onsdag 4 juni 2014

Dark Passage (1947, LD, 106min)

Bogart och Bacall löser mordgåtor.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Humphrey Bogart
Lauren Bacall
Bruce Bennett
Agnes Moorehead
Directed by:
Delmer Daves 
Screenplay by:  
Delmer Daves
Cinematography by: 
Sidney Hickox 
Music by: 
Franz Waxman
Production Design by:
Masao Yamazaki
Art Direction by:
Charles H. Clarke
Set Decoration by:
William L. Kuehl
Make-Up Design by:
Perc Westmore
Special Effects by:
Hans F. Koenekamp
Film Editing by:
David Weisbart



the Plot:

Vincent Parry (Bogart) ser sig själv som oskyldigt dömd för mordet på hans ex-hustru. Historien tar vid när han flyr från San Quentin för att rentvå sitt namn. 

the Background:

Dark Passage är baserad på David Goodis historia som gick att läsas som ett följetongsverk i Saturday Evening Post under ett par månader under 1946, innan den publicerades som bok.

Filmen är en av fyra där ett av Hollywoods mest erkända skådespelarpar, Humphrey Bogart och Lauren Bacall, framträdde tillsammans. Paret möttes under inspelningen av Howard Hawks film to Have and Have Not 1944. Året därpå skiljde sig Bogart från hans dåvarande fru, Mayo Methot, så att han istället kunde gifta sig med den då 19-årige Bacall. Paret kom alltså att medverka ihop i ytterligare två filmer, utöver den nyss nämnda och kvällens huvudfilm. Det var den framgångsrika the Big Sleep, regisserad av Hawks återigen. Och Bogart's vän, John Huston's, film Key Largo.


Vi kör vidare på temat, svåra ansiktsskador.


Dark Passage skulle också bli starten på Bogarts fysiska förfall. Han hade sedan länge haft en stor kärlek till alkohol och hörts säga att "the trouble with the world is that it's always a drink behind". På grund av vitamin underskott så började han också att tappa sitt hår i stora tofsar under inspelningen av Dark Passage. Så pass mycket att han till slut tvingades till att använda peruk.

Bogart och Bacall var även med i det ursprungliga Rat Pack gänget. Ett namn som Bacall själv kom på då hon såg sina utslagna vänner Frank Sinatra, Judy Garland, David Niven och Angie Dickinson m.m. "You look like a goddamn rat pack" ska Bacall ha sagt om sina vänner. Gruppens mening beskrev Bacall senare själv som  "to drink alot of bourbon and stay up late". 

Bogarts & Bacall's romantiserande av alkohol skulle dock få ödesdigra konsekvenser när Bogart diagnostiserades, och senare också avled på grund av strupcancer. En sjukdom som tydligen frodas av hög alkohol och cigarettkonsumtion.

Något annat som sticker ut med Dark Passage är valet av att vi under stora delar av filmen inte ser ansiktet på vår huvudkaraktär. Något som i de flesta sekvenser i filmen är löst med hjälp av filma från Parry's egna synvinkel. En så kallad POV (Point of View). En teknik som Robert Montgomery hade använt sig av året innan i hans film Lady in the Lake. Även om det långt ifrån vara en nyhet då den enligt Wikipedia hade använts i både Napoléon från 1927 och i Dr. Jekyll and Mr. Hyde från 1931.


Staden San Francisco får ett stort utrymme i denna Noir klassiker.



the Review: 

Efter att ha bevittnat en mängd 2000-tals trash på senast, förvisso två riktigt underhållande filmer i den nya Godzilla och den nya X-men, så kände jag att det var dags för att skölja sinnet med lite klassisk skönhet.

Valet föll till slut på Dark Passage. En film som föga lustigt kretsar kring det berömda skådespelarparet Bogart & Bacall. Då jag själv inte vid detta laget har någon vidare erfarenhet av någon av dessa två skådespelare, har bar sett Casablanca med Bogart och Dogville och Murder on the  Orient Express med Bacall, så var mina förväntningar på filmen relativt lågmälda.

Som jag nämnde här ovan så är stora delar av filmen inspelad ur vår huvudkaraktärs egna synvinkel. Ett något oväntat, vågat och tills slut också ett spännande val av estetik. Dock så är väl själva hantverket lite ogenomtänkt. Till exempel så är alla rörelser gjorde med åkvagn eller kran, vilket leder till ytterst mjuka och onaturliga rörelser. Vilket motverkar själva poängen med POV'en.

Just valet av filmens utseende och valet av plats som filmen utspelar sig på, San Francisco, gör att filmen får en rätt skön rebellisk känsla som jag tycker är ovanligt för en Hollywood produktion under detta årtionde. Att platsen ger denna känsla bygger nog mycket på tidigare referenser i sköna "San Fran" rullar som Bullitt, Dirty Harry och Point Blank (Hämnaren från Alcatraz).

En bild säger mer än tusen ord. Fritt fram för analyser.


Tillbaka till filmens stora dragningskraft, Bogart & Bacall. När recensenter under slutet av 40-talet gav sina åsikter om filmen så klagade man mycket på Bogarts insats. Så här i efterhand så kan man ju såklart se en röd tråd med hans spel och de svåra omständigheterna som pågick i och med sjukdomen och att han faktiskt inte framträder ordentligt i filmen förrän cirka efter en timme. Men jag är inte här för att ursäkta någon då jag inte heller tycker att varken Lauren eller Humphrey gör något märkbart för att sticka. Utan det handlar snarare om deras personliga kemi framför kameran. Visst det finns en viss glöd där men i slut ändan så tycker jag att man förlitar sig allt för mycket på blinkningar till äldre filmer som de har medverkat i. Det blir helt enkelt lite för många meta skämt.

Tyvärr så tänder jag heller aldrig riktigt till på historien. Där mitt intresse och engagemang för karaktärerna glider från och till, och när det väl är dags för att avrunda berättelsen så känner jag mig rätt så likgiltigt. Ett bevis på detta var när filmen väl tog slut och en trailer för densamma drog igång. Trailerns enda försäljningsargument var just filmens skådespelarpar och deras tidigare succéer. Och när filmer inte längre formas runt historien så blir det sällan tillräckligt bra.

the Slutkläm:
 
En mycket gedigen och kompetent filmupplevelse utan några direkta minnesvärda energikickar. Intressant ur ett tekniskt perspektiv och med fantastiska miljöer. Men förhoppningsvis så är de tre andra Bogart & Bacall filmerna betydligt mer givande.


the Betyg: 3 (Skön men utan att nå några vidare toppar)




"Don't tell me buddy. I know. Your trouble is women"



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar