 |
| Ska vår europeiske drottning kunna nå fram till det bistra patriarkatet? |
IMDB
Wikipedia
the Players:
Ingrid Bergman
George Sanders
Maria Mauban
Paul Muller
Directed by:
Roberto Rossellini
Screenplay by:
Vitaliano Brancati
Roberto Rossellini
Produced by:
Adolfo Fossataro
Cinematography by:
Enzo Serafin
Production Design by:
Piero Filippone
Costume Design by:
Fernanda Gattinoni
Music Arranged by:
Renzo Rossellini
Film Editing by:
Jolanda Benvenuti
the Plot:
Ett förmöget brittisk par, bestående av Alex (Sanders) och Katherine (Bergman) Joyce, beger sig på en längre resa tillsammans för att sälja ett hus vid Neapel som de nyligen har ärvt. I bilen dit så inser de att att det är första gången som de befinner sig tillsammans sedan de träffades och genast så börjar förhållandet sättas på sin yttersta spets, där de både i sin osäkerhet, omedvetet börjar tävla i vem som kan såra den andra mer. Ska de två själarna återupptäcka varandra igen eller finner deras öden nya vägar i Italien?
 |
| En vanlig reaktion på Rossellini's regivägar. |
the Background:
Som ni vet så firar framförallt vi i Sverige, men säkert också utomlands, det faktum att en av vårt tids största skådespelerskor skulle ha fyllt hundra i år. Under hennes främsta storhetsperiod så kom hon att samarbete nära (till och med så nära att de till slut blev ett par) med den italienske regissören Roberto Rossellini. Det var faktiskt den framfusige skådespelerskan själv som tog kontakten genom detta charmiga meddelande.
Paret, som skapade stor rabalder med deras relation - båda var gifta sedan tidigare - och som senare fick tre barn tillsammans (Roberto Ingmar, Isabella och Ingrid Isotta), kom att producerade fem filmer ihop. Stromboli, Europa '51, Viaggio in Italia, Giovanna d'Arco al Rogo och la Paura. Paret splittrades och skiljde sig efter att Rosselini vart och prasslat vid sidan om under en inspelning i Indien. Detta ledde dock till Bergman's benådning på andra sidan Atlanten och hennes kanske största prisbelönta framgång i karriären, Anastasia. Men mer om den får vi läsa en annan gång.
Ursprungstanken med Viaggio in Italia var att berättelsen skulle vara en adaption på fransyskan Colette's novel Duo. Men då förhandlingarna kring rättigheterna för boken brakade samman så blev Rossellini tvungen till att skriva om berättelsen till hans egna version och ändra så pass mycket att den inte längre gick att känna från originalet.
Och även om filmen inte gjorde någon vidare succé i box-office, likt så många andra mer konstnärliga filmer, så kom filmen att bli ordentligt hyllad av kritikerna. Legendariska filmtidningen Cahiers du Cinéma, där många av den kommande franska nya vågen-regissörerna jobbade, kom att kalla Viaggio in Italia för den första moderna filmen i historien. Ord som bland annat yttrades av självaste François Truffaut. Även Martin Scorcese pratar om Rossellini och blogginläggets filmvals vikt, för både honom som regissör och för den moderna film-eran överlag, i hans dokumentär My Voyage to Italy.
En som inte var lika övertygad om Rossellini's excellens var George Sanders. I sin biografi Memoirs of A Professional Cad så beskriver han sin egna resa till Italien och sitt första möte med Roberto's, och för Sander's, något mer egendomliga inspelningar. Van från det extremt strukturerade Hollywood så var det en stor chock att komma till Italien, till en produktion som spelades in helt utan manus, där filmteamet enbart bestod av Rossellini och en handfull assistenter, som ena dagen kunde ses i kostym, hållandes en enormt viktig portfölj, för att dagen efter ligga och mixtra med "maestro's" (som Rossellini kom att kallas, vilket får mig att tänka på ett specifikt Seinfeld-avsnitt) simutrustning.
Han beskriver även hur han kunde dyka upp på inspelningsplats för att vänta ut fotografens ljusriggande. Och när det väl var dags för Sanders egna prestation så satte Rossellini på sig sin hjälm, hoppade ned i sin Ferrari och drog iväg i ett högst personliga race på motorvägen mellan Neapel och Rom. Två dagar senare kom regissören tillbaka och ställde in ytterligare en produktionsdag för att bota den migrän han ådragit sig efter att inte ha sovit på 48 timmar.
the Review:
För att lära mig mer om Ingrid, men ur ett inte lika påfluget perspektiv, så lånade jag Isabella Rossellini's självbiografi. Genom den så tänkte jag att kunde finna en intressant bild av vem Ingrid var. Tyvärr så kom sig den biografin, utöver ett par roliga inslag från hennes relation med David Lynch, att bli en rätt så märklig läsupplevelse., där hon bland annat hittade på konversationer mellan hennes gamla ex och döda släktingar. Där någonstans bytte jag inriktningen och valde istället att se på några av Bergman/Rossellini's filmsamarbeten, för att både skapa mig en bild av Ingrid och Roberto, som jag vet ytterst lite om.
Några av min första notiser, utöver "italiensk ljudläggning...suck", kretsade kring ett hattigt och kantigt anslag, för att sedan följas upp av en berättelse där den stora bilden kändes oerhört diffus, där det främst var i de små detaljerna som man såg klassen tyda fram. Som när Ingrid höll en längre monolog om ett gammalt förhållande. När det bara var de själva med kameran. Detta fick mig att tro att inspelningen vart rätt lössläppt, med ett par rätt vilsna skådespelare. Så det kändes rätt skönt att få bekräftelse för mina misstankar genom Sanders självbiografi. Kapitlet om denna inspelning är oerhört underhållande att läsa, något som jag verkligen kan tipsa om.
För mig är det inte alls speciellt lustigt att en regissör eller konstnär, vad man än vill kalla dom, inte alltid håller sin högstanivå genom hela sin karriär. Bara för att man har legat bakom en bra film - eller dyl. - så innebär det inte automatiskt att resten ska hålla samma klass. Framgången bakom genombrottet kan ha berott på många olika omständigheter, som är omöjliga att känna till om man själv inte har vart med under resans gång.
Inte för att på något sätt hänga ut Rossellini - och för att inte trampa i samma klaver som med min Ozu recension - såklart har karln en uppenbar talang. Men jag tror heller inte att det är så konstigt om en sådan framgång som han fick med Roma Città Aperta och Paisà möjligtvis steg den gode herrn över huvudet. Samtidigt så måste jag vara evigt tacksam för de kommande regissörerna och produktioner som Rossellini's verk kom att inspirera. Utan tex. Scorcese's filmer så hade jag garanterat inte vart den filmälskare som jag är idag.
Men jag kommer inte att ge mig här. Jag kommer fortsatt att se fler av det Svensk/Italienska-samarbetet, för att sedan jämföra det med Rossellini och Bergman's mest framgångsrika verk.
the Betyg: 3 (Det mest intressanta med Viaggio in Italia blir debatten om Rossellini's excellens eller ej.)
Som ni vet så firar framförallt vi i Sverige, men säkert också utomlands, det faktum att en av vårt tids största skådespelerskor skulle ha fyllt hundra i år. Under hennes främsta storhetsperiod så kom hon att samarbete nära (till och med så nära att de till slut blev ett par) med den italienske regissören Roberto Rossellini. Det var faktiskt den framfusige skådespelerskan själv som tog kontakten genom detta charmiga meddelande.
Dear Mr. Rossellini,
I saw your films Open City and Paisan, and enjoyed them very much. If you need a Swedish actress who speaks English very well, who has not forgotten her German, who is not very understandable in French, and who in Italian knows only "ti amo," I am ready to come and make a film with you.
Ingrid Bergman
Paret, som skapade stor rabalder med deras relation - båda var gifta sedan tidigare - och som senare fick tre barn tillsammans (Roberto Ingmar, Isabella och Ingrid Isotta), kom att producerade fem filmer ihop. Stromboli, Europa '51, Viaggio in Italia, Giovanna d'Arco al Rogo och la Paura. Paret splittrades och skiljde sig efter att Rosselini vart och prasslat vid sidan om under en inspelning i Indien. Detta ledde dock till Bergman's benådning på andra sidan Atlanten och hennes kanske största prisbelönta framgång i karriären, Anastasia. Men mer om den får vi läsa en annan gång.
 |
| George Sanders kom i och med inspelningen att ifrågasätta Rossellini's egenskaper och hans geni. |
Ursprungstanken med Viaggio in Italia var att berättelsen skulle vara en adaption på fransyskan Colette's novel Duo. Men då förhandlingarna kring rättigheterna för boken brakade samman så blev Rossellini tvungen till att skriva om berättelsen till hans egna version och ändra så pass mycket att den inte längre gick att känna från originalet.
Och även om filmen inte gjorde någon vidare succé i box-office, likt så många andra mer konstnärliga filmer, så kom filmen att bli ordentligt hyllad av kritikerna. Legendariska filmtidningen Cahiers du Cinéma, där många av den kommande franska nya vågen-regissörerna jobbade, kom att kalla Viaggio in Italia för den första moderna filmen i historien. Ord som bland annat yttrades av självaste François Truffaut. Även Martin Scorcese pratar om Rossellini och blogginläggets filmvals vikt, för både honom som regissör och för den moderna film-eran överlag, i hans dokumentär My Voyage to Italy.
