 |
| Yul Brunner bråkar med broar i forna Yugoslavien. |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Yul Brunner
Hardy Krüger
Franco Nero
Sylvia Koscina
Orson Welles
Curd Jürgens
Sergei Bondarchuk
Directed by:
Veljko Bulajic
Produced by:
Steve Previn
Screenplay by:
Stevan Bulajic
Veljko Bulajic
Ratko Djurovic
Ugo Pirro
Cinematography by:
Tomislav Pinter
Musicy by:
Bernard Herrmann
Vladimir Kraus-Rajteric
Production Design by:
Dusan Jericevic
Vladimir Tadej
Set Decoration by:
Dusan Jericevic
Vladimir Tadej
Costume Design by:
Vladimir Tadej
Film Editing by:
Vojislav Bjenjas
Roberto Perpignani
the Plot:
Rädda för en attack mot Balkan så planerade axelmakterna för att slå ut de Jugoslaviska partisanerna som fortsatt härjar i områdena. Kring vintern 1943 så påbörjades operation "fjärde offensiven" av Tyskarna, som tillsammans med Italienare och tjetniker drog åt snaran runt både partisaner och flyktingar kring floden Neretva i västra Bosnien.
 |
| Någonstans bland all krutrök så kan man tro sig se en av alla hjältar, Danica (Koscina) |
the Background:
Som ni förstår från synopsiset här ovan så baserades filmens manus på det motstånd som de Jugoslaviska partisanerna, ledda av en viss Josip Broz Tito, uppehöll mot de allierade axelmakterna under cirka fyra år. Tito kom sedan att bli ledare för federationen Jugoslavien ända fram tills hans död 1980.
Inspelningen, som pågick under 16 månader, var då den dyraste någonsin i Öst Europa med en budget på mellan 4.5 och 12 miljoner dollar (Rätt så diffusa sifrror, jag vet...). En budget godkänd av självaste Tito, baserad på statliga bidrag och den goda viljan från 58 statliga företag. Man fick också hjälpa från den Jugoslaviska armén (JNA) med en bataljon på cirka 10 000 man som bakgrundsartister vid de olika slagen.
När Alistair McLean skulle skriva uppföljaren till sin bok, Guns of the Navarone, efter filmatiseringens stora framgångar i början på 60-talet, så kom han att basera sin historia kring de event som skedde kring floden Neretva under andra världskriget. Även om hans egna historia och karaktärer var helt fiktionella. Vad som även skildras i Force 10 from Navarone, som uppföljaren kom att heta, var brosprängningen över den numer kända floden. En scen som kom att skapa problem för Bitka na Neretvi-regissören Veljko Bulajic. En övrig rolig notis är att Franco Nero spelar en axelmaktskaraktär i bägge filmerna, som på ett eller annat vis tar del i partisanernas kamp.
Som jag precis nämnde så skulle brosprängningen över floden kwa...Neretva skapa en del huvudbry för den gode Bulajic. Efter att ha övertalat filmens producenter om vikten av att faktiskt spränga en livs levande bro, något han sålde in med idén om en framtida turistattraktion, så byggde man en fullskalig replika av en järnvägsbro utanför staden Jablanica. Men när man detonerade sprängningarna så fylldes platsen av såpass mycket rök att det filmade materialet blev oanvändbart. Skam den som ger sig tänkte Bulajic och lät några stackars tekniker reparera bron för en ny tagningen. Men när även det andra försöket blev ett misslyckande så godkände Bulajic att man byggde och filmade denna brodestruktion med en miniatyr, som blev något enklare (och troligtvis billigare) att kontrollera.
Filmen blev nominerad som bästa utländska produktion men fick se sig slagen i kriget om guldstatyetten av Costa-Gavras film Z från samma år. En film som kretsade löst kring lönnmordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis. Tydligen så var militärpolitiska filmer "the shit" 1969 då även Bo Widebergs film Ådalen 31 blev nominerad till samma det året. En film som skildrar den Svenska militärens beskjutning mot ett demonstationståg i Ådalen 1931.
Vid Velko Bulajic's visning av dokumentären Skoplje '63 (som skildra jordbävningen i Skoplje) på Cannes filmfestival så träffade han Pablo Picasso. När Picasso erkände sin kärlek för Jugoslavisk film så föreslog Bulajic att Picasso skulle designa hans nästa produktions filmaffisch. Och Bulajic's nästa film kom att bli mastodontprojektet Bitka na Neretvi. Det sägs att Picasso, som endast kom att producera två filmaffischer i sin karriär, en till Bulajic's film och en till Un Chien Andalou, enbart tog emot en låda med fina Jugoslaviska viner för sitt arbete med postern.
the Review:
Fenomenet krigsfilm. En genre jag barnsligt nog går igång på. Och om jag bara hade upplevt en gnutta av de hemskheter som medföljer i spåren av krigföring så hade jag med stor sannolikhet avskytt det som vissa filmer försöker skildra och andra försöker rättfärdiga. Jag kan heller inte direkt påstå att den kamratmiljö och jargong som ter sig vanlig i militärisk omgivning tilltalar mig direkt. Och tro mig, jag har testat på det.
Lik väl så ligger det i människans natur (jag ni hörde rätt, jag skyller på moder natur) att lockas av saker som smäller och går sönder. Vissa vill väl hävda att det har med sin uppväxt att göra och att pojkar lär sig att en del av att bli man är att kriga och slåss, men personligen så vill jag påpeka att min uppväxt var ytterst pacifistisk. Och de inslag av krig i min barndom snarare kom från museum-montrar, som beskrev den bistra verkligheten, än från den "våldsförskönande" spel och filmvärlden. Men likt alla andra barn så sprang man runt i skogen och lekte krig och fantiserade vilt kring de storslagna slagfält och jaktens anspänningar.
Och jag tror det är det som lockar mig till just dessa typer av filmer. De monumentala platserna, som oftast ligger i stor förödelse, samt att dessa platser som oftast erbjuder det absoluta hotet mot berättelsens karaktärer, döden. En mer naturlig konflikt finns helt enkelt inte.
Sen så är det ju trots allt så, att det finns ytterst få filmer som lyckas leverera inom just denna genre och det är allt för ofta som man bjuds på en rätt likgiltig resa. Att en krigsfilm blir oengagerade vill jag tro beror på två punkter. Dels att denna typ av berättelse öppnar upp för ett historieberättande med väldigt många karaktärer och det är ytterst sällan som en film på runt två timmar klarar av att ge utrymme till alla dessa under dess ringa tid. Det andra är de nationalistiska budskapen. Jag tycker själv att krigsfilm blir som mest intressant när man får följa de utsatta karaktärernas mentala utveckling, negativ som positiv, i en så pass påfrestande miljö som denna. Så när producenterna försöker trycka in romantisering kring sin egna nation eller den påstådda anledningen till konflikten så skapas det lätt sura uppstötningar från min själ som generat försöker hantera den, som oftast, långt förskönade återgivningen av något horribelt.
Ett bra exempel på detta är Spielbergs Saving Private Ryan. En film som jag tycker hanterar den stora gruppen av karaktärer på ett utmärkt sätt, samtidigt som man lyckas gestalta landstigningen och de efterföljande dagarna i Normandie på ett både imponerande, trovärdigt och obehagligt sätt. Tyvärr så faller man på målsnöret med den så uppenbara romantisering av USA och deras värderingar. Det är på den ringa grad att jag brukar stänga av filmen strax innan slutet bara för att undslippa den så klumpigt hanterade patriotismen som Spielberg tycker på en i slutet.
Nästa lysande exempel kom att bli Bitka ne Neretvi. Inte bara för dess nationalism, uppenbarligen så kommer en statsfinansierat porträtt av Tito's framgångar under andra världskriget bestå av en viss portion av patriotism, men för att man har tagit på sig att berätta denna historia ur alldeles för många perspektiv för att det ska bli möjligt för publiken att ta in.
Jag är dock smått motsägelsefullt då jag tycker att det är relativt uppfriskande med idén om att följa de många sidorna som deltog i denna konflikt bland konflikter under 40-talet. Men samtidigt som det är väldigt många intressanta och talangfulla skådespelare som tar sig an dessa roller, så blir man tyvärr snabbt distanserad till denna historia när man kontinuerligt tvingas fram och tillbaka mellan alla dessa karaktärer utan att aldrig få lära känna någon på ett intimare sätt.
Däremot så har Bulajic och hans närmsta lyckas skapa väldigt imponerande bilder som påminner mig om Hollywoods mastodontfilms-glansdagar, vilket i sig gör filmen sevärd. Om man bara hade brytt sig om någon av alla karaktärer som befann sig inom kamerans optiska brännvidd, så hade detta mycket väl kunnat bli en riktigt intressant upplevelse.
the Slutkläm:
Jag tror att man allt mer glömde bort det viktiga eftersom budget ökade och stjärnglansen fylldes på. Och med det viktigaste så tänker jag såklart på kärnhistorien. Jag tror denna story hade mått bra att få koncentrera sig kring ett mindre antal personer, för att förankra publiken i situationen, nu blir det mer en historisk återgivning utan insatser, Herman Lindqvist-style.
the Betyg: 2 (Den klassiska tvåan. Snyggt med innehållslöst)
Som ni förstår från synopsiset här ovan så baserades filmens manus på det motstånd som de Jugoslaviska partisanerna, ledda av en viss Josip Broz Tito, uppehöll mot de allierade axelmakterna under cirka fyra år. Tito kom sedan att bli ledare för federationen Jugoslavien ända fram tills hans död 1980.
Inspelningen, som pågick under 16 månader, var då den dyraste någonsin i Öst Europa med en budget på mellan 4.5 och 12 miljoner dollar (Rätt så diffusa sifrror, jag vet...). En budget godkänd av självaste Tito, baserad på statliga bidrag och den goda viljan från 58 statliga företag. Man fick också hjälpa från den Jugoslaviska armén (JNA) med en bataljon på cirka 10 000 man som bakgrundsartister vid de olika slagen.
När Alistair McLean skulle skriva uppföljaren till sin bok, Guns of the Navarone, efter filmatiseringens stora framgångar i början på 60-talet, så kom han att basera sin historia kring de event som skedde kring floden Neretva under andra världskriget. Även om hans egna historia och karaktärer var helt fiktionella. Vad som även skildras i Force 10 from Navarone, som uppföljaren kom att heta, var brosprängningen över den numer kända floden. En scen som kom att skapa problem för Bitka na Neretvi-regissören Veljko Bulajic. En övrig rolig notis är att Franco Nero spelar en axelmaktskaraktär i bägge filmerna, som på ett eller annat vis tar del i partisanernas kamp.
 |
| Väst vs Öst och Bondarchuk vs Welles vid filmens premiär. |
Som jag precis nämnde så skulle brosprängningen över floden kwa...Neretva skapa en del huvudbry för den gode Bulajic. Efter att ha övertalat filmens producenter om vikten av att faktiskt spränga en livs levande bro, något han sålde in med idén om en framtida turistattraktion, så byggde man en fullskalig replika av en järnvägsbro utanför staden Jablanica. Men när man detonerade sprängningarna så fylldes platsen av såpass mycket rök att det filmade materialet blev oanvändbart. Skam den som ger sig tänkte Bulajic och lät några stackars tekniker reparera bron för en ny tagningen. Men när även det andra försöket blev ett misslyckande så godkände Bulajic att man byggde och filmade denna brodestruktion med en miniatyr, som blev något enklare (och troligtvis billigare) att kontrollera.
Filmen blev nominerad som bästa utländska produktion men fick se sig slagen i kriget om guldstatyetten av Costa-Gavras film Z från samma år. En film som kretsade löst kring lönnmordet på den demokratiske politikern Grigoris Lambrakis. Tydligen så var militärpolitiska filmer "the shit" 1969 då även Bo Widebergs film Ådalen 31 blev nominerad till samma det året. En film som skildrar den Svenska militärens beskjutning mot ett demonstationståg i Ådalen 1931.
Vid Velko Bulajic's visning av dokumentären Skoplje '63 (som skildra jordbävningen i Skoplje) på Cannes filmfestival så träffade han Pablo Picasso. När Picasso erkände sin kärlek för Jugoslavisk film så föreslog Bulajic att Picasso skulle designa hans nästa produktions filmaffisch. Och Bulajic's nästa film kom att bli mastodontprojektet Bitka na Neretvi. Det sägs att Picasso, som endast kom att producera två filmaffischer i sin karriär, en till Bulajic's film och en till Un Chien Andalou, enbart tog emot en låda med fina Jugoslaviska viner för sitt arbete med postern.
 |
| Picassos bidrag till Östeuropeisk filmkultur. |
the Review:
Fenomenet krigsfilm. En genre jag barnsligt nog går igång på. Och om jag bara hade upplevt en gnutta av de hemskheter som medföljer i spåren av krigföring så hade jag med stor sannolikhet avskytt det som vissa filmer försöker skildra och andra försöker rättfärdiga. Jag kan heller inte direkt påstå att den kamratmiljö och jargong som ter sig vanlig i militärisk omgivning tilltalar mig direkt. Och tro mig, jag har testat på det.
Lik väl så ligger det i människans natur (jag ni hörde rätt, jag skyller på moder natur) att lockas av saker som smäller och går sönder. Vissa vill väl hävda att det har med sin uppväxt att göra och att pojkar lär sig att en del av att bli man är att kriga och slåss, men personligen så vill jag påpeka att min uppväxt var ytterst pacifistisk. Och de inslag av krig i min barndom snarare kom från museum-montrar, som beskrev den bistra verkligheten, än från den "våldsförskönande" spel och filmvärlden. Men likt alla andra barn så sprang man runt i skogen och lekte krig och fantiserade vilt kring de storslagna slagfält och jaktens anspänningar.
Och jag tror det är det som lockar mig till just dessa typer av filmer. De monumentala platserna, som oftast ligger i stor förödelse, samt att dessa platser som oftast erbjuder det absoluta hotet mot berättelsens karaktärer, döden. En mer naturlig konflikt finns helt enkelt inte.
Sen så är det ju trots allt så, att det finns ytterst få filmer som lyckas leverera inom just denna genre och det är allt för ofta som man bjuds på en rätt likgiltig resa. Att en krigsfilm blir oengagerade vill jag tro beror på två punkter. Dels att denna typ av berättelse öppnar upp för ett historieberättande med väldigt många karaktärer och det är ytterst sällan som en film på runt två timmar klarar av att ge utrymme till alla dessa under dess ringa tid. Det andra är de nationalistiska budskapen. Jag tycker själv att krigsfilm blir som mest intressant när man får följa de utsatta karaktärernas mentala utveckling, negativ som positiv, i en så pass påfrestande miljö som denna. Så när producenterna försöker trycka in romantisering kring sin egna nation eller den påstådda anledningen till konflikten så skapas det lätt sura uppstötningar från min själ som generat försöker hantera den, som oftast, långt förskönade återgivningen av något horribelt.
Ett bra exempel på detta är Spielbergs Saving Private Ryan. En film som jag tycker hanterar den stora gruppen av karaktärer på ett utmärkt sätt, samtidigt som man lyckas gestalta landstigningen och de efterföljande dagarna i Normandie på ett både imponerande, trovärdigt och obehagligt sätt. Tyvärr så faller man på målsnöret med den så uppenbara romantisering av USA och deras värderingar. Det är på den ringa grad att jag brukar stänga av filmen strax innan slutet bara för att undslippa den så klumpigt hanterade patriotismen som Spielberg tycker på en i slutet.
 |
| Imponerande mastodontscener. |
Nästa lysande exempel kom att bli Bitka ne Neretvi. Inte bara för dess nationalism, uppenbarligen så kommer en statsfinansierat porträtt av Tito's framgångar under andra världskriget bestå av en viss portion av patriotism, men för att man har tagit på sig att berätta denna historia ur alldeles för många perspektiv för att det ska bli möjligt för publiken att ta in.
Jag är dock smått motsägelsefullt då jag tycker att det är relativt uppfriskande med idén om att följa de många sidorna som deltog i denna konflikt bland konflikter under 40-talet. Men samtidigt som det är väldigt många intressanta och talangfulla skådespelare som tar sig an dessa roller, så blir man tyvärr snabbt distanserad till denna historia när man kontinuerligt tvingas fram och tillbaka mellan alla dessa karaktärer utan att aldrig få lära känna någon på ett intimare sätt.
Däremot så har Bulajic och hans närmsta lyckas skapa väldigt imponerande bilder som påminner mig om Hollywoods mastodontfilms-glansdagar, vilket i sig gör filmen sevärd. Om man bara hade brytt sig om någon av alla karaktärer som befann sig inom kamerans optiska brännvidd, så hade detta mycket väl kunnat bli en riktigt intressant upplevelse.
the Slutkläm:
Jag tror att man allt mer glömde bort det viktiga eftersom budget ökade och stjärnglansen fylldes på. Och med det viktigaste så tänker jag såklart på kärnhistorien. Jag tror denna story hade mått bra att få koncentrera sig kring ett mindre antal personer, för att förankra publiken i situationen, nu blir det mer en historisk återgivning utan insatser, Herman Lindqvist-style.
the Betyg: 2 (Den klassiska tvåan. Snyggt med innehållslöst)
"I should put you under arrest."
(Efter att en person kallblodigt mördat ett tjog obeväpnade fångar)
(Efter att en person kallblodigt mördat ett tjog obeväpnade fångar)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar