the Serpent and the Rainbow (1988, BRD, 98 min)

Haitiska mardrömmar.

IMDB

Wikipedia


the Players: 
Bill Pullman
Cathy Tyson
Zakes Mokae
Paul Winfield
Brent Jennings
Directed by:
Wes Craven
Screenplay by:
Richard Maxwell
Adam Rodman
Produced by:
David Ladd
Cinematography by: 
John Lindley
Musicy by: 
Brad Fiedel
Production Design by: 
David Nichols
Art Direction by: 
David Brisbin
Set Decoration by: 
Rosemary Brandenburg
Costume Design by: 
Peter Mitchell
Special Makeup Effects by:
David LeRoy Anderson
Lance Anderson
Special Effects by:
Robin L. D'Arcy
Bruce D. Hayes
Film Editing by:
Glenn Farr



the Plot:


Den äventyrslystne antropologen Dennis Alan (Pullman) blir ombedd av ett större läkemedelsföretag att resa till Haiti för att forska i ryktena kring en drog som sägs ge liv till de döda. Väl där så blir snart Alan innästlad i en värld av kärleksaffärer, korruption och svart magi. Och snart så får han sätta både liv och lem på spel för att nå sitt mål.

Antroplogen Dennis (Pullman) offrar det mesta för att revolutionera bedövningsmarknaden.

the Background:


the Serpent and the Rainbow är baserad på etnobotanikern och forskaren Wade Davis bok med samma namn. Där redogör han över sina många resor till Haiti där han forskade kring zombiefieringar och den inhemska vodou-kulturen. Främst så undersöker han i fallet Clairvius Narcisse. Det första klassificerade zombien i vår historia. 

Officiellt så dog Narcisse's den 2:e Maj 1962. Hans död konfirmerades av Amerikanska läkare och han kunde jordfästas strax därpå inför nära och kära. ca.18 år senare så kommer sedan Clairvius stapplande tillbaka till sin hemby där han övertygar sina släktingar om sin återuppstådda existens.

Hypotesen bakom Narcisse's märkliga livsöde sägs ha sin begynnelse i en konflikt med sin bror över en bit land. Sedan så har någon, med hans brors medhåll, förgifta Calirvius med en blandning av toxiner, vars verkning lär ha efterliknat en koma, som i sin tur slutat med ett dödsbesked. Efter gravsänkningen så har man återvunnit hans kropp och gett honom en dos av bla. Datura Stramonium. Ett medel som lär ha återinfört honom i ett zombie-liknande stadium, baserat på hallucinationer och minnesförluster. Och där man tvingat honom till att jobba på ett plantage som en "mental slav". 

Många forskare har sedan vart starkt kritiska till Davis hypoteser där man främst ifrågasätter skapandet av det koma-skapande medlet som sägs innehålla tetrodoxin, återvunnit från blåsfiskar, giftiga grodor, ödlor och även, en till två månaders gamla, barnkranium.

Oavsett vad som är sanning eller eller inte med Davis bok, så är det en mindre bevarad hemlighet att inte allt för mycket av vad han återberättar där har något med filmen att göra, då Hollywood kräver betydligt mer action än vad han kan erbjuda. Vad som däremot är bekräftat är att ett av Davis krav för att sälja rättigheterna till Universal var att Peter Weir skulle regissera, med Mel Gibson i huvudrollen. Nu fick han istället nöja sig med Craven och Pullman...

Zakes Moake's obehagliga karaktär Dargent Peytraud, som baserats på Luckner Cambronne.

Filmen spelades inledningsvis in på plats i Haiti, men då oroligheter började sprida sig på ön så kunde regeringen inte längre lova säkerhet till Craven's produktionsteam. Så man valde då att ta det säkra före det osäkra och istället förlägga inspelningarna på Dominikanska Republiken. Även the Serpent and the Rainbow tar sig an Haiti's minst sagt röriga politiska bakgrund, där främst filmens antagonist Dargent Peytraud (Moake) är löst baserad på den verklige Luckner Cambronne.

Efter endast två år på posten som president på Haiti så hade François "Papa Doc" Duvalier tröttnat på de återkommande attentaten mot honom. Som skydd så lät han skapa sin privata armé, Milice Volontaires de la Sécurité Nationale (MVSN, English: National Security Volunteer Militia). Denna milis, som främst blev känd som Tonton Macoutes - ett uttryck på Haitisk kreol för ordet lieman, blev ledda av Papa Doc's andre man, Luckner. En man som i området fick öknamnet "Vampire of the Caribbean", för export av Haitiskt blod och kroppar till medicinsk forskning i västländer. Som en diktators andreman, och ledare av hans personliga milis, så är det inte så svårt att lista ut vart dessa kroppar kan ha kommit ifrån.

the Review: 


Det var väl ingen med en gnutta filmintresse som missade den tråkiga nyheten att Wes Craven gått bort. Craven som till stor del påverkat både 80-talets stora skräckvåg inom Hollywood, likt genrens pånyttfödande i sammanband med det nya seklet. De tre filmerna jag främst tänker på, som har kommit att bli något av stilstudier inom dess fack är såklart hämdfilmen Last House on the Left (som är starkt inspirerad av Bergaman's Jungrukällan, som ni kallas läsa mer om här) och två av de mest framstående slasherfilmerna, med två av de mest ikoniska antagonisterna i historien, Nightmare on Elm Street och Scream.

Då jag, likt många andra, redan har sett hans mer framstående verk så började jag forska smått i hans mindre kända produktioner (för mig i alla fall). Och just the Serpent and the Rainbow kom då fram som en av de mer intressanta (möjliga) guldkornen. Då jag själv långt ifrån är någon direkt vurmare för Craven, då jag tydligt stod på Jasons sida i bataljen som slasherfilmerns-mästare, så har jag aldrig riktigt förstått mig på charmen med Freddy. Även fast jag ändå har sett alla filmerna i serien. The Last House on the Left hade jag stora förhoppningar på, men jag minns att jag blev lämnad rätt oberörd. En känsla som mycket väl kan ha berott på något helt annat och jag får erkänna att jag bör se om den snarast innan jag yttrar mig vidare kring den. Scream var såklart en stor del av min uppväxt i de senare ungdomsåren, där det som främst talade till mig var filmens ganska uppenbara ironi. Så jag såg verkligen fram emot att se vart någonstans the Serpent and the Rainbow skulle landa.

Bill Pullman: Skådespelaren som man aldrig vet vart man har, gör här ett habilt jobb.

Jag får direkt erkänna att jag trots försöket att ha så få förväntningar som möjligt antog att jag skulle få sen skräckfilm. Men direkt från filmens början så inser man att det här kommer vara en långt mer lugn resa. Mer åt thriller-hållet, med få inslag av lite gore. Så där föll jag lite på min egna ambition att veta så lite som möjligt. Förväntningar är en enormt osäkert att beräkna. Man vet aldrig vart man hamnar.

Första akten är tyvärr inte allt för välgjord. Vad jag främst hakar upp mig på är en blandning av en märkligt lagd voice-over, som enbart finns där för att täcka upp för ett undermåligt historieberättande, och Bill Pullmans oerhört straight och lugna skådespel i situationer som är så bizarra så de borde vara ofattbara för en vanlig människa. Hans avtrubbade agerande, tillsammans med att han som oftast har en smått klantig hantering av dessa lägen, gör att jag får svårt att inte jämföra honom med Frank Drebin och Leslie Nielsen's underbara gestaltning av denna karaktär. Som tur var så försvinner voice-overn desto djupare Pullman försvinner in i händelseförloppet, samtidigt som tonen på själva filmen gör att alla Naked Gun-kopplingar till slut tar död på sig själva.

Vad jag däremot gillar med filmen är Pullman's många illusioner. De är både skrämmande och lösta på ett filmtekniskt fantasifullt sett. Det är också oerhört uppfriskande att se en film utspela sig i en annorlunda miljö och kultur som på Haiti. Såklart så är den ju något tilltufsad av Hollywood för att fungera för just denna film, men känns likväl fräscht i sammanhanget. Sen så lyckas Craven med att förmedla en känsla av hjälplöshet som är oerhört enerverande. Något som förstärks av den svarta magin som vår Denis Alan (Pullman) vet ytterst lite om. Men också från både briljant skrivna och agerade antagonister. Då tänker jag främst på Zakes Mokae, Brent Jennings och Badja Djola's karaktärer och prestationer.

the Slutkläm:


Det blev till slut en rätt så angenäm filmupplevelse. Men jag saknar helt klart en scen som i inledningen greppar tag i en, som får en att engagera sig från start. Filmen kräver sin tid för att mogna ordentligt, för att verkligen uppskatta sig själv. Men halvvägs in så växer sig ändå historien rätt så spännande, med härliga gamla special effects som man kan drägla och glädjas över. En perfekt, mjuk och lugn uppstart på en skräckfilmsafton.

the Betyg: 3 (Underhållande men inte så mycket mer än så.)

"After you're dead I'll take your soul."

Källor: (IMDB, Wikipedia)