Swedenhielms (1935, LD, 88 min)

På jakt efter ett Nobelpris och återfunnen heder.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Gösta Ekman
Björn Berglund
Håkan Westergren
Tutta Rolf
Ingrid Bergman
Sigurd Wallén
Karin Swanström
Directed by:
Gustaf Molander
Screenplay by:
Stina Bergman
Gustaf Molander
Cinematography by: 
Åke Dahlqvist
Musicy by: 
Eric Bengtsson


the Plot:


Allting står långt ifrån rätt till i den gamla adelsfamiljen Swedenhielms. Efter många år av överflöd så har barnen Rolf Jr, Julia och Bo skulder upp över öronen samtidigt som den välrenommerade fysikprofessorn och tillika fadern i huset, Rolf Swedenhielm, sällan lett efter exempel. Men vid ruinens brant stundar en Nobelprisutdelning i Fysik, ett pris som säkerligen skulle lösa situationen för stunden, om än bara på ytan.

the Background:


Novellen Swedenhielms publicerades 1923, skriven av den Svenske författaren Hjalmar Bergman. Bergman växte upp med två systrar i Örebro under de sista åren av 1800-talet. I ung ålder så var var han som oftast ensam då han blev mobbad i skolan för sin övervikt, vilket kom att sätta djupa spår i hans mentala hälsa. En smärta som han dämpade med ett kraftigt drog och alkoholmissbruk. Det hjälpte väl knappast heller att han som homosexuell var tvungen att leva ett dubbelliv under denna tidsålder. Bergman gick även bort efter en överdosering av Morfin och alkohol, det är dock fortfarande oklart om det bara var ett missöde eller ett planerat självmord.

Den bortskämda familjen väntar på stordåd.

Just rollen Rolf Swedenhielm Sr. har med tiden kommit att förknippas med en karaktär som de absolut största inom den Svenska skådespelarkåren ska gestalta. Det började när Anders de Wahl tog sin an rollen vid dess premiär på Dramaten 1925. En roll som han kom att återkomma till vid flertalet gånger under karriären, ända till dess slut vid 84 års ålder, på Göteborgs Stadsteater. En som då stod och såg på i periferin var en ung Sven Wolter som sextio år senare själv kom att anta rollen på Östgötateatern. Andra eminenta namn som har kommit att förkroppsliga rollen som den excentriske professorn är Max von Sydow, Edvin Adolphson, Jarl Kulle, Sven-Bertil Taube och så då Gösta Ekman, den äldre. Intressant nog så var just Ekman en mycket god och nära vän till Hjalmar Bergman, vars bok Clownen Jac blev dedikerad till skådespelaren som var en förebild för berättelsen.

Filmen är regisserad från en av den så konstnärligt prominenta familjen Molander. Gustaf, som han heter i förnamn, kom att bli en stark kraft inom en Svenska film och teaterscenen där han fortfarande är den produktivaste och anses som den mest mångfaldige regissören i historien. Utöver hans tidiga manusarbeten med Mauritz Stiller och Victor Sjöström så kom han att bli känd för både sina salongskomedier med bla. En stilla Flirt och Swedenhielms och även hans något tyngre filmer, Intermezzo och Kvinna utan Ansikte, baserad på manuset från en viss Ingmar Bergman.

Filmmanuset till Molanders Swedenhielms från 1935 är skrivet av Stina Bergman, dotter till skådespelarna August och Augusta Lindberg. Hennes nya efternamn tog hon efter sin make Hjalmar Bergman, som hon var gift med från 1908 fram tills hans bortgång 1931. Den tredje "Bergmannen" som hade en del av denna film var Ingrid, men hon hade inget med de två föregående att göra. För Ingrid kom att få en kometkarriär efter att ha antagits på Dramatens elevskola 1933, där hon inte ens hann gå klart sin utbildningen innan filmrollerna började välla över henne, vilket ledde till att hon hoppade av efter bara ett år av studier vid 19-års ålder. Men det var inget hon skulle ångra då hon bara två år senare blev erbjuden ett kontrakt av Hollywood-producenten David O. Selznick efter sin roll i Molanders Intermezzo.

the Review: 


Just historien Swedenhielms ligger extra nära hjärtan till mig då jag själv har jobbat med just denna pjäs. Så när jag sprang på Molanders version av berättelsen på LaserDisc så blev jag helt enkelt tvungen att se till att den hamnade i min personliga samling. Om jag ska vara ärlig så får jag erkänna att jag personligen inte är något vidare fan av Hjalmar Bergmans skildring av denna slösaktiga adelsfamilj, då det är en värld som jag har väldigt svårt att relatera till. Jag vågar också påstå att jag långt ifrån är smart nog för att kunna urskilja någon samhällskritik ur hans berättelse, om nu något sådant skulle finnas där. Samtidigt som jag är rätt säker på att huvudtemat kretsar genomgående kring heder snarare än ett pekfinger mot borgklassens diskreta charm. 

En av den blivande superstjärnans första filmroller.

Med detta i baktanken så var mina förväntningar måttligt engagerade även om jag såg fram emot att se en annan version än vad jag året innan blivit van att bevittna. Och det ska tilläggas att man lär sig en text rätt så bra efter att ha åskådat en pjäs från start till slut runt tjugo till trettio gånger under ett halvår. Och under dessa många sittningar så växte ändå en viss respekt för pjäsens innehåll och framförande som jag saknade initialt.

Det var därför som jag blev smått förvånad över att Molanders Swedenhielms skilde sig en hel del från vad jag hade blivit van vid. Och tyvärr till det sämre. Även om filmen i mångt och mycket var en ren avspegling av en föreställning, där man lagt oerhört lite tid på den visuella gestaltningen som ändå öppnas upp med filmmediet, så hade man likt väl ändrat på en hel del scenordningar. Och i min värld så betonade man oftast de få komiska inslag och punchlines, som Bergmans manus faktiskt bjuder på, med en rätt värdelös timing. Detta spädde såklart på den känsla jag hade av att produktion var framstressad. Både under förproduktionen såväl som till det faktiska resultatet som vi får se som åskådare.

Tråkigt nog så upplever jag också att det är ytterst få av skådespelarnas prestationer som lämnar några vidare avtryck. De tre syskonen ges för lite tid för någon vidare fördjupning och när de väl dyker upp så slutar det som oftast i överspel. Något man också kan tillskriva Ingrid Bergmans insats, även om jag vill tro mig se små guldkorn av något magiskt då och då. De tre karaktärer som borde sticka ut och som denna pjäs ska få sitt liv ifrån är helt klart Boman, Eriksson och självklart Swedenhielm Sr. Men likt filmens generella känsla bestående av stress och fel-timing så faller tragiskt nog även deras gestaltningar in i på dessa punkter, vilket till slut leder till en rätt så oengagerande filmupplevelse.

the Slutkläm:


Jag får ju såklart svårt att gå i godo för denna film. Jag tycker egentligen bara att det finns två skäl att se Molanders Swedenhielms och det är antingen för att se farfar Gösta Ekman (the original) eller en av Ingrid Bergmans första prestationer fångad på film. Det blir tyvärr rätt så uppenbart att denna historia hör hemma i bokform eller live på en riktig scen och inte instängd i en svart/vit överspelad 30-talsfilm. 

the Betyg: 2 (nothing more, nothing less...)

"Han heter Swedenhielm. Och han bär sitt namn med heder."