Ningen no jôken (the Human Condition I,II & III, 1959-1961, DVD, 579 min)

Tio timmar med dödsångest i norra Kina.

IMDB (I,II & III) 

Wikipedia


the Players: 
Tatsuya Nakadai
Michiyo Aratama
Sô Yamamura
Chishû Ryû
Kyôko Kishida
Yûsuke Kawazu   
Directed by:
Masaki Kobayashi 
Screenplay by:  
Zenzô Matsuyama
Kôichi InagakiKôichi Inagaki
Masaki Kobayashi
Cinematography by: 
Yoshio Miyajima 
Music by: 
Chûji Kinoshita
Art Direction by:
Kazue Hirataka
Film Editing by:
Keiichi Uraoka

Vår ödmjuke Kaji (Nakadai) leker Guds son medans hans fru ser på.

the Plot:

Vi följer Kaji (Nakadai) vars historia tar sin fart när han krigsplacerad vid ett fångläger i Manchuriet. Den godhjärtad Kaji försöker sitt bästa att hantera krigets fasor på det mest medmänskliga sätt han kan medans vi följer hans öde under ett par ödesdigra år under andra världskriget.

the Background:

Detta är alltså Masaki Kobayashi episka krigsfilms-trilogi på cirka 10 timmar. Den är baserad på Japans invasion av Kina under andra världskriget. En invasion som bland annat kostade 22 miljoner civila Kinesers liv under ett 8 års långt krig.

Filmen utspelar sig alltså i natursköna Manchuriet. En del av Norra Kina som består av stora naturtillgångar, något Japanerna var ute efter under slutet av 30-talet och början på 40-talet. 

Kaji stöter återkommande på patrull i jakten på frihet.

Gissningsvis så är historien till stor del baserad på regissören Kobayashi's egna upplevelser från kriget. Likt Kaji så var han uttalad pacifist och placerad i Manchuriet. Och slutet av sin tid av den stora invasionen spenderade han i fångläger.

Kobayashi kom senare att regissera Harakiri. En film han vann Juryns pris i 1963 års film festival i Cannes. Han var också en av regissörerna som var tilltänkt att med-regissera Tora, Tora, Tora efter att Kuroswa lämnat projektet. Ett jobb som nu fick till Kinji Fukasaku och Toshio Masuda.

Tatsuya Nakadai som spelar vår huvudkaraktär Kaji är säkerligen en av Japans mest aktiva skådespelare då han har medverkat i minst 147 projekt sedan 1953. Och är fortfarande i farten vid 81 års ålder. Imponerande.

the Review: 

Nu är alltså tanken att jag ska försöka recensera detta epos. Jag har haft som mål att avslöja så lite som möjligt om filmerna så att ni som läser recensionerna ska vara så klara i huvudet som möjligt vid eventuell visning. Något som inte blir allt för lätt när man har tre filmer att analysera. Vi får se hur det går och om jag samtidigt kan lyckas behålla er hunger för Ningen no Jôken.

Ärligt talat så är jag osäker på mina förväntningar inför det stora projekt som blir när man tar sig an Kobayashi's filmserie. Och jag hade nog inte tänkt igenom vilka konsekvenser 10 timmar japansk dödsångest kan ha på en som människa. Vad jag blev lockade av, vad jag minns, var omslaget och själva tanken om en episk japansk krigsberättelse.

the Dutch/Japanese angle. En effekt som används flitigt resan igenom.

 
Min och Keji's resa börjar också väldigt lovande. Vi får se hur Keji och hans fru, Michiko (Aratama), tar sig till Manchuriet och allt känns nytt och spännande medans vi presenteras för filmens konflikter. Vackert och imponerande berättat med ett enastående foto från hisnande miljöer.

Tyvärr så lägger aldrig filmen i en högre växel. Visst, konflikterna vidgas upp och ställs på sin spets, men det känns aldrig riktigt engagerande och min intressepool krymper och krymper. Och om det inte vore för det så välgenomtänkta fotot så vet jag ärligt talat om jag hade klarat mig igenom hela första filmen.

Andra filmen är bättre, eller så är mina förväntningar möjligtvis mer anpassad för vad som ska utspela sig, utan att vara varken en Aliens, en the Empire Strikes Back, en the Godfather: part II, en Evil Dead II: Dead by Dawn eller en Mad Max II: the Road Warrior. Det som fascinerar mest med den andra delen är att den måste ha vart en av den första i sin genren och troligtvis en stor inspirationskälla till en av Kubrick's framtida mästerverk.

Att halshuggas eller inte halshuggas. Det är frågan.

  
Vår tredje och sista del är också trilogins bästa. Och vi lämnar som tur var den andra filmens instängda och mörka miljöer för att komma tillbaka till det vackra Manchuriet igen och vi låts återigen häpna över Yoshio Miyajima's vackra fotokonst.

Det är också här någonstans som jag börjar inse trilogins största nackdel och anledningen till varför jag efter cirka 6-7 timmar endast är lagom imponerad. Filmens huvudkaraktär Keji tenderar att bli allt för endimensionell. Och det är inte förens filmens sista del, när vår stackars frihetskämpe har blivit så normalen av krigets fasor, som jag faktiskt börjar känna något intresse för honom. När hans svaga sidor börjar visa sig.

Det känns bra att filmserien ändå avslutas på sin topp. Det gör ändå att jag kan berättiga och acceptera all tid som jag har blivit berövad av Masaki Kobayashi. Men jag lämnar denna upplevelse med en känsla av att man lätt hade haft möjligheten att spara en del filmrullar utan att påverka slutresultatet allt för mycket.

Jag tycker om den. Men tyvärr inte så mycket som jag kanske hade velat.

the Slutkläm:
 
Ett enastående foto och med ett historiskt sett intressant historia. Berättade på ett något långsamt och tidskrävande sätt. Vi hade nog klarat oss utan 3 av dessa 10 timmar och berättelsen hade säkert vart lika tydlig och kanske till och med än mer gripande. Om ni har 10 timmar över, se den, det är den ändå värd.

the Betyg: 2, 3 & 4 (bättre och bättre för varje film)

 "私は死ぬことを拒否する"