 |
| Tre personer, tre berättelser, ett livsöde. |
IMDB (Bleu)
IMDB (Blanc)
IMDB (Rouge)
Wikipedia
the Players:
Juliette Binoche
Zbigniew Zamachowski
Julie Delpy
Irené Jacob
Jean-Louis Trintignant
Directed by:
Krzysztof Kieślowski
Screenplay by:
Krzysztof Kieślowski
Krzysztof Piesiewicz
Produced by:
Marin Karmitz
Cinematography by:
Sławomir Idziak
Edward Kłosiński
Piotr Sobociński
Musicy by:
Zbigniew Preisner
Production Design by:
Claude Lenoir
Halina Dobrowolska
Costume Design by:
Corinne Jorry (Rouge)
Film Editing by:
Jacques Witta
Urszula Lesiak
the Plot:
Vi följer tre personer, den nyblivna änkan Julie, den förnedrade och nyligen hemlöse Karol och modellen Valentine. Vardera person söker något, Julie letar efter personlig frihet, Karol efter kärlek och Valentine efter samhörighet. Frågan är vad de delar tillsammans.
 |
| Den nyblivna änkan Julie (Binoche) testar på att fly från verkligheten genom att ge sig ett nytt liv. |
the Background:
Trois Couleurs är alltså en trilogi bestående av filmerna Blå, Vit och Röd, som alla producerades mellan 1993 och 1994. Filmerna är utöver Kieślowski själv skrivna av hans gode vän, med samma förnamn, Krysztof Piesiewicz och med konsulterande från Agnieszka Holland och Slawomir Idziak. Piesiewicz var egentligen utbildad och arbetade som jurist när han råkade komma i kontakt med Kieślowski inför filmatiseringen av Bez Konca. Juristen och regissören visade sig jobba ihop så pass bra att Piesiewicz inte bara blev krediterad för sitt författandebidrag, utan de två kom även att fortsätta samarbete med de flesta av Kieślowski's kommande projekt.
Efter den polske mästerregissörens framgångar med Dekalog så passade Kieślowski på att testa vingarna utomlands. Även om det första steget inte blev allt för stort. Filmen La double vie de Véronique spelades in både i Polen och Frankrike, tack vare Franske pengar från producenten Marin Karmitz. Filmen blev en kommersiell hit i både Frankrike som övriga världen och lät Kieślowski att sätta igång med, om inte hans mest ambitiösa projekt hittills, så det projekt som skulle definiera honom som regissören.
Även om Kieślowski's tre färger-trilogi följer franska flaggans färgval, där vardera film lär symbolisera den franska republikens motto; frihet, jämlikhet och brödraskap, så har filmskaparen själv påstått att detta är något av en efterkonstruktion. Och att valen av färger snarare grundades i vart ifrån pengarna kom ifrån för att producera filmerna snarare än någon sorts hyllning till Frankrike som nation.
“The words [frihet, jämlikhet, brödraskap] are French because the money [för att finansiera filmen] is French. If the money had been of a different nationality we would have titled the films differently, or they might have had a different cultural connotation. But the films would probably have been the same.”
 |
| Dominique (Delpy) agerar som både negativ och positiv katalysator i Karol Karol's (Zamachovski) vägval. |
Likt sitt arbete med dekalogen så använde sig Kieślowski av olika fotografer till varje del i färger-trilogin. Inför vad som skulle komma att bli hans sista filmer så vände han sig till de tre fotografer som betytt mest för honom under sin karriär; Kłosiński, Sobociński och Idziak. Sobociński blev nominerad till en Oscar för bästa filmfoto för sitt arbete med den röda filmen, men likt resten av de nomineringar som bidraget fick på både Oscarsgalan och i Cannes så föll filmen för motståndet och kammade hem noll, till mångas förvåning.
Det var tidigare uttalat att den röda filmen skulle bli Kieślowski's sista projekt, även om polacken enbart nyligen hade passerat 50-års strecket. Nu kunde inte mästerregissören hålla fingrarna från filmens värld utan satt och författade en ny trilogi. Denna gång var historien inspirerad av Dante's the Divine Comedy och skulle bestå av de tre filmerna Heaven, Hell och Purgatory. Ursprungstanken var att filmerna skulle regisseras av tre olika personer medans Kieślowski skrev och producerade. Manus till både Haven och Hell vart klart då Kieślowski hastigt och lustigt gick bort 1996 efter hjärtproblem. Det dröjde åtta år innan Tom Tykwer tog på sig att regissera Heaven och tre år senare producerades även Hell. Men Purgatory, som enbart fanns som ett trettio-sidigt treatment, kommer nog tyvärr aldrig se dagens ljus.
the Review:
Att jag kom att se Kieślowski's tre färger under samma period som Frankrike precis utsatts för ytterligare ett hemskt terrordåd var egentligen ett rent sammanträffande. Som filmälskare så är såklart denna trilogi ett måste att ha upplevt, något som jag under en längre tid lyckats undgått (alt. undvika), så när förslaget om att se den första filmen i serien i en av mina filmklubbar, så kändes det uppenbart att även kasta sig över de övriga två.
Även om nu Kieślowski påstått att kopplingen mellan filmerna och Frankrike, både som nation och dess medföljande symbolik, enbart grundas i ekonomiska beslut, så var det svårt att inte känna lite extra för filmerna med all den sorg som för tillfället sveper över Europa och resten av världen. Hur skulle nu denna emotionella anstormning komma att påverka mitt omdöme när det kom att se vad som anses är en av de bästa filmtrilogier, skapade av en av de mest renommerade regissörerna genom historien.
Då alla tre filmerna är oerhört lågmälda, med rätt så få skildrade event, så är det också rätt så svårt att diskutera allt för mycket kring filmerna utan att avslöja för mycket.
Vår första film, den blå, berättar historien om Julie som råkar ut för en svår bilkrock i början av filmen där både hennes man och deras barn avlider. Vad vi senare få följa är Julie's vägval att frigöra sig från sitt tidigare liv för att skapa något nytt och eget. Även om jag älskar karaktären Julie, spelade av en strålande Juliette Binoche, och de mindre vardagliga bestyren och situationerna hon råkar ut för, så finns det allt för få intressanta karaktärer runt omkring henne. Något som såklart hämmar berättelsens utveckling och leder till att filmen inte blir så intressant som potentialen ändå skvallrar om. Kieślowski tar helt enkelt filmen i en riktning som jag inte riktigt tänkte mig. Vem som har rätt eller fel låter jag vara upp till er...
Den andra filmen, den vita, är trilogins helt klart sämsta film. Berättelsens huvudkaraktärer Karol Karol känns oerhört sympatisk, hemlös och utan pengar i ett främmande land är ju såklart ett väldigt obehagligt scenario så självfallet faller man för karln som verkar så oerhört sårbar. Men ju längre filmen går så visar det sig att Karol inte alls är den empatiske personen man kunde tro från början och snabbt så börjar han utveckla ett beteende som jag har svårt att uppskatta. När Kieślowski inte heller berättar för oss varför Karol gör dessa livsval så blir man snabbt rätt så avtrubbad till historien. Och när vi väl förstår varför så finner jag heller ingen trovärdighet i bakgrunden, vilket såklart leder till det skrala betyget som filmen får. Den vita filmen är dock den mest "actionfyllda" så man tar sig ändå igenom filmen rätt så smärtfritt trots dessa många oengagerade beslut i manusskript-arbetet.
Uppenbart desillusionerad från trilogins andra film, och uppenbart påverkad av vad som nyligen hänt i Paris, så tog jag mig till slut an den tredje i serien, den röda filmen. Den filmen som skulle visa sig bli trilogins tveklöst bästa film. Kieślowski beskriver här något så svårt som människans öde och hur olika vägval kan leda oss på olika vägar. Detta beskriver han genom två eleganta personporträtt, vackert framfört av Jacob och Trintignant. Att denna rulle även är den mest surrealistiska filmen, med en smått mörk underton (lyssna bara på Presiner's smått kusliga musik) skadar självklart inte. Utöver sin briljans så blir också den röda filmen extra intressant ur ett tidsskildringsperspektiv, då den beskriver perioden innan den mobila telefonin och internet gjorde människan kontaktbar dygnet runt, världen över.
Även om jag verkligen skulle vilja propsa folk att se den tredje filmen i trilogin så har jag svårt att tro att man skulle kunna uppskatta den till fullo utan de övriga två filmerna i åtanke. Trots att det i stort sett är, utöver några scener och teman, tre fristående berättelser så känner jag ändå att de hör ihop.
the Slutkläm:
De tre färgerna blir som helhet en helt okej filmupplevelse som alldeles för sällan visar prov på sitt på förhand med-ärvda rykte. Men det är rakt igenom tre oerhört välgjorda filmer, som med en lågmäld ton forskar kring tre olika livsöden. Som den uppdiktade kopplingen till Frankrike så känns även de teman som sammankopplar filmerna rätt frampressad, och finns där enbart som ett visuellt värde. Något som jag personligen värdesätter högt och njuter gott av trilogin igenom. Men när filmerna, och då pratar jag främst om de två första, inte engagera en till fullo så faller konceptet platt. Som tur är så är trilogins sista film långt mer gripande, och med dess något mörkare och surrealistiska ton så ger den även lite extra liv till de två föregående filmerna. Trots att Kieślowski's sista filmer kanske inte lämnade mig allt för överväldigad så har jag lik väl gått och funderat rätt mycket på dom även efteråt. Kanske har det med den enorma tragedi som nyligen utspelat sig i Frankrike, men att filmerna trots allt lämnar en med något att fundera över är är bra betyg. Men något mästerverk ser jag nog inte trilogin som, där i mitt tycke enbart den röda filmen sticker ut tillräckligt.
the Betyg: 3,2 & 4 (Alla tre filmer är unika i sig. Synd, eller bra, att man måste se alla för att uppleva den bästa)
Att jag kom att se Kieślowski's tre färger under samma period som Frankrike precis utsatts för ytterligare ett hemskt terrordåd var egentligen ett rent sammanträffande. Som filmälskare så är såklart denna trilogi ett måste att ha upplevt, något som jag under en längre tid lyckats undgått (alt. undvika), så när förslaget om att se den första filmen i serien i en av mina filmklubbar, så kändes det uppenbart att även kasta sig över de övriga två.
Även om nu Kieślowski påstått att kopplingen mellan filmerna och Frankrike, både som nation och dess medföljande symbolik, enbart grundas i ekonomiska beslut, så var det svårt att inte känna lite extra för filmerna med all den sorg som för tillfället sveper över Europa och resten av världen. Hur skulle nu denna emotionella anstormning komma att påverka mitt omdöme när det kom att se vad som anses är en av de bästa filmtrilogier, skapade av en av de mest renommerade regissörerna genom historien.
 |
| Modellen Valentine (Jacob) kommer genom ett par märkliga omständigheter att till slut hitta den rätte. |
Då alla tre filmerna är oerhört lågmälda, med rätt så få skildrade event, så är det också rätt så svårt att diskutera allt för mycket kring filmerna utan att avslöja för mycket.
Vår första film, den blå, berättar historien om Julie som råkar ut för en svår bilkrock i början av filmen där både hennes man och deras barn avlider. Vad vi senare få följa är Julie's vägval att frigöra sig från sitt tidigare liv för att skapa något nytt och eget. Även om jag älskar karaktären Julie, spelade av en strålande Juliette Binoche, och de mindre vardagliga bestyren och situationerna hon råkar ut för, så finns det allt för få intressanta karaktärer runt omkring henne. Något som såklart hämmar berättelsens utveckling och leder till att filmen inte blir så intressant som potentialen ändå skvallrar om. Kieślowski tar helt enkelt filmen i en riktning som jag inte riktigt tänkte mig. Vem som har rätt eller fel låter jag vara upp till er...
Den andra filmen, den vita, är trilogins helt klart sämsta film. Berättelsens huvudkaraktärer Karol Karol känns oerhört sympatisk, hemlös och utan pengar i ett främmande land är ju såklart ett väldigt obehagligt scenario så självfallet faller man för karln som verkar så oerhört sårbar. Men ju längre filmen går så visar det sig att Karol inte alls är den empatiske personen man kunde tro från början och snabbt så börjar han utveckla ett beteende som jag har svårt att uppskatta. När Kieślowski inte heller berättar för oss varför Karol gör dessa livsval så blir man snabbt rätt så avtrubbad till historien. Och när vi väl förstår varför så finner jag heller ingen trovärdighet i bakgrunden, vilket såklart leder till det skrala betyget som filmen får. Den vita filmen är dock den mest "actionfyllda" så man tar sig ändå igenom filmen rätt så smärtfritt trots dessa många oengagerade beslut i manusskript-arbetet.
Uppenbart desillusionerad från trilogins andra film, och uppenbart påverkad av vad som nyligen hänt i Paris, så tog jag mig till slut an den tredje i serien, den röda filmen. Den filmen som skulle visa sig bli trilogins tveklöst bästa film. Kieślowski beskriver här något så svårt som människans öde och hur olika vägval kan leda oss på olika vägar. Detta beskriver han genom två eleganta personporträtt, vackert framfört av Jacob och Trintignant. Att denna rulle även är den mest surrealistiska filmen, med en smått mörk underton (lyssna bara på Presiner's smått kusliga musik) skadar självklart inte. Utöver sin briljans så blir också den röda filmen extra intressant ur ett tidsskildringsperspektiv, då den beskriver perioden innan den mobila telefonin och internet gjorde människan kontaktbar dygnet runt, världen över.
Även om jag verkligen skulle vilja propsa folk att se den tredje filmen i trilogin så har jag svårt att tro att man skulle kunna uppskatta den till fullo utan de övriga två filmerna i åtanke. Trots att det i stort sett är, utöver några scener och teman, tre fristående berättelser så känner jag ändå att de hör ihop.
the Slutkläm:
De tre färgerna blir som helhet en helt okej filmupplevelse som alldeles för sällan visar prov på sitt på förhand med-ärvda rykte. Men det är rakt igenom tre oerhört välgjorda filmer, som med en lågmäld ton forskar kring tre olika livsöden. Som den uppdiktade kopplingen till Frankrike så känns även de teman som sammankopplar filmerna rätt frampressad, och finns där enbart som ett visuellt värde. Något som jag personligen värdesätter högt och njuter gott av trilogin igenom. Men när filmerna, och då pratar jag främst om de två första, inte engagera en till fullo så faller konceptet platt. Som tur är så är trilogins sista film långt mer gripande, och med dess något mörkare och surrealistiska ton så ger den även lite extra liv till de två föregående filmerna. Trots att Kieślowski's sista filmer kanske inte lämnade mig allt för överväldigad så har jag lik väl gått och funderat rätt mycket på dom även efteråt. Kanske har det med den enorma tragedi som nyligen utspelat sig i Frankrike, men att filmerna trots allt lämnar en med något att fundera över är är bra betyg. Men något mästerverk ser jag nog inte trilogin som, där i mitt tycke enbart den röda filmen sticker ut tillräckligt.
the Betyg: 3,2 & 4 (Alla tre filmer är unika i sig. Synd, eller bra, att man måste se alla för att uppleva den bästa)
"I feel something important is happening around me. And it scares me."
Källor: IMDB & Wikipedia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar