Swedenhielms (1935, LD, 88 min)

På jakt efter ett Nobelpris och återfunnen heder.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Gösta Ekman
Björn Berglund
Håkan Westergren
Tutta Rolf
Ingrid Bergman
Sigurd Wallén
Karin Swanström
Directed by:
Gustaf Molander
Screenplay by:
Stina Bergman
Gustaf Molander
Cinematography by: 
Åke Dahlqvist
Musicy by: 
Eric Bengtsson


the Plot:


Allting står långt ifrån rätt till i den gamla adelsfamiljen Swedenhielms. Efter många år av överflöd så har barnen Rolf Jr, Julia och Bo skulder upp över öronen samtidigt som den välrenommerade fysikprofessorn och tillika fadern i huset, Rolf Swedenhielm, sällan lett efter exempel. Men vid ruinens brant stundar en Nobelprisutdelning i Fysik, ett pris som säkerligen skulle lösa situationen för stunden, om än bara på ytan.

the Background:


Novellen Swedenhielms publicerades 1923, skriven av den Svenske författaren Hjalmar Bergman. Bergman växte upp med två systrar i Örebro under de sista åren av 1800-talet. I ung ålder så var var han som oftast ensam då han blev mobbad i skolan för sin övervikt, vilket kom att sätta djupa spår i hans mentala hälsa. En smärta som han dämpade med ett kraftigt drog och alkoholmissbruk. Det hjälpte väl knappast heller att han som homosexuell var tvungen att leva ett dubbelliv under denna tidsålder. Bergman gick även bort efter en överdosering av Morfin och alkohol, det är dock fortfarande oklart om det bara var ett missöde eller ett planerat självmord.

Den bortskämda familjen väntar på stordåd.

Just rollen Rolf Swedenhielm Sr. har med tiden kommit att förknippas med en karaktär som de absolut största inom den Svenska skådespelarkåren ska gestalta. Det började när Anders de Wahl tog sin an rollen vid dess premiär på Dramaten 1925. En roll som han kom att återkomma till vid flertalet gånger under karriären, ända till dess slut vid 84 års ålder, på Göteborgs Stadsteater. En som då stod och såg på i periferin var en ung Sven Wolter som sextio år senare själv kom att anta rollen på Östgötateatern. Andra eminenta namn som har kommit att förkroppsliga rollen som den excentriske professorn är Max von Sydow, Edvin Adolphson, Jarl Kulle, Sven-Bertil Taube och så då Gösta Ekman, den äldre. Intressant nog så var just Ekman en mycket god och nära vän till Hjalmar Bergman, vars bok Clownen Jac blev dedikerad till skådespelaren som var en förebild för berättelsen.

Filmen är regisserad från en av den så konstnärligt prominenta familjen Molander. Gustaf, som han heter i förnamn, kom att bli en stark kraft inom en Svenska film och teaterscenen där han fortfarande är den produktivaste och anses som den mest mångfaldige regissören i historien. Utöver hans tidiga manusarbeten med Mauritz Stiller och Victor Sjöström så kom han att bli känd för både sina salongskomedier med bla. En stilla Flirt och Swedenhielms och även hans något tyngre filmer, Intermezzo och Kvinna utan Ansikte, baserad på manuset från en viss Ingmar Bergman.

Filmmanuset till Molanders Swedenhielms från 1935 är skrivet av Stina Bergman, dotter till skådespelarna August och Augusta Lindberg. Hennes nya efternamn tog hon efter sin make Hjalmar Bergman, som hon var gift med från 1908 fram tills hans bortgång 1931. Den tredje "Bergmannen" som hade en del av denna film var Ingrid, men hon hade inget med de två föregående att göra. För Ingrid kom att få en kometkarriär efter att ha antagits på Dramatens elevskola 1933, där hon inte ens hann gå klart sin utbildningen innan filmrollerna började välla över henne, vilket ledde till att hon hoppade av efter bara ett år av studier vid 19-års ålder. Men det var inget hon skulle ångra då hon bara två år senare blev erbjuden ett kontrakt av Hollywood-producenten David O. Selznick efter sin roll i Molanders Intermezzo.

the Review: 


Just historien Swedenhielms ligger extra nära hjärtan till mig då jag själv har jobbat med just denna pjäs. Så när jag sprang på Molanders version av berättelsen på LaserDisc så blev jag helt enkelt tvungen att se till att den hamnade i min personliga samling. Om jag ska vara ärlig så får jag erkänna att jag personligen inte är något vidare fan av Hjalmar Bergmans skildring av denna slösaktiga adelsfamilj, då det är en värld som jag har väldigt svårt att relatera till. Jag vågar också påstå att jag långt ifrån är smart nog för att kunna urskilja någon samhällskritik ur hans berättelse, om nu något sådant skulle finnas där. Samtidigt som jag är rätt säker på att huvudtemat kretsar genomgående kring heder snarare än ett pekfinger mot borgklassens diskreta charm. 

En av den blivande superstjärnans första filmroller.

Med detta i baktanken så var mina förväntningar måttligt engagerade även om jag såg fram emot att se en annan version än vad jag året innan blivit van att bevittna. Och det ska tilläggas att man lär sig en text rätt så bra efter att ha åskådat en pjäs från start till slut runt tjugo till trettio gånger under ett halvår. Och under dessa många sittningar så växte ändå en viss respekt för pjäsens innehåll och framförande som jag saknade initialt.

Det var därför som jag blev smått förvånad över att Molanders Swedenhielms skilde sig en hel del från vad jag hade blivit van vid. Och tyvärr till det sämre. Även om filmen i mångt och mycket var en ren avspegling av en föreställning, där man lagt oerhört lite tid på den visuella gestaltningen som ändå öppnas upp med filmmediet, så hade man likt väl ändrat på en hel del scenordningar. Och i min värld så betonade man oftast de få komiska inslag och punchlines, som Bergmans manus faktiskt bjuder på, med en rätt värdelös timing. Detta spädde såklart på den känsla jag hade av att produktion var framstressad. Både under förproduktionen såväl som till det faktiska resultatet som vi får se som åskådare.

Tråkigt nog så upplever jag också att det är ytterst få av skådespelarnas prestationer som lämnar några vidare avtryck. De tre syskonen ges för lite tid för någon vidare fördjupning och när de väl dyker upp så slutar det som oftast i överspel. Något man också kan tillskriva Ingrid Bergmans insats, även om jag vill tro mig se små guldkorn av något magiskt då och då. De tre karaktärer som borde sticka ut och som denna pjäs ska få sitt liv ifrån är helt klart Boman, Eriksson och självklart Swedenhielm Sr. Men likt filmens generella känsla bestående av stress och fel-timing så faller tragiskt nog även deras gestaltningar in i på dessa punkter, vilket till slut leder till en rätt så oengagerande filmupplevelse.

the Slutkläm:


Jag får ju såklart svårt att gå i godo för denna film. Jag tycker egentligen bara att det finns två skäl att se Molanders Swedenhielms och det är antingen för att se farfar Gösta Ekman (the original) eller en av Ingrid Bergmans första prestationer fångad på film. Det blir tyvärr rätt så uppenbart att denna historia hör hemma i bokform eller live på en riktig scen och inte instängd i en svart/vit överspelad 30-talsfilm. 

the Betyg: 2 (nothing more, nothing less...)

"Han heter Swedenhielm. Och han bär sitt namn med heder."

North by Nortwest (1959, BRD, 136 min)

Cary Grant tar tåget mot Nord om Nordväst.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Cary Grant
Eva Marie Saint
James Mason
Leo G. Carroll
Martin Landau
Directed by:
Alfred Hitchcock
Produced by:
Alfred Hitchcock
Screenplay by:
Ernest Lehman
Cinematography by: 
Robert Burks
Musicy by: 
Bernard Herrmann
Production Design by: 
Robert F. Boyle
Art Direction by: 
William A. Horning
Merrill Pye
Set Decoration by: 
Henry Grace
Frank R. McKelvy
Special Effects by: 
Lee LeBlanc
A. Arnold Gillespie
Visual Effects by: 
Matthew Yuricich
Film Editing by:
George Tomasini


the Plot:


Reklamdirektören Roger O. Thornhill (Grant) lever ett framgångsrikt liv i New York när han helt plötsligt blir misstagen för agenten George Kaplan. Och innan han vet ordet av så blir han inblandad i en av alla kalla krigets spionkonflikter. I en värld fylld av mord, dubbelagenter och höga politiska spel, så bjuds Thornhill på en ofrivillig resa från New York till Mount Rushmore.

Hitchcock tar oss med på en resa över fantastiska Amerikanska landskap.

the Background:


1958 släpptes Hitchcock's Vertigo för allmänheten att ta del av. Nu blev den inget vidare uppskattad av varken publik, recensenter eller branschfolk och det var precis att man lyckades gå plus - minus noll. Nu kom filmen till slut att växa både till ryktet som ekonomiskt, när man i mitten av 80-talet återutgav filmen på både biografer och på hyrvideo. Men filmens initiala missöden skyllde regissören själv på den åldrande James Stewart.

Hitchcock nästkommande projekt var att filmatisera Hammond Innes bok, the Wreck of the Mary Deare, för MGM. "Hitch" var ovanligt entusiastisk över detta projektet. Kanske inte för berättelsen i sig utan över det faktum att han skulle jobba ihop med författaren Ernest Lehman som han hade blivit mäkta imponerad av efter att kompositören Bernard Hermman hade introducerat de två. Nu var inte Lehman lika imponerad över historien till Mary Deare och övervägde att hoppa av projektet om han inte fick skriva "the Ultimate Hitchcock movie" istället.

Då pitchade "Hitch" en idé som han hade köpt från Otis C. Guernsey, en respekterad journalist som jobbade fram denna idé baserat på en militärstrategi med fiktiva agenter som skördade stor framgång för de allierade styrkorna vid landsstigning av Italien. Detta tillsammans med ett mord vid Förenta Nationernas högkvarter och en jaktscen på Mount Rushmore kom att bli grunden för ett manus som till slut kom att kallas North by Northwest.

Nu var det bara en fråga om hur Hitchcock skulle kunna bli av med Stewart, som var otrolig intresserad av att spela rollen som Thornhill. Det löste sig dock naturligt när Stewart skrev på för Otto Preminger's, Anatomy of a Murder, och Hitchcock fick sin Cary Grant (som ironiskt nog var hela fyra år äldre än Stewart) i huvudrollen.

Vem kan man lita på i denna täta spionthriller?

Trots att "Hitch" var verksam sedan tidigt 20-tal så pratar man främst om 50-talet som det årtionde där hans karriär nådde sin topp. Och kanske de mest framgångsrika filmerna producerade han i samarbete med Paramount Pictures, eller vad sägs om Rear Window, To Catch a Thief, the Trouble With Harry, the Man Who Knew Too Much och Vertigo. Trots dessa klassiker och trots ett bra kontrakt så kom Hitchcock aldrig mer att producera en film för bolaget, då Nort by Northwest hamnade på MGM's räkning och därefter bråket inför Psycho-inspelningen, som ledde till att han producerade filmen själv. Men något tog Hitch med sig från Paramount till denna inspelning och det var kameratekniken.

Han valde alltså att fortsätta med Paramount's VistaVision istället för Ultra-Panavision som MGM föredrog. Skillnaden på dessa var att Ultra-Panavision utnyttjade 65mm film med ett mindre anamorfisk objektiv medan VistaVision använder sig av den klassiska 35mm rullen men där filmen istället låg horisontellt i "gaten", mer likt en stillbildskamera, på så sätt fick man både en bredare bild och mer information på filmen.

Under 2006 så utnämnde en grupp modeexperter Grant's kostym till filmhistoriens bästa och mest inflytelserikaste då man påstod att den legat till grund för utseendet hos dels Tom Cruise's karaktär i Collateral och Ben Affleck's i Paycheck (Vad nu detta säger?). Även den Amerikanske författaren Todd McEwen blev så tagen av kostymen, som sägs ha blivit sydd hos Norton & Sons i London, att han skrev en en novell vid namn Cary Grant's Suit. Boken går igenom filmens händelser ur kostymens synvinkel.

Avslutningsvis så kan det vara intressant att känna till att Cary Grant brukade ta betalt runt 25 cents för sina autografer, något som hans motspelerska Eve Marie Saint uppmärksammade under inspelning vid Mt. Rushmore. Något han ska ha gjort då han ansåg att fansen uppskattade autografen mer om det satt en prislapp runt den. 

the Review: 


Ett enormt Hitchcock väcktes efter att ha sett på filmen som heter just Hitchcock, från 2012. Där Anthony Hopkins porträtterar "Hitch" själv medans Helen Mirren axlar rollen som filmregissören, manusförfattaren och tillika Hitchcock's äkta maka, Alma Reville.
Filmen utspelar sig från premiären av North by Northwest fram tills efter premiären av Psycho och återspeglar den prestationsångest som regissören började bygga upp efter att under en längre tid levererat film på löpande band för de stora filmstudiorna. 

Just denna Hitchcock-film stod med på den topplista av hans produktioner som jag inte sett och samtidigt intresserat mig för, en lista som nu istället leds av Rope. Ett intresse som till stor del bygger på ett nostalgiskt minne över den bok som vi fick under en av mina olika filmutbildningar. Boken hette just North by Northwest och handlade om manusförfattande. En bok som jag lustigt nog aldrig läste, men likväl så minns jag tillbaka på den med ett romantiskt skimmer.

Filmen inleds med historiens trevligaste kidnappning.

Detta leder ju såklart till att någonstans lågt bak i huvudet, den där delen av hjärnan som jobbar med förväntningar och fördomar, så antog jag att North by Northwest's manusstruktur skulle vara något utan dess like. En förväntning som byggdes på allt mer när man fick höra om det imponerande rykte som författaren Ernest Lehman bar omkring på.

Tyvärr så blir jag aldrig riktigt mindblown över något som händer i denna film, i alla fall ur ett historieberättar-perspektiv. Det finns däremot gott om beundransvärda visuella och sceniska lösningar som gott och väl gör denna film förtjänt av dess historiska mästerverks-titel.

Det finns väl egentligen inget att klaga på när det kommer till berättarstrukturen förutom punkten att filmens historia påminner så mycket om alla andra av Hitchcock's spionjaktsfilmer. Och då jag långt ifrån är en mästare över dessa så har jag inte riktigt någon befogenhet att rangordna alla filmerna och på det sättet förklara att North by Northwst skulle vara "the Ultimate Hitchcock movie", som trotsallt var Lehman's mål.

the Slutkläm:


En film där 50-talet gör sig påmint likt många andra från denna era. Och med det menar jag att det tar ett tag innan man kommer in i filmens historia då man under denna epok förlitade sig mer på kändisarnas personlighet än att faktiskt bygga en åt de karaktärer som de spelade. Men ge den 30 minuter så betalar den tillbaka mer än väl. Och då tänker jag framförallt på den upp-hypade flygplansscenen som verkligen levererar. 

the Betyg: 3 (Jag vill sätta en fyra men med både en oengagerande start och slutsträcka så når den inte riktigt dit)

"They said I led too dull a life."

Evil Ed (1995, LD, 93 min)

En filmredigerares mardröm.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Johan Rudebeck
Per Löfberg
Olof Rhodin
Camela Leierth
Gert Fylking
Cecilia Ljung
Directed by:
Anders Jacobsson
Produced by:
Göran Lundström
Screenplay by:
Anders Jacobsson
Göran Lundström
Christer Olsson
Cinematography by: 
Anders Jacobsson
Special Effects by: 
Göran Lundström
Film Editing by:
Anders Jacobsson


the Plot:


Den lugne och metodiska redigerare Edward Tor Swenson (Rudebeck) blir förflyttad till skräckfilmsavdelningen på sitt jobb för att ersätta den tidigare redigeraren som begick självmord. Edwards främsta uppgift blir att censurera den pågående skräckfilmsserien Loose Limbs. Men snart så börjar jobbet påverka honom allt mer än vad han någonsin upplevt tidigare. 

Den lilla gubben i huvudet som talar till oss alla.

the Background:


Anders Jacobsson och Göran Lundström började 1992 att producera små filmstycken, som ursprungligen var tänkt som en monsterfilm. Men samtidigt som de insåg att kvaliteten höll en rätt så hög nivå så började ambitionsribban att stiga allt mer och mer. Och efter fem år av en ihållig skapelseprocess så hade man till slut en färdig långfilmsprodukt.

Likt filmens förebilder, till exempel Evil Dead och Bad Taste, så skapade Jacobsson och Lundström underverk med en relativt skral budget på 250.000 kr. Jag är osäker på vilket stadie som Triangelfilm kom in i produktionen men de hjälpte säkerligen till med distributionen av filmen, som vad jag förstår, nådde ut till ytterst få biografer runt om i Sverige.

"En gullig historia som har med moral att göra. Man måste också beundra dom för att ha löst en massa tekniska svårigheter på ett oerhört begåvat sätt. Sen kan man ju tycka som jag tycker att filmen är mer eller mindre hjärndöd".

Detta hade Reidar Jönsson, den dåvarande filmkonsulenten på Svenska Filminstitutet, att säga om Evil Ed. SFI som enbart bidrog med två filmkopior av filmen, hoppas jag ångrar sig något idag då filmen kom att förtjäna en enorm kultstatus, i samma stil som dess största förebilder.

Animatronics (eller hur den nu var uppbyggd), var en oväntat men högst välkommet tillägg.

Vi bör i sammanband med denna produktion prata Svensk filmcensur. Sverige hade tillämpat teatercensur mellan 1835 och 1875, men när filmmediet började slå till runt omkring i världen så kände staten återigen behovet att kontrollera vilken typ av kultur som dess invånare valde att åtnjuta. 1911 så skapades den statliga förvaltningsmyndigheten Biografbyrån, som låg under kulturdepartementet, där deras främsta uppgift blev att godkänna film för allmän visning.

Exempel på censurering var Sergei Eisenstein's Bronenosets Potemkin som i mitten av 20-talet totalförbjöds då den innehöll scener som kunde upphetsa arbetarklassen till uppror mot överhögheten. Man valde även att klippa bort scenen där Humphrey Bogart sparkar undan en flaska med Vichyvatten i Casablanca då man var rädd att såra sina förhållande till främmande makter och irritera den Tyskvänliga Vichyregimen.

Efter att ha blivit ett hett ämne i både inhemsk och utländsk media så började den svenska filmcensuren att lugna sig i börja av 90-talet och den sista filmen att bli censurerad var Casino från 1995. Något som självklart hjälpte Evil Ed som släpptes till massorna någonstans runt 1997. Hundra år efter dess införande, så avskaffades till slut filmcensuren i Sverige och Biografbyrån lades ner. I dess ställe så infördes Statens medieråd som fortsatt sätter åldersgränser men jobbar mer kring barn som medieanvändare.

De två filmskaparna av Evil Ed kom, trots det då fortsatt rätt hårda klimatet och acceptansens kring splatterfilm i Sverige, att skapa sig varsin karriär. Där Jacobsson har fortsatt som fotograf och regissör och ligger bakom bland annat Det Okända och Insane. Medans Lundström gick vidare och skapade sitt egna Special Effektföretag och har jobbat på produktioner som Harry Potter (Nån i ordningen), Cloud Atlas och nyinspelningen av Ray Harryhausen's klassiker Clash of the Titans och dess uppföljare, Wrath of the Titans.

the Review: 


Evil Ed är en film som jag vet att jag har velat se i över snart två decennium där min dragningskraft har bestått dels av den skolgårdsmytoligisering som skapades när filmen dök upp den Svenska marknaden, samtidigt som jag nådde min ansats till åldern då man skulle revoltera mot sina föräldrar genom att se och uppleva en massa hemskheter. Personligen hamnade jag aldrig i samma rum som en visning av filmen, något som jag heller aldrig har gjort under senare år, även om skräckfilmsgenren fortsatt funnits med som lite av en favoritfack.

Att jag i den senare tonårsåldern började ta del av hardcore/punk rock scenen kom också att påverka min längtan efter denna filmupplevelse. Ett av Sveriges då mer kända band inom samma scen kom att använda en jäkligt skön replik från filmens slutsekvens som inledningen till en av deras hårdare kängor. Låten hette Mislead Direction och kom från det värmländska bandet Misconduct som med sin skiva ...Another Time från 1997 kom att sätta sin prägla på mig som ung och förvirrad. Komiskt nog så använde dom sig utav ytterligare en filmreplik på plattan, en replik som var tagit från en filmen the Warriors som senare kom att betyda mycket hos mig. Så frågan var nu om Evil Ed skulle komma att gå samma öde.

Bland allt ploj så döljer sig det trots allt en hel del hemska bilder.

Jo, jag gillar't, nästan så pass mycket att det når Warriors höjder. Och för att denna text inte bara ska bli en kaskad av prisande så börjar jag räkna de ting jag hade något svårare att acceptera. Vilket trots allt inte var allt för mycket. 
Det första uppenbara som slår en är ju såklart den ytterst fåniga och tämligen halvtaskiga eftersynkningen. Jag förstår att detta kan ha vart ett mycket behövligt val, som säkerligen har en direkt påverkan av dess kultstatus och om jag ska vara helt ärlig så kanske filmen hade upplevts som betydligt fånigare om den hade utspelat sig på Svenska. Men tyvärr så blir det aldrig riktigt tydligt om det bara är ett risigt jobb, utfört på en liten budget eller ett försök till att vara rolig. Detta lämnar en med rätt blandade känslor kring talet i filmen. Det kan till och med vara så att det är en vinkning till den Italienska film och kanske framförallt skräckfilmskulturen. Något som kanske är lite väl långdraget men samtidigt så leder det mig in på min andra punkt av störelsemoment.

Evil Ed är inte sen med att poängtera de filmer som den är djupt inspirerad av. Utan den snarare trycker ner det i halsen på dig såväl med både repliker, ljudeffekter och scenografi. Och likt They Live så känns dialogförfattandet oerhört krystat, där man tar varenda chans den får att pressa in potentiella historiska one-liners. Man skjuter både högt och lågt längst resan gång och när man väl lyckas med en av filmens sista repliker så känns det inte längre lika träffsäkert. Min poäng är den att man har strävat så hemskt mycket efter att efterlikna sina många inspirationskällor att man glömde bort att vara sig själv och lita på sina egna förmågor som faktiskt är väldigt många.

Även om Evil Ed långt ifrån skriker kvalitet rakt igenom,
 så var det länge sedan som jag blev så pass underhållen av 90 minuter film.

Redan i filmens första scen så är jag tagen. Allt känns rätt. Ett lysande val av rollbesättning, passande val av kameragluggar, skönt klimptempo och på det en lysande dekapitering.
Visst, skådespelet kanske inte är det bästa, även om de flesta verkar ha haft roligt med sina roller, men vad kan man förvänta sig utav en film som kostar en hundradel av vad en vanlig Svensk film kan kosta eller hela sjutusensexhundra gånger så lite som superpesten till filmupplevelse World War Z var.

Vad som däremot förvånar mig är att produktionsvärdet, framförallt när det kommer till det tekniska och visuella, känns så pass högt, trots det ovannämnda ekonomiska läget. Jag tycker personligen att Jacobssons foto  bjuder på en hel del både snygga och ibland förvånande lösningar som passar filmens stämning som handen i handsken. För att inte tala om Lundströms geniala mask och visuella special effekter. En nivå av kvalitet som jag verkligen inte var förberedd på och som ytterligare bygger på denna känsla av positivitet. Och det förvånar mig föga att den mannen har gått vidare med att jobba på den absoluta toppen.

Avslutningsvis så vill jag också slå ett slag för det som gör Evil Ed unik bland alla dess påtagna filmreferenser. Och det är filmens tema och yrke som den lyfter fram. Filmcensuren och filmredigeraren. Vet inte om jag ska gå så långt att jag påstår att skaparna försöker säga något, men dom lyfter absolut en fråga inom moral och censur. Samtidigt som jag älskar det faktum att filmen kretsar kring redigeraren som yrke innan all digitalisering tog vid, i en tid då man faktiskt satt och ordagrant klippte filmen ruta för ruta. Och tanken väcks hur mycket av det som Edward gick igenom egentligen är baserat på skaparnas egna upplevelser vid klippbordet.


the Slutkläm:


Jag måste säga att jag är smått förbluffad varför inte fler folk hyllar denna film, eller kanske varför man inte hyllar den mer än vad man gör. Och det är för mig förvånande alla de gånger som man har sett på Friday the 13th-serien, Halloween-serien, Evil Dead-serien, Living Dead-serien, Bad Taste och Braindead tillsammans med folk, men aldrig nånsin har någon föreslagit att se Evil Ed. Trots dess uppenbara budgetrelaterade problem så osar den klass i mina ögon och jag kan utlova er 93 minuter av sann filmglädje.

the Betyg: 3,5 (Om man bara hade vågat att tro på sig själva så hade det lätt vart en 4:a)

"Where's my beaver-rape scene?"

P.S

Om ni själva tycker om filmen lika mycket som jag så spana in detta.

the Italian Job (1969, LD, 99min)

Brittisk variant på action-genren...

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Michael Caine
Sir Nöel Coward
Benny Hill
Raf Vallone
Margaret Blye
Directed by:
Peter Collinson
Produced by:
Michael Deeley
Screenplay by:
Troy Kennedy-Martin
Cinematography by: 
Douglas Slocombe
Music by: 
Quincy Jones
Production Design by: 
Disley Jones
Art Direction by: 
Michael Knight
Stunt Coordination by: 
Rémy Julienne
Film Editing by:
John Trumper


the Plot:

Rånaren Roger Beckermann (Rossano Brazzi) har en plan, men innan han hinner sätta sitt dåd till verket så blir han mördad av den Italienska maffian. Som tur var så övertog hans vän och medbrottsling Charlie Croker (Caine) planerna innan hans bortgång. Nu är det upp till Cookney gangstern och Playboy-liraren att sätta ihop den gigantiska stöten i Turin, nära den Schweiziska gränsen.

Trubbel i Italien.

the Background:

Manuset till the Italian Job var ursprungligen tänkt för TV och historien skulle istället utspela sig i London.  Men man insåg snart att produktionskostnaderna skulle bli alldeles för stora för den Brittiska Televisionen så man sålde istället rättigheterna till filmproduktionsbolaget Oakhurst Productions. Bolaget som styrdes av skådespelaren Stanley Barker och producenten Michael Deeley, kom under slutet av sjuttiotalet att gräva fram några små framgångar i kriminologi-genren med filmer som Robbery, Where's Jack? och the Italian Job.

Även om filmen inledningsvis var tänkt att spelas in i Milano så insåg man snabbt att det skulle bli för jobbigt att erhålla tillstånden för att filma en så pass komplicerad scen i de centrala delarna av staden. Man riktade därför blickarna norrut mot Turin, staden som bestod av ett av världens mest tekniska trafik-övervakningssystem, något som man skulle få användning av i filmen. För den kaotiska situationen i slutet av filmen så klev den undre världen i Turin fram och drog sitt strå till stacken då myndigheten inte ville ställa upp för vad som krävdes.

Till filmens slutsekvens så var man bestämd över att man behövde ett gäng bilar av modellen mindre. Tankarna gick såklart till den inhemska modellen Mini Cooper. Men då ägarna BMC inte var villiga att sponsra produktionen så klev det Turinbaserade bilföretaget, Fiat in och gjorde sitt bästa för att övertala produktionsledningen att välja deras märke istället. Utöver en mängd bilar, både till rånet och förnämare sportbilar, så erbjöds man också $50.000. Men tillslut så valde man ändå Mini Cooper'n då det följde filmens tema på ett bättre sätt.

Charmerande produktplacering.

Sir Noël Coward var en äkta auteur. Han förtjänade sitt leverne genom att manusförfatta, komponera musik, regissera, skådespela och sjunga. Han var känd för sin intelligens och Time magazine valde att beskriva honom som "a sense of personal style, a combination of cheek and chic, pose and poise".

Trots sitt efternamn så var verkligen inte Coward någon fegis utan istället så innebar han en stor mängd för den Brittiska krigspropagandan under Andra Världskriget, där han jobbade aktivt både i Paris och Amerika för den Brittiska underrättelsetjänsten. Detta med en sån pass framgång att han hamnade i Nazisterna "Black Book". Detta var alltså en lista över människor, med någon slags kulturell, akademisk eller politisk bakgrund, som skulle bli avrättade om Tyskarna intog de Brittiska öarna. En lista som hans närvaro delades med bland andra Virginia Woolf, Paul Robeson, Bertrand Russell, C.P Snow och H.G Welles.
Efter kriget så höjdes röster från bland annat George VI, den dåvarande kungen av Storbritannien, om att Coward skulle bli dubbad. Något som dock Winston Churchill motsatte sig då han inte uppskattade Cowards färgglada privatliv (Coward var homosexuell).

Coward satt även som ordförande för 'the Actors Orphanage mellan 1934 och 1956. Under denna tid så fastnade han speciellt för ett litet barn som han senare hjälpte in i filmbranschen. Hans namn var Peter Collinson och när han väl började skapa sig ett eget namn så ville han passa på att bjuda igen genom att ge honom rollen som Croker's (Caine) mentor och bank i the Italian Job. Coward började dock bli till åren och led nu av svår åderförkalkning som påverkade både hans rörelseförmåga såväl som minne. Collinson såg därmed till att anställa Graham Payn, Coward's partner sedan länge tillbaka, som hans personliga assistent i både filmen och bakom kulisserna.

Noël blev tillslut även dubbad under samma år som filmen hade sin premiär. Utöver det så blev han också invald i the Royal Society of Literature och tillgavs en "Lifetime Achievment Tony".

the Review: 


Till skillnad mot Michael Caine och den Amerikanska publiken, som ansåg sig lurade av den Amerikanska marknadsföringen, så avgudar jag verkligen filmens poster och tillika omslag på LaserDisc utgåvan. Jag måste också erkänna att jag går igång lite på idén kring Heist-genren, även om jag sällan känner mig fullständigt berikad efteråt. Men efter att ha sett filmen så börjar jag förstå att frustrationen över dess marknadsföringen kanske inte handlade så mycket om de falska förhoppningar, som postern ingav, utan snarare om dess ouppnådda potential.

Margaret Blye slår ett slag för jämlikhet.

Det blir lätt så att man delar in denna film i två delar, där den första halvan tar hand om uppbyggnaden av filmens historia och karaktärer. För att kompensera för den action som producenter tvingas avstå, då all "krävande" handling äter tid, så är det vanligt att man klämmer in en stor portion humor i dessa typer av filmer. Och just i the Italian Job så blir humorn filmens ledsagare under de första fyrtiofem minuterna. Tråkigt nog så känns humorn oerhört förlegad och på grund av att man lägger historieberättandet i andra hand så upplever jag att vår första akt blir relativt virrig och mitt engagemang i berättelsens utveckling uteblir.

Och när vi sedan når den andra halvleken så får jag erkänna att jag än så länge har investerat ytterst få känslor för varken karaktärerna eller den problematik de står inför. Men ändå så känner man någon slags förtröstan över att det förhoppningsvis borde vankas en visuellt rafflande upplösning. Och till vis del så lever the Italian Job upp till sina förväntningar på detta plan. Turin och gränsområdet i Alperna, som bitar av filmen utspelar sig bland, är fantastiska miljöer som verkligen passar för filmens behov, samtidigt som det känns oerhört originellt.

Det är också här någonstans som man börjar känna av filmens andra stora element när the Italian Job utvecklar sig till att bli en biljaktsfilm, något som filmens Svenska titeln Den Vilda Biljakten avslöjar. Detta är en genre som jag har väldigt starka känslor för trots min oerfarenhet och totalt avsaknad av några som helst fordonskunskaper. Likväl så vet jag vad som krävs för att skapa en rafflande jaktscen till ljudet av dånande motorer, något som denna film långt ifrån klarar av. Man har helt klart intressant idéer men de är som oftast väldigt enkelt utförda alternativt att man saknar all känsla av fart. Och när man saknar den biten så tappar man också snabbt spänningen och den adrenalin som biljaktsfilmer behöver skapa för att verkligen gå hem.

the Slutkläm:
 
Tempot skruvas dock upp något mot filmens allra sista rutor, men det är så dags då. Och även om slutet har blivit oerhört ikoniskt och omtalat så tycker jag faktiskt att den känslan som förmedlas där är rätt talande för hela filmens upplevelse. Trots mina hårda ord så kan jag lova, utan några som helst belägg, att originalet är långt mycket bättre än Marky Mark's version från 2003.

the Betyg: 2 (Filmens svar på Tony Flygare).

"Shouldn't we synchronise our watches?"

Pather Panchali (Song of the Road, 1955, SVT, 119 min)

Syskon, Apu och Durga, växer upp under tuffa förhållanden i Bengalen.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Uma Das Gupta
Karuna Bannerjee
Chunibala Devi
Subir Bannerjee
Kanu Bannerjee
Directed by:
Satyajit Ray
Screenplay by:
Satyajit Ray
Cinematography by: 
Subrata Mitra
Music by: 
Ravi Shankar
Production Design by: 
Bansi Chandragupta
Art Direction by: 
Bansi Chandragupta
Film Editing by:
Dulal Dutta


the Plot:

Vi följer det hårda livet för den fattiga familjen Ray, ur sonens Apu's ögon. Familjen som består av den drömska men smått dysfunktionella pappan Harihar, den slitande mamman Sarbojaya, hans syster Durga, som ur ren frustration och ibland välvilja, sätter sig i en del problem och till slut hans kärleksfulla men uråldriga faster Indir Thakrun. 

Den första delen av tre, baserat på Apu Ray's liv.

the Background:

Pather Panchali är baserad på den Bengaliske författaren Bibhutibhushan Bandyopadhyay's (Jag kopierade in detta namn, bara så ni vet) självbiografiska novell med samma namn. Bib, som jag kommer att kalla honom för, anses som den främsta inom modern Bengalisk litteratur, något som han också belönades för när han erhöll det prestigefulla litteraturpriset, Rabindra Puraskar, 1951. Tyvärr så fick han aldrig mota priset i person då han lämnade jordlivet året innan efter en trolig hjärtattack.

Filmens regissör, Satyajit Ray kommer från en välutbildad och intellektuell familj vilket gav honom chansen till fina utbildningsmöjligheter. Något som till slut ledde honom till Universitetet Visva-Bharati där han började finna intresse för Orientalisk konst. Detta intresse kom att hjälpa honom i hans första jobb som "junior visualiser" vid en Brittisk reklambyrå, stationerad i Indien. Här kom han att designa och illustrera ett flertalet böcker, däribland Bib's, Pather Panchali. En bok han kom att bli djupt inspirerad av.

Under denna tid kom Satyajit också att finna ett brinnande intresse för film och tillsammans med filmskaparen Chidananda Das Gupta så grundade dom Calcutta Film Society. Där Satyajit passade på att se och studera mängder med film samtidigt som han lyckades hålla reda på den utländska filmkulturen genom de Amerikanska soldaterna som låg baserad i Indien under andra världskriget. 1949 anlände Jean Renoir till Calcutta för att filmatisera the River. En produktion där Satyajit fick förtroendet att finna inspelningsplatser ute på landsbygden. Under en diskussion med Renoir så blev den unge Indiske cineasten uppmuntrad att filmatisera Bib's novell, en tanke som hade betyngt Satyajit's sinne under en längre tid. Men det dröjde till året efter, då han av sitt arbete blev omplacerad till kontoret i London, som han bestämde sig för att förverkliga denna dröm efter att ha bevittnat Vittorio De Sica's film, Ladri di Biciclette (Bicycle Theif).

Filmens manus...

Enligt Satyajit Ray's memoarer som kretsar kring just inspelning av filmerna om Apu (ja, det blev en trilogi) så förklarar han att filmen aldrig hade något manus, utan baserades enbart på det bildmanus och noteringar han skapade på båtresan till och från London. Detta manus donerade han senare till filmarkivet Cinémathèque Francaise i Paris, en av världens största.

Inspelningen kom i avsaknaden av etablerade namn både bakom och framför kameran bli minst sagt komplicerad. Det hjälpte föga att filmidén saknade både sångnummer och actionscener. Därmed fanns det få producenter som var redo att stötta en produktion ledd av två nybörjare i Ray och Mitra, endast produktionsdesignern Chandragupta hade sedan tidigare filminspelningserfarenheter. Men man fick till slut ihop tillräckligt med pengar för att påbörja inspelningen.

Men den guldgruvan kom snabbt att sina och Ray fick både återta sitt jobb som grafisk designer, sälja sin livsförsäkring och sina älskade grammofonskivor. Allt för att påbörja en ny budget. Produktionsledaren, Anil Chowdhury, lyckades även övertala Ray's fru att pantsätta sina juveler för att säkra filmens fortsatta inspelning. Men inte ens denna insats räckte och halvvägs in i inspelningen så blev man tvungna att skjuta upp produktionen i nästan ett år. Satyajit har sedan erkänt hur påfrestande denna period var och att det skedde tre mirakel som gjorde att filmen senare kunde färdigställas

"One, Apu's voice did not break. Two, Durga did not grow up.
Three, Indir Thakrun did not die.". 

Genom Ray's mor så fick man kontakt med den Väst Bengaliska regeringen där man blev lovad att få visa det material man hade i hopp om ekonomiskt uppbackning. Efter en provvisning så blev produktionen beviljad ett lån i tron om att det var en dokumentär-produktion om landsbygden. Lånet bokfördes som väghållning i regeringsbudgeten, med referens till filmens titel. Några andra som därmed såg potentialen i Ray's produktion var Monroe Wheeler, dåvarande utställningschef på Museum of Modern Art i New York och John Huston, som var på plats i Calcutta för att söka inspelningsplatser till the Man Who Would Become King. På Huston's inrådan så godkände MoMA ytterligare finansiering till projektet för att säkra dess färdigställande. 

the Review: 


En i mängden av mystiska filmer som jag i någon svag stund lagt till på min, "att se lista" på filmtipset. Den listan är även länkade, på ett utomordentligt sätt, att om det någon gång är en av de där filmerna som visas på någon TV-kanal så får man en liten notis skickad till sig. Under mina många år som filmtipsanvändare så har jag nog faktiskt aldrig följt upp en sån notis, framförallt som jag ytterst sällan slår på dumburken. Men av någon anledning så passade jag på att spela in denna film när den visades den på SVT. Filmen hamnade i en box som jag nu försöker rensa upp i då den som vanlig fylls på med en massa relevanta och mindre relevanta fotbollsmatcher. Detta ledda alltså till att jag en Lördagsförmiddag kastade mig in den Indiska landsbygdens verklighet i början av 1920-talet. Intressant nog så var det inte bara en positiv överraskning utan också en bekräftelse på mina tankar om Banshun.

Uma Das Gubta's skildring av den frustrerade, men godhjärtade, Durga är imponerande.

Även om Pather Panchali har en rätt stolpig och långt ifrån gripande inledning så växer man trots allt in i filmen och deras karaktärer. Durga och något senare även Apu, efter hans födelse, är de två karaktärer som man får se växa upp och uppleva både glädjeämnen och svårigheter med. Dom är också oerhört väl-avspeglade av Uma och Subir, även om Subir, i alla fall i denna film, som mest behöver reagera stumt på situationerna som uppstår omkring honom. Kontentan är att man finner det väldigt enkelt att sympatisera med filmens två huvudkaraktärer, vilket uppenbarligen inte är det vanligaste bland de filmer jag lyckas välja att se.

Att alla konflikter och vägval hos karaktärerna, hur goda eller idiotiska intentionerna än är, så motiveras de på ett listiga sätt och hjälper såklart trovärdigheten och känslorna för berättelsen. Att upplösningen och lärdomarna som dras från detta sedan är både frustrerande och hjärtskärande bygger ytterligare på den generellt positiva engagemang som man investerar i historien. Något som också har lyst med sin frånvaro i andra filmer som jag har bevittnat på sistone.

Smålustigt nog så påminner denna film mycket om just Banshun som jag sågade i mitt senaste inlägg. De är både filmer som avbildar den verkliga människan i den verkliga världen på ett naturligt, nästintill dokumentär sätt. Skillnaden är att även om de både är rätt lågmälda när det kommer till dess konflikter och händelser så blir man så hemskt mycket mer emotionellt engagerad i familjen Ray's vardagsliv, då både karaktärerna och platserna bubblar av liv.

Där Banshun var som att kika in i ett förvisso vackert, men otroligt korrekt och stelt dockhus så känns Pather Panchali som att se in i ett kalejdoskop, som med sin färggranna livfullhet och organiska utveckling förtrollar ditt sinne. 

the Slutkläm:

 
Mina förväntningar var lågt ställda och även om filmen saknar en medryckande första akt och lite tempo, så blir man snabbt charmerad av världen och karaktärerna inom den. Samtidigt som de få konflikter som finns känns både motiverande och engagerande så blir jag oerhört tagen av filmen. Att filmens anseende ökar ytterligare då man tänker på att det var den första produktionen för många av de inblandade, vilket för mig är förbluffande. Ställer mig dock mer tveksam till om jag kommer att återvända till Apu's värld ytterligare två gånger, för mig så var det här Durga's historia.

the Betyg: 3,5 (Ett par småförändringar här och där å detta hade vart en helt underbar film).

"Yā'i hōka nā kēna īśbara sērā jan'ya."