Attack of the 50 ft. Woman (Wow! Min fru är en sexig jätte, 1993, LD, 90 min)

Kommer Daryl Hannah's talang växa med karaktären?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Daryl Hannah
Daniel Baldwin
Frances Fisher 
Directed by:
Christopher Guest 
Written by:  
Mark Hanna
Joseph Doughtery
Cinematography by: 
Russell Carpenter 
Music by: 
Christopher Guest 
Michael McKean
Production design by: 
Joesph T. Garrity 
Art Direction by: 
Pat Tagliaferro
Set Decoration by: 
Linda Allen
Film Editing by:
Harry Keramidas

the Plot:

En ständigt utnyttjad arvtagerska (Hannah) flyr ut i öknen efter att ha kommit på sin otrogne man (Baldwin) för sista gången. Väl där så stöter hon på ett UFO och snart så ska hennes ilska växa till oanade höjder.

the Background:

Köpte denna film på Laser Disc för ett tag sedan i tron om att det var en skön 70-tals rulle med ett snyggt omslag. Om jag inte hade lyssnat på min intuition utan forskat lite i saken så hade jag snabbt förstått att det var en "made for TV" remake på en film vid namn Attack of the 50 Foot Woman från 1958. 

Filmen är alltså regisserad av den ytterst märklige autören Christopher Guest. Och framför kameran så står den ytterst märklige Daryl Hannah och den mycket väl castade Daniel Baldwin, som är som född för sin roll som mansgris.

En trolig reaktion från den första visningen av filmen...på TV.

the Review:

Som ni förstår så var mina förväntningar något helt annat inledningsvis. Förväntningar som vändes upp och ner på relativt snabbt, uppenbarligen och ytterst sorgligt, till det värre.

Filmens största svaghet är att den blir så pass oklar i sin ton och riktning. För vi kan väll enas om att om man sätter sig för att se en film som heter Attack of the 50 FT. Woman, eller Wow! Min fru är en sexig jätte som vi valde att döpa om den till i Sverige, så är man inte riktigt där för dramat.
Självfallet så skadar det inte att ha trovärdiga karaktärer eller en trovärdig historia, men någonstans så får man ändå rikta sig mot antingen det komiska, underhållande eller det mer allvarliga och betydelsefulla.

Nu hamnar man som sagt någonstans i mitten och tyvärr så är jag redan såpass uttråkad, när vi väl kommer till sekvensen där vi får se vår gigantiska kvinna, att det inte längre intresserar mig. 

Doktorn har receptet för att bota denna upplevelse.

Det andra problemet är skådespelet. Dåligt är det inte, men det känns bara så pass oengagerat. Troligtvis så är väll de flesta där för att betala månadens hyra och inte för att skapa något. Man kan tycka att de i alla fall kunde haft lite roligt på jobbet, en energi som man sedan hade kunnat försökt fånga och överföra till filmen. Men nej...

Sen så är jag fortfarande ytterst tveksam till Hannah. En vän beskrev henne som talanglös, vilket jag tycker är hårt för något måste hon ha, annars så hade hon inte vart på den här nivån och spelat. Det är bara det att jag blir så sjukt deprimerad och uttråkad när jag ser något som hon agerar i. Märkligt nog så verkar hon samtidigt vara en väldigt spännande och färgrik karaktär vid sidan av sitt arbete. Nåväl, kanske springer jag på henne i ett verk där hon bevisar sina förmågor i framtiden.

Finns det något positivt? Absolut. Måste faktiskt säga att filmen ser rätt bra ut, där man till stor del har löst proportionssvårigheterna på ett utmärkt sätt. Att se Hannah glida runt i miniatyr staden på slutet och jaga vettskrämda invånare är en riktigt fröjd för ögat, framförallt om man inte är något större fan utav CGI.

the Slutkläm: En film med hög underhållningspotential men som tyvärr faller tungt på en oklar stämning och att historien inte berättas med den entusiasm som den förtjänar.

the Betyg: 2 ( en svag sådan)

Trading Places (1983, BD, 116 min)

 

Åttiotalets giganter, Aykroyd och Murphy, är i farten igen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dan Aykroyd
Eddie Murphy
Jamie Lee Curtis
Denholm Elliott
Ralph Bellamy
Don Ameche 
Directed by: 
John Landis
Written by:  
Timothy Harris
Herschel Weingrod
Cinematography by: 
Robert Paynter
Music by: 
Elmer Bernstein 
Produvtion Design by: 
Gene Rudolf
Costume design by: 
Deborah Nadoolman
Film Editing by:
Malcolm Campbell

the Notis:

I jakten på julfilmer så hittade jag denna rulle, fick då också för mig att det var samma film som Sunny in Philadelphia driver så vackert med i ett av deras bättre avsnitt och jag blev därefter bara tvungen att se den. Det visade sig senare att jag redan hade sett den, vilket egentligen borde utesluta den från denna plats. Plus att det inte alls var den man drev med i Sunny, till min stora besvikelse så kom det ingen day bow wow-låt i slutet.

Men nu när skadan redan är skedd så kan jag ju ändå passa på att tipsa om denna 80-tals skönhet.

the Plot:

De två framgångsrika börsmäklarna Duke and Duke bestämmer sig för att slå vad om ett socialt experiment där de byter plats på deras framgångsrike medarbetare Winthorpe (Aykroyd) och den gatusmarte småtjuven Valentine (Murphy).

Stackars Eddie Murphy hamnar i klorna på två börshajar.

the Background:

Jag och Landis har en rätt kylig relation. Jag tenderar att gilla hans filmer samtidigt som jag aldrig riktigt tänder till på dom som kanske andra gör, och på det sättet som har gett honom hans kultstatus. Jag blir underhållen, men det är på gränsen, och sällan allt för exalterad bortsett från diverse guldkorn. 

Tydligen, efter lite luskande på IMDB, så ska historien vara högst inspirerad av Three Stooges filmen Hoi Polloi, en film som jag kan komma att se framöver då min kunskap om dessa tre karaktärer är enastående liten. 

Intressant att ha i bakhuvudet är också att det var ytterst tidigt i både Murphy och Lee Curtis filmkarriärer. Murphy hade bara setts i 48 Hrs innan denna och Jame Lee Curtis var än så länge bara en renommerad scream queen.


the Review:


Filmen inleds med oerhört vackra miljöbilder över Philadelphia som verkligen får igång mig. Som den åttiotalist man är så får man nästan sentimentala känslor i kroppen när man ser detta och även andra åttiotalsfilmer. Det är ens arv på något sätt, ett arv som man har ett väldigt gott öga till och då och då plockar fram för att polera och stoltsera med.

Aykroyd gör sin karaktär Winthorpe ytterst väl. Den självsäkre och stroppiga överklassungen, som nu har vuxit upp, framställs till perfektion. Och det blir riktigt underhållande att följa hans ned och uppgång. Tyvärr så blir Murphy's karaktär aldrig lika trovärdig. Han är mest Eddie Murphy i en fattig utstyrsel för att sedan över en scen förvandlas från natt till dag.

Man försöker verkligen ge Jamie lee Curtis karaktär något mera, men i slut ändan så blir det rätt tydligt att hon bara är där för den kvinnliga exponering, vilket är synd för det är trots allt en rätt intressant karaktär som ligger och bubblar någonstans i bakgrunden.

Tre av dessa skulle få riktigt framgångsrika karriärer, gissa vilka...

Nåväl det är ju trots allt en komedi som inte alltid behöver vara så trovärdig. Men tyvärr så blir det en komedi som är som mest trevlig. En film man kan se, och känna sig nöjd över att ha sett, men som ger en väldigt lite tillfredsställelse i slutänden.

För att återkomma till min relation till Landis så är den nog lättast att beskriva som sådan att jag upplever hans filmer som högst interna. Som leksaker som han och hans polare sätter ihop med hjälp av Hollywood's plånböcker. Där jag sitter likgiltig till vad som utspelas framför mig så vet jag att någonstans borta i USA så sitter Landis, Aykroyd, Belushi och kanske Frank Oz och garvar till vad de kan relatera till i skämt som de har dragit sedan de träffades.
Det som gör mig mest frustrerad i hans humor är avsaknaden av en payoff. Tex. Om Landis hade berättat det gamla klassiska skämtet om de två tomaterna som korsade vägen så hade han troligtvis valt att avsluta historien med att de blev överkörda.

Men trots min oförståelse för Landis humor så bjuder han då och då på guldkorn. Likt de två bagagehanterarna mot slutet av filmen. Och har man Schlock som ens debutfilm så måste man ändå visa någon slags respekt för personen i fråga.

the Slutkläm : 

Ännu en av alla dessa härliga åttiotalsfilmer som gör ens själ något varmare men som kanske inte levererar fullt ut i vad den lovar. Och den duger som en julfilm, såsom jag fann den, även fast det finns klart "juligare" filmer att se.


the Betyg: 3 (Varken mer eller mindre)

Lawrence of Arabia (1962, BD, 216 min)

Vad händer när du sätter ett vapen i handen på en bipolär man?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Peter O'Toole
Alec Guinness
Anthony Quinn
Omar Sharif
Directed by: 
David Lean
Written by:  
Robert Bolt
Cinematography by: 
Freddie Young
Music by: 
Maurice Jarre 
Art Direction by: 
John Stoll
Costume design by: 
Phyllis Dalton
Film Editing by:
Anne V. Coates

the Notis:

Detta är alltså David Leans mastodontklassiker. En så pass erkänd klassiker att jag inte kommer göra någon vidare djupdykning i den. Mer en snabb reflektion över en nästan fyra timmar lång film.

the Plot:

Inte helt oväntat så handlar alltså filmen om T.E Lawrence och om hur han formades som människa och legend under första världskriget.

Storheten i filmen ligger gömt bakom all galenskap.

the Background:

Ytterligare en av dessa mastodontfilms-klassiker från dess stortid under 50 och 60-talet som jag lyckats undgå under alla mina år som filmfantast.

Full proppad med erkända namn som den nyss bortgångne O'Toole, Guinness, Quinn, Sherif och Lean. Och en av Steven Spielbergs absoluta favoritfilmer. Om inte detta lyckas väcka din nyfikenhet som vet jag inte vad.

the Review:


Filmen inleds fantastiskt. Med ett kreativt och storartat foto som verkligen ger en den där sköna storslagna känslan om att man kommer att få vara med om speciellt.

Utan att ha allt för goda förkunskaper om herr Lawrence så får man snabbt bilden av en bildad men opolerad ung man som saknar en ledstjärna i livet. Ett kall som han finner ut i öknen.
Första akten är just så enastående, lärorik och underhållande som man förväntar sig.
Men det är också här, i skiftet till akt två, som filmen sakta tappar mitt intresse. Ungefär i samma takt som Lawrence mister sitt förstånd.

Omar Sharif sammanfattar här min blick under den nästan fyra timmar långa filmen.

Som jag nämnde i inledningen så misstänker jag att Lawrence led av någon slags mental sjukdom, troligtvis så var han bipolär. Eller det är snarare så filmen framställer honom.
Och det blir samtidigt filmens största problem.

Jag får oerhört svårt att följa med i filmen när vår huvudkaraktär tar beslut baserade på ologiska känslostormar. Hade nog hellre sett att man valde att spendera större delen av de 4 timmarna speltid som filmen erbjuder på att berätta om denna möjliga sjukdom och de svårigheter när man försöker ena ett land utan förmågan att ta rationella beslut.
Vad vi blir lämnade med nu är en andra och tredje akt fylld med en smet av scener utan någon klar tråd då Lawrence flänger fram och tillbaka mellan ett par olika länder med högst oklara mål.

the Slutkläm : 

Lyssna inte på mig. Så många storregissörer och filmvetare kan inte ha fel. Se den!


the Betyg: 3 

The Thing from Another World (Fantomen från Mars, 1951, DVD, 87 min)

Är det ett monster? Är det en grönsak? Nej! Det är fantomen från Mars.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Kenneth Tobey
Margaret Sheridan
Robert Cornthwaite
Douglas Spencer
James Arness  
Directed by: 
Christian Nyby
Howard Hawks
Written by:  
Charles Lederer
Cinematography by: 
Russell Harlan
Music by: 
Dimitri Tiomkin 
Art Direction by: 
Albert S. D'Agostino
John Hughes
Makeup by: 
Lee Greenway
Film Editing by:
Roland Gross

the Plot:

Kapten Patrick Hendry (Tobey) och hans män får lämna sin postering i Anchorage då ett forskarteam på Nordpolen har upptäckt ett mystiskt föremål.

Föremålet visar sig vara en extraordinär upptäckt i ett kraschat UFO och på platsen finner man även en nedfrusen utomjording som man väljer att ta med till sin bas.

Väl där så får man problem att kontakta de rätta myndigheterna då en storm börjar blåsa upp och all kommunikation avtar abrupt. En storm börjar även blåsa upp inne i basen i frågan vad man bör göra med den nya gästen, en fråga som blir än mer aktuell när gästen vaknar till liv.

the Background:

Som ni förstår så är detta alltså föregångaren till Carpenter's the Thing och baserad på John W. Campbell's bok Who Goes There? Den påstås också hålla nyckel positioner i formandet av Ridley Scott, Tobe Hooper och Carpenter's framtida filmkarriärer.
 
1951 Skulle visa sig bli ett stort år för sci-fi'n i filmhistorien då både the Thing och the Day the Earth Stood Still kom ut och satte direkt sina spår i publiken.
Bägge filmerna är också invalda i Nord Amerikas National Film Registry. Lite av amerikansk films egna hall of fame.

Lite mystik har uppstått kring huruvida producenten Howard Hawks tog över regin en bit in under filminspelningen eller inte. Hur som helst så står han nu för tiden oftast krediterad, även om så inte är fallet i filmens efter eller förtexter, som med-regissör.

Detta är gänget som mänskligheten ställer sina förhoppningarna på i slaget mot en utomjordisk invasion.

the Review:


Jag får nog inleda recensionen med att erkänna att Carpenter's the Thing är en av mina absoluta favoriter. Även om jag känner till dess svagheter så kommer jag ändå att vått och torrt vidhålla att det är ett regelrätt mästerverk och bör nämnas i samma rum och andetag som de främsta någonsin.
Så jag var ju självklart tvungen att se vad Carpenter någon gång såg i sin ungdomsdagar och som satte såpass starka spår i honom.

Så när väl filmen börjar och vi får den nu mera historiska förtexten till filmen så är gåshuden inte långt ifrån och mina förhoppningarna på filmen stiger drastiskt.

Även om jag förstår att Carpenter i sin adaption av grundhistorien vände sig mer åt bokens håll än vad Hawks verision från 51 gjorde så är det oerhört roligt att se de element som han valde att "behålla". Man hittar också en hel del här som jag skulle vilja påstå att Dan O'Bannon och Ridley Scott skulle använda sig av när de nästan 30 år senare skapad en annan sci-fi/skräck klassiker.

Nog om kåseri över de där ungdomliga klassikerna för nu undrar ni självfallet över hur huvudfilmen står sig i dagens mått mätt?
Något jag vill påstå att den gör rätt bra, står sig alltså, i ärlighetens namn så får man väll tyvärr säga att den hamnar lite bland de andra tidiga sci fi/skräck filmerna. Man ser potentialen och uppskattar den men samtidigt så har dom svårt att engagera och beröra en i jämförelse med senare årtiondens utbud eller till och med andra genren från samma årtionden.

Och det som faktiskt är bra i filmen är också de bitarna som andra har valt att kopiera eller inspireras av.

Det som i mina ögon är det som sticker ut i filmen är dialogen. Det är en tydlig regi att skådespelet ska vara så natur troget som möjligt. Skådespelarna pratar varandra i munnen och avbryter varandra filmen igenom vilket ger oss underhållande och rappa konversationer även om det tenderar att bli något teatraliskt ibland.
Intressant nog så har man valt att utesluta skådespelarnas namn från för texten, vilket var ovanligt för denna tidsålder, något som jag tror har med verklighetskänslan som man ville skapa i filmen.

Robert Englund Sr (Cornthwaite) karaktär blir villig att gå långt för sin forskning.

Filmens höjdpunkt, utöver filmhistoriens första helkroppseldsvådestunt och Margaret Sheridans kaxiga karaktär Nikki, måste vara konflikten mellan kapten Hendry och forskarteamet med Dr. Carrington (Cornthwaite) i spetsen.
Där kapten Hendry står för något slags, om än våldsamt, sunt förnuft medens Dr. Carrington framhåller forskningen och teknologin framför välmåendet av stationens mänskliga deltagare.

Man bör också framhålla att de till skillnad från många andra tidiga filmer i genren försökt till sin bästa förmåga att göra sin antagonist mystisk och spela på kortet ovisshet. Tyvärr så är det inget man orkar hela vägen ut och mot slutet så blir det tyvärr som Ridley Scott hade sagt, " a guy in a rubber suit".

Ett av filmens största minustecken är att man har alldeles för många karaktärer som glider runt på basen, personer som man inte har någon som helst kontakt med, känner för eller påverkar historien. Vad de påverkar är snarare att det gör det svårare att hålla reda på alla och istället för ett fåtal starka personporträtt så har vi nu ett par tjog med diffusa karaktärer.

Helhetsbilden av filmen är annars mycket god. Fotot är varken eller men där eld och flyg scenerna sticker. (Hawks visste allt hur man fotar flygplan)
D'Agostino och Hughes scenografi bör man dock notera där framför allt de trånga träkorridorerna i basen ger mycket till filmen. Något som Carpenter tog vara på och skulle senare bli ett signum för Alien serien.

the Slutkläm : 

En ordinär filmupplevelse med ett par höga toppar, men framförallt ett måste för fans av Carpenter's senare version. Det är värt att se både denna och the Night the Earth Stood Still bara för att räkna upp alla framtida filminfluenser.


the Betyg: 3 (något glappande)