 |
| Är detta historiens främsta filmupplevelse? |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Robert de Niro
James Woods
Elizabeth McGovern
Burt Young
Treat Williams
Danny Aiello
William Forsythe
Jennifer Connelly
Directed by:
Sergio Leone
Screenplay by:
Leonardo Benvenuti
Pablo de Bernardi
Enrico Medioli
Franco Arcalli
Franco Ferrini
Sergio Leone
Produced by:
Arnon Milchan
Cinematography by:
Tonino Delli Colli
Musicy by:
Ennio Morricone
Art Direction by:
Carlo Simi
Costume Design by:
Gabriella Pesucci
Film Editing by:
Nino Baragli
the Plot:
Efter att ha levt på flykt från lagen i cirka 30 år så kommer det förflutna till slut i kapp den gamle New York gangstern David "Noodles" Aaronson (de Niro). Någon vet att han lever och vart. Så den gamle ärrade mannen reser tillbaka till sina barndoms rötter för att reda ut de lösa trådar som han en gång lämnade bakom sig. En resa som snabbt river upp oläkta sår och där allt inte visar sig vara som Noodles länge trott.
 |
| Vi får följa ett gäng gangsters under deras uppväxt... |
the Background:
Under det tidiga 60-talet så övertygade Sergio Leone's svåger Fulvio Morsella honom att läsa Harry Grey's självbiografi the Hoods, publicerad 1952. Grey som själv var en ukrainsk/judisk immigrant som tog sig ända i från Östeuropa till New York vid sekelskiftet, och växte upp i samma förorter som han senare kom att beskriva under sin tid som författare. Hans födelsenamn var Herschel Goldberg, men för att skydda sina nära och kära i och med sitt biografiska författande så tog han det något kortare namnet Harry Grey (några likheter med mitt egna namn är helt och hållet ett märkligt sammanträffande).
Vad som var baserat på verkliga event och hur kriminell Grey själv var är oklart, men Leone blev otroligt tagen av boken och bestämde sig för att detta skulle bli hans långsiktiga favoritprojekt. Efter att ha sett, och uppskattat, Leone's dollar trilogi så gick Grey till slut med på att träffa den store (i dubbel bemärkelse) italienske regissören. Grey bjöd Leone till en bar i New York som enligt regissören själv var otroligt lik Fat Moe's bar, som man senare kunde se i filmen. "Dark and sordid with people sitting at little tables in the shadows having secret conversations in whispers", var regissörens egna ord.
Det två möttes flertalet gånger under 60 och 70-talet för att diskutera en kommande filmatisering av the Hoods. Leone var så bestämd på att förverkliga detta projekt på bästa sätt att han till och med tackade nej till att regissera the Godfather i början av 70-talet.
 |
| ...till medelåldern och vidare till äldreomsorgen. |
Filmen tog oerhört lång tid att framställa, med en ovanligt lång förproduktion. Under denna tid så intervjuade Leone över 3000 skådespelare till över hundra olika tal-roller, han var ute och spanade efter inspelningsplatser i Italien, Paris, Kanada och den amerikanska östkusten och han kämpade med att få ihop ett fungerande manuskript som både han och producenterna kunde godkänna. Den långa listan av manusförfattare som var involverad i detta projekt vittnar om en smått komplex process.
Det fanns även planer för att Leone skulle ta ett steg bakåt i produktionsledet för att låta en yngre, oprövad regissör styra skutan. Ett tanke som han tidigare försökte förverkliga med Peter Bogdanovich och Sam Peckinpah, utan något positivt resultat under inspelningen av a Fistful of Dynamite. Denna gång så var det John Milius som var tänkt som Leone's protegé, men han tvingades tacka nej då han var i full gång med the Wind and the Lion och Apocalypse.
Efter en lång och mödosam inspelning så stod där Leone och hans filmklippare Nino Baragli med åtta till 10 timmars filmat material, redo att användas. De två trimmade detta material till två stycken tre timmars filmer, ett koncept som inte producenterna uppskattade då man befarade ett nytt finansiellt och kritiker-misslyckande likt Bernardo Bertolucci's 1900. Man framställde då en cirka tre timmar lång version för Europa och en två och en halv timme lång version för Nordamerika, där Leone's favoritprojekt efter all sin hårda trimning såklart blev ett misslyckande. Det dröjde ända tills filmen släpptes på video och DVD, med sin Europeiska längd, som Once Upon a Time in America fick uppnå sin kultstatus i landet som filmen faktiskt utspelar sig i.
Det initiala misslyckandet med filmen tog hårt på Leone som aldrig hann regissera någon ytterligare film innan han tråkigt nog gick bort efter en hjärtattack 60 år gammal 1989. Som tur var så hann den italienske mästerregissören och hans gamle partner-in-crime Clint Eastwood att återförsonas innan slutet. Denna fejd lär ha pågått sedan Eastwood tackat nej till en av rollerna i Once upon a Time in America, för att sedan sett sig sågad av sin gamle vän som påstod att de Niro var den större skådespelaren av de båda.
the Review:
Jag passar på att fira mitt hundrade blogginlägg (minus förra årets sammanfattning) med att bryta en av the Shinbone Post grundlagar; att enbart recensera, ur mina ögon, osedda filmer. När man ändå är i full gång med att bryta lagen, då bör man ju göra det med dunder och brak. Så jag passade helt enkelt på att se en av mina absolut favoritrullar, och just den filmen som jag sedan länge använt som svaret på frågan - vilken är historiens bästa film?
Nu kanske ni undrar varför jag anser att en rätt vag och svårgreppbar historia om två osympatiska gangsters genom tiderna kan vara historiens bästa film så ska jag försöka förklara de regler som jag utgår i från kring en sådan benämning.
Först och främst, och detta kan komma att låta smått pretentiöst, men för mig kan aldrig en enkel historia, om något lättvindigt anses som "det bästa". Det måste finnas en enorm ambition om att berätta en historia större än det vanliga. För att göra en smått lat liknelse så ger man till exempel inte ut nobelpris i komedi, utan man get det till någon som forskat skiten ur något för att till slut nå fram till ett viktigt resultat. För mig måste historien vara av episka mått. Helt enkelt larger than life. Och som vi alla vet, så bakom varje framgångsrik larger than life-historia så finns det en gigantiskt och excentrisk italiensk regissör.
Då filmmediet innehåller så många olika gebiter så anser jag också att filmen måste hålla en enormt hög teknisk nivå, det får helt enkelt inte vart ett simpelt projekt att lösa produktionen. Det bör ingå en hel del massscener med långa komplicerade kamerarörelser, tajmade till perfektion, för att ens räknas som något av det bästa. Allt detta innehåller Once Upon a Time in America, med tillägget av ett komplicerade mask och perukskiften, och det uppenbara arbetet med scenografi och kostym som kommer i och med att filmen utspelar sig under tre olika tidsåldrar. Något som vi återigen kan kopplas till det episka berättandet.
Två i mina ögon uppenbara motståndare, baserat på dessa kriterier är såklart Citizen Kane och 2001: a Space Odyssey. Två filmer som också blev lite av game-changers inom branschen och som skapade nya tekniska förutsättningar som hjälpte till att utveckla filmmediet. Något som är svårare att hävda om Leone's bidrag, men trots det så står jag fast i min tro om denna film. Kanske har det med Robert de Niro's bidrag att göra (i mina ögon den bäste skådespelaren genom tiderna, även om han Noodles långt ifrån är den mest minnesvärda rollen), kanske har det med min kärlek till Amerika och just dessa tidsåldrar att göra eller så är det filmens tekniska briljans, men i mina ögon så är Once Upon a Time in America fortsatt herre på täppan.
the Slutkläm:
Även om jag idag kan vara ärlig mot filmens, om än få, svagheter så anser jag likväl att detta fortsatt är filmhistoriens bästa verk genom tiderna. Utöver den komplicerade tekniska uppvisningen, Morricone's vackra musik och Leone's briljanta regi (mästare på att berätta utan ord) så hittar man nyckeln till att uppskatta denna historia i berättelsen om barnens uppväxt och deras gängs formande. En bit av historien som innehåller både komik och tragedi och som självfallet lägger grunden till det imperium som de senare bygger upp och som i sin tur raseras under filmens andra hälft. Att filmen också lämnar oss att tolka slutet fritt är inte bara lysande, utan också näst intill förväntat när det kommer till att bli krönt konung över filmens värld. För mig så är detta ett mästerverk, med dess episka skildring av vänskap och åldrande, och högst sannolikt det främsta genom tiderna.
the Betyg: 5 (Vidhåller sin plats i toppen, även om de bakom kröp något närmre.)
Jag passar på att fira mitt hundrade blogginlägg (minus förra årets sammanfattning) med att bryta en av the Shinbone Post grundlagar; att enbart recensera, ur mina ögon, osedda filmer. När man ändå är i full gång med att bryta lagen, då bör man ju göra det med dunder och brak. Så jag passade helt enkelt på att se en av mina absolut favoritrullar, och just den filmen som jag sedan länge använt som svaret på frågan - vilken är historiens bästa film?
Nu kanske ni undrar varför jag anser att en rätt vag och svårgreppbar historia om två osympatiska gangsters genom tiderna kan vara historiens bästa film så ska jag försöka förklara de regler som jag utgår i från kring en sådan benämning.
 |
| Och däremellan dyker en alldeles för ung Jennifer Connelly upp. |
Först och främst, och detta kan komma att låta smått pretentiöst, men för mig kan aldrig en enkel historia, om något lättvindigt anses som "det bästa". Det måste finnas en enorm ambition om att berätta en historia större än det vanliga. För att göra en smått lat liknelse så ger man till exempel inte ut nobelpris i komedi, utan man get det till någon som forskat skiten ur något för att till slut nå fram till ett viktigt resultat. För mig måste historien vara av episka mått. Helt enkelt larger than life. Och som vi alla vet, så bakom varje framgångsrik larger than life-historia så finns det en gigantiskt och excentrisk italiensk regissör.
Då filmmediet innehåller så många olika gebiter så anser jag också att filmen måste hålla en enormt hög teknisk nivå, det får helt enkelt inte vart ett simpelt projekt att lösa produktionen. Det bör ingå en hel del massscener med långa komplicerade kamerarörelser, tajmade till perfektion, för att ens räknas som något av det bästa. Allt detta innehåller Once Upon a Time in America, med tillägget av ett komplicerade mask och perukskiften, och det uppenbara arbetet med scenografi och kostym som kommer i och med att filmen utspelar sig under tre olika tidsåldrar. Något som vi återigen kan kopplas till det episka berättandet.
Två i mina ögon uppenbara motståndare, baserat på dessa kriterier är såklart Citizen Kane och 2001: a Space Odyssey. Två filmer som också blev lite av game-changers inom branschen och som skapade nya tekniska förutsättningar som hjälpte till att utveckla filmmediet. Något som är svårare att hävda om Leone's bidrag, men trots det så står jag fast i min tro om denna film. Kanske har det med Robert de Niro's bidrag att göra (i mina ögon den bäste skådespelaren genom tiderna, även om han Noodles långt ifrån är den mest minnesvärda rollen), kanske har det med min kärlek till Amerika och just dessa tidsåldrar att göra eller så är det filmens tekniska briljans, men i mina ögon så är Once Upon a Time in America fortsatt herre på täppan.
the Slutkläm:
Även om jag idag kan vara ärlig mot filmens, om än få, svagheter så anser jag likväl att detta fortsatt är filmhistoriens bästa verk genom tiderna. Utöver den komplicerade tekniska uppvisningen, Morricone's vackra musik och Leone's briljanta regi (mästare på att berätta utan ord) så hittar man nyckeln till att uppskatta denna historia i berättelsen om barnens uppväxt och deras gängs formande. En bit av historien som innehåller både komik och tragedi och som självfallet lägger grunden till det imperium som de senare bygger upp och som i sin tur raseras under filmens andra hälft. Att filmen också lämnar oss att tolka slutet fritt är inte bara lysande, utan också näst intill förväntat när det kommer till att bli krönt konung över filmens värld. För mig så är detta ett mästerverk, med dess episka skildring av vänskap och åldrande, och högst sannolikt det främsta genom tiderna.
the Betyg: 5 (Vidhåller sin plats i toppen, även om de bakom kröp något närmre.)
"I like the stink of the streets. It makes me feel good.
And I like the smell of it, it opens up my lungs. And it gives me a hard-on."
And I like the smell of it, it opens up my lungs. And it gives me a hard-on."
Källor: IMDB & Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar