Trading Places (1983, BD, 116 min)

 

Åttiotalets giganter, Aykroyd och Murphy, är i farten igen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dan Aykroyd
Eddie Murphy
Jamie Lee Curtis
Denholm Elliott
Ralph Bellamy
Don Ameche 
Directed by: 
John Landis
Written by:  
Timothy Harris
Herschel Weingrod
Cinematography by: 
Robert Paynter
Music by: 
Elmer Bernstein 
Produvtion Design by: 
Gene Rudolf
Costume design by: 
Deborah Nadoolman
Film Editing by:
Malcolm Campbell

the Notis:

I jakten på julfilmer så hittade jag denna rulle, fick då också för mig att det var samma film som Sunny in Philadelphia driver så vackert med i ett av deras bättre avsnitt och jag blev därefter bara tvungen att se den. Det visade sig senare att jag redan hade sett den, vilket egentligen borde utesluta den från denna plats. Plus att det inte alls var den man drev med i Sunny, till min stora besvikelse så kom det ingen day bow wow-låt i slutet.

Men nu när skadan redan är skedd så kan jag ju ändå passa på att tipsa om denna 80-tals skönhet.

the Plot:

De två framgångsrika börsmäklarna Duke and Duke bestämmer sig för att slå vad om ett socialt experiment där de byter plats på deras framgångsrike medarbetare Winthorpe (Aykroyd) och den gatusmarte småtjuven Valentine (Murphy).

Stackars Eddie Murphy hamnar i klorna på två börshajar.

the Background:

Jag och Landis har en rätt kylig relation. Jag tenderar att gilla hans filmer samtidigt som jag aldrig riktigt tänder till på dom som kanske andra gör, och på det sättet som har gett honom hans kultstatus. Jag blir underhållen, men det är på gränsen, och sällan allt för exalterad bortsett från diverse guldkorn. 

Tydligen, efter lite luskande på IMDB, så ska historien vara högst inspirerad av Three Stooges filmen Hoi Polloi, en film som jag kan komma att se framöver då min kunskap om dessa tre karaktärer är enastående liten. 

Intressant att ha i bakhuvudet är också att det var ytterst tidigt i både Murphy och Lee Curtis filmkarriärer. Murphy hade bara setts i 48 Hrs innan denna och Jame Lee Curtis var än så länge bara en renommerad scream queen.


the Review:


Filmen inleds med oerhört vackra miljöbilder över Philadelphia som verkligen får igång mig. Som den åttiotalist man är så får man nästan sentimentala känslor i kroppen när man ser detta och även andra åttiotalsfilmer. Det är ens arv på något sätt, ett arv som man har ett väldigt gott öga till och då och då plockar fram för att polera och stoltsera med.

Aykroyd gör sin karaktär Winthorpe ytterst väl. Den självsäkre och stroppiga överklassungen, som nu har vuxit upp, framställs till perfektion. Och det blir riktigt underhållande att följa hans ned och uppgång. Tyvärr så blir Murphy's karaktär aldrig lika trovärdig. Han är mest Eddie Murphy i en fattig utstyrsel för att sedan över en scen förvandlas från natt till dag.

Man försöker verkligen ge Jamie lee Curtis karaktär något mera, men i slut ändan så blir det rätt tydligt att hon bara är där för den kvinnliga exponering, vilket är synd för det är trots allt en rätt intressant karaktär som ligger och bubblar någonstans i bakgrunden.

Tre av dessa skulle få riktigt framgångsrika karriärer, gissa vilka...

Nåväl det är ju trots allt en komedi som inte alltid behöver vara så trovärdig. Men tyvärr så blir det en komedi som är som mest trevlig. En film man kan se, och känna sig nöjd över att ha sett, men som ger en väldigt lite tillfredsställelse i slutänden.

För att återkomma till min relation till Landis så är den nog lättast att beskriva som sådan att jag upplever hans filmer som högst interna. Som leksaker som han och hans polare sätter ihop med hjälp av Hollywood's plånböcker. Där jag sitter likgiltig till vad som utspelas framför mig så vet jag att någonstans borta i USA så sitter Landis, Aykroyd, Belushi och kanske Frank Oz och garvar till vad de kan relatera till i skämt som de har dragit sedan de träffades.
Det som gör mig mest frustrerad i hans humor är avsaknaden av en payoff. Tex. Om Landis hade berättat det gamla klassiska skämtet om de två tomaterna som korsade vägen så hade han troligtvis valt att avsluta historien med att de blev överkörda.

Men trots min oförståelse för Landis humor så bjuder han då och då på guldkorn. Likt de två bagagehanterarna mot slutet av filmen. Och har man Schlock som ens debutfilm så måste man ändå visa någon slags respekt för personen i fråga.

the Slutkläm : 

Ännu en av alla dessa härliga åttiotalsfilmer som gör ens själ något varmare men som kanske inte levererar fullt ut i vad den lovar. Och den duger som en julfilm, såsom jag fann den, även fast det finns klart "juligare" filmer att se.


the Betyg: 3 (Varken mer eller mindre)