Stroszek (1977, DVD, 115 min)

En försupen musikant gräver guld i USA.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bruno Schleinstein
Eva Mattes
Clemens Scheitz
Wilhelm Von Homburg
Directed by:
Werner Herzog
Produced by:
Willi Segler
Screenplay by:
Werner Herzog
Cinematography by: 
Thomas Mauch
Musicy by: 
Chet Atkins
Sonny Terry
Film Editing by:
Beate Mainka-Jellinghaus


the Plot:


Filmen kretsar kring en alkoholiserad man, vid namn Bruno Stroszek, som nyligen frigiven från fängelset hamnar i kontakt med den prostituerade kvinnan Eva. De två, tillsammans med Stroszeks äldre granne tar tag i drömmen om ett bättre liv i de Förenta Staterna och tar båten över Atlanten.

Ett besök som långt ifrån blir problemfritt.

the Background:


Detta är alltså en film gjord utav den excentriske filmregissören Werner Herzog. Och om man bara har sett någon intervju eller liknande med honom så förstår man snart att denna man lever ett liv långt ifrån andra människors. Och han omger sig oftast av individer som liksom honom lever på den konstnärligt-extremistisk kanten av livet. Detta leder såklart till att bakgrunden till denna lilla film blir långt ifrån vardaglig.

Att filmen ens existerar får tillskrivas dokumentären Bruno der Schwarze - Es blies ein Jäger wohl in sein Horn från 1970, som Herzog såg i jakten på en skådespelare till rollen som Kasper Hauser i hans nästkommande film. Dokumentären handlar om Bruno Schleinstein, född faderslös på det tidiga 30-talet av en prostituerad mor, och de barnhem och mentala institutioner han spenderade större delen av sin uppväxt på i ett Nazi-orienterat Tyskland. Ett samhälle som inte ansågs ha plats för barn med inlärningssvårigheter och möjlig schizofreni som Bruno hade.

Efter framgångarna med Jeder Für Sich und Gott Gegen Alle - historien om Kaspar Hauser - så började Werner pensla på sin nästkommande film som skulle komma att heta Woyzeck och med Bruno i åtanken som huvudkaraktären. Men samtidigt som berättelsen formad sig så insåg Herzog att rollen skulle passa bättre till sin vän Klaus Kinski. Men för att inte såra Bruno, som redan hade börjat förbereda sig för rollen, så skrev han istället filmen Stroszek på fyra dagar och som stor del bygger på Brunos riktiga livssituation.

Förlupna drömmar går i rök.

Filmen som inleder sin berättelse i Berlin är delvis inspelad i Brunos egna lägenhet och instrumenten som han spelar på är hans egna. Till exempel så är den svarta flygeln som Bruno kallar för sin "svarta vän" inköpt för lönen från filmen om Kaspar Hauser. Vissa delar byggde på verkligheten medans andra kom att bli verklighet. Den gamle boxaren Wilhelm von Homburg, som spelar Evas (Eva Mattes) torsk i filmen, kom efter inspelningen att hamna i fängelse under en längre tid på grund av sin nya karriär inom drog och prostitutionsindustrin. Efter fängelsestraffen så började Wilhelm sitt liv på nytt och kan ses i mindre roller i både Die Hard och Ghostbusters II.

Delarna i USA är inspelade runt omkring Wisconsin, bland annat runt byn Plainfield som Herzog kom i kontakt med genom dokumentärfilmaren Errol Morris åren innan Stroszek. En by där Ed Gein spenderade sin tid ute i det fria livet och som Morris planerade att spegla i en dokumentär. En plan var att Morris och Herzog skulle mötas vid Geins mors grav för att gräva upp den och se huruvida hennes skelett återfanns där eller inte. Enligt sägen så dök aldrig Morris upp men Herzog fortsatte att bidra med både pengar och inspiration till Morris fortsatta karriär. Bland annat så lovade han att han skulle äta upp sin egna sko, likt Charlie Chaplin i filmen the Gold Rush, utifall Morris färdigställde sin dokumentär Gates of Heaven. En händelse som i sig ledde till kortfilms-dokumentären Werner Herzog Eats His Shoe, gjord av Les Blank, som Herzog själv, med tillåtelse, reproducerade en scen från Blank's film Spend it All från 1972 till Stroszek. Blank kom sedan även att filma dokumentären Burden of Dreams som skildrar Herzogs inspelning av Fitzcarraldo. 

Det kan också vara utav intresse att känna till att Stroszek var det sista som Ian Curtis, sångare i Joy Division, såg på innan han tog livet av sig i sin lägenhet 1980. Något som har återberättats i både 24 Hour Party People och Control. Och på Joy Divisions postum-platta Still från 1981 så finns det små anspelningar till Stroszeks slutscen ingraverade på de fyra medföljande skivornas ytterkant.

the Review: 


Mina tankar om Herzog är tudelade. Å ena sidan så skapar han magi med filmer som Fitzcarraldo och Grizzly Man, å ena sidan slår han till med riktiga bottennapp som Bad Lieutenant och My Son, My Son, What Have ye Done. Nu är det mer eller mindre allt jag har sett av Herzog så jag kanske inte borde uttala mig, men för mig är han en konstnär först och främst. Och i hans konstnärskap så är han oerhört pretentiös, såpass att jag börjar fundera på hur mycket kvalité han egentligen besitter och hur mycket av hans framgångar som enbart bygger på hans järnvilja och förmåga att ta plats. 

Något som jag däremot är säker på är hans förmåga att hitta spännande människor och sedan hantera dom inom ramarna som en långfilm/dokumentär erbjuder. Att sätta Kinski ute i Djungeln att antingen transportera en båt över ett berg eller härleda en armé kommer öppna för en eller flera intressanta situationer och något underhållande att luta sin blick emot under ett par timmar. Och visst faller även Bruno Schleinstein inom denna kategori.

En bild som kommer att hemsöka mitt sinne under en längre tid.

Bruno är såklart en mycket besynnerlig människa, vilket man har förståelse för med den bakgrunden, men till skillnad mot vad jag har blivit van vid under denna period som självutnämnd "filmrecensent" så överöses man av sympatier för denna man. Vilket självfallet hjälper denna annars rätt så virriga och bevisligen framstressade produktion som Stroszek ändå är.

För hur söt denna ballad än må vara så är det svårt att inte glömma bort att detta trots allt är ett sympatiprojekt, framtvingat ur skuld. Något som såklart blir tydligt med filmens produktionsvärde, som förvisso göms väl i "fejkdokumentär-looken" som också passar filmens stil. Men jag måste erkänna att berättartekniken stör mig något oerhört och om det inte vore för alla intressanta karaktärer så hade jag nog inte klarat av att se klart denna film.

Det är ytterst få gånger som scenerna hänger ihop och ytterst få händelser i dessa scener som faktiskt leder till några större konsekvens i filmens helhet. Stroszek är en tittskåpsvisning på 115 minuter där vi som publiken får följa en man från en mittpunkt i hans liv till en annan. Det som nog stör mig mest med filmen är nog avsaknaden av en tydlig poäng med karaktären Eva (Eva Mattes). Frånvaron av Scheitz (Clemens Scheitz) innan filmens skälvande slutakt och hans oväntade återtåg och karraktärsutveckling i den samma är också förvånansvärd. Och om man får erkänna så känns det rätt så taffligt skrivet. Samtidigt ger det ju filmen ett os av spontanitet vilket i sig kan vara uppfriskande.

the Slutkläm:


En film som i många stunder bjuder på intressanta och underhållande scener med minst sagt underliga karaktärer. Men helheten känns oerhört slarvigt hanterad och som den sanna "Hollywoodian" jag är så saknar en något tydligare struktur. Att Herzog sen väljer att avsluta filmen med att låta en scen, som initialt är lite småskoj, upprepa sig i vad som känns som evigheter gör inte saken bättre, hur mycket symbolism den än må innehålla.

the Betyg: 3 (Underhållande och sevärd. Men det är på håret.)

"No-one kicks you here Bruno."