les Parapluies de Cherbourg (Umbrellas of Cherbourg, 1964, LD, 91 min)

Kärlekens färger vibrerar i regniga Cherbourg. 

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Catherine Deneuve
Nino Castelnuovo
Anne Vernon
Marc Michel
Ellen Farner
Directed by:
Jacques Demy
Produced by:
Mag Bodard
Screenplay by:
Jacques Demy
Cinematography by: 
Jean Rabier
Musicy by: 
Michel Legrand
Production Design by: 
Bernard Evein
Costume Design by: 
Jacqueline Moreau
Film Editing by:
Anne-Marie Cotret
Monique Teisseire


the Plot:


Det unga paret Geneviève Emery (Deneuve) och Guy Foucher (Castelnuovo) är nykära och bestämda över att framtiden enbart har en väg. Och den är tillsammans. Men när Guy blir inkallad till den Franska armén för att stå emot Algerietrevolten och samtidigt som en ny och rik charmör tränger sig in i Geneviève's liv, så förändras snabbt förutsättningarna.

Ska det unga nykära paret få en framtid tillsammans?

the Background:


Efter en uppväxt utanför Nantes i Frankrike så började en ung Jacques Demy att studera konst och film. Efter utbildningen så började han jobba som assistent till animatören Paul Grimault och auteuren Georges Rouquier. Med sina nyfunna kunskaper så började han producera ett gäng kortfilmer. Men det var först efter den Franska nya vågen, med regissörerna Jean-Luc Godard och François Truffaut i spetsen, som Demy fann mod och inspiration nog att producera sin första egna långfilm.

1961 så släpptes alltså Demy's första långfilm lös på den Franska publiken. Lola, ett namn som är inspirerat av Josef von Sternberg's film der Blaue Engel med Marlene Dietrich i rollen som Lola Lola, sägs vara en tribut till den Tyske regissören Max Ophüls (En regissör som jag uppenbarligen måste forska vidare kring) och Demy själv beskrev filmen som en "musical without music". Ett kännetecken som Demy kom att erhålla var den att han gärna hade återkommande karaktärer i sina filmer. Något som ledde till att just Lola och två andra uppföljare i les Parapluies de Cherbourg och Model Shop, från 1969, räknas som en "informell trilogi". 

Demy och Rabier på en ytterst Fransk Dolly med en episk ljusrigg.

Gänget bakom det visuella mästerverket, som les Parapluies de Cherbourg har kommit att bli känt som, bestod av Demy's gamle vän, produktionsdesignern Bernard Evein, från Nantes Fine Art School och Claude Chabrol's gamle vapendragare, fotografen Jean Rabier. Intressant nog så var Rabier's andra produktion som filmfotograf, han inledde sin karriär som kameraoperatör eller assistent, en kortfilm( med en alldeles för långt Fransk titel för att skriva ut här) regisserad av Agnès Varda. Varda och Demy kom endast året efter denna kortfilmsproduktion att gifta sig och tillsammans adopterade de ett flickebarn som senare fick en roll i just denna film om paraplyer i Cherbourg.

Det är inte bara paret Varda-Demy vars barn har en del i denna recensions filmval, utan även kompositören Michel Legrand son har en liten men likväl viktig del i historien. Legrand är en av de mer renommerade kompositören och musiker som vår senare samtid har beskådat. Utöver tre Oscars och fem Grammy's så blev hans första skiva en av de mest sålda instrumentala skivor någonsin. Och han har också samarbetat med jazzdigniteter som Miles Davis, Ben Webster, Bill Evans och John Coltrane.

Legrand har som sagt också en gedigen bakgrund inom film och Tv-världen. Där han jobbat med till exmpel Godard, Clint Eastwood och Robert Altman. Han går även att ses i Agnès Varda's långfilm Cléo from 5 to 7, där han spelar pianisten Bob. En film som han också självklart komponerade musiken till. Men det var inte fören efter Demy's film från 1964, som ni läser om här, som Legrand's karriär som filmkompositör tog ordentlig fart. Med det något ovanliga konceptet av musik och recitativ text så tog man omvärlden och framförallt Hollywood med storm, där jobbförfrågorna började rada upp sig. Hans två mest erkända verk på Amerikansk mark kom att bli låten the Windmills of Your Mind från filmen the Tomas Crown Affair och the Summer Knows från Summer of '42. Han fick också det ärofyllda uppdraget att komponera musik till Orson Welles sista färdigställda produktion Vérités et mensonges.

the Review: 


Jag fann denna lilla diamant när jag gjorde mitt senaste stor-inköp av LaserDiscar hos min connect på den Svenska västkusten. Utöver den i mitt tycke spännande titeln och staden Cherbourg's historiska tyngd så vittnade såklart Criterion släppet om att det här var en film värd att notera. Och när man väl gör det, och då troligtvis ser filmens trailer, så vill jag tro att det är helt omöjligt för en människa att inte gå vidare med att faktiskt se filmen.

De förväntningar som trailern ger dig är också i stort sätt...det du får. En gripande och relativt välutvecklad kärlekshistoria, med en touch av storslagenhet. En faktor som kommer från filmens långa tidsspektrum. Men det som gör mig mest berörd är historiens visuella berättande. Något som jag också finner mest lockande med trailern som bjuder på så mycket ögongodis att man skiner upp som ett barn. Och för mig så är det smått ofattbart att all film inte är så här genomtänkt när det kommer till komposition, rörelser, miljöer och då framförallt i detta fall färgerna. Det är också befriande att man inte gör en allt för stor grej av det heller, likt Peter Greenaway's the Cook, theThief, His Wife & Her Lover, utan Cherbourg, eller möjligtvis vårt nykära pars värld, helt enkelt bara vibrerar av olika kulörer.

Finns det ett djup bakom det vackra fasaden?

Vad som däremot inte kommer fram i den trailer som jag såg var att detta är en slags musikal. En film vars berättande drivs fram av oavbruten musik och en dialog som både förs fram i takt och smått melodiskt. Då les Parapluies de Cherbourg berättas i tre specifika akter, namngivna avfärd, frånvaro och återkomst, så tänkte jag med mitt godtrogna sinne att vardera akt hade varsitt unikt berättarspråk, där vår första akt bekräftar den obrytbara ny-kärleken mellan Geneviève (Deneuve) och Guy (Castelnuovo) i upptempo musikalmusik. För att i de efterföljande två akterna berättas på helt andra sätt. Jag började till och med dagdrömma lite smått om vilka andra stilar/känslor man skulle kunna fortsätta filmen med. Komiskt nog så började också den andra akten med en stunds tystnad som gav mig en högst narcissistisk självbekräftelse och det infann sig plötsligt en viss lättnad i mig över att det nu skulle bli lite lugn och ro. Men sakta och säkert så började det där rätt skräniga storbandsorkestern att göra sig påmind igen, och så när väl den första meningen yttrades i samma flytande form som under första akten så insåg jag att denna filmen var något annat än vad jag först hade trott.

Nu låter det kanske som att det här skulle vara något negativt, något som jag hängde upp mig på och inte kunde släppa. Men det är rätt så långt ifrån sanningen. Trots att jag inte är ett enormt fan av filmmusikaler, även om jag verkligen inte har något emot dom,  så är faktiskt två av mina, förvisso många, favoritfilmer utav denna genre (Dancer in the Dark och Hair). Så jag är trots allt öppen för detta forum. Och les Parapluies de Cherbourg kommer hädanefter räknas in som "den tredje" favoritmusikalen i min bok. Men inte så mycket på grund av musiken utan för att den har så pass många andra ben att stå på. Där såklart det visuella sticker ut, men också med den, förvisso inte allt för originella, men likväl väl-berättade kärlekshistorian.

the Slutkläm:


En film som jag tror kan tilltala väldigt många olika sorters människor med filmens många olika teman som romantiken, musiken, det tekniska, miljön, det tids-historiska perspektivet, scenografin och kostymen. Men jag förstår också hur den kan vara smått avskräckande på det sätt som den är berättad på. Den är i alla fall ett måste för alla Wes Anderson-fans där ute, som jag tycker mig känna igen många och starka karaktärsdrag ifrån. 

the Betyg: 4 (Fantastisk att se på. Smått störande att lyssna till.)

"Guy, I love you. You smell of gasoline."