Mannen som slutade röka (1972, DVD, 104 min)

Mycket har skett sedan rökning mer eller mindre var en social plikt.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Gösta Ekman
Grynet Molvig
Holger Löwenadler
Gunn Wållgren
Carl-Gustaf Lindstedt
Pierre Lindstedt
Olga Georges-Picot
Directed by:
Tage Danielsson
Screenplay by:
Tage Danielsson
Produced by:
Olle Hellbom
Olle Nordemar
Cinematography by: 
Kalle Bergholm
Musicy by: 
Gunnar Svensson
Production Design by: 
Stig Limér
Costume Design by: 
Lotta Mothander
Inger Pehrsson
Sound Mixer by: 
Berndt Frithiof
Animations by: 
Per Åhlin
Film Editing by:
Wic Kjellin



the Plot:

När Hugo Alighieri (Toivo Pawlo) dör, direktör över ett stort korvtillverkningsföretag och känd kedjerökare, så står där hans son Dante (Ekman) som ensam härskare över svensk korvhandel. Men ensam härskare över direktörens gamle rikedomar blir sonen enbart om han lyckas sluta röka inom 14 dygn. Något som inte lär bli lätt då han varit slav för rökat sedan tidig ålder och hans farbror Knut-Birger (Löwenadler) gör allt för att se pengarna hamna i hans egna ficka.

Kommer Dante (Ekman) klara av att fimpa eller går han miste om faderns miljoner?

the Background:


För knappt en och en halv månad sedan så var det exakt 30 år sedan en av Sveriges mest kärleksfulla underhållare gick bort. Tråkigt nog så gick vi samtidigt även miste om en oerhört uttrycksfull och vis man som, utöver sin snabba humoristiska hjärnhalva, även var väldigt politiskt intresserad.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928, under sin uppväxt så arbetade han på Folkets Park och kom på den vägen i kontakt med teater och musik. Tage var även en otroligt begåvad person när det kom till skolan och han lyckades ta sig ändå till Uppsala universitet, vilket såklart var ovanligt för en "arbetarpojk" på den tiden. Efter studierna så fick Tage jobb på Sveriges Radio där han efter 5 år blev underhållningschef. Under denna tid så startade han bland annat upp det oerhört populära programmet Sommar i P1. Genom SR så kom han även i kontakt med skåningen Hasse Alfredsson och tillsammans så kom de att skapa historia.

Det var under en av deras revyer på Gröna Lund som Ingmar Bergman noterade deras talang och föreslog att Svensk Filmindustri skulle ge dom chansen. Även om de två auteurerna inte riktigt nådde upp till Bergmans internationella nivåer så blev komikerduon omåttligt populär i de svenska hemmen och tillsammans så kom de att producera flertalet produktionerna ihop, där Äppelkriget och Picassos Äventyr såklart sticker ut. 

En otroligt fin östgötsk och svensk förebild.

Just Mannen som slutade röka har sin bakgrund i Tages egna bok med samma titel. En bok baserad på hans egna högst personliga sviter med tobakens baksidor. Boken publicerades med en design som liknande notiser nedkladdade på olika hotells brevpapper. Bland dessa ark ville såklart Tage ha kladd och slentrianteckningar, något animatören Per Åhlin bidrog med. Så när det kom till att producera filmen så var såklart Åhlin en viktig kugge där med. 

Under själva produktionen mindes Grynet Molvig att hon upplevde det rätt så jobbigt att prestera under de nakenscener hon hade tillsammans med Gösta Ekman. För att råda bot på detta så beordrade Tage alla förutom skriptan, och tillika sekreteraren på AB Svenska Ord, Mona Haskel och fotografen Kalle Bergholm att lämna studion. När det endast var de fem kvar så "näckade" allihopa för att på så vis lätta på stämningen. Något som lär ha gått hem.

Hasse Alfredsson's bidrag till filmen är inte lika påtagligt som vanligt utöver en liten gliring, vännerna emellan. I filmen så dyker nämligen en oerhört roligt reklambild upp i tidningen på Hasse som bekräftar sitt cigarettbyte över till Prince. En reklam som Hasse faktiskt ställde upp på i ung och naiv ålder. Efter att ha blivit kontaktad av en märklig dansk person som erbjöd denna reklamintäkt så blev han smått överväldigad att någon noterat en sådan petitess som att han gått över till att röka Prince. Något han såg som ett bevis på att han hade blivit känd. Men när väl fotografering skedde så satte dansken en cigarett av ett annat märke i handen på honom, Hasse erbjöd sig då att använde en av hans egna Prince-cigaretter istället, för trovärdighetens skull, men då lär dansken brustit ut -"Röker du verkligen den där skiten!?" Sedan dess har han enbart ställt upp på reklam för ideella ändamål.

the Review: 


Jag har länge velat visa upp min kärleksförklaring till Hasse och Tage. Denna underbara komikerduo och fantastiska filmskapare, som gör att jag känner mig oerhört tacksam över att vara svensk. För det är få förunnat i vår värld, att förstå och känna till deras märkliga värld. En värld som är både kärleksfull, skojfrisk och tänkvärd. Att man lyckades blanda in en enorm kreativitet och skaparglädje i detta, genom att omge sig av en mängd talangfulla människor och ge dom mer eller mindre fria tyglar, bara bevisar duons genialitet.

Nu är det ju tyvärr så att jag redan har sett deras främsta verk, vilket såklart diskvalificerar dom från the Shinbone Post, men en film som jag inte sett från start till slut, och som jag fortsatt hade rätt höga förhoppningar kring, var Tage Danielsson's film Mannen som slutade röka.

En energisk Gösta Ekman gör sitt bästa för att hålla igång filmen.

Filmens första hälft är produktionens mest underhållande och den mest fartfyllda. Det är som oftast riktigt roligt att se hur dagarna går och följa Dante's misslyckande. Något man lyckas förtälja genom ett kreativt och energirikt berättande, i klassisk Hasse och Tage anda.

Men även om filmen försöker friska upp sig själv med ett ansiktslyft; à la en resa till Frankrike, så tappar filmen ordentligt under dess andra hälft. Vad jag tillskriver det tappet är dels en framtvingad kärlekshistoria, som snarare baseras på lust och ytlighet än något djupare samhörighet, och en generell känsla av filmen också har blivit rätt så föråldrad. Mannen som slutade röka är trots allt snart 42 år gammal och visst har samhället, i alla fall på några punkter, blivit mer upplyst under den tiden. För att vara ärlig så känns filmen tyvärr lite gubbig på sina ställen.

Likt många andra av duons filmer så försöker man sig på slutet att knyta ihop historien med en moralpredikan. Ett ord som låter så hemskt, men som i Hasse och Tages värld enbart är fylld av kärlek och visdom. Men likt resten av filmen så når inte heller slutet upp till den vanliga klass som de gjort mig så van vid och Mannen som slutade röka består en solklar tre rakt igenom

the Slutkläm:

Även om just denna film aldrig kommer upp i någon högre nivå så kommer Hasse och Tage's anseende aldrig sjunka i min vy. Utöver all den glädje som de två har givit oss så har de också haft enormt mycket viktigt att berätta. Även om just Mannen som slutade röka inte var något direkt mästerverk så är det alltid nödvändigt att få sig en dos av den humanitära kärleksbrygd som Svenska Ord's produktioner ger oss. Låt oss aldrig glömma det. Hasse och Tage är, och kommer att förbli, en svensk nationalskatt.

the Betyg: 3 (Helt klar sevärd, men långt ifrån deras mer minnesvärda verk.)

"Sprit, plus tobak, kvinnor, plus kanske mat och så nån abnorm böjelse kanske,är lika med samma slutsumma."

Källor: IMDB, Wikipedia & Svenska Ord i Bild och Tal.

Trois Couleurs: Bleu, Blanc & Rouge (the Three Colors: Blue, White & Red, 1993-94, DVD, 94, 87 & 99 min)

Tre personer, tre berättelser, ett livsöde.

IMDB (Bleu)
IMDB (Blanc)
IMDB (Rouge)

Wikipedia



the Players: 
Juliette Binoche
Zbigniew Zamachowski
Julie Delpy
Irené Jacob
Jean-Louis Trintignant
Directed by:
Krzysztof Kieślowski
Screenplay by:
Krzysztof Kieślowski
Krzysztof Piesiewicz
Produced by:
Marin Karmitz
Cinematography by: 
Sławomir Idziak
Edward Kłosiński
Piotr Sobociński
Musicy by: 
Zbigniew Preisner
Production Design by: 
Claude Lenoir
Halina Dobrowolska
Costume Design by: 
Corinne Jorry (Rouge)
Film Editing by:
Jacques Witta
Urszula Lesiak



the Plot:

Vi följer tre personer, den nyblivna änkan Julie, den förnedrade och nyligen hemlöse Karol och modellen Valentine. Vardera person söker något, Julie letar efter personlig frihet, Karol efter kärlek och Valentine efter samhörighet. Frågan är vad de delar tillsammans.

Den nyblivna änkan Julie (Binoche) testar på att fly från verkligheten genom att ge sig ett nytt liv.

the Background:



Trois Couleurs är alltså en trilogi bestående av filmerna Blå, Vit och Röd, som alla producerades mellan 1993 och 1994. Filmerna är utöver Kieślowski själv skrivna av hans gode vän, med samma förnamn, Krysztof Piesiewicz och med konsulterande från Agnieszka Holland och Slawomir Idziak. Piesiewicz var egentligen utbildad och arbetade som jurist när han råkade komma i kontakt med Kieślowski inför filmatiseringen av Bez Konca. Juristen och regissören visade sig jobba ihop så pass bra att Piesiewicz inte bara blev krediterad för sitt författandebidrag, utan de två kom även att fortsätta samarbete med de flesta av Kieślowski's kommande projekt. 

Efter den polske mästerregissörens framgångar med Dekalog så passade Kieślowski på att testa vingarna utomlands. Även om det första steget inte blev allt för stort. Filmen La double vie de Véronique spelades in både i Polen och Frankrike, tack vare Franske pengar från producenten Marin Karmitz. Filmen blev en kommersiell hit i både Frankrike som övriga världen och lät Kieślowski att sätta igång med, om inte hans mest ambitiösa projekt hittills, så det projekt som skulle definiera honom som regissören.

Även om Kieślowski's tre färger-trilogi följer franska flaggans färgval, där vardera film lär symbolisera den franska republikens motto; frihet, jämlikhet och brödraskap, så har filmskaparen själv påstått att detta är något av en efterkonstruktion. Och att valen av färger snarare grundades i vart ifrån pengarna kom ifrån för att producera filmerna snarare än någon sorts hyllning till Frankrike som nation.

“The words [frihet, jämlikhet, brödraskap] are French because the money [för att finansiera filmen] is French. If the money had been of a different nationality we would have titled the films differently, or they might have had a different cultural connotation. But the films would probably have been the same.”

Dominique (Delpy) agerar som både negativ och positiv katalysator i Karol Karol's (Zamachovski) vägval.

 

Likt sitt arbete med dekalogen så använde sig Kieślowski av olika fotografer till varje del i färger-trilogin. Inför vad som skulle komma att bli hans sista filmer så vände han sig till de tre fotografer som betytt mest för honom under sin karriär; Kłosiński, Sobociński och Idziak. Sobociński blev nominerad till en Oscar för bästa filmfoto för sitt arbete med den röda filmen, men likt resten av de nomineringar som bidraget fick på både Oscarsgalan och i Cannes så föll filmen för motståndet och kammade hem noll, till mångas förvåning.

Det var tidigare uttalat att den röda filmen skulle bli Kieślowski's sista projekt, även om polacken enbart nyligen hade passerat 50-års strecket. Nu kunde inte mästerregissören hålla fingrarna från filmens värld utan satt och författade en ny trilogi. Denna gång var historien inspirerad av Dante's the Divine Comedy och skulle bestå av de tre filmerna Heaven, Hell och Purgatory. Ursprungstanken var att filmerna skulle regisseras av tre olika personer medans Kieślowski skrev och producerade. Manus till både Haven och Hell vart klart då Kieślowski hastigt och lustigt gick bort 1996 efter hjärtproblem. Det dröjde åtta år innan Tom Tykwer tog på sig att regissera Heaven och tre år senare producerades även Hell. Men Purgatory, som enbart fanns som ett trettio-sidigt treatment, kommer nog tyvärr aldrig se dagens ljus.

the Review: 


Att jag kom att se Kieślowski's tre färger under samma period som Frankrike precis utsatts för ytterligare ett hemskt terrordåd var egentligen ett rent sammanträffande. Som filmälskare så är såklart denna trilogi ett måste att ha upplevt, något som jag under en längre tid lyckats undgått (alt. undvika), så när förslaget om att se den första filmen i serien i en av mina filmklubbar, så kändes det uppenbart att även kasta sig över de övriga två.

Även om nu Kieślowski påstått att kopplingen mellan filmerna och Frankrike, både som nation och dess medföljande symbolik, enbart grundas i ekonomiska beslut, så var det svårt att inte känna lite extra för filmerna med all den sorg som för tillfället sveper över Europa och resten av världen. Hur skulle nu denna emotionella anstormning komma att påverka mitt omdöme när det kom att se vad som anses är en av de bästa filmtrilogier, skapade av en av de mest renommerade regissörerna genom historien.

Modellen Valentine (Jacob) kommer genom ett par märkliga omständigheter att till slut hitta den rätte. 

Då alla tre filmerna är oerhört lågmälda, med rätt så få skildrade event, så är det också rätt så svårt att diskutera allt för mycket kring filmerna utan att avslöja för mycket.

Vår första film, den blå, berättar historien om Julie som råkar ut för en svår bilkrock i början av filmen där både hennes man och deras barn avlider. Vad vi senare få följa är Julie's vägval att frigöra sig från sitt tidigare liv för att skapa något nytt och eget. Även om jag älskar karaktären Julie, spelade av en strålande Juliette Binoche, och de mindre vardagliga bestyren och situationerna hon råkar ut för, så finns det allt för få intressanta karaktärer runt omkring henne. Något som såklart hämmar berättelsens utveckling och leder till att filmen inte blir så intressant som potentialen ändå skvallrar om. Kieślowski tar helt enkelt filmen i en riktning som jag inte riktigt tänkte mig. Vem som har rätt eller fel låter jag vara upp till er...

Den andra filmen, den vita, är trilogins helt klart sämsta film. Berättelsens huvudkaraktärer Karol Karol känns oerhört sympatisk, hemlös och utan pengar i ett främmande land är ju såklart ett väldigt obehagligt scenario så självfallet faller man för karln som verkar så oerhört sårbar. Men ju längre filmen går så visar det sig att Karol inte alls är den empatiske personen man kunde tro från början och snabbt så börjar han utveckla ett beteende som jag har svårt att uppskatta. När Kieślowski inte heller berättar för oss varför Karol gör dessa livsval så blir man snabbt rätt så avtrubbad till historien. Och när vi väl förstår varför så finner jag heller ingen trovärdighet i bakgrunden, vilket såklart leder till det skrala betyget som filmen får. Den vita filmen är dock den mest "actionfyllda" så man tar sig ändå igenom filmen rätt så smärtfritt trots dessa många oengagerade beslut i manusskript-arbetet.

Uppenbart desillusionerad från trilogins andra film, och uppenbart påverkad av vad som nyligen hänt i Paris, så tog jag mig till slut an den tredje i serien, den röda filmen. Den filmen som skulle visa sig bli trilogins tveklöst bästa film. Kieślowski beskriver här något så svårt som människans öde och hur olika vägval kan leda oss på olika vägar. Detta beskriver han genom två eleganta personporträtt, vackert framfört av Jacob och Trintignant. Att denna rulle även är den mest surrealistiska filmen, med en smått mörk underton (lyssna bara på Presiner's smått kusliga musik) skadar självklart inte. Utöver sin briljans så blir också den röda filmen extra intressant ur ett tidsskildringsperspektiv, då den beskriver perioden innan den mobila telefonin och internet gjorde människan kontaktbar dygnet runt, världen över.

Även om jag verkligen skulle vilja propsa folk att se den tredje filmen i trilogin så har jag svårt att tro att man skulle kunna uppskatta den till fullo utan de övriga två filmerna i åtanke. Trots att det i stort sett är, utöver några scener och teman, tre fristående berättelser så känner jag ändå att de hör ihop.

the Slutkläm:

De tre färgerna blir som helhet en helt okej filmupplevelse som alldeles för sällan visar prov på sitt på förhand med-ärvda rykte. Men det är rakt igenom tre oerhört välgjorda filmer, som med en lågmäld ton forskar kring tre olika livsöden. Som den uppdiktade kopplingen till Frankrike så känns även de teman som sammankopplar filmerna rätt frampressad, och finns där enbart som ett visuellt värde. Något som jag personligen värdesätter högt och njuter gott av trilogin igenom. Men när filmerna, och då pratar jag främst om de två första, inte engagera en till fullo så faller konceptet platt. Som tur är så är trilogins sista film långt mer gripande, och med dess något mörkare och surrealistiska ton så ger den även lite extra liv till de två föregående filmerna. Trots att Kieślowski's sista filmer kanske inte lämnade mig allt för överväldigad så har jag lik väl gått och funderat rätt mycket på dom även efteråt. Kanske har det med den enorma tragedi som nyligen utspelat sig i Frankrike, men att filmerna trots allt lämnar en med något att fundera över är är bra betyg. Men något mästerverk ser jag nog inte trilogin som, där i mitt tycke enbart den röda filmen sticker ut tillräckligt.

the Betyg: 3,2 & 4 (Alla tre filmer är unika i sig. Synd, eller bra, att man måste se alla för att uppleva den bästa)

"I feel something important is happening around me. And it scares me."

Källor: IMDB & Wikipedia

Once Upon a Time in America (1984, LD, 229 min)

Är detta historiens främsta filmupplevelse?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Robert de Niro
James Woods
Elizabeth McGovern
Burt Young
Treat Williams
Danny Aiello
William Forsythe
Jennifer Connelly
Directed by:
Sergio Leone
Screenplay by:
Leonardo Benvenuti
Pablo de Bernardi
Enrico Medioli
Franco Arcalli
Franco Ferrini
Sergio Leone
Produced by:
Arnon Milchan
Cinematography by: 
Tonino Delli Colli
Musicy by: 
Ennio Morricone
Art Direction by: 
Carlo Simi
Costume Design by: 
Gabriella Pesucci
Film Editing by:
Nino Baragli



the Plot:

Efter att ha levt på flykt från lagen i cirka 30 år så kommer det förflutna till slut i kapp den gamle New York gangstern David "Noodles" Aaronson (de Niro). Någon vet att han lever och vart. Så den gamle ärrade mannen reser tillbaka till sina barndoms rötter för att reda ut de lösa trådar som han en gång lämnade bakom sig. En resa som snabbt river upp oläkta sår och där allt inte visar sig vara som Noodles länge trott.

Vi får följa ett gäng gangsters under deras uppväxt...

the Background:


Under det tidiga 60-talet så övertygade Sergio Leone's svåger Fulvio Morsella honom att läsa Harry Grey's självbiografi the Hoods, publicerad 1952. Grey som själv var en ukrainsk/judisk immigrant som tog sig ända i från Östeuropa till New York vid sekelskiftet, och växte upp i samma förorter som han senare kom att beskriva under sin tid som författare. Hans födelsenamn var Herschel Goldberg, men för att skydda sina nära och kära i och med sitt biografiska författande så tog han det något kortare namnet Harry Grey (några likheter med mitt egna namn är helt och hållet ett märkligt sammanträffande).

Vad som var baserat på verkliga event och hur kriminell Grey själv var är oklart, men Leone blev otroligt tagen av boken och bestämde sig för att detta skulle bli hans långsiktiga favoritprojekt. Efter att ha sett, och uppskattat, Leone's dollar trilogi så gick Grey till slut med på att träffa den store (i dubbel bemärkelse) italienske regissören. Grey bjöd Leone till en bar i New York som enligt regissören själv var otroligt lik Fat Moe's bar, som man senare kunde se i filmen. "Dark and sordid with people sitting at little tables in the shadows having secret conversations in whispers", var regissörens egna ord.

Det två möttes flertalet gånger under 60 och 70-talet för att diskutera en kommande filmatisering av the Hoods. Leone var så bestämd på att förverkliga detta projekt på bästa sätt att han till och med tackade nej till att regissera the Godfather i början av 70-talet. 

...till medelåldern och vidare till äldreomsorgen.

Filmen tog oerhört lång tid att framställa, med en ovanligt lång förproduktion. Under denna tid så intervjuade Leone över 3000 skådespelare till över hundra olika tal-roller, han var ute och spanade efter inspelningsplatser i Italien, Paris, Kanada och den amerikanska östkusten och han kämpade med att få ihop ett fungerande manuskript som både han och producenterna kunde godkänna. Den långa listan av manusförfattare som var involverad i detta projekt vittnar om en smått komplex process. 

Det fanns även planer för att Leone skulle ta ett steg bakåt i produktionsledet för att låta en yngre, oprövad regissör styra skutan. Ett tanke som han tidigare försökte förverkliga med Peter Bogdanovich och Sam Peckinpah, utan något positivt resultat under inspelningen av a Fistful of Dynamite. Denna gång så var det John Milius som var tänkt som Leone's protegé, men han tvingades tacka nej då han var i full gång med the Wind and the Lion och Apocalypse.

Efter en lång och mödosam inspelning så stod där Leone och hans filmklippare Nino Baragli med åtta till 10 timmars filmat material, redo att användas. De två trimmade detta material till två stycken tre timmars filmer, ett koncept som inte producenterna uppskattade då man befarade ett nytt finansiellt och kritiker-misslyckande likt Bernardo Bertolucci's 1900. Man framställde då en cirka tre timmar lång version för Europa och en två och en halv timme lång version för Nordamerika, där Leone's favoritprojekt efter all sin hårda trimning såklart blev ett misslyckande. Det dröjde ända tills filmen släpptes på video och DVD, med sin Europeiska längd, som Once Upon a Time in America fick uppnå sin kultstatus i landet som filmen faktiskt utspelar sig i.

Det initiala misslyckandet med filmen tog hårt på Leone som aldrig hann regissera någon ytterligare film innan han tråkigt nog gick bort efter en hjärtattack 60 år gammal 1989. Som tur var så hann den italienske mästerregissören och hans gamle partner-in-crime Clint Eastwood att återförsonas innan slutet. Denna fejd lär ha pågått sedan Eastwood tackat nej till en av rollerna i Once upon a Time in America, för att sedan sett sig sågad av sin gamle vän som påstod att de Niro var den större skådespelaren av de båda.

the Review: 


Jag passar på att fira mitt hundrade blogginlägg (minus förra årets sammanfattning) med att bryta en av the Shinbone Post grundlagar; att enbart recensera, ur mina ögon, osedda filmer. När man ändå är i full gång med att bryta lagen, då bör man ju göra det med dunder och brak. Så jag passade helt enkelt på att se en av mina absolut favoritrullar, och just den filmen som jag sedan länge använt som svaret på frågan - vilken är historiens bästa film?

Nu kanske ni undrar varför jag anser att en rätt vag och svårgreppbar historia om två osympatiska gangsters genom tiderna kan vara historiens bästa film så ska jag försöka förklara de regler som jag utgår i från kring en sådan benämning.

Och däremellan dyker en alldeles för ung Jennifer Connelly upp.

Först och främst, och detta kan komma att låta smått pretentiöst, men för mig kan aldrig en enkel historia, om något lättvindigt anses som "det bästa". Det måste finnas en enorm ambition om att berätta en historia större än det vanliga. För att göra en smått lat liknelse så ger man till exempel inte ut nobelpris i komedi, utan man get det till någon som forskat skiten ur något för att till slut nå fram till ett viktigt resultat. För mig måste historien vara av episka mått. Helt enkelt larger than life. Och som vi alla vet, så bakom varje framgångsrik larger than life-historia så finns det en gigantiskt och excentrisk italiensk regissör.

Då filmmediet innehåller så många olika gebiter så anser jag också att filmen måste hålla en enormt hög teknisk nivå, det får helt enkelt inte vart ett simpelt projekt att lösa produktionen. Det bör ingå en hel del massscener med långa komplicerade kamerarörelser, tajmade till perfektion, för att ens räknas som något av det bästa. Allt detta innehåller Once Upon a Time in America, med tillägget av ett komplicerade mask och perukskiften, och det uppenbara arbetet med scenografi och kostym som kommer i och med att filmen utspelar sig under tre olika tidsåldrar. Något som vi återigen kan kopplas till det episka berättandet.

Två i mina ögon uppenbara motståndare, baserat på dessa kriterier är såklart Citizen Kane och 2001: a Space Odyssey. Två filmer som också blev lite av game-changers inom branschen och som skapade nya tekniska förutsättningar som hjälpte till att utveckla filmmediet. Något som är svårare att hävda om Leone's bidrag, men trots det så står jag fast i min tro om denna film. Kanske har det med Robert de Niro's bidrag att göra (i mina ögon den bäste skådespelaren genom tiderna, även om han Noodles långt ifrån är den mest minnesvärda rollen), kanske har det med min kärlek till Amerika och just dessa tidsåldrar att göra eller så är det filmens tekniska briljans, men i mina ögon så är Once Upon a Time in America fortsatt herre på täppan.

the Slutkläm:

Även om jag idag kan vara ärlig mot filmens, om än få, svagheter så anser jag likväl att detta fortsatt är filmhistoriens bästa verk genom tiderna. Utöver den komplicerade tekniska uppvisningen, Morricone's vackra musik och Leone's briljanta regi (mästare på att berätta utan ord) så hittar man nyckeln till att uppskatta denna historia i berättelsen om barnens uppväxt och deras gängs formande. En bit av historien som innehåller både komik och tragedi och som självfallet lägger grunden till det imperium som de senare bygger upp och som i sin tur raseras under filmens andra hälft. Att filmen också lämnar oss att tolka slutet fritt är inte bara lysande, utan också näst intill förväntat när det kommer till att bli krönt konung över filmens värld. För mig så är detta ett mästerverk, med dess episka skildring av vänskap och åldrande, och högst sannolikt det främsta genom tiderna.

the Betyg: 5 (Vidhåller sin plats i toppen, även om de bakom kröp något närmre.)

"I like the stink of the streets. It makes me feel good. 
And I like the smell of it, it opens up my lungs. And it gives me a hard-on."

Källor: IMDB & Wikipedia

Qui êtes-vous, Polly Maggoo? (Who Are You, Polly Maggoo?, 1966, DVD, 102 min)

Ja vem är du, och vad är det här egentligen för film?

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Dorothy McGowan
Jean Rochefort
Sami Frey
Grayson Hall
Directed by:
William Klein
Screenplay by:
William Klein
Produced by:
Robert Delpire
Cinematography by: 
Jean Boffety (Robert Boffety)
Music by: 
Michel Legrand
Art Direction by: 
Bernard Evein
Costume Design by: 
Janine Klein
Film Editing by:
Ann-Marie Cotret



the Plot:


Den 20-årige modellen Polly (McGowan) är för tillfället det hetaste namnet i Paris och alla vill ta del av henne. Men vem är hon egentligen? Det försöker Dokumentärregissören Grégoire Pecque (Rochefort) reda ut i sitt sina inslag i serien "Qui êtes-vous?". Samtidigt som prinsen av Borodine, förtvivlat jagar sin sanna prinsessa.

Ett härligt bildspråk, fylld med spännande rekvisita.

the Background:


Som många andra födda på 20-talet så blev William Klein direkt påverkad av andra världskriget, men till skillnad från många andra så skulle kriget få en oväntad positiv utveckling. Framförallt efteråt då en ung Klein blev positionerad i Frankrike, en plats han uppskattade så mycket så att han valde att stanna kvar där även efter sin tjänstgöring.

1948 så började han utbilda sig vid Sorbonne (University of Paris) där han började studera abstrakt konst och skulpturer. Upplärd av bland annat konstnären Fernand Léger. Men det var inte fören Klein träffade på Vouge Magazine's Art Director Alexander Liberman som karriär började ta fart på riktigt. Och med kameran i handen, istället för penseln, så började Klein göra sig ett namn i branschen, främst för sina modefoton och stadsporträtt av bland annat New York, Rom och Tokyo. 

Klein rörde sig senare mot det rörliga fotot, filmen, där Qui êtes-vous, Polly Maggoo? blev hans första fullängdsrulle. Även om han aldrig nådde samma status inom filmbranschen som mode dito'n så var han oerhört produktiv. Det blev totalt fyra långfilmer, tjugo dokumentärer och runt 250 reklamfilmer. Vid 87-års ålder, som nu Klein kan stoltsera med, så förmodar jag att denna lista inte kommer att fyllas på.

Historiens i särklass mest obekväma klappa.

Likt sin roll i filmen så var Dorothy McGowan född i Brooklyn, där sägen är att hon blev funnen av en talangscout när hon, som i egenskap av ett fan, väntade på Beatles ankomst till Kennedy Airport.

Hon kom sedan att bli ett av Vouge's främsta ansikten. Och utöver hennes omslag för den tidningen så syntes hon även på tex. Harper's Bazar, Elle och Glamour. Hon blev även en av William Klein's favorit modeller. Så det var inte så konstigt att när han väl skulle filmatisera sin första långfilmsidé, som kretsade just kring modebranschen, att han då valde McGowan för att porträttera den glädjefulla modellen Polly.

McGowan drog sig däremot tillbaka från rampljuset i och med filmens premiärer på biograferna och kom inte att synas officiellt i några sammanhang.

the Review: 


Under många besök, i många år nu, så har jag suttit vid mina kära vänners köksbord i Göteborg. Med min blick hypnotiserad av den inramade affischen som står där med foten på bordet och lutad mot väggen. De starka kontrasterna, det stora frågetecknet och de där sökande ögonen har alltid väckt mitt intresse. Ungefär varje gång så har jag nog frågat om filmens bakgrund och vad den gör just i det där köket, men likt slutet på 12 Monkeys så tenderar jag att glömma bort poängen.

Nu äntligen, i vår nyskapade filmklubb, så föreslog min gode vän att vi äntligen båda skulle ta tag i saken och se vad som till slut gömde sig bakom mina många funderingar. Så även om jag visste ytterst lite om filmen i sig, innan jag såg den, så var jag ändå relativt spänd av förväntningar. Kanske främst av rädslan att den inte skulle vara lika intressant som dess omslag.

Ska prinsen få sin Prinsessa? Eller är man helt oengagerad i en betydelselös grundhistoria?

Som tur är så är filmens öppningssekvens helt strålande, verkligen fängslande med sin finurliga bildspråk och intensiva regi. Framförallt för en teknik-vurmare som jag själv. Och visst märks det att filmen är producerad av en regissör med rötterna inom konst och foto. Jag skulle vilja påstå att varje scen, varje bild har något intressant innehåll. Om det inte är en spännande scenografi, med rolig rekvisita, så finns det en genomtänkt bildkomposition eller en kreativ kamerarörelse. Jag vet inte riktigt hur det kreativa samarbetet har fungerat mellan regissör Klein, fotograf Boffety och AD'n Bernard Evein. Intressant där är i alla fall att Boffety valt en annan signatur i eftertexterna. Kanske ansåg den erkände fotografen att han blivit förbisedd. 

Men vi får ju inte glömma bort vad som får filmen att röra sig framåt, berättelsen och dess karaktärer. Som ni förstår så är det en relativt surrealistisk berättelse, med några mer och några mindre bisarra karaktärer. Tillsammans med det stilistiska så blir det ändå en rätt så intressant resa som Klein guidar oss igenom i ett rätt så bra tempo. 

Vad jag saknar däremot är en mer tydlig grundhistoria, framförallt med så många sidohistorier som tränger sig på. Jag tycker heller varken någon av våra tre huvudkaraktärer är speciellt intressant (med visst undantag för Polly som ändå lockar något) eller gör något för att jag som publik ska sympatisera med dom. 

the Slutkläm:


Klein's bild av modebranschen (isch) är ändå rätt häftig att få uppleva och det filmens tempo och surrealistiska ådra gör att det blir oerhört svårt att förutse vilken riktning filmen ska ta. Något som leder till att filmen blir väldigt underhållande att se även om jag saknar vissa berättarmässiga delar. Och visst lever Qui êtes-vous, Polly Maggoo? upp till den mystiske affischen där på köksbordet. Och jag kommer nu mer att lugnt åtnjuta dess existens. 

the Betyg: 3 (Oerhört snygg men jag saknar ett djup, lite som modellerna i filmen.)

"And every time they take my picture, there's a little less of me left."

Källor: Wikipedia, IMDB & Criterion