the Italian Job (1969, LD, 99min)

Brittisk variant på action-genren...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Michael Caine
Sir Nöel Coward
Benny Hill
Raf Vallone
Margaret Blye
Directed by:
Peter Collinson
Produced by:
Michael Deeley
Screenplay by:
Troy Kennedy-Martin
Cinematography by: 
Douglas Slocombe
Music by: 
Quincy Jones
Production Design by: 
Disley Jones
Art Direction by: 
Michael Knight
Stunt Coordination by: 
Rémy Julienne
Film Editing by:
John Trumper


the Plot:

Rånaren Roger Beckermann (Rossano Brazzi) har en plan, men innan han hinner sätta sitt dåd till verket så blir han mördad av den Italienska maffian. Som tur var så övertog hans vän och medbrottsling Charlie Croker (Caine) planerna innan hans bortgång. Nu är det upp till Cookney gangstern och Playboy-liraren att sätta ihop den gigantiska stöten i Turin, nära den Schweiziska gränsen.

Trubbel i Italien.

the Background:

Manuset till the Italian Job var ursprungligen tänkt för TV och historien skulle istället utspela sig i London.  Men man insåg snart att produktionskostnaderna skulle bli alldeles för stora för den Brittiska Televisionen så man sålde istället rättigheterna till filmproduktionsbolaget Oakhurst Productions. Bolaget som styrdes av skådespelaren Stanley Barker och producenten Michael Deeley, kom under slutet av sjuttiotalet att gräva fram några små framgångar i kriminologi-genren med filmer som Robbery, Where's Jack? och the Italian Job.

Även om filmen inledningsvis var tänkt att spelas in i Milano så insåg man snabbt att det skulle bli för jobbigt att erhålla tillstånden för att filma en så pass komplicerad scen i de centrala delarna av staden. Man riktade därför blickarna norrut mot Turin, staden som bestod av ett av världens mest tekniska trafik-övervakningssystem, något som man skulle få användning av i filmen. För den kaotiska situationen i slutet av filmen så klev den undre världen i Turin fram och drog sitt strå till stacken då myndigheten inte ville ställa upp för vad som krävdes.

Till filmens slutsekvens så var man bestämd över att man behövde ett gäng bilar av modellen mindre. Tankarna gick såklart till den inhemska modellen Mini Cooper. Men då ägarna BMC inte var villiga att sponsra produktionen så klev det Turinbaserade bilföretaget, Fiat in och gjorde sitt bästa för att övertala produktionsledningen att välja deras märke istället. Utöver en mängd bilar, både till rånet och förnämare sportbilar, så erbjöds man också $50.000. Men tillslut så valde man ändå Mini Cooper'n då det följde filmens tema på ett bättre sätt.

Charmerande produktplacering.

Sir Noël Coward var en äkta auteur. Han förtjänade sitt leverne genom att manusförfatta, komponera musik, regissera, skådespela och sjunga. Han var känd för sin intelligens och Time magazine valde att beskriva honom som "a sense of personal style, a combination of cheek and chic, pose and poise".

Trots sitt efternamn så var verkligen inte Coward någon fegis utan istället så innebar han en stor mängd för den Brittiska krigspropagandan under Andra Världskriget, där han jobbade aktivt både i Paris och Amerika för den Brittiska underrättelsetjänsten. Detta med en sån pass framgång att han hamnade i Nazisterna "Black Book". Detta var alltså en lista över människor, med någon slags kulturell, akademisk eller politisk bakgrund, som skulle bli avrättade om Tyskarna intog de Brittiska öarna. En lista som hans närvaro delades med bland andra Virginia Woolf, Paul Robeson, Bertrand Russell, C.P Snow och H.G Welles.
Efter kriget så höjdes röster från bland annat George VI, den dåvarande kungen av Storbritannien, om att Coward skulle bli dubbad. Något som dock Winston Churchill motsatte sig då han inte uppskattade Cowards färgglada privatliv (Coward var homosexuell).

Coward satt även som ordförande för 'the Actors Orphanage mellan 1934 och 1956. Under denna tid så fastnade han speciellt för ett litet barn som han senare hjälpte in i filmbranschen. Hans namn var Peter Collinson och när han väl började skapa sig ett eget namn så ville han passa på att bjuda igen genom att ge honom rollen som Croker's (Caine) mentor och bank i the Italian Job. Coward började dock bli till åren och led nu av svår åderförkalkning som påverkade både hans rörelseförmåga såväl som minne. Collinson såg därmed till att anställa Graham Payn, Coward's partner sedan länge tillbaka, som hans personliga assistent i både filmen och bakom kulisserna.

Noël blev tillslut även dubbad under samma år som filmen hade sin premiär. Utöver det så blev han också invald i the Royal Society of Literature och tillgavs en "Lifetime Achievment Tony".

the Review: 


Till skillnad mot Michael Caine och den Amerikanska publiken, som ansåg sig lurade av den Amerikanska marknadsföringen, så avgudar jag verkligen filmens poster och tillika omslag på LaserDisc utgåvan. Jag måste också erkänna att jag går igång lite på idén kring Heist-genren, även om jag sällan känner mig fullständigt berikad efteråt. Men efter att ha sett filmen så börjar jag förstå att frustrationen över dess marknadsföringen kanske inte handlade så mycket om de falska förhoppningar, som postern ingav, utan snarare om dess ouppnådda potential.

Margaret Blye slår ett slag för jämlikhet.

Det blir lätt så att man delar in denna film i två delar, där den första halvan tar hand om uppbyggnaden av filmens historia och karaktärer. För att kompensera för den action som producenter tvingas avstå, då all "krävande" handling äter tid, så är det vanligt att man klämmer in en stor portion humor i dessa typer av filmer. Och just i the Italian Job så blir humorn filmens ledsagare under de första fyrtiofem minuterna. Tråkigt nog så känns humorn oerhört förlegad och på grund av att man lägger historieberättandet i andra hand så upplever jag att vår första akt blir relativt virrig och mitt engagemang i berättelsens utveckling uteblir.

Och när vi sedan når den andra halvleken så får jag erkänna att jag än så länge har investerat ytterst få känslor för varken karaktärerna eller den problematik de står inför. Men ändå så känner man någon slags förtröstan över att det förhoppningsvis borde vankas en visuellt rafflande upplösning. Och till vis del så lever the Italian Job upp till sina förväntningar på detta plan. Turin och gränsområdet i Alperna, som bitar av filmen utspelar sig bland, är fantastiska miljöer som verkligen passar för filmens behov, samtidigt som det känns oerhört originellt.

Det är också här någonstans som man börjar känna av filmens andra stora element när the Italian Job utvecklar sig till att bli en biljaktsfilm, något som filmens Svenska titeln Den Vilda Biljakten avslöjar. Detta är en genre som jag har väldigt starka känslor för trots min oerfarenhet och totalt avsaknad av några som helst fordonskunskaper. Likväl så vet jag vad som krävs för att skapa en rafflande jaktscen till ljudet av dånande motorer, något som denna film långt ifrån klarar av. Man har helt klart intressant idéer men de är som oftast väldigt enkelt utförda alternativt att man saknar all känsla av fart. Och när man saknar den biten så tappar man också snabbt spänningen och den adrenalin som biljaktsfilmer behöver skapa för att verkligen gå hem.

the Slutkläm:
 
Tempot skruvas dock upp något mot filmens allra sista rutor, men det är så dags då. Och även om slutet har blivit oerhört ikoniskt och omtalat så tycker jag faktiskt att den känslan som förmedlas där är rätt talande för hela filmens upplevelse. Trots mina hårda ord så kan jag lova, utan några som helst belägg, att originalet är långt mycket bättre än Marky Mark's version från 2003.

the Betyg: 2 (Filmens svar på Tony Flygare).

"Shouldn't we synchronise our watches?"