 |
| En av filmhistoriens mest ikoniska ögonblick. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Harold Lloyd
Mildred Davis
Bill Strother
Noah Young
Directed by:
Fred C. Newmeyer
Sam Taylor
Screenplay by:
Hal Roach
Sam Taylor
Tim Whelan
Produced by:
Hal Roach
Cinematography by:
Walter Lundin
Make Up by:
Wallace Howe
Stunts:
Harvey Parry
Bill Strother
Film Editing by:
Thomas J. Crizer
the Plot:
En ung, oerfaren och förlovad man lämnar landsbygden för att ge sig in mot storstan i hopp om att tjäna ihop så mycket pengar att han kan gifta sig med sin älskade. Tyvärr så är verkligheten långt ifrån hans framgångsrika drömmar, något som han också får svårt att acceptera. Så för att istället vara rak och berätta sanningen så börjar han att klämma fast sig i en värld av lögner, vilket till slut lämnar honom i en situation där hans liv står på spel.
 |
| Tänk vad några små lögner kan ställa till med för problem. |
the Background:
Under den amerikanska depressionen på 1920-talet så kom det att bli ett vanligt knep att använda sig av vad man kallade för "human flies". Människor som klättrade upp för affärernas fasader, utan några som helst skydd, för att locka intresse till affärsverksamheten som befann sig i och omkring huset.
En sommardag 1922 så stod nu en av världens då mest erkända fasadklättrare William "Bill" Strother utanför the Brockman Building i Los Angeles innerstad, redo för att locka uppmärksamhet till denna byggnaden. En som råkade passerade just under detta moment var skådespelaren Harold Lloyd. Lloyd som själv var oerhört höjdrädd klarade inte av att följa Strother's öde uppför det 12-våningshuset, men kunde samtidigt inte slita sin blick från spektaklet. Från ett säkert avstånd, ett kvarter bort, så gömde sig Lloyd för att då och då kika runt hörnet för att uppdatera sig över utvecklingen. När Strother's väl nått toppen så hoppade han kaxigt på en cykel och tog ett ärevarv runt takkanten.
"It made such a terrific impression on me, and stirred my emotions up to such an degree, that I said to myself - If I can capture that on screen, well I think I've got something that I've got something that's never been done before" - Harold Lloyd
Och visst blev Safety Last den succé som Lloyd hoppades på. Men att filmen, snart 100 år senare, fortfarande skulle bli ihågkommen och uppmärksammad för sitt skickliga utförande, med ett av historiens mest legendariska spänningsmoment, har jag svårt att tro att även Lloyd hade kunnat drömma om. Just momentet när Lloyd hänger i klockans ena visar har kommit att reproduceras i många filmer därefter tex. Project A, Back to the Future och Jönssonligan får guldfeber.
 |
| Vissa stressiga situationer kan den stackars mannen inte rå för... |
Harold Lloyd hade sedan barnsben sysslat med teater och skådespeleri. Vid 20 års ålder så tog han sitt pack och lämnade San Diego för att ta sig norrut mot Hollywood. Tillsammans med vännen Hal Roach, som ägde sin egna studio, så skapade de karaktären Lonesome Luke. En karaktär som man vänligt kan beskriva som "smått inspirerad" av Charles Chaplin's filmpersona.
Runt 1918 så började de två vännerna att utveckla en ny karaktär för Lloyd. En mer egen figur, en som man kunde beskriva som en vanlig "Svensson", med ett orubbligt självförtroende och fylld av optimism. Roach tyckte dock att Lloyd var alldeles för ståtlig för komedier och föreslog att Lloyd skulle använda sig utav något slags förklädnad. Lloyd plockade då fram ett par runda glasögon och ett ikoniskt utseende var befäst. Vad det säger om deras vy på människor med synfel låter jag vara osagt.
Kanske kom straffet för Lloyd's synder året efter då han under en fotosession förväxlade en rekvisitabomb mot en riktig. Den följande explosionen var så stark så att Lloyd blev av med både en tumme och ett pekfinger. Då tanken var att tända en cigarrett med stubinen så tog även hans ansikte sig en törn, med svåra brännskador och ett skadat öga. Men trots denna motgång så fortsatte Lloyd att producera film och fick strax sitt stora genombrott med just Safety Last. Med hans skadehistorisk fräscht i minnet så blir ju hans prestationer i just denna film än mer imponerande.
the Review:
För mig så finns det tre riktigt stora filmunderhållare som regerade filmbranschen innan andra världskrigets slut. Buster Keaton, Harold Lloyd och en viss person vid namn Charles(ie) Chaplin. I mina ögon så är Keaton störst. Ända sedan jag såg the General som imponerade enormt på en rätt så ung mig - där jag såg kopplingarna till en annan spelevink som jag uppskattar att bli underhållen av - så har jag vart övertygad om hans genialitet. Även om Chaplin också vågade forska i lite svårare ämnen, som i the Great Dictator, så är den humorn, som jag minns det som, långt mer putslustig. Lloyd var faktiskt den av de här tre herrarna som jag visste allra minst om, men likt långt fler än mig själv så har ju stunden där Lloyd hänger i klockvisarna från en husbyggnad kommit att bli enormt ikoniskt. En sån bild som också många lär känna till utan att riktigt förstå innebörden eller historien bakom situationen. Så hur står sig nu Lloyd's komik i både jämförelse med hans främsta konkurrenter men också i vår tid, snart 100 år efter filmens lansering.
 |
| ...medans andra säkert hade förbigåtts med lite sunt förnuft. |
Utöver ett första riktigt schysst uppsatt och välplanerat skämt så tar Safety Last verkligen sin tid på sig att mogna och utvecklas till vad den borde vara och senare också kommer att bli. Även om filmen enbart är knappa timmen lång så känns första akten och större delen av andra som en rätt så plågsam och inte allt för underhållande resa. Som Kalmarvägen mellan Linköping och Kisa ungefär. Platt, rak och otroligt enformig...
Jag skulle nog vilja gå så långt som att filmen faktiskt är rätt så dålig (inledningsvis). Framförallt på grund av att jag inte riktigt köper Lloyd's fumliga karaktär. En man som menar så väl, borde vara för godhjärtad för att sätta sig i alla dessa prekära situationer. Ungefär som bilden här ovan. Däremot så får jag erkänna att många av de skratt som Lloyd och hans samarbeta vill bjuda oss på som oftast är, likt filmens första, oerhört välplanerade. Även om humorn i sig kan kännas smått barnslig så känns framförandet oerhört genomtänkt och professionellt.
Så till slut så närmar vi oss den sista akten, den som alla väntar på. Och för att bygga på förväntningarna än mer så talar filmskaparna lite extra till en gammal passare som mig själv, genom att använda sig av en av de snyggare kameraåkningarna jag sett i en så pass tidigt producerad film. En åkning som är så berättarstrukturellt-välmotiverad och läckert komponerad att jag nästan vill ställa mig upp och applådera.
Strax efter denna eufori så tar alltså filmens riktiga höjdpunkt vid, och som man levererar. Hela bestigningen av huset som tar upp större delen av filmens sista tredjedel är helt underbar på så många nivåer (pun intended). Det som främst talar till mig är hur man lyckats lösa det visuella. Det är ohyggligt svårt att inte köpa att karln faktiskt klättrar upp för denna enorma byggnad, något som man berättar utan några direkta visuella eller special effekter. Vilket såklart leder till att man sitter som på nålar sekvensen igenom och helt plötsligt så är man med Lloyd på hans resa mot framgång.
the Slutkläm:
Safety Last blir till slut en riktigt trevlig filmupplevelse, där filmens slutsekvens gör den till vad den är på så många plan. Det är där som man verkligen ser varför Lloyd ändock omtalas i samma andemening som Keaton och Chaplin. Även om jag fortfarande är smått skeptiskt till hans personliga status i jämförelse med de andra två. Och det är även där som man på riktigt förstår vad som krävs för att skapa en legend. Safety Last slutscen levererar än idag, men jag ställer mig dock frågande till om man verkligen måste se hela filmen för att ordentligt känna för våran karaktär på slutet eller ej. Det får bli upp till er att avgöra.
the Betyg: 3 (Första delarna en svag två, slutet en stark fyra. Medelpoäng 3.)
"She's just got to believe I'm successful, until I am."
( Imdb, Wikipedia, The Real Santa of Miller & Rhoads: The Extraordinary Life of Bill Strother)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar