What Ever Happened to Baby Jane? (1962, LD, 134 min)

Ja vad var det som egentligen hände med den lilla bortskämda flickan?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bette Davis
Joan Crawford
Victor Buono
Maidie Norman
Directed by:
Robert Aldrich
Screenplay by:
Lukas Heller
Produced by:
Robert Aldrich
Cinematography by: 
Ernest Haller
Musicy by: 
Frank De Vol (DeVol)
Art Direction by: 
William Glasgow
Set Decoration by: 
George Sawley
Costume Design by: 
Luke Reichle
Make Up by:
Beau Wilson
Peggy Shannon (Hair Stylist)
Film Editing by:
Michael Luciano



the Plot:


De två syskonen Jane (Davis) och Blance Hudson (Crawford) växer upp i rampljuset där den blonda Jane ständigt drar blickarna, och det stora fokuset kring sig. Men ju äldre de blir desto mer märks det att den riktiga talangen istället fanns hos Blanche, något som inte går obemärkt förbi en allt mer avundsjuk Jane. Efter en bilolycka så blir de mer beroende av varandra än vad de någonsin velat, medans deras karriärer sinar bort snabbare och snabbare.

Blev hon gammal och bitter?

the Background:


Filmen är baserad på Henry Farrell's (ursprungligen Charles Farrell Myers) novell med exakt samma namn, publicerad 1960. Boken blev såklart populär och skapade ett mindre kultfölje. Lukas Heller jobbade fram filmadaptionen av novellen och tillsammans med Farrell så skrev de manus till uppföljaren, Hush... Hush, Sweet Charlotte, baserad på Farrell's korthistoria Whatever Happened to Cousin Charlotte. Ytterligare en version av blogginläggets filmval producerades 1991, en TV-produktion med syskonen Vanessa och Lynn Redgrave i rollerna som Jane och Blanche. 

Vad som gör denna filmatisering speciell är att den fejd som vi ser syskonen uttrycka i filmen, fanns i allra högsta grad i verkligheten. Bette Davis och Joan Crawford grodde Hollywoods främsta och mest väldokumenterade fejd, ett bråk som började någonstans i slutet på 30-talet och fortgick ända fram tills deras dödsbäddar. Denna osämja kulminerade såklart under inspelningen av Baby Jane, men mer om det får ni läsa något senare.

Något som de bägge skådespelerskorna delade, men som de inte visste om, var den peruk som man kan ses Davis bära. Denna peruk hade en gång i tiden burits av självaste Crawford i en gammal MGM-produktion.  Men hon lär inte ha känt igen den då den blivit rejält omtuffsad sendan sist. När vi ändå pratar peruk så kan vi lika gärna prata mask. Bette Davis kände sig väldigt målmedveten om hur hon skulle bygga upp Jane. Ett steg i den utvecklingen var att göra sin egen mask, där hon baserade utseendet på de gamla damer man kunde se på Hollywood Boulevard. Damer som aldrig lär ha tvättat sitt ansikte, utan bara applicerat på ytterligare ett lager smink dagen därpå. Både bolaget och regissören Aldrich kände sig något obekväma i Davis rätt utmärkande sminkning, men efter att Farrell klivit in på set och vurmat för hur lik Davis var den Jane han en gång författat, så vågade man köra vidare.

Eller ett fysiskt och mentalt vrak?

Hatet (och jag tar inte i) mellan Davis och Crawford var alltså en av gamla Hollywoods hetaste följetonger, som producenterna inte behövde betala en spänn för att marknadsföra. Det hela sägs ha börjat med ett triangeldrama då de båda damerna hade blivit förtjusta i samma man. Det var på inspelning till filmen Dangerous som Davis träffade skådespelaren Franchot Tone, som hon genast kärade ner sig i. Problemet att en den nyskilde sexsymbolen Crawford hade spant in samme man och lyckades till slut även snärja honom kring fingret. Även om deras giftermål inte höll allt för länge så var skadan redan skedd. Och de både försökte övervinna den andre i verbala påhopp. Davis snäste att "She slept with every male star at MGM, except Lassie" och Crawford svarade "Poor Bette, she looks like she's never had a happy day, or night, in her life". 

Några år senare, för att göra det hela värre, så lämnade Crawford MGM för Warner Brothers, som Davis redan jobbade för. Detta ledde såklart till att de numer började jaga samma roller, där bland annat Crawford vann en Oscar-statyett för sin roll i Mildred Pierce, en roll som Davis innan tackat nej till. Även om nu Davis själv redan vunnit en Oscar så kan man anta att det sved. 

På ålderns höst så kom de då tillslut att arbete på samma film i och med Baby Jane. Även om de alltid var oerhört professionella så kom deras agg mot varandra att synas mellan raderna. Davis lär medvetet ha sparkat Crawford i huvudet under en av kampscenerna, medens Joan svarade med att hänga på sig extra vikter när Bette (som led av erkända ryggproblem) skulle släpa runt på hennes kropp. Davis lär också ha ägt en Coca Cola-kyl i sin loge som en pik till Crawford som då var gift med Pepsi's direktör.

Efter inspelningens slut så blev Bette Davis nominerad till en Oscar för bästa skådespelarinsats. Något som självfallet sved för hennes motspelerska i filmen, som svarade med att ringa upp alla de andra nominerade och erbjuda sig att ta emot priset åt deras vägnar. Så när tiden väl vara inne och den förhandstippade Davis lär ha gjort sig beredd för att plocka hem priset, så stod istället Anne Bancroft som vinnare för sitt jobb i the Miracle Worker. Davis lär då ha känt en kall hand på sin axel från Joan Crawford som pressade sig förbi och sa, "Excuse me, I have an Oscar to collect".

Två år senare så försökte de både skådespelerskorna att arbete ihop igen, denna gång på uppföljaren Hush...Hush, Sweet Charlotte. Men denna gång gick det för långt och efter bara ett par arbetsdagar så ska Crawford, politiskt nog, ha sjukskrivit sig. Och hennes roll i filmen föll istället till Olivia de Havilland.

Att denna långtgående fejd hade satt sina spår märkte man om inget annat när Joan Crawford lämnade jordelivet 1977. Bette Davis avslutade då med att uttrycka sin sorg med följande maning, "You should never say bad things about the dead, only good...Joan Crawford is dead...Good".

the Review: 


Så då var vi äntligen framme vid (dagen efter) Halloween (jag råkade hamna i Malmö istället för att publicera inlägget den 31:e), inte för att jag firar den något nämnvärt, men likväl så det en dag som det är acceptabelt att ligga inne och se på film med höstrusket pågående utanför. Ni har nu kunnat läsa om ett gäng skräckfilmer under Oktober-månad, och jag hoppas att i alla fall någon har fallit någon av er i smaken. Om inte, så kommer en sista chans på (dagen efter) självaste bemärkelsedagen, genom What Ever Happened to Baby Jane?

Det här är en film som, även om jag inte visste så vidare mycket om, ändå bar med sig lite tyngre förväntningar. Främst genom tips från olika håll och vinklar, om antingen filmen i sig eller skådespelet, och då främst genom Bette Davis medverkan. Så det kändes skönt att få publicera denna rulla på (dagen efter) skräckaftnarnas afton.

Eller fortsatte hennes framgångsrika karriär oavbrutet?

Det fanns oerhört mycket att gilla med What Ever Happened to Baby Jane? Men jag kan inte riktigt hålla med om de väldiga lovord som ändå basuneras ut när man nämner denna film i vissa sammanhang. 

Som oftast så börjar jag med att beskriva det visuella, som i just denna film håller en väldigt fin, hög nivå. Ursprungligen så var filmen tänkt att fotas i färg, men Davis lär ha motsagts sig detta beslut då hon ansåg att det skulle få en sorglig historia att se vacker ut. Och jag är beredd att hålla med henne. Framförallt så tycker jag, likt Sunset Boulevard, att det svart vita fotot späder på känslan om den gamla klassiska Hollywood-världen. Det finns också en del tekniska lösningar som har kommit att ge filmen en smått tidlös känsla, som att man fotat alla bilresor "Live" och inte använts sig rear projection-tekniken som fortfarande var vanlig under denna tid.

Jag älskar även grundberättelsen. Vår bittra konflikt mellan två show-biz systrar, som när vi kommer ini historien är på väg att spåra ur totalt. Storyn känns relativt trovärdig och jag tycker att spänningen blir allt mer olidlig av Blanche handikapp och oförmåga till att röra sig fritt. Tanken av att vara inlåst i ett av rum och höra all galenskap som pågår i huset och runt omkring dig utan att kunna påverka det något nämnvärt är oerhört skrämmande bara i sig. Det är också svårt att inte börja tänka på Hitchcock, och inte helt otänkbart så var han även tillfrågad att regissera men tackade nej.

Det är också fantastiskt roligt att se en rysare av detta slag som kretsar kring två äldre damer. Två ovanliga, men trots allt välfungerande huvudkaraktärer. Både Davis och Crawford gör givetvis ett bra jobb, utan att riktigt beröra mig, vilket hänger ihop med vad jag sa i början.

the Slutkläm:


Ja det är en oerhört fin film, ett fint manus, fint skådespeleri och en fin-fin produktion. Men jag saknar en ordentlig nerv, den finns där, men ligger egentligen bara och pyser i bakgrunden. Jag saknar helt enkelt "it", något som släpar en ofrivilligt framåt mot filmens slut. Som en rysare borde ha. Kanske beror det på att jag inte riktigt var upplagd för filmen där och då, men helt ärligt så tror jag tyvärr att det är filmen som inte riktigt når ända fram. Framförallt så tycker jag att den fallerar i uppbyggandet av filmens mer obehagliga scener, de som är där för att skrämma. Tyvärr så blir jag inte så berörd som jag hade hoppats från denna gamla skräck/rysarklassiker. Vad den däremot gör bra, är att beskriva konsekvenserna av ett alldeles för hårt elitsatsande, till skillnad mot Whiplash som jag såg här i dagarna, en vedervärdig och omoralisk film. Jag hoppas att att man gör en Baby Jane om 40 år, med en mentalt förstörd Andrew, som delar hus med hans nu grovt åldrande och numer handikappade gamle lärare Fletcher. Det hade vart oerhört intressant.

the Betyg: 3,5 (Riktigt bra, men saknar som saknar extrakryddan för finare betyg.)

"You mean all this time we could have been friends?"

Källor: IMDB, Wikipedia, Queens of Vintage & Black and White Movies3