Pather Panchali (Song of the Road, 1955, SVT, 119 min)

Syskon, Apu och Durga, växer upp under tuffa förhållanden i Bengalen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Uma Das Gupta
Karuna Bannerjee
Chunibala Devi
Subir Bannerjee
Kanu Bannerjee
Directed by:
Satyajit Ray
Screenplay by:
Satyajit Ray
Cinematography by: 
Subrata Mitra
Music by: 
Ravi Shankar
Production Design by: 
Bansi Chandragupta
Art Direction by: 
Bansi Chandragupta
Film Editing by:
Dulal Dutta


the Plot:

Vi följer det hårda livet för den fattiga familjen Ray, ur sonens Apu's ögon. Familjen som består av den drömska men smått dysfunktionella pappan Harihar, den slitande mamman Sarbojaya, hans syster Durga, som ur ren frustration och ibland välvilja, sätter sig i en del problem och till slut hans kärleksfulla men uråldriga faster Indir Thakrun. 

Den första delen av tre, baserat på Apu Ray's liv.

the Background:

Pather Panchali är baserad på den Bengaliske författaren Bibhutibhushan Bandyopadhyay's (Jag kopierade in detta namn, bara så ni vet) självbiografiska novell med samma namn. Bib, som jag kommer att kalla honom för, anses som den främsta inom modern Bengalisk litteratur, något som han också belönades för när han erhöll det prestigefulla litteraturpriset, Rabindra Puraskar, 1951. Tyvärr så fick han aldrig mota priset i person då han lämnade jordlivet året innan efter en trolig hjärtattack.

Filmens regissör, Satyajit Ray kommer från en välutbildad och intellektuell familj vilket gav honom chansen till fina utbildningsmöjligheter. Något som till slut ledde honom till Universitetet Visva-Bharati där han började finna intresse för Orientalisk konst. Detta intresse kom att hjälpa honom i hans första jobb som "junior visualiser" vid en Brittisk reklambyrå, stationerad i Indien. Här kom han att designa och illustrera ett flertalet böcker, däribland Bib's, Pather Panchali. En bok han kom att bli djupt inspirerad av.

Under denna tid kom Satyajit också att finna ett brinnande intresse för film och tillsammans med filmskaparen Chidananda Das Gupta så grundade dom Calcutta Film Society. Där Satyajit passade på att se och studera mängder med film samtidigt som han lyckades hålla reda på den utländska filmkulturen genom de Amerikanska soldaterna som låg baserad i Indien under andra världskriget. 1949 anlände Jean Renoir till Calcutta för att filmatisera the River. En produktion där Satyajit fick förtroendet att finna inspelningsplatser ute på landsbygden. Under en diskussion med Renoir så blev den unge Indiske cineasten uppmuntrad att filmatisera Bib's novell, en tanke som hade betyngt Satyajit's sinne under en längre tid. Men det dröjde till året efter, då han av sitt arbete blev omplacerad till kontoret i London, som han bestämde sig för att förverkliga denna dröm efter att ha bevittnat Vittorio De Sica's film, Ladri di Biciclette (Bicycle Theif).

Filmens manus...

Enligt Satyajit Ray's memoarer som kretsar kring just inspelning av filmerna om Apu (ja, det blev en trilogi) så förklarar han att filmen aldrig hade något manus, utan baserades enbart på det bildmanus och noteringar han skapade på båtresan till och från London. Detta manus donerade han senare till filmarkivet Cinémathèque Francaise i Paris, en av världens största.

Inspelningen kom i avsaknaden av etablerade namn både bakom och framför kameran bli minst sagt komplicerad. Det hjälpte föga att filmidén saknade både sångnummer och actionscener. Därmed fanns det få producenter som var redo att stötta en produktion ledd av två nybörjare i Ray och Mitra, endast produktionsdesignern Chandragupta hade sedan tidigare filminspelningserfarenheter. Men man fick till slut ihop tillräckligt med pengar för att påbörja inspelningen.

Men den guldgruvan kom snabbt att sina och Ray fick både återta sitt jobb som grafisk designer, sälja sin livsförsäkring och sina älskade grammofonskivor. Allt för att påbörja en ny budget. Produktionsledaren, Anil Chowdhury, lyckades även övertala Ray's fru att pantsätta sina juveler för att säkra filmens fortsatta inspelning. Men inte ens denna insats räckte och halvvägs in i inspelningen så blev man tvungna att skjuta upp produktionen i nästan ett år. Satyajit har sedan erkänt hur påfrestande denna period var och att det skedde tre mirakel som gjorde att filmen senare kunde färdigställas

"One, Apu's voice did not break. Two, Durga did not grow up.
Three, Indir Thakrun did not die.". 

Genom Ray's mor så fick man kontakt med den Väst Bengaliska regeringen där man blev lovad att få visa det material man hade i hopp om ekonomiskt uppbackning. Efter en provvisning så blev produktionen beviljad ett lån i tron om att det var en dokumentär-produktion om landsbygden. Lånet bokfördes som väghållning i regeringsbudgeten, med referens till filmens titel. Några andra som därmed såg potentialen i Ray's produktion var Monroe Wheeler, dåvarande utställningschef på Museum of Modern Art i New York och John Huston, som var på plats i Calcutta för att söka inspelningsplatser till the Man Who Would Become King. På Huston's inrådan så godkände MoMA ytterligare finansiering till projektet för att säkra dess färdigställande. 

the Review: 


En i mängden av mystiska filmer som jag i någon svag stund lagt till på min, "att se lista" på filmtipset. Den listan är även länkade, på ett utomordentligt sätt, att om det någon gång är en av de där filmerna som visas på någon TV-kanal så får man en liten notis skickad till sig. Under mina många år som filmtipsanvändare så har jag nog faktiskt aldrig följt upp en sån notis, framförallt som jag ytterst sällan slår på dumburken. Men av någon anledning så passade jag på att spela in denna film när den visades den på SVT. Filmen hamnade i en box som jag nu försöker rensa upp i då den som vanlig fylls på med en massa relevanta och mindre relevanta fotbollsmatcher. Detta ledda alltså till att jag en Lördagsförmiddag kastade mig in den Indiska landsbygdens verklighet i början av 1920-talet. Intressant nog så var det inte bara en positiv överraskning utan också en bekräftelse på mina tankar om Banshun.

Uma Das Gubta's skildring av den frustrerade, men godhjärtade, Durga är imponerande.

Även om Pather Panchali har en rätt stolpig och långt ifrån gripande inledning så växer man trots allt in i filmen och deras karaktärer. Durga och något senare även Apu, efter hans födelse, är de två karaktärer som man får se växa upp och uppleva både glädjeämnen och svårigheter med. Dom är också oerhört väl-avspeglade av Uma och Subir, även om Subir, i alla fall i denna film, som mest behöver reagera stumt på situationerna som uppstår omkring honom. Kontentan är att man finner det väldigt enkelt att sympatisera med filmens två huvudkaraktärer, vilket uppenbarligen inte är det vanligaste bland de filmer jag lyckas välja att se.

Att alla konflikter och vägval hos karaktärerna, hur goda eller idiotiska intentionerna än är, så motiveras de på ett listiga sätt och hjälper såklart trovärdigheten och känslorna för berättelsen. Att upplösningen och lärdomarna som dras från detta sedan är både frustrerande och hjärtskärande bygger ytterligare på den generellt positiva engagemang som man investerar i historien. Något som också har lyst med sin frånvaro i andra filmer som jag har bevittnat på sistone.

Smålustigt nog så påminner denna film mycket om just Banshun som jag sågade i mitt senaste inlägg. De är både filmer som avbildar den verkliga människan i den verkliga världen på ett naturligt, nästintill dokumentär sätt. Skillnaden är att även om de både är rätt lågmälda när det kommer till dess konflikter och händelser så blir man så hemskt mycket mer emotionellt engagerad i familjen Ray's vardagsliv, då både karaktärerna och platserna bubblar av liv.

Där Banshun var som att kika in i ett förvisso vackert, men otroligt korrekt och stelt dockhus så känns Pather Panchali som att se in i ett kalejdoskop, som med sin färggranna livfullhet och organiska utveckling förtrollar ditt sinne. 

the Slutkläm:

 
Mina förväntningar var lågt ställda och även om filmen saknar en medryckande första akt och lite tempo, så blir man snabbt charmerad av världen och karaktärerna inom den. Samtidigt som de få konflikter som finns känns både motiverande och engagerande så blir jag oerhört tagen av filmen. Att filmens anseende ökar ytterligare då man tänker på att det var den första produktionen för många av de inblandade, vilket för mig är förbluffande. Ställer mig dock mer tveksam till om jag kommer att återvända till Apu's värld ytterligare två gånger, för mig så var det här Durga's historia.

the Betyg: 3,5 (Ett par småförändringar här och där å detta hade vart en helt underbar film).

"Yā'i hōka nā kēna īśbara sērā jan'ya."