onsdag 19 mars 2014

Possession (1981, BD, 127min)

En film om knepiga förhållanden.


IMDB

Wikipedia


the Players: 
Isabelle Adjani
Sam Neill
Heinz Bennent
Shaun Lawton 
Directed by:
Andrzej Zulawski 
Screenplay by:  
Andrzej Zulawski
Cinematography by: 
Bruno Nuytten 
Music by: 
Andrzej Korzynski
Production Design by:
Holger Gross
Costume Design by: 
Ingrid Zoré
Makeup Artist:
Ronaldo Abreu
Film Editing by:
Marie-Sophie Dubus

Suzanne Lang-Willar

the Plot:

Mark (Neill) kommer hem efter en tjänsteresa och får reda på att hans fru Anna (Adjani), och tillika mor till deras barn Bob, har bestämt sig för att lämna familjen. En nyhet som Mark tar på ett minst sagt dåligt sätt. Manisk i att finna anledningen till uppbrottet så nystas mörka och obehagliga känslor upp från båda sidorna i en splittrad relation.

Mark (Neill) försöker förmedla sin kärlek för Anna (Adjani). Det går så där...


the Background:

Regissör Andrzej Zulawski fick lära sig filmens hantverk som assistent till den store polska regissören Andrzej Wajda. Ytterligare en demon regissör som jag hittills inte har stött på under mina år som filmintresserad, utöver namnet, så jag har alltså ingen personlig cinematisk relation till denna person. Något jag dock hoppas få inom en snar framtid.

Zulawskis egna karriär tog också fart i Polen även om den snabbt fick sitt slut då hans andra film Diabel blev bannlyst i självaste hemlandet. Zulawski tog därefter sitt pick och pack och reste tillbaka till Frankrike där han fick sin utbildningen. Väl där så började han få tillräckligt med kött på benen och nå så pass stor framgång att han till slut vågade återvända till landet i öst bara för att få se sin nya produktion, Na Srebrnym Globie, fryst av det då kommunistiska styrda hemlandet. En film han väntade i cirka 13 år på att få slutföra.

Possession kom till i regissörens tredje vända till det något mer öppna väst Europa. En film som långt ifrån oväntat skrevs samtidigt som han genomgick en svår skilsmässa.

Övriga notiser är att Isabelle Adjani påstår att det tog flera år innan hon blev an med rollkaraktären Anna från hennes egna privata jag. Och att hon aldrig mer skulle ställa upp på en liknande roll.

Att Sam Neill spelade rollen som Damien, satans son, i Omen III som kom ut samma år som vi fick se honom i rollen som Mark i Possession. Tungt mentalt år för Neill, eller så var han helt enkelt skapt för dessa karaktärer. 

Plus att den gamla klassiska Italienska specialeffektmästaren Carlo Rambaldi assisterade vid konstruktionen av det onämnbara till denna film.


Anna (Adjani) can't stop doing that hand thing.


the Review: 

Extremt förväntansfullt satte jag mig framför LCD skärmen i hopp om att få vara med på en enastående resa med en psykopat. Kvällens main feature var alltså tänkt att vara Gaspar Noe's favorit film, Angst. En film som jag längtat så enormt efter att få uppleva de senaste månaderna så det blir svårt att sätta ord på det. Nu möttes jag istället av ett enormt antiklimax då ljudet vägrade att fungera. Men i sällskap av goda vänner så var man tillslut tvungen att leverera där resultatet till slut blev att vi såg Possession. En film jag visste ytterst lite om innan, mer än en god rekommendation och att det är en film man lätt kan bli besatt av (no pun intended).

Poängen med detta är alltså att mina förväntningar var oklara när vi drog igång filmen. En blandningen av att jag inte riktigt visste vad jag gav mig in på samtidigt som att det fanns ett viss krav och förhoppningar på kvalitet.

Vad som tillslut utspelade sig framför mina membran visade sig bli det mest kaotiska relationsdrama som jag någonsin har sett. En helt underbar upplevelse.

Tankarna dras snabbt till Lynch, och en bit in i filmen så får man starka vibbar av just Eraserhead, Bergman och Polanski. Som ni förstår så är detta i långt ifrån en rakt berättad Hollywood produktion. Utan en film där varje scen känns som att den är fullproppad med symbolik och undertexter. Men vad som skiljer den från tex. ovannämnda regissörer är tempot som vår historia är berättad på.

Till skillnad mot Michael Bay's filmer som man också skulle kunna beskriva som fartfyllda så bygger hastigheten inte på klippning, skakiga kameror eller skådespelare som hela tiden springer utan den bygger på sån pass enorm intensitet i scenerierna. Två scener som på ett bra sätt beskriver just detta är en där Mark anländer till ett möte och frenetiskt börjar snurra på sin stol samtidigt som kameran sakta rör sig förbi honom. Eller när vårt par har en av många konflikter i köket och Anna maniskt börjar mala kött. Allt detta gör att man själv jobbar upp sin puls och man blir lättare påverkad av vad som sker på skärmen framför en.

En annan positiv effekt av detta är att filmen aldrig känns lika pretentiös som tidigare nämnda regissörers verk faktiskt kan göra. Inte en död sekund som Peter Kvist skulle kunna ha sagt.

Några som får jobba hårt för den påtalade effekten är självfallet skådespelarna. Där våra två huvudkaraktärer spelade av Adjani och Neill samt den tyska casanovan Heinrich spelad av Heinz Bennent som sticker ut. Och man kan verkligen förstå Adjani i hennes uttalande om att det var svårt att lämna kvar de här karaktärerna i Berlin efter inspelningen.

Man bör också nämna det fantastiska Berlin, där vår film utspelar sig, ett Berlin som fortfarande skulle spendera nästan 10 år delade av en gigantisk cement mur. Zulawski, Holger Gross och hans platsteam har verkligen hittat utsökta platser i Tysklands huvudstad.


the Slutkläm:

 
En film för folk som som gillar mörk humor, obehag och symbolism. Samtidigt som den till skillnad med många andra liknande verk berättas med en underhållande intensitet. Sen så bör det sägas att man säkerligen behöver att se om filmen ett par gånger innan man verkligen hänger med på allt som händer.


the Betyg: 4,5 (Kan säkert bli en femma när jag väl förstår den)



"I can't exist by myself because I'm afraid of myself, because I'm the maker of my own evil. "



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar