the Adventures of Buckaroo Banzai Across the 8th Dimension (1984, LD, 103 min)

Who you gonna' call? Buckaroo Banzai!

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter Weller
John Lithgow
Ellen Barkin
Jeff Goldblum
Christopher Lloyd
Clancy Brown
Directed by:
W.D Richter
Produced by:
Neil Canton
W.D Richter
Screenplay by:
Earl Mac Rauch
Cinematography by: 
Fred J. Koenekamp
Music Composed by:
Michael Boddicker
Production Design by: 
J. Michael Riva
Art Direction by: 
Rick Carter
Stephen Dane
Set Decoration by: 
Linda DeScenna
Costume Design by: 
Aggie Guerard Rodgers
Film Editing by:
George Bowers
Richard Marks


the Plot:

Den mångfasetterade doktorn Buckaroo Banzai, även om benämningen superhjälte ligger närmre till hands, som lyckas att revolutionera teknologisamhället när han kör sin jet-bil genom fast materia. Vad han däremot inte räknade med skulle ske, efter denna vetenskapliga framgång, är att han skulle hamna mitt upp i ett intergalaktiskt krig, mellan allt från den åttonde dimensionen till Planet 10.

Han är inte bara neurolog, partikelfysiker, test pilot, serietidningshjälte och rättskipare. Han är även rockstjärna.

the Background:

Buckaroo Banzai's härkomst kan man leda till det välrenommerade Ivy League universitetet, Dartmouth Collage. I mitten av 70-talet så släppte Earl Mac Rauch, då dåvarande student på skolan, sin debutnovell Dirty Pictures from the Prom. Boken nådde till slut till D.W Richter, en alumn från Dartmouth. Richter jobbade då som manusanalytiker för Warner Brothers, han såg potential i den unge författaren Rauch och började jobba för att få över honom till västkusten.

Efter ett par år så dök till slut Mac Rauch upp i L.A och fick ett startbidrag för att börja sätta ihop en historia åt Richter. Richter och hans fru fick karaktären "Buckaroo Bandy" presenterade för sig, inspirerad av 70-talets kung-fu/action filmer. Men Mac Rauch hade svårt att få ihop en hel story. Han kom ofta igång enkelt, men hann bara färdigställa ca 30-40 sidor innan han började på en ny story.
Exempel på manus som Mac Rauch jobbade fram blev döpta till, "Find the Jetcar, Said the Prsident - a Buckaroo Banzai thriller" och "the Strange Case of Mr. Cigars, en berättelse som lär ha handlat om en gigantisk robot och en en cigarrlåda tillhörande Hitler. 

Teknologi var bättre förr.

Åren gick och när vi kom in på 80-talet så skulle Richter äntligen se till att karaktären Buckaroo Banzai fick liv. Tillsammans med producenten Neil Canton så startade dom att sälja in Mac Rauch's senaste version, som nu kallades Lepers from Saturn. Och till slut så napade MGM på idén. Här klev också den minst sagt skandalomsusade veteranproducenten och agenten, David Begelman, in i handlingarna. För när producenten, Sidney Beckerman, som var skyldig för att ha sålt in Buckaroo Banzai till MGM fick sparken, så köpte han själv ut rättigheterna till filmen och tog sin idé till Begelman's nya produktionsbolag, Sherwood Productions. Ett produktionsbolag som var ekonomiskt uppbackat av ingen mindre än Bruce McNall. McNall som sägs ha tjänat sina pengar på en gedigen myntsamling, även om den dåvarande direktören för Metropolitan Museum of Art, Thomas Hoving, påstod att han smugglade antika konstverk. MaCnall som förutom sin roll som finansiär för tex. the Manhattan Project och Weekend at Bernie's, blev känd när han tog över det Amerikanska hockeylaget L.A Kings. Där låg han bakom övergången som smått mytomspunnet har kommit att kallas "the Trade". En historisk händelse när Wayne Gretzky tog sitt pick och pack från det framgångsrika laget Edmonton Oilers i hockeytokiga Kanada till den betydligt mindre framgångsrika föreningen L.A Kings, vid den soliga västkusten i USA. Denna övergång kom att dramatiskt förändra både lönestrukturen i NHL under 90-talet, såsom hela hockeykartan i Nord Amerika, till hur den ser ut idag.

Även om Buckaroo känns som en oerhört originell historia så finns det oerhört stora likheter mellan honom och Lester Dent's fiktionella pulpkaraktär Doc Savage. De två verken har dock ingen officiell anknytning.

Även om filmen aldrig blev en kommersiell framgång, av de ca 100 miljoner kronor som produktionen gick back så är det fortsatt oklart av hur mycket som David Begelman svindlade bort, men den historian utvecklar vi en annan gång. Buckaroo Banzai kom dock att få något av ett kultfölje, där tex. filmens mycket stilfulla epilog har rekonstruerats i Wes Anderson's film, the Life Aquatic with Steve Zissou.

Lustigt nog så skulle Neil Canton att komma att producera en betydligt mer framgångsrik och erkänd sci-fi historia året därpå. En liten historia känd som Back to the Future. En av filmens viktigare rekvisita är "the Flux capacitor". Den rekvisitan är i sin tur baserad på "the Oscillatiopn Overthruster". En manick som driver Buckaroo Banzai's bil som hjälper hon att bryta barriären till den åttonde dimensionen med.


the Review: 

I vanlig ordning så minns jag inte hur jag råkade höra talas om denna märkliga lilla upplevelse till film. Vad jag däremot vet, är att så fort som jag såg den förmodade fan-klippta trailern, så var jag fast besluten om att till slut få ta del av detta mystiska verk. Och nog log ödet mot mig när jag till sist också råkade springa på en LaserDisc-kopia av filmen. Fanns det något bättre sätt än att få ta del av denna bortglömda klassiker än på detta kärleksfullt klumpiga, men fortsatt vackra fortmat.

Regissören genomgick viss medicinering under projektets gång.

Vad som som snabbt blir uppenbart är att filmen är ungefär så ologiskt galen som man också kan ana ifrån all förhandsinformation. Rim och reson är något som denna produktion helt tar avstånd ifrån och när man till slut lämnar Buckaroo Banzai's universum, efter knappt hundra minuter av underligheter, så lämnas man med en känsla som jag närmst skulle beskriva som; en försiktigt förtjust nyfikenhet med en gnutta tomhet. 

Förtjusningen från filmens charmerande karaktär och välvilja, nyfikenheten kommer från hela filmens ogreppbara aura och till sist tomheten som garanterat infinner sig på grund av hantverkarnas uppenbara inkompetens. 

Om jag ska vara hård i min bedömning så skulle jag vilja jämföra denna film med Peter Jackson's förstlingsverk, Bad Taste. En film som jag nog vågar beskriva som smått klumpigt berättad men som i efterhand har erhållit en stark kultstämpel. Skillnaderna i detta fall är dock rätt så påtagliga. Medans Jackson producera sitt verk på en noll budget, i en värld som saknar en mer erkänd kunskap om filmhantverket så badade samtidigt Richter i hundratalsmiljoner som den då långt mer erfarna studioinstituten överrösta honom med. Och om man han själv saknade kunskapen för att leverera så omringades han i alla fall av det i Hollywoodmiljön och som sämst så kunde han köpa det till sig.

När Bad Taste överlever mycket tack vare sin humor och skaparlycka så överlever Buckaroo på att man på ett lustigt sätt attraheras av dess charmiga oförmåga att nå fram till vad jag antar var en förmodad slutprodukt. Sen så har ju historien visat vem av dessa två herrar som satt på mest talang, även om det är uttryck som jag ogillar att använda.

the Slutkläm:
 
Såklart så måste man ta del av denna absurda upplevelse. Men som jag nämnde innan så är det inte bara positiva reaktioner som man lämnas med. Det finns helt enkelt en hel del slagg i Buckaroo's bägare.

the Betyg: 2 (Egentligen en solklar etta om det inte vara för ett par legendariska scener)

"Why is there a watermelon there?"