Network (1976, BRD, 121min)

TV och religion; hur dessa två ting sammankopplas kan man se i Network.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Faye Dunaway
William Holden
Peter Finch
Robert Duvall
Ned Beatty
Marlene Warfield
Directed by:
Sidney Lumet
Screenplay by:
Paddy Chayefsky
Produced by:
Howard Gottfried
Cinematography by: 
Owen Roizman
Musicy by: 
Elliot Lawrence
Production Design by: 
Philip Rosenberg
Set Decoration by: 
Edward Stewart
Costume Design by: 
Theoni V. Aldredge
Sound Mixing by: 
James Sabat
Film Editing by:
Alan Heim



the Plot:

Man skulle kunna tro att när den hopplöst uppgivne nyhetsankaren Howard Beale (Finch) utnämner sitt kommande självmord i direktsänd television skulle påverka tittarsiffrorna negativt. Men istället så skapar Beale och Diana Christensen (Dunaway) TV's hetaste show och bolagets finanser rusar i höjden. Men tro det eller ej så kan det skapas vissa konsekvenser av att låta en sanningssägande,mentalt labil och självmordsbenägen person tala inför hela Nordamerikas befolkning i direktsänd TV.

Cynismen flödar i Sidney Lumet's film från 1976.

the Background:


Även om manusförfattaren Paddy Chayefsky redan lär ha påbörjat arbetet med vad som skulle komma att bli Network så var det om inget annat än ett kusligt sammanträffande när Christine Chubbuck klev in på sitt arbete, en sommardag i Juli 1974, och satte sig bakom kameran på sin lokala TV-station för att läsa upp nyheterna, för att något senare, till följd av en lång depression, skjuta sig själv i huvudet under direktsändning.

United Artist var till en början tveksamma till att producera Network då de nyligen gått igenom en smärtsam rättegång som drevs av självaste Paddy Chayefsky han själv och producenten Howard Gottfried. Oenigheten mellan filmstudion och de två kreationisterna bottnade i ett försök från studion's sida att sälja filmen the Hospital (1971 - som Paddy vann sin andra Oscars för) i en paket, hopbuntat med ett gäng "mindre erkända" filmer till en TV-kanal. När sedan MGM väl gick in i projektet så kovände UA och samproducerade istället produktionen med sin konkurrent, som senare kom att köpa upp UA efter Michael Cimino's superflopp Heaven's Gate.

Paddy lär ha befunnit sig på Network's inspelningsplats varje dag, där Lumet låtit honom komma med förslag, framförallt kring komisk tajming, något som Lumet ansåg att Paddy kunde bättre än honom. Men när det kom till en mer dramatisk scen mellan William Holden och Beatrice Straight så backade Lumet för all förslag, den fyrfaldigt skilde regissören ska ha sagt -"Paddy, please, I know more about divorces than you."

Network som överöstes med priser vid den kommande Oscarsgalan.

Network var inför 1977 års Oscarsgala en av förhandsfavoriterna. Och om man tänker på temat, vita förmögna män (och några kvinnor) som arbetar inom Film/TV-branschen, så var det kanske inte så konstigt. Men är det något som Hollywood kanske älskar mer så är det framgångssagor. Och vilken framgångssaga, i dubbel mening, är inte bättre än den om Rocky Balboa. Sylvester Stallone och John Avildsen's film Rocky kammade hem de två "finare" priserna för bästa film och bästa regi, något som Lumet själv har erkänt att det irriterade honom något enormt. Nu gick verkligen inte Network helt lottlösa och är fortsatt idag den enda av två filmer, tillsammans med a Streetcar Named Desire (1951) att vinna minst tre Oscarsstatyetter för skådespeleri. 

Efter att ha läst manuset så var Peter Finch besatt av att få rollen som den desperate nyhetsankaren Howard Beale. För att sälja in sig själv till Lumet så erbjöd han att betala sin egna resa till testfilmningen. Men det var inte förrän den Australienske skådespelaren skickade en video där han läste upp New York Times med ett perfekt Amerikansk uttal som Lumet godkände honom som en kandidat till rollen. 

Peter Finch skulle sedan visa sig passa perfekt i rollen som Howard Beale, en prestation som han något senare skulle få det ultimata erkännandet för då han blev nominerad och senare också vann priset för bästa manliga skådespelare vid Oscarsgalan. Tyvärr så fick Finch själv aldrig uppleva detta då han gick bort en tid innan på grund av dålig hälsa. Han blev då också sorgligt nog den första att få ett pris tilldelat till sig postum.

Bilden på en fadd Faye Dunaway här ovan är tagen dagen efter Oscarsgalan av hennes dåvarande sambo/älskare (hon var fortfarande gift med Peter Wolf), fotografen Terry O'Neill. Hans arbete är vida känt och värt att forska kring. Just ett foto av en radda bildserier tagna av Faye och hennes statyett finns att bevittna på National Portrait Gallery i London. Rollen som Diana beskrev Faye själv som, "one of the most important female roles to come along in years."

the Review: 

En god vän frågade mig för ett tag sedan om jag hade sett Network. Nej sa jag, bestämd över att ändra på det faktumet. Än mer bestämd blev jag efter att ha noterat att den personliga favoriten Sidney Lumet styrde skutan med Faye Dunaway i spetsen. En kombo som känns oerhört intressant på förhand. Att de två, som ni läst om här ovan, backas upp av en hel del andra kompetenta människor gör saken knappast sämre. 

Men som ni förstår så var mina förväntningar relativt orörda när jag slog mig ner för att bevittna 1976 års stora Oscarssnackis (tillsammans med All the President's Men och Rocky).

Relationen mellan Diane (Dunaway) och Max (Holden) känns till en början mossig, innan
jag riktigt förstår dess innebörd vilket då leder till ett sug att se om den på nytt. Lite som filmen i sig.

När jag väl tog mig tiden att se filmen så var jag faktiskt inte så sugen på att se varken denna eller någon annan film, men när väl Howard Beale's stora bomb faller ner i inledningen av berättelsen så kilas man verkligen fast i soffan, oavsett om jag egentligen till en början var så intresserad eller inte. Och just manuset är helt klart en av filmens två stora utropstecken och grundstenar. All dialog känns otroligt naturlig i en situation som annars borde ses som en extrem. En tidig scen som jag drar mig till minne är när Max och Howard tror att de är på vägen att bli sparkade och hela deras nyhetsavdelning samlas för att höra kring Max många och långa historier från sin tid som nyhetschef. Scenen känns fantastiskt avslappnad och spontan. Två attribut som tyvärr är mer ovanligt än vad man kan tro inom filmvärlden.

Tråkigt nog så upplevde jag att Network genomled en svacka någonstans i mitten. Lite på grund av att man verkligen inte har en aning om vart berättelsen är på väg. Vilket egentligen borde vara något bra. Men när vår tredje akt börjar dra ihop sig så växer nerven återigen och jag inser då att Network är en film som troligtvis kräver flertalet visningar för att man på riktigt ska uppleva alla dess nyanser och filmens stora djup.

Att Paddy Chayefsky's framtidsvision är så otroligt träffsäker gör att Network fortsatt håller även idag, 40 år efter filmens premiär. Manusförfattaren Aaron Sorkin (Charlie Wilson's War, the Social Network, Steve Jobs - den med Fassbender), som erkänt Paddy och filmen som en av hans största inspirationskällor, har följande att säga om Paddy's profetia, "no predictor of the future - not even Orwell - has ever been as right as Chayefsky was when he wrote Network".

Netwok's andra grundpelare är givetvis det prisbelönta skådespeleriet. Att eliten flockades till den erfarne regissören Lumet och tidigare Oscarsbelönade manusförfattaren Chayefsky var i och för sig inte så lustigt, men likväl så är det en imponerande rad av namn som man finner i eftertexterna. Som jag nämnde innan så gör sig alla verkligen förtjänta av sina priser genom den trovärdighet som man trots allt lyckas framföra med denna smått excentriska historia.

En avslutande notis är hur ovanligt det börjar känns med 55+ filmer (med det menar jag filmer där större delen av våra karaktärer är i sina senare år), framförallt i populärfilmens värld. Är det publiken eller filmerna som har förändrats sedan 70-talet?

the Slutkläm:

Otroligt träffande. Nästintill obehagligt. Och samtidigt lite sorgligt. En riktigt bra film men som kanske inte kommer upp till några högre nivåer vid en första visning då det är statiska miljöer och mycket information att ta in. Men jag tror samtidigt att Network bara kan bli bättre och bättre för varje gång man kommer att se den.

Att det är Paul Thomas Anderson's favoritfilm märks verkligen, och säger även en hel del om upplevelsen i sig.

the Betyg: 3,5 (för att den väckte mitt intresse och öppnar för att se om den igen.)

"I'M AS MAD AS HELL, AND I'M NOT GOING TO TAKE THIS ANYMORE!"

Källor: IMDB & Wikipedia.