad av den store filmskaparens berättelser. Så när han fick erbjudande om att flytta över till studiokonkurrenten Nikkatsu Corp. så tog han chansen. Inledningsvis så fortsatte han i rollen som regiassistent åt bland annat Yûzô Kawashima, men började strax också medförfatta innan han till slut fick sätta sig själv i förarsätet på sin alldeles egna produktion. Efter knappt tio år hos Nikkatsu där han slagit sina knogar blodiga mot, i hans tycke, illvilliga producenter så skapade Shôhei sitt egna produktionsbolag, Imamura Productions. Det var under denna flagg som han kom att skapa sin hittills största produktion och likväl just detta inläggs filmval.

Målmedveten och begeistrad av att skapa detta tilltänkta episka verk så begav sig Imamura och hans team till ön Ishigaki, strax utanför Taiwan och en av de mest södra delarna av Okinawas prefektur. Men inspelningen kom inte riktigt att bli vad regissören ursprungligen hade planerat. Den tilltänkte inspelningsperioden på 6 månader kom till slut att landa i hela 18 månader istället. Som ni förstår så sprang budgeten iväg något otroligt under detta extra år och Imamaura's personliga kris blev ett faktum när filmen heller inte sålde tillräckligt bra på biograferna.

Shôhei drog sig tillbaka från spelfilmsvärlden efter det finansiella misslyckandet med Kamigami no fukaki yokubô (the Profound Desire of the Gods) och började istället producerade billiga och enklare dokumentärer under ett tio års spann, innan han återigen fann sin väg tillbaka till spelfilmens värld. Utöver inläggets filmval's Oscarsnominering (ett år då även Bitka na Neretvi blev nominerad, som jag nämnt i ett tidigare blogginlägg), så ingår Imamaura i den sällsynta skaran av regissörer som vunnit två Palme d'Or-utmärkelser på Cannes film festival. Han skapade även Japan Institute of Moving Images i Yokohama, där bland annat en viss Takashi Miike har studerat.

the Review: 


Jag sprang på den här filmen när jag hamnade i en artikel skapad genom den något mer cineastiska streamingtjänsten MUBI, där någon hade valt ut sina favoritfilmer från 60-talet. Bland produktioner av Hitchcock, Peckinpah, Bava, Varda, Dreyer och Buñuel, så dök denna film skapad av Shôhei Imamura upp och greppade direkt tag om mitt intresse. Mycket tack vare den iögonfallande och smått hypnotiska bilden, som ni ser nedan, som prydde bakgrunden i artikeln. 

Typecasting när den är som mest påtaglig? Om ni ser filmen så förstår ni nog vad jag menar.

Likt Jungfrukällan, som jag skrev om i mitt senaste inlägg, så hade jag nog faktiskt velat haft lite mer kött på benen innan jag satte mig framför denna knappt tre timmar långa resa. Jag var nog trots allt inte riktigt beredd på vad jag hade gett mig in på. Allt jag egentligen visste om filmen innan var att det någonstans under dess berättande skulle det dyka upp en färgstark och intressant bild. Mitt intresse var alltså ytterst ytligt. Lite som en nät-date baserad enbart på en presentationsbild. Och likt en sådan date så började min upplevelse med Imamura's produktion väldigt stolpigt.

Filmens presentation av historiens främsta karaktärer och berättelsen konflikt är alldeles för långsamt för en Hollywoodian som mig själv. Ett problem som jag för visso stöter på hos många Asiatiska filmer och har därmed blivit van att låta tålamodet vinna i längden. Mitt intresse för filmens sanna jag är alltså som mest mediokert och vad som håller mig kvar på denna date är omslagspappret. Masao Tochizawa's foto är både oerhört vackert och kreativt. Under den första akten har man även valt att använda sig av mycket djur i bild. En form, där jag känner mig något osäker kring betydelsen, men likväl ett val som jag uppskattar i fler än bara denna film. En faktor som möjligtvis kan förledas till den tid då jag själv var filmskapare, och förståelsen för vilket jobb som det innebär att handskas med djur på en inspelningsplats. Men jag tycker faktiskt att deras deltagande i film oftast kan ge upplevelsen ytterligare en nivå med deras blotta närvaro (beroende såklart på hur de används). Månne att det är mystiken i deras tankar, och vad de befinner sig i, som ligger bakom min känsla. Vetskapen av dess ovetskap.

Inledningsvis så är jag som sagt tveksam. Men sakta och säkert så börjar jag charmeras av filmens grundhistoria, och då framförallt den dysfunktionella familjen Futori och deras bekymmer på ön. Halvvägs in på date'n och det ytliga börjar öppna upp sig och visa ett intressant inre.

En både vacker, lärande och obehaglig filmupplevelse.

Vad som får mig att ändra på mig är framförallt två scener. En där de två av de tre männen i familjen Futori beger sig ut till en annan närliggande ö för att leta krut i kvarliggande tomhylsor från kriget. En scen som är så poetisk vacker så att det förslår, men agerar också som en fin nyckel till familjens bakgrund. Den andra är en scen med en av filmens klart mest utmärkande skådespelarinsatser, Hideko Okiyama som spelar den efterblivne dottern, en scen som sker i sammanband med att berättelsen allt mer får en mörkare ton. Ett tonläge som såklart tilltalar mig.

Filmens sista akt tar också vid samma stafettpinne, med en av de mer obehagliga och sorgfyllda slut jag har bevittnat i filmhistorien. Detta tillsammans med det redan krediterade fotot och det i mina ögon, historiskt intressanta läget med den gamla spirituella världen som möter det nya kapitalistiska samhället, gör att min date med Kamigami no fukaki yokubô till slut blir oerhört lycklig. Och jag är rätt säker på att vi kommer ses igen inom en snar framtid.

the Slutkläm:


Filmens andra hälft skulle jag vilja påstå är en solklar femma, men då filmens första del bara når upp till det mediokra betyget två, så lämnas vi med ett smått osexigt betyg av 3,5. Det är då som Tochizawa's foto kliver fram och gör att vågskålen trots allt dimper ner på det respektabla betyget fyra. Om man orkar sig igenom filmens första timme så får man garanterat igen för sitt tålamod. En fantastisk filmupplevelse som jag gärna återbesöker igen och som alla med ett intresse för Japansk kultur borde ta del av.

the Betyg: 4 (Växer för varje timme som går)

"Human beings aren't allowed such things."