Tintin et le mystère de la Toison d'Or (Tintin and the Golden Fleece,1961, DVD, 102 min)

Tintin släpps lös bland vår verklighet.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Jean-Pierre Talbot
Georges Wilson
Georges Loriot
Charles Vanel
Marcel Bozzuffi
Directed by:
Jean-Jacques Vierne
Screenplay by:
André Barret
Rémo Forlani
Produced by:
André Barret
Cinematography by: 
Raymond Pierre Lemoigne
Music by: 
André Popp
Production Design by: 
Philippe Ancellin
Marilena Aravantinou
Jean-Pierre Thévenet
Make Up by: 
Serge Groffe
Film Editing by:
Léonide Azar



the Plot:


Kapten Haddock (Wilson) och hans två vänner, journalisten Tintin (Talbot) och professor Kalkyl (Loriot), tar det lugnt hemma på slottet Moulinsart när Haddock får nyheterna att han precis ärvt båten the Golden Fleece. Tillsammans så beger sig Tintin och Haddock till Istanbul för att hämta båten. Väl där så blir man erbjudna en oerhört stor summa pengar för det skraltiga fartyget av en mystisk affärsman. De två vännerna blir snart oerhört misstänksamma och beger sig ut på ytterligare ett äventyr för att få svar på sina frågor.

Alla sidokaraktärer smälter naturligt in i Hergé-mallen.

the Background:


Den Belgien-födde Georges Prosper Remi, mer känd som Hergé (Som är baserat på hans initialer, bakvänt på Franska - R.G - Hergé), kom i tidig ålder att bli serietecknar. Ett yrke som han utvecklade genom olika scout och katolska tidningar, riktade mot ungdomar. Men det var inte förrns han träffade den uttalade fascisten Norbert Wallez, han hade bland annat ett signerat porträtt av Mussolini på sitt kontor, som gav honom jobbet på ungdomsbilagan av tidningen le Vingtième Siècle som Hergé utvecklade sitt livsverk les Aventures de Tintin. Det var under den här första tiden, i början av 30-talet under Wallez guidning, som han producerade de tre första, och troligtvis mest kritiserade berättelserna om Tintin. Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo (som var ett beställningsjobb från tidningen för att främja det koloniala arbetet i Kongo) och Tintin i Amerika.

Även om Hergé kom att se Norbert Wallez som en far, han hade trots allt en enorm påverkan på serietecknarens karriär - både positiva som negativa - så kom de både till ett vägskäl där deras karriärer kom att fortsätta i olika riktningar. Efter en smärre skandal på kontoret så blev redaktören Wallez tvingad att lämna sitt jobb. En ursinnig Hergé hotade med att följa efter, men stannade till sist kvar med en förhöjd lön och lättad arbetsbörda.

Ur min vy så var detta tiden som Hergé verkligen utvecklade Tintin till vad den kom att betyda för mig och så många andra läsare. Dock så kom livet att fortsätta vara svårt för serietecknaren, och såklart resten av Europa, när Nazisterna svepte fram som en våg och plockade land efter land. Det var under denna tid som Hergé jobbade för den då Nazi-kontrollerade tidningen Le Soir. Ett val som länge kom att överskugga Herge's excellens under många år framöver.

Mer om Hergés bråkiga karriär, och både märkliga men rörande vänskap med Zhang Chongren, kan man se i den välgjorda dokumentären Tintin et Moi  av Anders Østergaard.

Som britterna hade sagt, "a spitting image".

Tintins eskapader har såklart filmatiserats ett flertalet gånger. Utöver den mest kommersiella av dom alla, Steven Spielbergs och Peter Jackson film the Adventure of Tintin, och den lite larviga animerade TV-serien så har man försökt sig på att filmatisera Tintin vid fem andra tillfällen. Först ut var en stop-motion produktion på Krabban med guldklorna producerad 1947. Under det sena 60-talet och början av 70-talet så producerades även två animerade långfilmer, där den första Tintin and the Temple of the Sun baserades på de två serierna Sju Kristallkulorna och Solens Tempel, medans den andra filmen hade Tintin och Hajsjön som grund. Men filmen som jag har sett är en "live-action" film från 1961, som även fick sin uppföljare tre år efter sin premiär i Tintin and the Blue Oranges.

De Tintin-kännare där ute kan snabbt notera att både blogginläggets filmval, Tintin and the Golden Fleece och dess uppföljare, är berättelser som inte ingår i Hergés långa register, utan är egendikterade historier, men som utspelar sig i samma universum. I en något omvänd ordning så gjorde man istället en bok av filmen efter dess premiär. En bok som till stor del baserades på text, med vissa stillbilder från filmen, släpptes i en Engelsk, Fransk och Spansk utgåva, där den Engelskan utgåvan nu mer är hett eftertraktad bland samlare.

Vad som också kan vara intressant att veta är att filmens absolute huvudrollsinnehavare, Jean-Pierre Talbot som spelar Tintin, var en enkel lärare som en dag blev noterad för sina speciella fysiska attribut. Han påminde kusligt mycket om karaktären Tintin. Något som även Hergés sympatiserade med när de träffades första gången. Talbot's filmkarriär sträcktes sig enbart till dessa två filmatiseringarna för att sedan fortsätta med sin karriär som lärare.

the Review: 


Större delen av min barndom kretsade kring Tintin och hans äventyr. Jag minns med glädje både min fars oerhört utslitna kopia av Koks i lasten, som nu blev nedklottrad av en andra generation barn, samt när man besökte det lokala biblioteket med mor och ens lyriska rusch mot barnavdelning, för att möjligtvis rota fram ett helt nytt äventyr som man inte fått ta del av innan. Vad jag nog uppskattade mest med denna serie, utöver de många färgstarka karaktärerna som alltid dök upp och antingen hjälpte eller störde Tintin's galna upptåg, så var det nog de häftiga delar av världen som man fick upptäcka tillsammans med den äventyrslystne journalisten. Det här var ju under en tid då världen enbart bestod av sitt hem och skolan, allt runt omkring det kändes lika väl-utforskat som allt utanför vintergatan känns idag. Att Tintin, utöver en eller två uppenbara böcker, känns oerhört lätt att sympatisera med, generellt sätt en mycket god förebild för ett barn, gör ju knappast saken sämre.

Min poäng är alltså att just Hergé historier och karaktärer ligger mig oerhört nära hjärtat. Där man idag nästan känner sig som en far, en beskyddare till alla dessa berättelser. Så visst blir man då något bekymrad och nervös när man hittar en spelfilm. baserad på just denna värld, producerad på det tidiga 60-talet. Kommer den verkligen att klara av att stå på sina egna ben där ute i det kalla, hårda klimat som nu mer råder i filmvärlden.

Filmteamet har gjort en oerhört jobb med att efterlikna den serietecknade världen.

Som ni har sett på bilderna så har man verkligen lyckats med att framställa karaktärerna från seriealbumen på ett verkligt sätt. Öppningssekvensen som utspelar sig på Moulinsart, där både professor Kalkyl och betjänten Nestor befinner sig tillsammans med Haddock, Tintin och Milou, är nästintill kuslig att se bara för dess trovärdighet.

Man fångar också Hergé's härliga sätt att beskriva miljöerna som våra äventyrares resor tar oss till. Med samma noggrannhet för detaljer och liv i bilderna, både till rörelse och färg, som fångade mig som både barn, ungdom och nu vuxen. En stor eloge får gå ut till produktionens tre produktionsdesigners, och alla som hjälpte till för att återskapa hergés version av den verkliga världen. Att en något mindre film som denna använt sig av så mycket olika djur i berättelsen, likt många av Hergés historier gjorde, är också grymt imponerande. I mina ögon är närvaron av djur i film ett oerhört styrketecken (baserat på de enorma problemen som kommer på köpet). Ju fler desto bättre.

Att man i sin casting satsat på utseende före kvalité leder ju dock till ett relativt kackigt skådespeleri. Men då tempot är högt, filmen igenom, så är det sällan något som irriterar. Säkert hjälper det även att karaktärerna är baserade på mer uttrycksfulla seriefigurer, vilket leder till att man är mer mottaglig för överspel i just detta universum.

the Slutkläm:


Jag får erkänna att jag blir ordentligt överraskad av filmen. Både som produktion och som denna nostalgibärare som den är. Jag tycker att den levererar direkt från ruta ett och håller sin kvalité speltiden igenom. Utöver att man träffat rätt på det visuella, så är nog en av filmens främre kvalitéer att man berättar en nyskriven historia, till skillnad mot P.J's och Spielberg film där man konstant sitter och jämför med originalberättelsen. Nu känns det här istället både fräscht och spännande. Man har även nailat stämningen från seriealbumen på ett långt bättre sätt än vad de mer barnsliga och fåniga (framförallt med de a svenska rösterna med Tomas Bolme i spetsen) tecknade filmerna. Så till slut så får jag känna mig som en stark och säker far, som inte kommer att tveka att stolt visa upp sitt barn. Om man är ett Tintin-fan så ska man absolut se denna bortglömda lilla diamant.

the Betyg: 3.5 (Om jag sett den som barn hade det nog vart en klockren 5:a)

"A billion blistering barnacles!"

Källor: Imdb, Wikipedia & Hergé; Son of Tintin (Benoít Peeters)