Hell in the Pacific (1968, VHS, 103 min)

Treenigheten, Marvin, Boorman & Mifune.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Lee Marvin
Toshirô Mifune 
Directed by: 
John Boorman 
Written by:  
Alexander Jacobs
Eric Bercovici
Cinematography by: 
Conrad L. Hall 
Music by: 
Lalo Schifrin 
Art Direction by: 
Anthony Pratt 
Film Editing by:
Thomas Stanford

the Plot:

En förlist man vaknar upp på en öde ö men snart så blir han varse om att han inte är ensam.
Eller snarare så hade jag önskat att filmen hade inletts på detta sätt, kanske inte allt för originellt, men lik väl mer logiskt.

the Background:

Som ni förstår så kommer mycket att kretsa runt filmens tre huvudmän, Boorman, Mifune och Marvin. Och här kommer lite info om dessa tre storheter.

Boorman - Har man på något sätt vart med att skapa Deliverance (Eller den sista färden som den är mer känd som här hemma i Sverige) så kan man dra sig tillbaka lycklig och nöjd med vad man har presterat med sin tid här på jorden. Han har även regisserat Point Blank med sin partner in crime Lee Marvin, som han också har gjort en dokumentär om, en helt fantastisk film som till viss del låg till grunden för denna blogg. Dock så börjar jag undra om det finns fler magiska ögonblick i hans filmografi, men som sagt vad gör det när man har Deliverance.

Tveksam om jag hade velat spendera min tid på en öde ö med denna man.

Marvin - Ja detta är alltså fortsättningen på Marvin-mania som jag har kört med ett tag. En helt fantastisk skådespelare som jag bestämde mig för att se det mesta med efter att ha sett den briljanta Point Blank. En stenhård snubbe som innan skådespelarkarriären var en del av armén och deltog i andra världskriget likt hans motspelare i denna rulle.

Mifune - den japanska motsvarigheten till Clint Eastwood, eller snarare så är Clint Eastowood Amerikas motsvarighet på Toshirô Mifune, eller så ska jag sluta med att försöka göra jämförelser och kreditera honom som en av tidernas största -Toshirô Mifune i sin egen briljans. Mest känd är han nog för sin insats i serien Shōgun men framförallt för hans samarbete med den store Kurosawa, sexton filmer gjorde de ihop, en person som Mifune krediterar hela sin karriär.

"I am proud of nothing I have done other than with him." 

Ska dessa starka personligheter verkligen kunna samarbeta?

the Review:


Filmen inleds klassiskt, med förtexten rullande framför en sol upp, möjligtvis ned, gång vid horisonten ackompanjerat av ett riktigt obehagligt musikstycke som för tankarna till Herrmann's Psycho eller Manfredini's Fredagen den 13:e musik.
Sedan bryts detta hypnotiserande lugn hårt och vi kastas direkt in i handlingen, så pass direkt att det faktiskt känns som att man har missat cirka en kvart av historien. Lite som när man kommer för sent in i en biosalong. Också lite av den känslan jag försökte få fram i plotbeskrivningen. Men så sakta och säkert så börjar filmen att sätta sig och dess storheter börjar att visa sig.

Fotot är något av en besvikelse, har fått tag på en VHS kopia som visar sig vara 4:3. Vet inte om den är filmad i detta format, men man får den känslan av vissa bildutsnitt och i redigeringen. Vilket är tråkigt då det snarare känns som en TV-produktion än en film, och man går miste om en del häftiga scenerier och miljöbeskrivningar.

Filmens höjdpunkt är som man kan gissa utvecklingen mellan de två strandsatta Marvin och Mifune. Två olika sidor av kriget, två olika kulturer och två olika språk som nu måste hitta sina roller och inse vikten av samarbete för överlevnad.
Detta är naturligt och relativt trovärdig framställt av filmens bägge skådespelare.
Marvin är Marvin och allt man älskar med det och Mifune är Mifune och allt man älskar med det.
Läste att detta troligtvis var Mifunes bästa prestation i de få utländska produktioner han medverkade i. Där Boorman verkligen lät utnyttja hans talanger på rätt sätt.

 
the Slutkläm:

Problemet med filmen är nog så att den känns mer som ett experiment än en film, visst är det intressant att följa dessa två karaktärer, porträtterade av två giganter, i deras kamp mot varandra, mot sina stoltheter och överlevnad. Visst är det intressant att man valt att inte undertexta för att trycka extra på kommunikationssvårigheterna och de följande missförstånden och konflikthanteringen.
Men konsekvensen av detta är att slutprodukten har svårt att engagera sin publik, eller i alla fall mig. 

the Betyg: 3 (Om än en svag sådan)