En som inte var lika övertygad om Rossellini's excellens var George Sanders. I sin biografi Memoirs of A Professional Cad så beskriver han sin egna resa till Italien och sitt första möte med Roberto's, och för Sander's, något mer egendomliga inspelningar. Van från det extremt strukturerade Hollywood så var det en stor chock att komma till Italien, till en produktion som spelades in helt utan manus, där filmteamet enbart bestod av Rossellini och en handfull assistenter, som ena dagen kunde ses i kostym, hållandes en enormt viktig portfölj, för att dagen efter ligga och mixtra med "maestro's" (som Rossellini kom att kallas, vilket får mig att tänka på ett specifikt Seinfeld-avsnitt) simutrustning.
Han beskriver även hur han kunde dyka upp på inspelningsplats för att vänta ut fotografens ljusriggande. Och när det väl var dags för Sanders egna prestation så satte Rossellini på sig sin hjälm, hoppade ned i sin Ferrari och drog iväg i ett högst personliga race på motorvägen mellan Neapel och Rom. Två dagar senare kom regissören tillbaka och ställde in ytterligare en produktionsdag för att bota den migrän han ådragit sig efter att inte ha sovit på 48 timmar.
the Review:
För att lära mig mer om Ingrid, men ur ett inte lika påfluget perspektiv, så lånade jag Isabella Rossellini's självbiografi. Genom den så tänkte jag att kunde finna en intressant bild av vem Ingrid var. Tyvärr så kom sig den biografin, utöver ett par roliga inslag från hennes relation med David Lynch, att bli en rätt så märklig läsupplevelse., där hon bland annat hittade på konversationer mellan hennes gamla ex och döda släktingar. Där någonstans bytte jag inriktningen och valde istället att se på några av Bergman/Rossellini's filmsamarbeten, för att både skapa mig en bild av Ingrid och Roberto, som jag vet ytterst lite om.
 |
| Både i filmens handling och under inspelningen , bubblade det oerhört mycket känslor under ytan. |
Några av min första notiser, utöver "italiensk ljudläggning...suck", kretsade kring ett hattigt och kantigt anslag, för att sedan följas upp av en berättelse där den stora bilden kändes oerhört diffus, där det främst var i de små detaljerna som man såg klassen tyda fram. Som när Ingrid höll en längre monolog om ett gammalt förhållande. När det bara var de själva med kameran. Detta fick mig att tro att inspelningen vart rätt lössläppt, med ett par rätt vilsna skådespelare. Så det kändes rätt skönt att få bekräftelse för mina misstankar genom Sanders självbiografi. Kapitlet om denna inspelning är oerhört underhållande att läsa, något som jag verkligen kan tipsa om.
För mig är det inte alls speciellt lustigt att en regissör eller konstnär, vad man än vill kalla dom, inte alltid håller sin högstanivå genom hela sin karriär. Bara för att man har legat bakom en bra film - eller dyl. - så innebär det inte automatiskt att resten ska hålla samma klass. Framgången bakom genombrottet kan ha berott på många olika omständigheter, som är omöjliga att känna till om man själv inte har vart med under resans gång.
Inte för att på något sätt hänga ut Rossellini - och för att inte trampa i samma klaver som med min Ozu recension - såklart har karln en uppenbar talang. Men jag tror heller inte att det är så konstigt om en sådan framgång som han fick med Roma Città Aperta och Paisà möjligtvis steg den gode herrn över huvudet. Samtidigt så måste jag vara evigt tacksam för de kommande regissörerna och produktioner som Rossellini's verk kom att inspirera. Utan tex. Scorcese's filmer så hade jag garanterat inte vart den filmälskare som jag är idag.
Men jag kommer inte att ge mig här. Jag kommer fortsatt att se fler av det Svensk/Italienska-samarbetet, för att sedan jämföra det med Rossellini och Bergman's mest framgångsrika verk.
the Slutkläm:
En något ovanlig recension på en rätt så oinspirerande film. Men så är det ju också en produktion från en av neorealismens kungar. En rätt så obetydlig historia, där man verkligen måste anamma sig de små detaljerna för att utvinna någon som helst njutning. Även om det helt klart finns en hel del intressanta element i historien, så tycker jag tyvärr att det blir uppenbart att produktions bristfälliga ledning smittar av sig på filmens slutresultat.
En något ovanlig recension på en rätt så oinspirerande film. Men så är det ju också en produktion från en av neorealismens kungar. En rätt så obetydlig historia, där man verkligen måste anamma sig de små detaljerna för att utvinna någon som helst njutning. Även om det helt klart finns en hel del intressanta element i historien, så tycker jag tyvärr att det blir uppenbart att produktions bristfälliga ledning smittar av sig på filmens slutresultat.
the Betyg: 3 (Det mest intressanta med Viaggio in Italia blir debatten om Rossellini's excellens eller ej.)
"Ever since we left on this trip I'm not so sure.
I realised for the first time that we... we're like strangers."
I realised for the first time that we... we're like strangers."
Källor: IMDB, Wikipedia, My Voyage to Italy (Martin Scorcese), Memoirs of A Professional Cad (George Sanders)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar